Män (det har företrädesvis varit sådana genom historien) som arbetat med hästar på daglig basis har vetat det i ”alla tider”. Samspelet mellan häst och människa är, när det fungerar, väldigt fint och bygger på kommunikation. Kommunikation är att lyssna och säga och lyssna igen – två vägar. Det kräver att hästen också säger sitt. Genom samarbete kunde man jobba många, många timmar i skogen med att dra timmer. Genom samarbete plöjde man och häst över jordarna som gav oss mat. Genom samarbete – för man var ömsesidigt beroende av varandra.
Jag har alltid försökt prata med hästar. Jag har under lång tid varit sämre på att lyssna. Sa de inte till ordentligt, förstod jag nog inte de där fina signalerna. För att jag inte hade djurögat, för att jag inte hade lärt mig lyssna. Som så många andra var jag inte uppväxt på en gård, så jag fick lära mig se och känna av i unga år. Men jag lärde mig så småningom. Och idag är relationen min starka sida. Någon teknisk virtuos till ryttare eller hästhanterare blir jag aldrig – men jag kommer långt på att samarbeta och lyssna.
När jag väl förstod hur mycket många hästar pratar med oss, blev jag faktiskt mer förundrad över de som var tysta. De som var tysta och sa noll och intet. För att ingen lyssnade? De som hade gett upp lite. Jag har fått in några sådana under mitt stalltak. De vänder sig liksom lite bort när man försöker få kontakt, de säger ingenting utan undviker kontakt. Då är de lättare med de som skriker. Hellre det – då har man i alla fall någon form av kontakt, även om den är ganska frustrerad. Sådant går att bygga på. Men de som inte säger någonting?
Som tur är, är min erfarenhet att tystnaden hos dessa djur till slut byts ut till hejdlöst snack. Det tar ett tag, och man måste visa om och om igen att man är beredd att lyssna, och uppmuntra snacket. Då kommer det, och då tar det aldrig slut. Det är som om de hade så mycket att säga, att de aldrig vill tystna igen.
Varenda själ på denna jord vill kunna påverka sin omgivning. Det gör den genom att försöka nå ut och berätta vad den vill och behöver. Hästar är inget undantag, såklart. Därför försöker de säga oss något – varenda gång vi ses. Vissa snackar högt och tydligt och pekar med hela handen, som Nisse här nedan <3. Andra är milda och försynta och viskar mest. Men alla har de något att säga. 
För mig är glädjen i hästägandet att få en bra kommunikation med en häst – så den berättar för mig när den vill in, när den är hungrig och när den behöver vila. Så den också kan berätta för mig när sadeln inte är ok, när täcket skaver eller när den har ont någonstans, när den är orolig eller när den är på busen. Mitt liv – som mycket handlar om att få hästar att må bra – bygger på den här kommunikationen. Hur skulle jag annars kunna veta hur hästen vill ha det?
Vågar du lyssna på din häst?
Busenkelt! 