Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm

Annonser

Hästen: en god resurs för att stärka psyket

En intressant artikel om hur terapi i Ystad utvecklas med hjälp av hästar föranleder mig att skriva om ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat: hästens möjligheter att stärka oss människor. Artikeln handlar om långtidssjukskrivna och rehabilitering.

Då jag själv har en del erfarenhet av detta, inte minst med barn, (läs mer om det i Allt för föräldrar), glädjer det mig oerhört att fler inser vilket fantastiskt verktyg för helande som hästen är, både fysiskt och psykiskt.

Hästen som mental tränare
Hästens roll i samhället förändras. Nu upptäcker alltfler insitutioner och förståsgipåare att de har en utomordentlig förmåga att ge oss människor mycket av det vi ibland saknar. En tillvaro med hästar har framför allt en förmåga att ge:
– träning i kontakt med individer
– ökad förmåga till empati
– förbättrad koncentrationsförmåga
– en ökad känsla av välbefinnande och själtillräcklighet
– ökad självinsikt

Fantastisk kontakt
Hästen dömer ingen människa efter hur hon ser ut, och inte heller hur han eller hon beter sig. De är otroligt anpassningsbara och så länge situationen inte är hotande, är djuren snarare nyfikna och kontaktsökande. De har dessutom ett enormt tålamod med oss människor. Barn och vuxna med aspergers, autism, bokstavsdiagnoser, downs syndrom eller andra så kallade funktionshinder som gör det svårt att bli accepterad i vårt krävande samhälle, kan i stallet och hos hästarna finna en fristad som är på deras egna villkor. Detsamma gäller personer med fysiska funktionshinder eller svårigheter.

Hästar förställer sig inte heller, och gör det de tror att de bör göra för att en relation ska fungera. De är som de är och svarar på de signaler de får. De tycker inte synd om någon och de är inte nervärderande i all sin välmening. De stressar heller inte upp sig för att det går lite långsamt, eller för att någon inte är effektiv eller koncentrerad nog. Vem av oss människor kan skryta med sådana förmågor?

Vet när de behövs
Hästen tycker om en mjuk hand, lugn och ro och människor som vill dem väl. De läser av de små, små signaler vi skickar ut. Om du tycker om och vill väl, känner hästen det direkt. Hästen är också ett mycket hjälpsamt djur. De beter sig gärna väldigt väl med personer som inte tror att de vet allt. Det är fascinerande att se hur hästarna står extra stilla vid uppsittning när barnen är små, eller om en person har fysiska svårigheter att komma upp. De väntar tålmodigt, och villigt. De vet på något sätt att de har ett viktigt ansvar.

Jag kommer aldrig att glömma när jag och en elev, tillsammans med assistent var ute på promenad i skogen. Våren var särskilt grön den dagen och vägkantens gräs väldigt gott. När vi är som längst bort från stallet får eleven ett kraftigt krampanfall när hon sitter där i sadeln. Vi får hålla i henne för att hon inte ska rasa av hästen, då hästen är hög. Jag har inte tid att tänka på någon häst, men inser, när krampen börjar lätta, att min häst självmant stannat och står blick stilla. Inte ens öronen rörde sig.

Då eleven blivit mycket trött av händelsen behöver vi staga upp henne på var sin sida för att hon ska kunna färdas säkert hemåt. Jag ber hästen vända sig och ”säger” åt honom: nu tar du oss hem säkert, Alex. Vi behöver din hjälp. Ingen av oss kan visa vägen, det är ditt jobb.

Hjälp hem
Steg för steg, i långsam mak och helt balanserat går vi hemåt. Med mjuk gång och i exakt rätt tempo för att vi behagligt ska kunna följa med vid sidan lotsar hästen oss hem, på allra säkraste sätt. Inte en titt åt sidan, inte en oväntad rörelse. Det är så här det är, när vi jobbar med djuren och har personer med särskilda behov med. Inget ovanligt, men ovanligt vackert.

Hjälpt många
Mina hästar har glatt, och gläder än idag, mängder med fantastiska människor på mängder av olika sätt. Alla är vi olika och hur hästen påverkar oss blir också därför inte detsamma. Men jag vet en sak – det finns inget enklare och roligare sätt att träna mentala förmågor med än med en häst! Hästen gör jobbet åt oss.

Inga bidrag
Men för oss har det aldrig funnits bidrag att få. Det har därför alltid fått stanna vid hobbyverksamhet. Hur finansierar du annars en personal på varje person, och en häst till det? Det går inte att ta den faktiska kostnaden, det är orimligt. För mig är det viktigt att kunna låta mina hästar göra ett viktigt jobb. Ridning för personer med särskilda behov är därför alltid något jag försöker erbjuda, men det måste bli som hobby. Hästar lever inte på luft och kärlek allena.

Alltför få i Sverige
I Sverige är det extremt få som förstår hästens betydelse och vad den kan ge. Som verktyg för habilitering och rehabilitering skulle det kunna göras så oändligt mycket mer. I Danmark är intresset klart större och där är det också inte helt ovanligt att ridterapi erbjuds. I Sverige är ridning betraktad som en lyxsport och inte ens avdragsgillt som friskvård….
Vilken skillnad det kan vara och vilken förlust det är – för människan. Men det verkar finnas lite hopp i alla fall, av artikeln i ATL att döma. Vi får hoppas att fler upptäcker denna onyttjade resurs.

Läs mer:
Norran, om Skellefteå psykriatri
Hästen, BästaTerapeuten: Artikel ATL 18 feb 2010
Nytt företag som satsar på terapi med häst