Är hästen ett djur som lyder under hierarkiska lagar eller är det ett djur som fungerar bäst genom ömsesidigt samarbete? Den frågan har varit aktuell sedan klassisk period och har i grunden skapat två olika synsätt på hur hästen fungerar i sitt beteende.

Dominans

Den kultur som bygger på att hästen bör domineras av människan ser hästen som ett djur som i naturen lever ett hierarkiskt liv. Individerna behöver sättas på plats på något sätt, mjukt eller hårt, för att inte försöka sätta sig på tvären emot ledaren och ta över. Känner ni igen det? Det är mycket vanligt förekommande på de flesta ridskolor.

Om hästen inte lyder skänkeln – rappa till den med spöt. Om den inte stannar – dra den i tygeln. Först snällt, men tredje gången gillt. Kulturen baseras på en syn om hästar som presumtivt aggresiva och som ledarskapsssökande.

Samarbete

Redan när hästen började tämjas fanns också en genre och en kultur som växte fram som byggde på en ömsesidig förståelse mellan häst och människa. Synen på hästar i den här kulturen ses som samarbetspartners sm försöker förstå och som ska samspelas med. Hästen ses som ett samarbetsvilligt djur och som en varelse som inte behöver hållas i sin hierarkiska ordning för att ta plats.

Samarbetskulturen ses av många som bygger sina hästhanteringsteorier på dominanstemat som ganska flummiga. De velar och är mjäkiga och har inget ledarskap över sina hästar. I förläningingen, menar vissa som står för ett mer reslut förhållningssätt till hästarna, kan det bli farligt. Hästen kan då ta över i relationen och då vet vi inte vart det slutar.

Hur är det egentligen

Hästen är skapad för att leva i grupp. Hela deras beteende är anpassat för att vara flera. Det är en av hästens absolut viktigaste överlevnadsstrategier, tillsammans med förmågan att höra extremt bra och se över stora vyer på en och samma gång. Det är inte alltid så lätt att forska på hur hästarna gör i naturen, eftersom det finns väldigt få fria hästar kvar. Det är än svårare att se vad en häst skulle välja för relation till en människa – om den fick välja själv.

 Inget skäl att dominera

Vad forskarna vet är att hästen inte har någon absolut favör över att dominera andra i en grupp. Det är inte enbart ledarhingsten som får betäcka, och alla ston i en grupp betäcks så länge de själva tillåter det. Det finns därför inget större motiv för en häst att dominera en annan, så länge det inte är stor brist på mat och utrymme.

Hästar är per definition fredliga varelser. De har inget behov av att styra världen. Att överleva, få gott med mat, kunna röra sig fritt och umgås med kompisar samt leka är gott nog.

Forskare, inte minst välrenommerade Dr Goodwin, menar att dominans istället leder till att hästen i det tysta försöker undvika en dominerande människa. Men då vi inte låter dem fly undan, kan de istället hitta andra knep för att falla undan. Det skulle i så fall betyd att dominanskulturen är fel ute när det gäller att få ut det bästa av en häst.

Har en bästis

Goodwin menar istället att samarbete är ett effektivare och mer hästvänligt sätt att bemöta en häst på. Hästen är nämligen till naturen inte bara social. De hittar också bästa kompisar som de lever länge tillsammans med och hjälper och stöttar och bara umgås.

Den som är lite vaken och orkar kika på hästar en längre tid märker snart att visst väljer de sina kompisar. Det är det som är så härligt med hästar. De har faktiskt bästisar! I min stohage, där också en valack som vi kallar ledarhingsten håller till, finns det tydliga kompisrelationer. Den allra tydligaste är nog Yin och Yang. En är svart och en är vit. Den vita hade haft svårt att klara sig i en grupp och inte bli utanför om det inte råkade vara så att ledarstoet W var hennes absolut bästa kompis. Så hon får alltid plats att äta (brevid W såklart) oavsett hur lite mat det finns tillgänligt för tillfället. Hon kan dessutom jaga bort lilla gotlandsrusset som då istället går iväg och äter hos valacken, som i sin tur jagar bort alla utom just gotlandsrusset. För det lilla gotlandsrusset är HANS bästa kompis. SÅ vem bestämmer då och vem dominerar vem?

Bästa hästkompisar delar på allt och de sover på samma ställe, delar samma hötapp. Parfenomenet behöver inte ens vara till en och samma art. Det finns många exempel på hästar som skaffar en åsna till bästis, eller ett annat djur. Varför skulle det inte fungera med en människa? Samarbetsteorin, menar Goodwin, är därför en god strategi. Inte dominerar man sin bästa kompis? Dessutom menar hon, har hästar i stort ett mycket väl utvecklat kroppsspråk. En signal som hästar är särskilt duktiga på att uppfatta är när någon i gruppen signalerar fara. Däremot finns väldigt få signaler som är bevisade signaler för underdånighet. Varför? Jo, därför att de inte behöver visa dem. Lika lite som italienare behöver lika många ord för snö som eskimåerna….

En bästa kompis är guld värd - även för en häst!

Hästar leker

Även vuxna hästar gillar att leka. Det går således att se kompisskapet och träningen som en lek för hästen. Då är hästens hela mentala förmåga med. Och är det inte det vi egentligen är ute efter? Att få kul ihop med hästen. Varför är vi då så måna om att dominera, att hela tiden prata om ledarskap och om att styra och ställa? Visst kan vi även leda bästa vänner och arbetskamrater mot ett visst mål och få som ”vi vill”. Men då använder vi en helt annan strategi än vad en chef/diktator/ledare/mästare gör mot sin underdåniga elev. Att skapa en häst som vill bort och som känner sig trängd och stressad genom dominans (när en häst dominerar en annan betyder det – stick!) skapar vi bara otrygga och potentiellt farliga hästar.

Dr Deborah Goodwins arbetar på Southamptons Universitet och har hästars beteende och domsticering som huvudområde. Den texten jag refererar till i detta inlägg går att läsa här. Texten är publicerad i Equine Veterinary Journal år 1999.