valack

av

Oväntad hjälp från en gammelgubbe

Hästen som djur och mina hästar som individer upphör aldrig att fascinera. Hur mycket förstår de egentligen. Har de empati, och hur ser de på oss som människor i deras värld? Jag har inget svar på det, men jag får ofta indikationer på att jag ändå kanske står högre i kurs än vad jag i allmänhet tror.

Jag har inga föreställningar om att jag ska bli hästarnas bästa kompis. Deras hästkompisar är bra mycket bättre som vänner än vad jag är. Däremot är hästarna mina bästa kompisar, om ni förstår skillnaden. Jag är den som alltid ska ta deras parti, som alltid ska se till att just deras behov tillfredsställs och att det just dessa hästar som blir bäst hanterade av alla. Det är min uppgift som ägare.

Men ibland blir bilden helt annorlunda. Som när hästarna hjälper mig att lyckas, istället för tvärtom. En av dessa händelser skedde i somras. Mina hingstar och ett par av mina valacker var på sommarbete tillsammans med ett gäng andra hingstar och valacker. De trivdes utmärkt i hagen, men en av hästarna hade en förmåga att vakta grindhålet.

Varje gång jag kom med min då treåriga hingst och skulle ta ut honom från hagen kom denna lilla ettriga hingstponny och hade åsikter. Han forsade runt min hingst och tyckte han skulle flyga och fara. Varenda gång jag viftade bort ponnyn dök han bara upp på andra sidan om min hingst, som blev ganska så förvirrad över vad han förväntades göra. För det mesta gick det ganska bra efter lite vift och markeringar från mig. Den lilla hingsten gav sig ofta av efter en liten stund.

Men inte den här gången. Alla andra hästar var i andra änden av hagen, några hundra meter bort. Jag står själv där vid grindhålet och försöker vifta bort ponnyn som bara vägrar. Jag börjar misströsta. Jag kommer inte ut säkert, tänkte jag. Det här blir för struligt.

Då ser jag i ögonvrån något stort och mörkt komma forsande, bokstavligen. Det går MYCKET fort och han kommer som från ingenstans. Huvudet är sänkt som till attack. När jag tittar upp ser jag till min förvåning att det är min tjugoåriga valack. Han forsar rakt emellan min hingst och den lille hingsten, slår med huvudet ett par gånger som hot och tvärstannar. Sedan suckar han, höjer huvudet, vinklar fram öronen, slickar sig om munnen och tittar på mig som om han sa:
– sådär ja. Nu kan du gå ut.

Den lilla ponnyn är nu som bortblåst. Kvar står den gamla valacken på behörigt avstånd, som på vakt. Min hingst, som jag har i grimma och grimskaft har inte rört sig, utan snarare förstått situationen bättre än jag. Han står lugnt och väntar. Jag kan ta ut min lilla hingst i lugn och ro, utan besvär. Det fanns bara en tanke i min hjärna:
– Tack, min vän. Tack!

Annons
av

Hingstar – dömda till ensamhet, eller?

Det är något visst med en hingst, på gott och ont. de ses som vackra och ädla och maffiga. Men hingstar ses också av många som mer eller mindre givna monster. Den som söker stallplats och råkar ha hingst inser snart att det inte är det lättaste. Få stallar tillåter hingstar över huvud taget, och om de gör de blir det direkt en liten ruta till hage (om utegång alls) och den mest isolerade boxen av alla.

Som vilka hästar som helst
Varför räknas hingstar som något annat än vanliga hästar? Jag har haft år av tid att fundera på det. Jag har nämligen själv lyckats avla fram ett par hingstar, ett par hingstar som fortfarande finns hemma på gården. De är lättskötta, lätthanterliga och mycket känsliga. De är på många sätt mer lätthanterliga än stona, som inte alltid är lika lätt att komma överens med. Hingstar är förutsägbara. De vill ha snygga brudar, har svårt att koncentrera sig på fler saker än en och är mycket måna om att framstå som vackra och goa. Precis som män, med andra ord. Hehe…..

Den som säger att en hingst är oförutsägbar har nog aldrig tänkt sig in i hur en snygg ung hingst borde reagera när det luktar vackert sto eller när det står en snygg ung donna med svansen i vädret och glor på en. Men den som vet hur naturens gång är, vet precis. Det är bara att relatera till att hingstar har sociala behov som alla andra hästar, och att de är just hingstar. Det är inget fel med det! Snarare tvärtom.

Går fortfarande ihop
Idag är jag evigt glad över att mina hingstar och valackerna fortfarande går ihop. Det har kommit sig naturligt, då de tyr sig till varandra och verkligen tar stöd och hjälp av de andra. Maken till respekt för de äldre gubbarna får man ju leta efter. Jag misstänker skarpt (eller vet snarare) att det hjälper mig att få trevliga och lätthanterliga hästar – hingstar eller inte. De kan sitt hästspråk och vet när the bottom is nådd, på något vis. De vet hur det sociala spelet fungerar.

Dessutom har de all den sociala kontakt som behövs för att må bra. De forsar runt i hagen, leker och stärker upp sina ligament, sin muskulatur och sitt skelett. De lär sig använda rumpan för att snurra på bakdelar, kontrollera sina framben när de slår (de träffar aldrig), lär sig att nafsa sådär lagom så att det inte går hål. De lär sig tvärstanna utan att bli framtunga och de lär sig att gasa allt vad de har i närheten av andra. En mycket trevlig bieffekt är också att jag får en enormt trevlig stund när jag ser dem härja runt och leka. Det är livskvalitet för mig!

Inte ett bett finns att se på mina hingstar. Inte på valackerna heller. De är kompisar och respekterar varandra. De är the bachelor league, som jag kallar det.

Stona
Stona har sin egen gamla gubbe att ty sig till. Jag låtsas som han är HSB, han som är den stora hingsten i stallet. Att han är en tjugotreårig skumögd gubbe är det ingen som bryr sig om. Bara han går in i stallet stannar hingstarna upp med ätandet och trycker ner huvudet – jag är liten och snäll! Jag äter gräs! tuggar de undergivet. Eller? Här vet inte forskarna riktigt varför de unga gör så, men så gör de i alla fall. Inte för att han någonsin gjort annat än att skydda dem när de var föl. Det är det ingen som bryr sig om. Han är den utnämnde, den hingst som gäller i våran värld. De andra får hålla sig i wannabe-grupen och är nöjda med det.

Än fler i somras
I somras hade vi i alla fall ett tiotal hingstar och valacker av blandad ålder i en enda hage. Det gick utmärkt, förutom den lille prickige busen som älskade att hänga som en terrier i unghingstarnas halsar. Det blev små bitmärken som fick plåstras om så flugorna inte flockades. Men i övrigt hände inte mycket. De verkade ha buskul ihop. Men det gick att se att ”mina” fyra pållar, två hingstar och två valacker, höll ihop i vått och torrt. De var som en kärntrupp bland alla de andra.

Släpp hingstarna loss
Tyvärr är det väl så att när en hingst väl lämnats ensam så blir det svårt att få dem att fungera ihop med andra igen. Förväntningarna från människor om vad som kan och bör hända, blir höga och en stressad ensam själ kan inte förväntas bete sig helt normalt. Då blir det moment 22 och hästen är dömd till ett liv i ensamhet. SJälv skulle jag genast kastrera mina pojkar om jag behövde. Hellre ett liv med kompisar utan bollar än ett liv med bollar helt ensam. Men än så länge, peppar peppar, verkar det inte finnas minsta anledning. Just nu har de fullt upp med att försöka hitta gräset under den meterdjupa snön i sin stora hage. Det kan de fortsätta med.

Forskningen

De har till och med forskningsresultat som visar att deras lilla bachelorgrupp är hur naturlig som helst. Hingstar formerar sig i mindre grupper som håller sig nära en annan eller flera andra grupper, och interaktion mellan dem är inte helt ovanliga. De SKA trivas ihop, och det gör det också så länge maten räcker och utrymmet är tillräckligt. Annan forskning, bland annat forskning från Dr Deborah Goodwin, visar att hingstar inte ens är de som är mest aggresiva i en flock. Och det säger en del, för hästar är inte särskilt aggressiva till att börja med, om vi människor inte utmanar dem till att bli det.

För mer läsning om hur hästen är:

Dr Deborah Goodwin