Hästen som djur och mina hästar som individer upphör aldrig att fascinera. Hur mycket förstår de egentligen. Har de empati, och hur ser de på oss som människor i deras värld? Jag har inget svar på det, men jag får ofta indikationer på att jag ändå kanske står högre i kurs än vad jag i allmänhet tror.

Jag har inga föreställningar om att jag ska bli hästarnas bästa kompis. Deras hästkompisar är bra mycket bättre som vänner än vad jag är. Däremot är hästarna mina bästa kompisar, om ni förstår skillnaden. Jag är den som alltid ska ta deras parti, som alltid ska se till att just deras behov tillfredsställs och att det just dessa hästar som blir bäst hanterade av alla. Det är min uppgift som ägare.

Men ibland blir bilden helt annorlunda. Som när hästarna hjälper mig att lyckas, istället för tvärtom. En av dessa händelser skedde i somras. Mina hingstar och ett par av mina valacker var på sommarbete tillsammans med ett gäng andra hingstar och valacker. De trivdes utmärkt i hagen, men en av hästarna hade en förmåga att vakta grindhålet.

Varje gång jag kom med min då treåriga hingst och skulle ta ut honom från hagen kom denna lilla ettriga hingstponny och hade åsikter. Han forsade runt min hingst och tyckte han skulle flyga och fara. Varenda gång jag viftade bort ponnyn dök han bara upp på andra sidan om min hingst, som blev ganska så förvirrad över vad han förväntades göra. För det mesta gick det ganska bra efter lite vift och markeringar från mig. Den lilla hingsten gav sig ofta av efter en liten stund.

Men inte den här gången. Alla andra hästar var i andra änden av hagen, några hundra meter bort. Jag står själv där vid grindhålet och försöker vifta bort ponnyn som bara vägrar. Jag börjar misströsta. Jag kommer inte ut säkert, tänkte jag. Det här blir för struligt.

Då ser jag i ögonvrån något stort och mörkt komma forsande, bokstavligen. Det går MYCKET fort och han kommer som från ingenstans. Huvudet är sänkt som till attack. När jag tittar upp ser jag till min förvåning att det är min tjugoåriga valack. Han forsar rakt emellan min hingst och den lille hingsten, slår med huvudet ett par gånger som hot och tvärstannar. Sedan suckar han, höjer huvudet, vinklar fram öronen, slickar sig om munnen och tittar på mig som om han sa:
– sådär ja. Nu kan du gå ut.

Den lilla ponnyn är nu som bortblåst. Kvar står den gamla valacken på behörigt avstånd, som på vakt. Min hingst, som jag har i grimma och grimskaft har inte rört sig, utan snarare förstått situationen bättre än jag. Han står lugnt och väntar. Jag kan ta ut min lilla hingst i lugn och ro, utan besvär. Det fanns bara en tanke i min hjärna:
– Tack, min vän. Tack!