Mitt ledarsto har givit mig många insikter jag kan använda mig av i alla hästsammanhang. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått lära mig av henne är att jag måste lita på hästen och ge den förtroendet att bära mig. En häst fixar det mesta, bra mycket bättre än jag med mina skrala sinnen, bara jag låter dem sköta sitt jobb. Jag ska helt enkelt inte in och störa i tid och otid som en chef som inte litar på sin personal. Det funkar inte.

Tillit ger lugn
När jag är osäker och inte tror på att mitt sto ska sköta sitt jobb rätt blir hon mycket störd och nervös. Öronen åker bakåt och fokus hamnar mot mig, istället för koncentration på det vi ska uträtta. Det gäller i allt, från en enkel galoppfattning till svårare uppgifter och oförutsedda händelser. När jag litar på mitt sto fixar hon allt som krävs för att vi ska komma säkert och bra fram. Så enkelt, och så svårt är det.

Jag kan inte hoppa
Det måste erkännas. Med tiden har jag blivit en riktig fegis när det gäller att hoppa. Jag vet faktiskt inte varför, men mitt ledarsto har full koll på att min kompetens och tro på mig själv inte är som det ska riktigt. Hon däremot är klok på hinder och vet vad hon går för. Här är hon mästaren och jag bäbisen, rent utsagt.

Men det var också hoppningen som fick mig att inse att jag gör rätt i att lita på min häst och att vi kommer komma långt den vägen.

Hoppar ändå
En unghäst behöver stimulans, lek och utveckling. Hoppning är en god del i det även för en gammal dressyrkärrings hästar…. Så jag tar med mig W på banan och hoppar ibland. Det är att ta i om jag säger att hindren är höga, men jag har faktiskt försökt mig på en meter plus. Då var W inte mer än fyra år, men över en meter skulle vi väl ändå klara?
Ja hon kunde, men inte jag…

När jag efter mycket om och med rider an på ridbanans högsta hinder tvekar W rejält. Jag insåg efteråt att det berodde på att jag tvekade än värre. Men jag försöker övervinna mig själv och klackar till W i sidorna för att hon inte ska stoppa.

Helikoptersprånget blir ett faktum och jag är en god bit över sadeln. På nervägen inser jag att jag är på väg att fara åt höger, och att jag fått över hela min kropp på höger sida av min stackars unghäst. Höger stigbygel är det enda som har kontakt med mig vad gäller sadeln.
Så långt, mest en berättelse om hur klantig jag är…

Räddad av en fyraåring
Men den som inte är så klantig, utan istället vansinnigt klok och förståndig är min lilla W. Hon gör inte som de flesta andra hästar jag då visste om – girade till vänster och stack för att komma undan den hemska ryttaren med den obefintliga timingen.

Nej, hon vänder i språnget nedåt åt HÖGER, vilket faktiskt resulterar i att när jag landar hamnar jag ståendes, lutande mot sadeln i höger stigbygel, precis som om jag bara klivit av sadeln men inte gått ner på marken än! Hästen lyckas också på något konstigt vänster också stanna med huvudet uppåt, böjt åt höger.
– Har du hoppat nog nu? verkar W tycka när hon tittar mot min rumpa och rygg. Och där står vi, eller jag hänger då över sadeln då jag skrattar något så fruktansvärt att jag inte kan säga någonting och än mindre stå.

Min goda väninna är också på ridbanan och har missat hela kalaset. Men hon ser mig hänga över sadeln – som om jag ska kliva av! Och hon tro också det – är du klar nu??? frågar hon….

Den här episoden är bara en av många gånger då W har räddat mig från att trilla av. Men den gången är en av de mest minnesvärda. Hur kunde jag vara så dum att jag inte lyssnade på hästen när hon sa att VI inte kirrar det? Hur kunde jag vara så dum att tvinga min häst när jag själv tvekade.

Men jag lärde mig också att om relationen verkligen är bra mellan häst och ryttare så hjälper de varandra. Då är inte en miss katastrofal. Hon tog sitt ansvar som den som rör sig framåt och ska över stock och sten med mig kvar på ryggen. Hon ville också kunna ta det ansvaret. Det var bara det att jag inte gav henne det förtroendet – på riktigt.

Vi har galopperat över stock och sten o oländig terräng, vandrat genom byar i Skåne, blivit mejade av lastbilar och fastnat lite här och där under åren tillsammans. Vi har kort sagt gjort det mest konstiga saker, och sådant som verkligen kan hända med vilken häst som helst, efter det här W och jag. Varje gång jag tvekar får W problem och blir osäker. Varje gång jag litar på att hon fixar biffen, gör hon det också. Helt och fullt. Hon kan sitt jobb och vet vad hon gör. Hon är klok och vet sina egna förutsättningar och mina begränsningar.

Är jag på väg av på grund av en miss (då alltid min men som tur var sällan…) så stannar hon snällt och låter mig komma i balans igen i sadeln. Varje gång, alltid. Hästar är kloka djur – om man låter dem. De älskar dessutom att ha en viktig uppgift i ”flocken”, även om det bara är ett ekipage.

Min insikt om att lita på mina hästar har gett mig bra förutsättnignar att ge de andra hästarna vad de också behöver och det förtroende de förtjänarr. De har ett jobb de ska sköta när vi är tillsammans och de måste få ta vissa beslut utifrån sin uppgift och sina förutsättningar.

Visst är jag ibland på väg av och visst händer det ibland saker. Men väldigt sällan blir det riktigt tok och än mer sällan trillar jag av. Jag får hjälp av hästar som vågar och kan ta beslut och som inte forsar iväg panikslagna. De har i uppdrag att ha hjärnan igång och de använder den om de får.

I den här takten kommer jag att vara tvåhundra år innan jag blir fullärd ryttare – om det krävs att man trillar av hundra gånger….