Den spark jag fick i ryggen av W när hon var tre kom att bli en väckarklocka. Jag insåg snabbt att jag hade två alternativ att välja mellan.
1. Utmana hästen och försöka få övertaget.
2. Lära mig hur jag hanterar W så att vi respekterar varandra och får samarbetet att funka.

Jag inser lika snabbt att det första alternativet kommer att leda till en livslång fight, och vad händer om jag inte ”vinner”? Då blir hästen än farligare. Steg två var, vid det tillfället, faktiskt ett enklare och bättre alternativ. Min hovslagare kunde det där med häst. Därför ringde jag genast till honom. Det var ett mycket riktigt beslut, skulle det visa sig och fick in W och mig på en bana som bygger på ömsesidig respekt, lärande och samarbete. Allt som är motsatt från fight, vinna, ta över, dominera.

Det handlade egentligen, när jag tänker efter, inte om så stora saker. Vi tränade markarbete. Flyttade fötter. Inte dra i snöret. Följa med. Läsa av, läsa av, läsa av. Aldrig pressa någon annan än sig själv, alltid se vad jag själv kan göra för att få det att funka. ALdrig utsättahästen för en övning den inte klarar av, alltid se till att hästen förstår, förändra om den inte förstår och se till att övningen lyckas.

Idag ser jag att det i den etologiska forskningen ofta understryks att vi måste kunna hästars betende och läsa av hästarna utifrån deras signaler för att få en säker tillvaro med häst. Det var precis vad vi gjorde.

Det var som att öppna en ny spännande bok och en resa till en tillvaro i samarbete hade tagit sin början. Träningen gav snabbt effekt och det blev en lugnare, trevligare och tryggare tillvaro för både häst och mig. Men min resa hade bara börjat.