Sedan många år tillbaka försöker jag lyssna på de sommarvärdar som väcker mitt intresse. Ibland är de fantastiska, ibland mindre bra. I år har jag dock inte lyssnat på så många. Jag kanske börjar bli trött på formatet, eller så går det inflation i vilka som får plats i denna sedan länge välfyllda skara personer som får äran att göra sig hörda ostört på bästa sändningstid. Inte vet jag, men när jag häromdagen skulle kolla in nyheterna på SR-appen inser jag att Carl Hedin, dressyrryttaren ska vara sommarvärd.

-Värt ett försök, tänkte jag och körde igång sommarpratet. Det tar en minut. Sedan gråter jag. Igenkänningen sköljer över mig. Carl börjar nämligen med att berätta om när han får besked om att hans älskade häst får kolik, och hur marken då – från att ha varit fast som betong – gungar under honom som kvicksand. Jag minns de hästar jag haft som plötsligt bara mår dåligt. Jag minns mina kamper med mitt eget hjärta och min hjärna i att inte panika när en stor och tung och lika älskad som tung häst kastar sig runt i kramper. Jag minns när jag sitter och vakar, skräckslagen över att koliken ska komma tillbaka, och jag minns när allt bokstavligen går åt helvete och jag trillar rakt ner i ett mörker. Och hur jag då undrar vad jag egentligen håller på med. Varför jag utsätter mig för detta. Gång på gång.

Men tack och lov lyckas också Carl Hedin väcka mitt minne över varför jag har hästar, och varför jag har en egen gård där hästarna kan vandra omkring i en hage jag ser utanför mitt fönster. Jag minns varför jag släpade mig till ridskolan även om folket där var förskräckliga. Jag minns hur mina hästar har sparkat igång mig när jag tänkt ge upp, och får mig att fortsätta. Jag måste – för annars klarar sig inte hästarna. Mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag suttit under krubban till min älskade häst och bara gömt mig för världen. Det bästa stället som finns i hela universum, för den som behöver komma bort från allt ett tag. Jag minns allt det roliga, all den glädjen och allt jag fått av dem. Att de alltid ger mer än de någonsin tar, hur mycket sorg de än ger ibland.

Carl Hedin är en man som vet hur han ska framföra en känsla, och förklara. Jag är glad att jag inte missade hans sommarprat. Det lyfte fram den passion jag har i botten, men som ibland glöms bort för alla måsten, alla utjatade sedvänjor man måste lägga sig till med som häst- och gårdsägare. Den där känslan och den hjälpen jag fick av hästarna som jag behövde så mycket, och ibland behöver än idag. Den som bara hästar kan ge. Så jag inte glömmer bort det, när hösten sätter in och stallgörat blir tungt i mörkret. Jag behöver nog inte skriva mer om det. Lyssna på Carl Hedins sommarprat istället. Han beskriver det så himla bra.

SR P1 Carl Hedin Sommarvärd 2022