Hästens väl och ve i centrum

#Horsestoo – för hästar räknas också. Deras väl och ve, välfärd, psykiska och fysiska hälsa måste alltid, alltid stå i centrum vad vi än vill få ut av våra hästliv. Det är ju de som är navet, de som vi ska förhålla oss till. Men så lätt det glöms i allt annat som ska åstadkommas, all prestige vi bär inom oss, och alla priser som kan vinnas.

Nu gör ett antal tränare och hästkunniga ett upprop-där de efterfrågar en etiskt hållbar ridsport och som kräver att Svenska Ridsportsförbundet förmedlar en klar målbild, en strategi och verktyg för att åstadkomma detta. I gruppen återfinns Anders Eriksson, Per Waaler och många andra kändisar. Du kan läsa uppropet i Hippson. 

Citat:

– Hur säkerställer man idag kvalitén i de utbildningar som finns bland annat på Riksanläggningarna?
– Hur säkerställer man hästens välfärd på tävling enligt Code of Conduct paragraf 1?
– Ska man i SvRFs stadgar återinföra och definiera vad som skall vara grunden i god ridning?

Vi får inte tappa hästen i sig – dess rätt till hållbarhet. Så nu sprider jag uppropet. För hästars väl och ve måste alltid vara i centrum. Och det är allas vårt ansvar, makthavare inom ridsporten än lite mer än alla oss andra, att i varje andetag praktiskt verka för att djur mår väl inom alla hästsportsdiscipliner – här och annorstädes.

 

 

 

 

Per Waahler och hans Wilma

Det är något speciellt med en ryttare och hans häst. I alla fall om ekipaget heter Per och Wilma. De röner uppmärksamhet var de än kommer. Han blev nog mest känd när han blev diskad på en tävling för några år sedan. Det låter kanske lustigt att han blivit känd för att bli diskad, särskilt när anledningen var den trevligaste tänkbara. Men så är det i alla fall.

Per hade nämligen på något sätt kopplat tygel med nosgrimma för att Wilma inte skulle få ont i munnen – något hon annars tydligen lätt får. Eller om det var så att det varit något tandfel på något vänster. Oavsett så hade Per helt normal utrustning på hästen, men hade kopplat tygeln på fel sätt. För hästens bästa. Och så får man inte göra i konservativa dressyrkretsar inte. Då blir man diskvalificerad. Och det blev nu Per.

Nåväl – det kanske visade sig vara en bra sak. Många fick upp ögonen för det där med bestling, och för Per och hans Wilma. Det första hade jag redan koll på och åsikter om (men nu får man ju betsla med vanligt bett i alla fall i nationella klasser, vilket är toppen), och jag fick nys om att Per fanns. För det tog ju inte lång tid innan han hörde av sig igen, via medierna. Den här gången i Larholm tror jag, när han tävlade bettlöst utom tävlan. Och fick finfina poäng.

Nu har jag sett Per ha clinic också för en tid sedan. Jag gillar hans style, hans ödmjukhet och glädje i ridningen. Han verkar haft lika kul nu på GHS – där han hade clinic med sin fina Wilma. Hon är häftig det där stoet – ston är ofta det. Och hon lär oss nog ett och annat, inklusive sin husse. Det är det de gör – de bra hästarna. De lär oss. Mer än vi lär dem.

På GHS  var jag inte, men jag kan tänka mig att det var precis lika mysigt att se honom rida som vanligt. Han har själv lagt upp små filmer på FB från helgen och det ser dundertrevligt ut. Någon som såg det live?

 

Per Waaler gör minirevolt.

Då och då, till och med lite ofta ibland sådär, får jag höra att min hästfilosofi är annorlunda. De flesta verkar gilla den – när de väl förstår den – men de tycker som sagt att den är lite annorlunda. Jag tycker förstås att den är helt normal. Respekt för hästen som ett kännande väsen, mitt jobb som tränare/ryttare att få hästen att VILJA jobba för oss, strävandet efter balans och en ”happy athlete”. Det är min utgångspunkt. Så jag undrar vad som är så annorlunda? Är det respekten, kärleken till mina vänner fyrbeningarna, kommunikationen? I så fall är det väldigt synd faktiskt.

En man som verkar ha en mycket liknande hästfilosofi är i alla fall Per Waaler. Ni vet den där dressyrryttaren som gör minirevolt på tävlingsbanorna i landet genom att rida bettlöst? Han har haft en clinic under Hästivalen i Skara där han förklarade sin ”metodik” i utbildningen av hästarna. Nu har han blivit en kändis, och tack och lov, passar han på att sprida ordet om hans träningsmetodik. Den verkar både sund och bra och det är bara att heja på en karl som verkligen verkar respektera de hästar han rider och vilja dem väl.

Per  pratade nämligen om att hästarna ska vilja vara och jobba med oss, om att vi skapar de minnen som hästen bygger sina erfarenheter och därför också sitt beteende på. Han berättade om hur vi ryttare borde vänta in våra hästar och inte minst att vi skulle berömma dem så att vi nästan skämdes. Och hur han, liksom jag inte alls tycker att ordet lydnad passar tillsammans med begreppet dressyrträning. Samarbete eller lydnad? Vilket vill du ha. Det går knappast med både ock, för den som lyder blint är inte en aktiv partner i dansen. Den gör bara som den andre säger. Förtroende och avslappning är dock viktiga förutsättningar för en lyckad ridsession.

Vad är det för konstigt med det? Det är ju så det är…. 😀

 

Mer info om clinicen går att få på Hippson.

 

Vad är nödvändigt lidande hos djur?

Anna Olsson, forskare vid Insitute for Molecular and Cellular Biologi i Porto ställer i ett par blogginlägg på Forskarbloggen det egentligen så uppenbara konstaterandet:
Om djur ska skyddas från onödigt lidande, måste det, enligt lagen och definitionen, finnas nödvändigt lidande (som de inte behöver skyddas ifrån, underförstått?).
Anledningen till Annas inlägg är den mediastorm som blossade upp angående grisarnas tillvaro, först i Danmark och sedan i Sverige förra året.

Sug på den karamellen. Nödvändigt lidande för ett djur, som det inte behöver skyddas emot utan något vi får godta. Vad kan det vara- egentligen?

Anna ser tre kategorier av sådant lidande. De tre hon anför är att ge vård (som kan ge smärta), att genomföra djurförsök, och att producera djur för mat. Det är också rangordnat efter acceptans och vi kan nog anse de flesta svenskar som för att ge vård (men inte all typ av vård kanske), en del anser djurförsök är okej, medan väldigt få tycker att djur som lider inte är okej i matproduktionen.

Men lagen tillåter visst lidande i samband med djurproduktion för mat. Såsom kastrering av griskultingar utan bedövning, till exempel. Men det kan också handla om att djur får lida ”lite” för att vi ska få billiga mat. So utrymmesbegränsningar som ger stereotypa beteenden och andra ingrepp som inte djuren får något ut av, utan oss.

Det får mig osökt att tänka på Michaneks och Thelins bok ”Vi avlivade hästen. Den ligger under presenningen”. Inför lanseringen av den boken yttrade de två namnkunniga herrarna en åsikt om att det djurskydd vi har idag inte är till för småbrukare inte. Med Annas ord om nödvändigt lidande, blir bilden verkligen intressant. Småbrukare som inte har djur som huvudsakliga inkomst är kanske inte så intressanta för marknaden, men storproducenter och deras jättekonsumtion ger medborgarna det de vill ha? Ett kött som kanske inte är så etiskt och så gott, men som ändå kan säljas för 29,90 kilot i butiken. Ses då kanske de produktionsmönster som finns i storstallarna idag som ett nödvändigt ont? Det kan jag se en poäng i, den retoriken.

Däremot vet jag inte än hur innehållet i Michaneks bok och Thelins kommer att te sig när jag läser den, vilket jag inte gjort än. Jag får ingen riktig bild över hur många mindre jordbrukare, hästägare och hundägare som känner sig överkörda av myndigheterna. FInns det någon sådan bild tro, och går det att skaffa sig en trovärdig, någorlunda objektiv bild i en värld som är så full av känslor och tyckanden? Det återstår att se. Jag får leta vidare i forskningsbloggar, forskningsresultat och läsa veterinärers böcker när de kommer ut. Så mycket är klart…