Då och då, till och med lite ofta ibland sådär, får jag höra att min hästfilosofi är annorlunda. De flesta verkar gilla den – när de väl förstår den – men de tycker som sagt att den är lite annorlunda. Jag tycker förstås att den är helt normal. Respekt för hästen som ett kännande väsen, mitt jobb som tränare/ryttare att få hästen att VILJA jobba för oss, strävandet efter balans och en ”happy athlete”. Det är min utgångspunkt. Så jag undrar vad som är så annorlunda? Är det respekten, kärleken till mina vänner fyrbeningarna, kommunikationen? I så fall är det väldigt synd faktiskt.

En man som verkar ha en mycket liknande hästfilosofi är i alla fall Per Waaler. Ni vet den där dressyrryttaren som gör minirevolt på tävlingsbanorna i landet genom att rida bettlöst? Han har haft en clinic under Hästivalen i Skara där han förklarade sin ”metodik” i utbildningen av hästarna. Nu har han blivit en kändis, och tack och lov, passar han på att sprida ordet om hans träningsmetodik. Den verkar både sund och bra och det är bara att heja på en karl som verkligen verkar respektera de hästar han rider och vilja dem väl.

Per  pratade nämligen om att hästarna ska vilja vara och jobba med oss, om att vi skapar de minnen som hästen bygger sina erfarenheter och därför också sitt beteende på. Han berättade om hur vi ryttare borde vänta in våra hästar och inte minst att vi skulle berömma dem så att vi nästan skämdes. Och hur han, liksom jag inte alls tycker att ordet lydnad passar tillsammans med begreppet dressyrträning. Samarbete eller lydnad? Vilket vill du ha. Det går knappast med både ock, för den som lyder blint är inte en aktiv partner i dansen. Den gör bara som den andre säger. Förtroende och avslappning är dock viktiga förutsättningar för en lyckad ridsession.

Vad är det för konstigt med det? Det är ju så det är…. 😀

Mer info om clinicen går att få på Hippson.