Så är våndan, ångesten och oron över. Det var dags att gå. Och du, Tammy, du gick med högburet huvud. Det var tur Tammy, att du själv sa att du ville, att du behövde gå. Jag ville inte, kunde inte, bestämma på egen hand. Men så mycket älskar jag mina hästar, att jag också tar det svåra beslutet när jag måste. Så jag tog det svåra, det oöverstigliga… Jag har svurit över det, jag gråter över det, jag har förbannat allt som kommer i min väg för att jag måste ta sådana beslut om mina vänner. Men du var inte rädd. Du gick rakt in i himlen utan att tveka ett ögonblick. Tjingeling, min goda väninna, tjingeling! Vi ses i Nangiala min vän. Med det bekräftade du att jag tog rätt beslut. För din skull.
Och med din sorti gjorde du som du alltid gjort. Du fyllde i mina luckor, du gjorde mig till en bättre människa, du gav allt – alltid! Så många fina minne som jag har av dig! Dessa vårdar jag mycket ömt. Jag ser oss flyga upp för backarna i Söderåsens nationalpark, omgiven av den fantastiska grönskan bara bokskogar kan ge. Jag ser oss hoppa högt och snabbt – du var en av de få jag verkligen vågade ladda på hinder med. Jag ser dig dansa. Vi dansade på Perry Wood – minns du det? Otränade tillsammans som vi var, fick du ändå mig att framstå som en dansös! Hur lyckades du? Du kunde mer än jag, om allt. Du visade vägen. Jag hängde med så gott jag kunde.
Du ville alltid dansa! Din livsglädje hade inga gränser. Ibland dansade du över det ena, ibland över det andra. Ibland var du tramsig i din dans, min kära Tramsmaja. Så fick du också ett kärt smeknamn. Du fick flera. Du fick många. Du fick också många hjärtan på fall. Älskad var du, och du lärde oss hur det är att dansa tillsammans. Så vi dansade du och jag, det gjorde vi! Jag gläds över dansen. Tack min vän!
Hovatrycken du satt på denna jord är stora, stolta och värda att minnas. Du tillförde en sån enorm glädje. Det är också därför du är så vansinnigt saknad. Jag saknar dig som f-n! Min älskade Tammy….
Mer om Tammy kan du läsa om på denna sida, skriven av mig hösten 2010.
Busenkelt! 
Att vara den som bestämmer över liv o död kan kännas fel men din fina häst visste ju inget om sitt öde. Fördelen djur har är ju att de slipper möta döden med plågor, åtminstone om de har kloka kärleksfulla ägare. Gråt ut din saknad så kommer snart en tid där du kan titta tillbaka och minnas med ett leende.
Själv lever vi med en 32-årig gentleman och är väl medvetna om att det snart är hans tur att lämna oss. Så jag kan ana vilka känslor du har. Kram ❤
Jag känner din förlust och din saknad. Att det alltid är så svårt att lämna sina kära fyrbenta vänner när det är dags…..
Det gör alltid ont, men de finns kvar hos oss på ett sätt ändå…
Kramar <3<3<3
Gåvan vi kan ge för allt vi har fått är ett slut som är värdigt och utan smärta och förnedring. Det kommer nya individer som vi kan glädjas med och älska, som ibland kan påminna oss om gamla vänner och minnen vi bevarar ömt. Det blir aldrig det samma men det fortsätter ändå…
ingen kan dansa som du tramsmaja men de va bara att sitta still .och låta dig dansa sen gick du ditt man ville kram saknar dig