Apropå nosgrimmor

Jag har tagit upp det förr, och jag kommer ta upp det igen. Nosgrimmor är inte så oskyldiga som de ser ut. De kan göra skada – på riktigt. Om de spänns för hårt och om de ligger fel. Här ser du varför…..

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fveterinarbesoket%2Fposts%2F397080254088363%3A0&width=500

 

 

Annonser

Virvlande personlighet

Jag har fått höra att ju fler virvlar en häst har i pannan, desto knasigare är det djuret. Jag har också faktiskt sett att det kanske finns något i det. Det finns många fler ”myter” om det här. Bland annat att en virvel – som är det vanligaste – påverkar läggningen om den är placerad ovan ögonlinjen, i ögonlinjen eller under. Längst ner här på det här inlägget ser du hela mytlistan (i fb-inlägget jag lagt in).

Så nu kikar jag på bilder på mina hästar och ser om det stämmer. Vi börjar med gamle kungen, saknad av oss alla. Han har en tydlig virvel långt ovanför ögonlinjen. Det kännetecknar tydligen en känslig och reaktiv häst. Och visst var Alex känslig och lite harig ibland. Han kunde flyga iväg och blöta stenar var inte att leka med. I hoppningen vägrade han gärna ut sig på nya hinder, och särskilt röda läskiga saker. Men min fina Alex var också ganska så intelligent och klok. Och väldigt väldigt älskad.

DSC_0127.JPG

Ju fler virvlar desto knepigare häst sa vi. Här har vi en med en hel drös ju! Två sitter långt upp – tätt, tätt. En väldigt långt ner. Enligt myten är då W mycket talangfull men inte lätt att tas med, och behöver rätt person vid sin sida. Hon kan vara en sann utmaning.

Vad säger då hennes matte om detta? Mitt svar blir att det inte kunde stämma bättre. Det här är den svåraste och mest komplicerade damen, men också den härligaste och klokaste häst jag någonsin mött. Hon kan bli helt som förbytt i ”fel” händer, medan jag på de 16 år jag nu ridit henne, inte lyckats trilla av mer än en gång (även om jag försökt fler. Jag kunde känna mig tryggare och för mig är hon den finaste jag vet. Kanske för att hon lärt mig så himla mycket, smart som hon är. Och hon tar ingen skit från någon (helt rätt W – Nobody puts baby in a corner!!!!)

wnärbild.JPG

Känslige Sayo, mattes fina kille. Kan vara glad som få, men också sur som ättika och riktigt arg ibland. Tittar vi på hans virvel är den långt ovanför ögonlinjen. Det lär enligt myten beteckna en intelligent och reaktiv häst. Och visst är du det, även om du är det på ett annat sätt än Alex!

sayosommar.jpg

 

Finaste Daniel San – alltid lika snäll och rar. Alltid en kille att lita på och trygg som få. Älskade hjärtat – visst sa din virvel mitt emellan ögonen som dessutom löper lång väg utmed nosryggen att du var en behändig gentleman och väldigt, väldigt snäll. Det tänkte jag inte på då, men du var vår ängel och vår finaste farbror, vår vän i vått och torrt. Snällare fanns inte. Vi saknar dig här, farbror San. danielsan.jpg

Här kommer hela listan. Hur är din favorithäst- och stämmer det med virvlarna?

 

 

 

Hålla äldre hästen ohalt

Lång uppvärmning, lösgörande övningar i mängder och långa återhämtningsperioder. Så kan man hålla hältan borta på den äldre hästen enligt Agria, i deras härliga kampanj #stopphälstan. Jag tillägger att långa skritturer ute i skog och mark, gärna i ojämn terräng, och en superbra sadel inte skadar heller! 😀

Tilläggas kan att veterinär Heuschmann som undersökt så många hästar i sitt långa liv också påpekade att god, med betoning på god och balanserad, samt varierad ridning håller veterinären borta mer än någon annan förebyggande metod/behandling som någon någonsin hittat på.  Han har en poäng….. det är vi människor och den träning vi utsätter hästarna för som skapar hältor i många fall, det går inte att bortse ifrån.

Följ kampen mot hältor på Agrias hemsida, hos oss här på Busenkelt och inte minst på Hippson. För att alla hästar förtjänar att få må bra!

 

Gerd Heuschmann på Jädra Gård

Idag har jag och Elettra varit och kikat på lektioner med Gerd Heuschmann på Jädra Gård i Enköping. Det var kallt, men vi var förberedda. Med mängder med godis, gomackor och kaffe till livs, och med filtar, ridkjol, fluffstövlar, stora mössor och gigantiska vantar vart det en rätt behaglig tillvaro ändå.

Det var ett år sedan sist, och jag kände att det var dags för en uppdatering av Gerds kunskaper. För er som inte vet vem han är, kan enkelt sägas att han är veterinären och beridaren som gett sig sjutton på att främja en god ridning ur hästens synvinkel, en ridning som bygger på klassiska principer. I sitt arbete som veterinär har han insett att klassikerna, med sin erfarenhet och när de byggde upp t ex utbildningsskalan och vad de insåg, också är rätt. Hästen ska ridas i balans från bakbenen fram till handen. Inget annat. Inget mindre. Och det kräver en ryttare med en bra och följsam sits, och en känslig hand. Ridningen kommer från gasen – dvs benen – våra skänklar och hästens bakben.

Att se Gerd är intressant och lärorikt. Han rider varenda elevs häst, vilket den här gången var fem stycken. Om han måste så korrigerar han vissa saker, och så beskriver han vad han känner och vad hästen behöver jobba mer på, och så får ryttaren sitta upp och arbeta vidare på det. Ett bra upplägg, inte minst eftersom Gerd hela tiden är så noga med att berätta inte bara vad, men också varför.

Tyvärr var det inte så många på den här clinicen, vilket måste känts annorlunda. Gerd har en stor skara som jobbar för honom världen över, och är stor i Tyskland och USA. Men i Sverige verkar vi missa målet lite grann. Påminner mig om Claus Balkenhol, mannen som red sin polishäst till ett guld och ett brons i OS, som också kom att åstadkomma det amerikanska dressyrundret, då han lyfte deras lag från noll och ingenting till helt nya nivåer där de helt plötsligt kunde matcha Europas elit. Han höll clinics i Sverige ett tag, men efter att ha påpekat vikten av att inte tjuvhålla i tygeln en gång för mycket, verkade de svenska elitryttarna få nog av kritiken och så vart det inte så mycket mer. Väldigt trist, tycker jag. För Balkenhol är en av mina stora favoriter. Och han är dessutom granne till Heuschmann och de jobbar en del ihop.

Nåväl. Vi som var på plats fick lära oss mycket i alla fall. Till exempel hur illa det är att dra i innerhanden och vad hästen tycker om det (i det här fallet visade hästen och Gerd förklarade), att hästen behöver få schwung i ryggen för att man verkligen ska få igång motorn bak – och att detta tar tid och är svårt att hitta. Så var ingen häst riktigt lösgjord under denna dag enligt Heuschmann heller.

Händerna ska vara på en piedestal framför ryttaren och man ska rida framåt med sitt hjärta, sin hjärna och sin kropp. Hästen behöver få lång hals och acceptera tygelkontakten. Däremot får man inte kröka på nacken av att man drar ner dem i handen. I handen får vi kvittot på vad som händer i kroppen, men det kan bara påverkas genom vår sits (ett återkommande tema är sitsen!) och våra skänklar.

Det finns två boxar som man jobbar utifrån. Det ena är att lära hästen – vad betyder signalerna, och hur kommunicerar vi? Den andra är – gymnastisering. Man kan inte göra den andra utan att ha den första. Hästen måste förstå, vi måste vara konsekventa och vi måste veta att vi gör på rätt sätt innan vi kan gymnastisera hästen.

Ja det är svårt att rida. God grundridning tar en sisådär 25 år att lära sig. Inte undra på att folk fuskar sig fram, mer eller mindre omedvetet. Men vill man hästen väl, så lär man sig god grundridning. Det lönar sig i längden också – veterinärräkningarna lär minska avsevärt, och de möjliga timmarna i sadeln öka i samma takt. För hästen håller då för sitt jobb, om man själv gör jobbet väl.

Förresten har Gerd Heuschmann gett ut en ny bok. Mer om honom och boken kan ni läsa om på eminenta Horse Magazine. Jag har beställt den och kommer med en recension lite senare i vår!

 

Perry Wood

Lite mer lästips kommer här. Perry Wood är en engelsk tränare som har en stor dos ödmjukhet, lekfullhet och inte minst lärdomar att erbjuda sina ryttare. Jag såg honom första gången runt 2007 och tyckte då han var helt fantastisk. Jag har också haft chansen att rida för honom och han plockar verkligen ut det bästa ur varje ekipage, med glädje! Det jag minns bäst var hur roligt det var! Så det blir nog till att köra iväg igen någon gång – han är i Västerås då och då.

Då och då dyker han upp i Sverige, och det är då en fröjd att kika in hans arbete med eleverna. Han driver också en blogg som du kan läsa här . Och än bättre – han har givit ut flera böcker, alla är de lika bra att läsa och väldigt intressanta för en dressyrryttare som verkligen vill samspela med en häst. Dessa kan du beställa via nätet, till exempel på Bokus. Det går ju också såklart att låna på biblioteket också. Så nu har ni att läsa i kylan. Själv tränar jag vidare i den djupa snön med mina hästar. Jag hoppas jag blir lika vältränad som de lär bli som de hoppar runt, som små kaniner, ute i snöyran. Det går minst upp till knäna på både mig och hästar. Världens bästa underlag!

Ridning som friskvård

Äntligen, äntligen äntligen.

Som ni säkert hört har man till slut konstaterat att ridning är friskvård. Att det skulle behövas så lång tid och så många turer är ju bra märkligt. Umgänge med hästen och ridning används ju alltmer som terapiform, även om vi i Sverige (som vanligt?) är tiotals mil efter till exempel Danmark där man kan få ridning på recept.

Så vad i hela friden gör hästen som inte är friskvård, om den till och med kan hela?

Nåväl. Nu är ridning friskvård i alla fall vilket inbegriper att alla de med vettiga arbetsgivare också kan göra avdrag för viss ridning i friskvårdsbidraget.

Men vad är det då som räknas in? Framför allt är det ridning på ridskolorna. Där är det uppenbart att pengen kan användas utan att Skatteverket har några synpunkter. Det har däremot varit lite mer oklart vad som gäller när man vill använda bidraget till verksamhet runt sin egen häst.

Nu kommer dock i alla fall en del besked från Skatteverket. De säger att privatlektioner är ok. Men inte på egna gården och kvitto krävs. Dessutom får pengen som betalts inte överstiga tusen kronor. Ridhuskort kan också betalas med bidraget. Men som sagt – ta ett specat och helt vitt kvitto (det hoppas jag ni gör annars också!).

Däremot är körningen inte avdragsgillt enligt friskvårdsbidraget. Men det måste väl ändå bli nästa steg????

Mer om detta kan du läsa om i Tidningen Ridsport, bland annat.

Nackdelar med lösdrift

Det talas mycket om lösdrifter – det ”nya” sättet att hålla hästar på. För länge sedan var det spilta som gällde. Dessa hänger fortfarande kvar. I och för sig får man inte bygga nya om det handlar om att hästarna har det som sitt enda skydd, men så länge man bara underhåller lokalerna får spiltorna byggas. Spiltor fyller sin funktion – som uppställningsplatser. Men som boplatser för hästar är de nog lite förlegade. Nu talas det om att fasa ut dem helt, och ha övergångsregler. Det är de nya djurskyddsreglerna som föreslagits som anger detta. Vi får se om de går igenom.

Det vanligaste är boxarna. De flesta som bygger om sina stallar bygger boxar i varierande storlek. Men något som också kommer stort, och som många fler än jag har anammat är lösdrifterna. Islandsfolket kanske är fanbärare av denna trend, men många uppfödningsstall eller stall med unghästar har denna lösning också. Och så sådana som jag. Till och med vissa innovativa ridskolor har byggt enligt denna princip. De har då spiltorna att kunna ställa in de hästar som ska gå till lektionerna i, och sedan släpps de ut i lösdriften när lektionskvällen är över.

Lösdrifter anses allmänt toppen när det kommer till att hästen får röra sig fritt och ordentligt. Att hästarna får goda kamrater, det vill säga får sitt sociala behov tillgodosett. Skadorna och riskerna för hästarna minimeras då hästarna verkligen kan tillgodose de behov av rörelse som de har.

Men jag hör en hel del kritik mot lösdrifter. Kritik som jag tycker var och en som har lösdrift också ska lyssna på. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att man släpper ut en häst med andra hästar i en hage och ger dem alla en ligghall och en bal med hö och en vattenbalja att överleva på. Det krävs lite mer än så för att en häst ska må bra.

Till att börja med kan det vara riskfyllt på ett sätt, då hästarna inte alls hanteras på samma sätt alla gånger. Lathunden tar över. Det är lätt att låta hästarna gå lite vind för våg, ock kanske inte socialisera med dem som på ett sätt som kan vara bra, i alla fall om vi vill rida på dem och kunna hantera dem när de mår mindre bra. Jag försöker vara noga med att byta täcken, och ta in dem i boxarna varje dag om det inte är toppenväder och de är nakenfisar. För en annan nackdel är att vi inte kan se vem som är dålig i magen (eller ens om det är någon av dem – det avslöjas inte alltid), hur mycket de dricker var och en och om de får i sig tillräckligt med mat. Det där med att fodra rätt kan bli ett aber. Personligen undviker jag fri tillgång då jag har väldigt många olika typer av hästar i mina små lösdrifter – alltid finns ett litet kallblod som blir fet bara av att titta på maten. Och den lyckas så klart bli bästa vän med den tunnaste av dem alla, den där hästen som behöver sjutton gånger så mycket mer mat som alla andra tillsammans. Men vänskap går i mitt stall före foderstatsanpassning. Så då blir det till att ta in den magre och ge den mat. Varje dag.

Den tid vi använder till att släppa ut och in och mocka en box borde istället gå till just detta – att verkligen kolla av varje enskild individ varje dag. Alla hästar har inte heller lika stor chans att få lugn och ro i en lösdrift. Kanske får de inte tillräckligt med ro i hallen, eller så får de inte äta som de behöver. Får den inte det blir den både trött och hungrig – och kanske till och med sjuk. Trots att lösdrift i sig är en bra idé. Det är en toppenidé om man frågar mig. Väl omhändertagna i en väl planerad lösdrift med stor hage till, där det också finns träd och buskar, där hästarna som går i lösdriften är goda vänner och där det finns möjlighet att ta in hästarna dagligen så är det ett supersystem. Men man måste också veta om nackdelarna och hålla extra koll på hästarna – en koll man får naturligt när de står på box.