Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

Lurendrejare till hästhandlare

Det finns en uppsjö anledningar till att inte sälja en häst. En del av dessa anledningar handlar om de köpare som kan finnas därute, köpare som är allt annat än vad de utger sig för att vara. Det här gäller framför allt hästar av lite billigare slag, hästar som folk på ett eller annat sätt vill göra sig en hacka, eller åtminstone ett fynd, genom att köpa.

Det var några år sedan det talades om det, men då annonser började få spridning på nätet såldes många hästar på tok för billigt. Många av de billiga möter ett osäkert öde. En del av diskussionerna då handlade om att  ett antal hästar hamnade på långa resor mot Italien som slaktdjur. En köpare, som flera gånger aviserade sig som far eller mor med ett barn på släptåg berättade hur de sökte en familjehäst, köpte hästar billigt billigt. Dessa hästar lastades sedan på transporter ner mot Europa. Säljarna blev grundlurade.

Idag är det andra trassel. Nu rapporteras det om stackars trasiga hästar som köps in billigt bara för att förvandlas till rena dyrgripar i nästa säljled. Genom att importera billiga och trasiga hästar från Danmark och sedan lägga ut till försäljning försvårar lurendrejaren möjligheten för snälla och naiva köpare att kolla upp hästens bakgrund. Det handlar nu om två stycken ”damer” i Skåne som gjort detta i flera år. Ett antal köpare har lurats, en del har undkommit med blotta förskräckelsen. Men de stackars säljarna av dessa hästar som säljs vidare, och hästarna själva är de stora förlorarna. Vilken smärta hästar måste stå ut med, som är veterligen skadade, men som sedan säljs som topphästar och som då naturligtvis också brukas som sådana.

Ett stort problem i Sverige är att det är ruggigt svårt att sätta dit bedragare. Prioriteringen att utreda detta brott, som är en klurig rackare bevismässigt är inte den bästa. Än värre är det med bedragare som använder sig av levande djur i sin iver att lura folk på pengar, djur som lider av deras påhitt. I lagen är djur främst en handelsvara, som vilken annan. Prioriteringen blir därmed ungefär som om någon sålde en trasig bil till en köpare, utan att berätta om fel och brister. Det allmänna rättsmedvetandet håller nog kanske inte med, då de handlar om levande varelser.

Nu hoppas jag att dessa kvinnor från Skånetrakten stoppas effektivt. På ena eller andra sättet. De har inte verksamhetstillstånd (§16-tillstånd som behövs), de har sålt varor de är medvetna om är trasiga (civilrättsliga mål) och med lite tur så tar polisen också ett nappatag med dem, liksom Skatteverket (de har kanske inte skattat för härligheten och då kan det hända grejer).

Men det finns fler därute. Och hur man ska stoppa denna bedrägliga handel med djur som inte är vad de framställs att vara, det vete katten. De fria gränserna inom Europa (som jag annars är positiv till), bäddar inte för att hjälpa djuren….

Mer om bedragarna i Skåne kan du läsa om här: Equipage

Skånes absoluta mardröm

Lera upp till knäna vart jag än går. Hästarna ser ut som dränkta katter efter att ha lekt ute i hagen en dag. Mörkret ligger som en matta överallt och vare sig ljus eller gott humör tycks hjälpa. Det kryper närmare ändå, in på skinnet, under ytan finns det där. Trycker ner, svärtar ner, ger en dunkelhet åt annars klara tankar (?).

Det är då det händer. Inte lottoraden som slår in, inte ljuset som kommer åter. Nej, nej. Det ska vi inte tro. Vi talar Skåne nu. Hovbölderna. Det är de jag talar om. De gör en i övrigt frisk, stark och pigg häst till ett hoppande monster som lider och svänger sig överallt. De plågas och de linkar fram med öronen på svaj. Fy fan, säger jag rent utsagt. Jag lider, jag med. Hur ont måste det då inte göra att få ett sådant övertryck i en hov. Som nageltrång, bara det att över 500 kg förväntas vila på eländet under rörelse. Fy fan, säger jag igen. Vi lider. Och vi letar och vi letar.

Vi har nu hittat en. Men inget händer. Lika ont, lika besvärligt. Hästen är precis lika trebent som den var innan veterinärbesöket. Stå inne, hoppa ut mot ridbanan och riskera ett besök från länsstyrelsen. Oroliga grannar som tror jag lämnat min häst med brutet ben på banan för att jag tröttnat? Det har hänt att de skjutit sådana. Hjälp! Men mest är jag ledsen för hur ont det måste göra för djuret. Jag kan inte mycket göra. Får ringa ut vet. igen. Hovslagaren på ingång för andra gången. Kanske går det den här gången.

Skåne må vara hästområdet nummer ett i Sverige, men jag vette gudarna om det verkligen är så lämpligt att ha häst i denna lera. Å andra sidan är de som säger detta, att SKåne är ett hästområde, ofta tävlingsryttare på hög nivå. De behöver inte bry sig om några hovbölder inte. Deras hästar går knappast ute, särskilt inte i leriga hagar tillsammans – hingstar och valacker i alla åldrar. Det skulle se ut det, va??? Tur att mina hästar inte har den potentialen så de stängs in, muttrar jag. Även om de är väldigt bra, de med. När jag tänker efter är de mer än bra. Bäst faktiskt, om jag får säga det själv. Och lyckliga som fan, mitt i all leran…..

 

Lilla W