Det är inte bara jag som tycker det är besvärligt denna vinter, eller vår som det kanske borde vara men inte är. De vilda djuren har det ju för eländigt. Nu när det regnat på en meter snö, och sedan frusit till är det skare så hård att jag kan gå på den utan problem.

För ett litet djur blir det då helt omöjligt att ens gräva fram lite mat. Jag undrar hur de mår nu – älgarna och rådjuren. Jag har faktiskt inte sett dem så mycket under vintern. Andra har ju gjort det mer nära – när de varit så desperata att de gått in i hagarna och tagit hästarnas mat. Men här håller de sig borta.

Det gör däremot inte de mindre djuren. Vi fodrar ordentligt till alla fåglar, och en och annan ekorre har synts till de senaste dagarna också. Det är annars en ovanlig syn här. Jag bjuder gärna på mat till dem också. Rävarna har börjat närma sig huset också – kanske för att det finns sork och möss runt stallarna, i lösdrifterna etc. Så länge de inte tar min katt (vilket jag inte håller för troligt) så får de gärna hjälpa till att ta sork och möss för min del. För en hästtjej med stallar och vall, är rävarna rena hälsokurerna på markerna!

Vi har dessutom massor med harar. Jag ser dem aldrig, men jag ser spåren. Överallt där jag gått med min hökärra tappar jag lite hö och silage här och där. Och utanför stallet står en hel silagebal som vi tar av. Runt balen och i alla spåren hittar jag varje morgon harpluttar. Mängder med harpluttar. Till hundarnas förtjusning också dessvärre. De gillar tydligen harpluttar. Jag njuter mest av att jag då vet att hararna i alla fall får något i sig. Så jag bjuder gärna på det också. Det lustiga och kanske lite tråkiga är att jag aldrig ser dem. De har stenkoll på mitt schema. Antagligen är de smarta nog att undvika hundarna. Om jag hade varit hare hade jag gjort detsamma.