I SVD idag hittade jag den här artikeln om coachen Cecilia Löfgren. Även om hon fått sina insikter på ett annat sätt än jag har hon också gått den långa vägen till insikten om att det finns ett alternativt, mycket roligare, säkrare och bättre sätt att relatera till de fyrbenta vännerna på än kommandon, disciplin och dominering. Härlig läsning på en gråmulen fredag när dammen hotar med översvämning och hagarna snart liknar jättelika lerpölar.
Artikeln påminner mig om varför jag känner som jag känner och gör som jag gör. Det påminner mig också om hur vi kan ställa krav på oss själva att relatera till ett fantastiskt djur på ett sådant sätt att vi faktiskt bidrar med något värdefullt för djuret. Och att vi, om vi lyckas med det, också får så mycket tillbaka. Det är då vi verkligen kan säga att djuret häst blir vår terapi och källan till ett ökat välmående. Det är då vi slipper rädslan, slipper negativa tankar och istället går in för konstruktiv och kreativ problemlösning. Det handlar inte om rätt och fel, det handlar inte om att ta över eller få rätt. Det handlar om att få relationer att fungera, och när det lyckas finns det bara vinnare – ingen förlorare!
Busenkelt! 
Då jag håller på med Parelli håller jag inte till fullo med på första punkten. Dock mycket av det jag hörde från videon har jag hört många många gåner från Pat. Känns som om det är samma grund-olika vägar-samma mål.
men jag är nyfiken på hur Leslie skulle jobba med en Introvert häst. Altså en som inte frivligt rör på benen som hästen på videon. Jag har försökt leta lite men utan större framgång..
Hej igen Joanna
Jag har förstått att Parelli handlar om mycket hantering med att använda ledarhanden som något man viftar med. Jag har inte sett honom live, men väl sett ett antal videos och inlägg och artiklar av och med Parelli inklusive hans fru. Jag har medvetet låtit bli att gå in på hans metoder, då jag inte är säker på vad jag ska säga om dem. Jag undrar vilken inlärningsteori de använder sig av och hoppas att du kanske kan hjälpa mig med det. För det ser väldigt instrumentellt ut det jag ser, om jag får säga så. Men som sagt, jag kan inte metoderna och de sju så kallade lekarna.
Däremot förklarar jag gärna mitt synsätt, som till stora delar, men inte alla, bygger på Leslie Desmonds filosofi. Hon har ingen ”metod”, hon har en palett av olika verktyg att använda sig av beroende på vilken häst, vilken hästhanterare som håller i snöret och vilken situation det gäller. Men till saken…
Angående punkt 1: Jag, tillsammans med forskare (se kommande inlägg), anser att huvudet på en häst är EXTREMT känsligt. Och om du vill ha en häst som är lätt i handen – varför hålla på med att använda mycket hand och använda grimman för tryck, ryck och wiggle? Om hästar känner en fluga på sitt huvud och kropp, kommer den också att känna små, små skillnader i handen.
För att jag ska förstå den inställningen du har om att detta inte är riktigt behöver du nog förklara varför jag ska använda något jag inte behöver? Jag arbetar med ett tiotal hästar från skiftande bakgrund dagligen och behöver då inte rycka och dra i hästens huvud. Snarare tvärtom. Den är ett förtroende som jag inte får förråda. Den har som uppgift att visa vägen, inget annat. För att en häst ska förstå de signaler vi ger måste vi också separera dessa signaler – och det gör vi själva lättast genom att separera händerna. En kan ge energi och en visar vart energin kan gå – simple och ofelbart.
Fundering 2: NÄr det gäller fastfrusna hästar är frågan om varför hästen är introvert. Varför skulle en häst, som är född till att springa, inte vilja röra på benen? Då¨är något definitivt fel och med allra största säkerhet något som människan skapat. Varför VILL den inte? Ohc hur får vi den att vilja?
Jag har jobbat med hästar i hela mitt liv och bara stött på sådana hästar på ridskolor. Och det har jag lång erfarenhet av. Jag anser att dessa hästar ”stänger av” efter för mycket bank och tvång. De har gett upp, och är introverta.
Hur vill du att vi ska få fram en sådan häst?
Ska vi uppmuntra ETT steg först och premiera försöken som etologerna är eniga med leslie att vi ska, eller ska vi försöka få allt på en gång. Läs gärna inlägget om successiv inlärning. Fungerar på att få hästen att släppa loss framåt också, även om det är vi som förstört hästens framåtanda. Det går fort.
Att i värsta fall vifta och ha mycket energi bakom en häst om den verkligen behöver få fart på fötterna får den garanterat att röra på sig om den är frisk, men det handlar aldrig om att någonin slå på någon häst eller rycka den i huvudet (om inte det är uppenbar fara för någons säkerhet, men då har man också misslyckats). Det går fortfarande att ha ledarhanden som en vägvisare.
Jag hade en gammal tävlingshäst på en leslieträning en gång. Han stängde av när vi kom in i ridhuset. Är då meningen att jag ska slå fram honom till mig, sätta press på en häst som inte är mentalt med, eller vill jag ha honom där helt och hållet och genom hans vilja. Hur vi löste det? Jag slängde på en sadel, kastade mig ut i skogen och skrattade på hästryggen! Hästar älskar att vara ute i skog och mark! I övrigt gjorde jag inte ett skit. Det satte fart på den gamla älskade kusen som sedan samarbetade med mig hela långa dagen – med vilje. Han kom infarandes i ridhuset igen i full galopp med mig fortfarande skrattandes på ryggen. Inte ett slag ,inte ett ryck inte ett kommando. Jag bara lät hästen vakna och komma till mig….
Det går givetvis inte att med säkerhet säga hur hon skulle locka fram energierna och få hästens fötter lätta med en annan häst. För när det handlar om hästhantering, behövs olika saker för olika hästar, för de är ju individer. Det går inte att säga att ”gör så” för att det fungerar i ALLA lägen. Men det finns viktiga grundprinciper som handlar om hur vi på bästa sätt kan bygga upp ett förtroende mellan hästen, hästens huvud och ryttarens/hästhanteraren inklusive hand. Det är dessa principer jag har givit här.
I all hästhantering och arbete med hästar är det förändring som är grejen och FÖRSÖK ska premieras. En människa som är lugn och mycket stabil men känslig i sin kommunikation med en häst kan, om det behövs, agera mycket extrovert själv och då få en fruktansvärt stor förändring i en häst. Men det går inte att skrika till en häst hela tiden. Det normala måste alltid vara att viska. Därav namnet hästviskare som gavs till folk en gång i tiden som kunde relatera till hästen på ett tyst och stilla vis.