Nya kompisar, det är grejer det

I många år jobbade jag som instruktör på Häståkeriet. Där fanns och finns än idag mängder med fina hästar, som då var mina arbetskamrater. I ur och skur var vi på banan med våra elever och det är inte så konstigt att hästarna och jag blev bra kompisar under den tiden. Jag saknar många av dem, men en har jag faktiskt här – Agrande.

Agrande var en av mina favoriter. Stor, snäll, pigg. Enorma bruna ögon och ett grovt sådär fulsnyggt huvud som jag verkligen gillar. Hon arbetade både som kör- och ridhäst. Gärna i täten på gryningsritterna genom staden, eller förspänd för en vagn med ett lyckligt brudpar på väg från någon kyrka. Hon hade det inte alltid så lätt med kroppen, men vi fick det att funka i många år. Till slut såldes hon från Häståkeriet. Min sorg var stor. Jag trodde jag inte skulle få se henne mer. Så döm om min förvåning när jag halvåret efter hennes resa från stallet hittade henne i en säljannons på Hästnet.

”Agrande ska då inte bli en vandringspokal”, tänkte jag för mig själv när jag studerade annonsen. Och så blev det som det blev, och som det alltid blir när mitt hjärta hoppar över ett slag. För att göra en lång historia kort kom Agrande till gården bara veckor senare.

Agrande fann sig ganska väl tillrätta. Hela sommaren gick hon med en annan tjejkompis och hade det gott. Till hösten var tanken att hon skulle få gå i den lite större stoflocken och en vacker dag släppte vi ihop dem allihop. Det slutade med att Agrande sprang iväg till andra sidan hagen och gömde sig. Det kanske inte låter som en så stor sak, men om man tänker på storleken på våra hagar så innebar det att att jag fick gå 600 meter rakt ut mot skogen och runda ett hus som ligger insprängt i våra marker för att hitta henne. Det kändes mindre bra. Så nu var det till att lösa ett problem. Agrande behövde bra kompisar att leva med. Så var det bara.

Som tur var har jag ett par valacker som inte går med de andra valackerna. Sayo och Hubert. Sayo gillar alla. Men Hubert kan tycka mina andra valacker är för jobbiga och blir grinig och trött av dem. Men Sayo gillar han. Så de går tillsammans, bara de två. ”Hmmm”, tänkte jag. ”Agrande är ju van att gå med killar. Vi gör ett försök”.

Sagt och gjort. Jag lät Sayo vara ute i en hage själv för att se vad som hände om Agrande kom in i hagen. Det visade sig – absolut ingenting. De stod och betade 200 meter ifrån varandra och låtsades som ingenting. Till slut släppte jag in Hubert också. Och de fann varandra. Nu är ju Hubert som han är, och Sayo är inte alltid bättre. Så det hände ibland att de två rymde. Med Agrande kvar i hagen. Snälla Agrande som inte rymde, utan sprang åt mitt håll när hon såg mig för att avisera sin ensamhet. Men i övrigt var livet ganska trevligt då de trivdes bra ihop.

Tills för ett år sedan. Då hände något. Fråga mig inte vad. Helt plötsligt var det Agrande som rymde. Om och om igen. Det gick inte att få stopp på det och jag insåg att Hubert och hon inte längre drog jämt. Så det var bara att börja om från början igen. Vad skulle jag göra nu då?

Jag provade att släppa ihop Agrande med de andra pojkarna – Nisse, Knasen, Eos och Micro. Det var inte det hon ville, så mycket fattade jag. Så då fanns bara ett alternativ kvar – tjejerna. Igen. Med lite tur skulle det gå bättre den här gången. Annars visste jag inte vad jag skulle göra för då fanns inga alternativ kvar egentligen. Det var bara att hålla tummarna.

Och visst – den här gången gick det strålande. Agrande har fått en ny bästis i Lady och hon trivs fina fisken bland sina stokompisar. Själv tycker jag det är dötråkigt – alltså att ha fyra stycken bruna hästar i en hage om fem, hur tröligt är inte det? Jag kan knappt se skillnad på dem från håll och lite färgglada kunde de väl ha varit? 😉 Skämt åsido, så är nu lugnet i hagarna tillbaka. Agrande har fått nya vänner, och ibland är det en väldigt, väldigt bra sak.