erfarenheter i praktiken

av

Alla är vi olika

Det är glashalt ute. Isgator överallt. Det har varit underkylt regn de senaste dagarna och värre underlag är svårt att få tag på. Det blir mycket pyssel med annat sådana häst dagar och vad kan då vara bättre än att läsa in sig på gamla mästare. Flera av de böcker jag sitte roch slår i har jag redan läst. Men det skadar vekrligen inte att läsa om dem igen. Nygamla sanningar kan behöva uppdateras och inte så sällan råkar jag på textrader som får mig att hajja till. Misstänker skarpt att, även om jag glömt bort att tipsen stod i just de boken, att jag ändå tagit informationen till mig och lagt in de kloka orden i praktiken –  mina egna träningsstrategier.

En liten bok som är galant i sitt lilla format och enkla utformning är Reiner Klimkes unghästen. Här står bara några sidor om hästens uppbyggnad och om hur de påverkar hästens och våra möjligheter vid träning. Det står om hästen med lång rygg – och den med kort. Att en lång rygg är smidigare men måste stärkas, och att den korta ryggen behöver mycket lösgörande. Det står också om den häst som har hög ansättning av hals, och som därför gärna ”knäpper av i nacken” – hur mycket den hästen måste ridas framåt nedåt för att sträcka ut och verkligen gå fram till bettet. Jag skrattar lite för mig själv. Precis så har jag tränat och tränat min förstehäst här på gården, då han har just en sådan hals som Klimke beskriver. Men se – att tro att alla hsätar ska ridas framåt nedåt är inte helt korrekt, bara för att just den här typen av häst behöver det. Den lågställda, eller till och med överbyggda hästen, kan då lätt bli framtung och behöver lära sig att bli självbärig, snarare än ridas ner i backen, menar Klimke. Och visst finns det stora portioner sanning och klokskap i hans ord. Så olika kan det vara på två skilda hästar. För de är olika, precis som vi. Det som är sunt träning för en individ behöver inte alltid vara det för en annan. PÅ de får sidorna hinner han även gå igenom lite bra fakta om hästar som blivit felhanterade, hästar som är nervösa och hästar som är krokhasiga eller kohasiga – vad man ska tänka på i de olika fallen. Kort, koncist och mycket intressant.

Jag undrar försynt hur många tränare som funderar över sina elevers hästars förutsättninar. Anpassar de sitt ridsystem efter detta och försöker jobba utefter de individuella skillnaderna, eller ska alla hsätar passa i ett och samma system? Ser man verkligen orsaken, eller handlar det om att se effekten av det som är fysiskt betingat? Jag hoppas de flesta tränare verkligen funderar över detta och försöker hitta vägen fram i varje enskilt ekipage (för vi människor har också olika förutsättnignar1). Och om det inte är så, borde det vara en självklarhet.

 

Ett fullblod till ridhäst
av

Ett fullblod till ridhäst

För inte så länge sedan tog jag hem en fullblodspojke till stallet. Det är en kille som gått på löp, men också använts som ridhäst. Fullblod är hästar som ibland möts med undrande blickar, men jag förstår absolut inte varför. Det måste nog handla om okunskap, för bättre hästar – och till bättre pris – är det nog svårt att hitta. För den som kan förvalta hästen väl.

För se – fullbloden, de är inte bara hästvärldens ferarris vad gäller snabbhet, de är också riktiga allroundhästar som lyckas med det mesta. Få fälttävlanshästar står utan fullblod i stammen, en hel del av dem är rena fullblod. Det där med att ha fullblod i linjerna gäller för övrigt hoppehästar och dressyrhästar också. Halvbloden ”Lättas” upp med fullblodslinjer, så kika i halvblodens stammar så ser du snabbt att det finns fullblod lite här och där. Det är ok i många stamböcker att blanda in just fullblod i linjerna. Och det finns många anledningar till det.

Det handlar både om fysiken men också mentaliteten. Det är lite roligt att höra att många säger att de är ”spattiga”. Något sådant fullblod har jag då aldrig stött på. Min uppfattning är att de är mycket schyssta och coola och till och med väldigt modiga.  Däremot har de en förmåga att reagera väldigt snabbt när det väl gäller. De är också uthålliga. Det är ju perfekt när man vill ha en hopphäst, fälttävlanshäst eller varför inte en bra dressyrhäst som reagerar snabbt för fina signaler.

HÄr är några exempel på framgångsrika fullblod och hästar med övervägande del av fullblod i sin stam inom ridsportsvärlden. Notera att det finns många, många fler.

Rembrandt – hade till största delen fullblod i sina gener och är en av de största fixstjärnorna på dressyrbanan med Nicole Upphoff i sadeln. De förändrade synen på hur en bra dressyrhäst skulle se ut och idag ser man fullblodsstammen i varenda dressyrhäst, även om inte fullt så många hästar är rena fullblod på dressyrbanorna. Men de finns de med. Sea Lord är en fd. racinghäst som idag går Grand Prix. Och både Eric Lette och Lena Lilja har haft fullblod på denna nivå här i Sverige. Ulla Håkansson lär också ha haft ett.

 

 

 

Touch of Class gick från den ena tävlingsbanan till den andra – från löpning hela vägen till OS-arenan 1976.

Gem Twist var en amerikansk och extremt framgångsrik hopphäst som vann grand prix-klasser med inte mindre än tre olika ryttare. Han klassades på sin tid som världens bästa häst. Förresten är 80 % av de hästar som finns med i deras Hall of Fame för hopphästar, just fullblod.

Inom fälttävlan är andelen fullblod stor. Deras atletiska förmågor kommer här helt till sin rätt. De är snabba och viga och mycket, mycket modiga. Här är de så många att det är lönlöst att räkna upp dem alla.  Vi kanske kan nöja oss med att säga att just fälttävlan är en fullblodsgren, och om hästarna inom denna gren inte är till 100 % fullblod, är den i alla fall till stora delar det. Det där vet varenda australiensare som är intresserad av sporten – de är också världsbäst på denna gren. 

 

För den som vill ha motor i sin häst, och människor som har svårt att förvalta en vaken och alert häst är fullblodet ett bra val. Med ett plus på galoppen och förmågan till samling kan den knapra ihop många poäng på en dressyrbana och inte minst hoppa hus. De är däremot av någon underlig anledning lite underskattade. De är därför ofta inte så dyra i inköp som ett halvblod.

Men kanske behöver en ryttare till ett fullblod lite mer kunskap och ett bra system bakom sin ridning/hantering? Fullbloden, har jag noterat,  har ofta en stark vilja, är lättlärda (på gott och ont!) och uppfattar saker mycket snabbt. De vill inte trängas in utan det är kommunikation som gäller, inte tvång (gäller iofs alla hästar men kanske fullbloden reagerar kraftigare på just detta med tvång och att låsa upp och begränsa….). Och kanske är det så att vissa ryttare därför tycker de är lite läskiga. Du har liksom inte kontrollen på ett fullblod – du jobbar fram överenskommelsen och får därför kontrollen, liksom hästen får kontrollen. Om ni förstår vad jag menar. Själv tycker jag om just den energin och ser det härliga  att kunna kanalisera den till något gott.

Enda nackdelarna jag ser är matmängden (jösses vad ett fullblod kan proppa i sig mat!), deras enorma ilska om något gör ont (usch och fy vad eländigt det blir!), och deras tunna, tunna ben.

Det återstår att se hur långt vi – min fullblodsvän och jag – kommer i utbildningen. Men starten har varit ganska så bra, måste sägas. Vi trivs ihop och min nya förmåga är en samarbetsvillig, glad och tuff en, som är med på noterna. Det bådar gott för framtiden.

 

av

varning om hästen får ont

En del av den forskning som kanske är allra mest intressant för en hästälskare är den om ”pain face”. Det handlar om att hästen tar olika ansiktuttryck beroende på hur den mår. För den som är född med hästar omkring sig eller åtminstone delat många tusentals timmar tillsammans med hästar (gärna utan att hela tiden vilja få ut någonting av dem, utan mer betraktat dem som de individer de är) ser ganska så enkelt om en häst mår dåligt eller inte.

Jag har numera en ganska god förmåga att läsa av mina hästar. Tydligast kom kanske det till uttryck när min gammelfux rullat fast i hagen och av andra fått hjälp med att komma upp. Jag forsade hem så fort det bara gick, och när jag kom stod han i hagen med sina kompisar. Då jag var riktigt orolig hade jag redan på vägen ringt veterinär för hjälp. Det var bra det. Något var uppenbarligen fel. Jag tog in hästen i stallet och kunde nästan ta på hans smärta. Inte för att han visade upp en enda svullnad, inte för att han haltade, inte för att jag egentligen kunde SE vad det var. Men något var det

När veterinären väl hittade till stallet gick hon igenom hela hästen, först utan att hitta det minsta spår på skada. Men jag envisades. Det var något fel på hästen! Till slut inser vi att han har slagit i nosbenet rejält i kampen om att komma upp. Efter en dos eller två med smärtstillande så blev hästen som vanligt igen, även i uttrycket. Då tackade jag mitt stilla sinne för alla de tusentals timmar jag bara umgåtts med hästarna, betraktat dem för att jag tycke rom dem och är nyfiken på hur de har det och hur de mår. Men med okända kan jag fortfarande tycka det tar sin tid att lära sig läsa av dem ordentligt. Man måste hela tiden öva.

Nåväl – åter till forskningen. Det är inte bara jag nämligen som tycker det där med ”pain face” är intressant och viktigt. Även veterinärerna tycker det, och har utvecklat metoder för att kunna se hur hästarna mår. Men inte nog med det. Nu utvecklas en kamera som ska kunna avgöra hur hästen har det – genom att läsa av ansiktstuttrycket. Den ska tydligen användas i stallet. Se och hör här! 

Själv tycker jag minsann att den borde användas på ridbana och i ridhus. Och så skulle den kopplas till en mistlur. Så varje gång hästen upplever obehag i ridhuset eller på ridbanan som går det en tordönstöt genom ridhusarenan. Det om något borde ju få oss ryttare att lära oss att rida på ett sånt sätt att hästen inte känner obehag. Frågan är bara om någon skulle våga ha den på banan?

 

av

Tips i kylan

Igår satte kylan in. Inte för att det var så mysigt innan – det har varit en del minusgrader och på det blåst. Så vi har kämpat mot kalla fötter och frusna händer och ändå ridit – för hästarna har då inte tyckt att vädret är något annat än toppen. Men nu trillade gradtalet så dant att ridningen fick pausa när mörkret sjönk ner över nejden under gårdagen.

När vi väl nattade hästar under kvällen visade termometern på -27. YR lovade en vändning under natten, men i morse när jag klev upp var det inte ett dugg varmare. Samma jäkla -27.

Under sådana omständigheter blir jag alltid lite orolig för mina hästar. Kommer de att klara kylan? Jag får samma oroskänsla varje år. Men visst gör de det. Kanske för att de är sunda och friska hästar, och för att hästar faktiskt är gjorda för att klara kallare väder än vad vi människor klarar. Jag tycker ju det är fruktansvärt kallt (även om jag alltid blir förvånad över hur bra det ändå går att trampa runt i hagarna och fixa och dona när det är så här kallt). Men de ställer bara ut sin päls rakt ut och får värsta polarjackan deluxe när vädret blir så här. Tänk om vi hade sådana möjligheter! Då skulle jag inte tycka det var fullt så jobbigt att bo i det här landet under vintern. Själv är jag lite kinkig för kylan.

Det finns en del att tänka på för att hästarna ska må så bra som möjligt dock. Jag som har två grupper på lösdrift måste inse att de kommer stå där ute i kylan, utan att få tillskottsvärme. De måste klara värmen på egen hand. Och med lite vana verkar jag ha fått in rutinerna. Mina hästar går inte på fri tillgång av foder, då en del av dem skulle bli otroligt feta. Så vi får ta till lite tricks och ändra om lite när kylan sätter in på det här sättet.

Vad gäller fodret dubblas foderransonen om det blir riktigt kallt. Hästar är som kaminer och de behöver bränsle. Så länge de kan äta ordentligt kan de kompensera väl för de minusgrader som finns i den omgivande luften. Alla hästar kommer också in i stallet ett par tre timmar sådär för att få lite extra mys och kel och de som behöver får då även lusern för att hålla hull och må bra. Det är bra med ett ordentligt stall även när man har lösdrifter. Då hinner vi också kolla upp att de verkligen mår så bra som vi hoppas.

Förutom foder är vatten en stor fråga när minusgraderna blir många. En stor hjälp är de uppvärmda vattenbyttorna. Hästar behöver dricka mycket när det är kallt, men de gillar inte kallt vatten. Även i vattenbyttorna slår jag i ljummet vatten och då kommer hästarna och dricker sig otörstiga. Veterinärer vittnar om att det blir många kolikfall när det är kallt – för att hästarna inte får i sig vatten ordentligt. Det här är ovärderlig hjälp. När det är riktigt kallt, som igår kväll och i morse ger jag dem även hinkar av ”godisvatten”. Det är uppblött lusern som jag slagit extra mycket vatten på, så att det nästan blir bara vatten, men smaken består. Det gillar hästarna och då dricker de ännu lite till.

De som behöver får täcken. Men de allra flesta som bor här på gården ser ut som rena ulltottar. De har fått en magnifik vinterpäls som står emot det mesta. Då är det bara onödigt att slänga på täcken.

Det blir en del pyssel. Jag får gå några extra rundor till hagarna, kollar och dubbelkollar. Blir något fel kan det gå snabbt. Men det finns en magi över det. Att vi klarar så skarp kyla (och att inte minst hästarna gör det), den klara luften. Stillheten som ligger över nejden när luften blir helt stilla. Det blir så tyst! Omkring mig ligger magin i naturen –  vintergatan och månen lyser upp fält och snöklädda granar så det nästan blir dagsljus, men färgerna är helt annorlunda än de brukar . Allt går i grått, blått och gnistrande vitt. Det är magiskt och jag känner mig lite liten när jag går omkring i denna sagovärld. Liten, men ändå lite stor – som en del av allt detta underbart vackra.

När allt pyssel är klart och hästarna fått det de behöver är det bara att vänta. Temperaturerna gör tvära kast den här vintern . Det har lovats mildare gradtal och jag ser redan nu att det blivit ett par grader mindre kallt. Ett magiskt ljus ligger över nejden. Det är ännu en morgon på Lövslätten. Och mina hästar och jag mår finemang. Jag drar en liten suck av lättnad. Vi överlevde den här gången också (som jag egentligen visste att vi skulle).

 

 

av

Välkommen 2017

Nu kör vi! Det nya året har ringts in, solen skiner och hästarna har sin födelsedag idag. Kan det bli bättre? Nya tider och nya chanser att realisera drömmar på, och hoppas på en bra utveckling för alla och envar på denna jord. För oss var 2016 både ett sorgligt och ett roligt år. Vi förlorade två extremt älskade fyrbeningar. En hade vi haft i 10,5 år, den andra i hela 22. Sådant sätter spår. Tur då att vi har fler fantastiska varelser på gården och att vi dessutom begåvats med ett par till. Så att gänget är komplett.

Vi har våra planer klara här på Lösa Tyglar. Nästan i alla fall. Dessa planer kan du läsa om på vår hemsida. Det blir ett år fullspäckat med lägerverksamhet och annat smått och gott. Inbjudna tränare kommer också dyka upp vartefter i planeringen. Så utvecklingen på Lösa Tyglar går vidare med stora steg. Vi ser verkligen fram emot ett spännande år.

Men först blir det en nyårsdagsrunda med hästarna på sedvanligt manér. Som djurägare har vi ju varit hemma, i år i goda vänners lag och firat in nyåret lugnt och sansat. Trötta är vi ändå då det vart sent, men med tanke på hur många andra känner sig idag är vi nog ovanligt friska och fräscha här. Gott Nytt år på er alla hästälskare där ute!

av

Alltid det där med djuren på semester

Som djurmänniska blir det trassligt att ta semester. Det dyker framför allt upp två problem när det kommer till semesterresor: 1. Mina djur 2. Andras djur (de vilda lämnar vi därhän ett tag…)

För vem i hela friden ska ta hand om en bunt hästar och en flock hundar och en egensinnig katt? Jag drar mig i det längsta för att göra några längre resor. Det blir så mycket oro ikring och jobb runt att det inte är värt det så ofta – längre. Annat var det förr. Då åkte jag så ofta jag kunde. Men allt har sin tid. Så nu blir det mer sällan även om det uppenbarligen händer. Som den här gången. Då var det familjen och att komma ifrån ett slag som lockade. Nog gick det att fixa om än med lite trix och förberedelser. Har ett fint nätverk som finns där om så behövs, även om jag gör mitt bästa för att inte nyttja det. Och visst mådde djuren finemang när jag kom tillbaka från semestern. Så detta problem är mer i mitt huvud. Inte för att jag tror jag är den enda som kan sköta mina hästar – men ansvaret om något händer ÄR mitt och oron över dem. Sen är ju alla rutiner i ryggmärgen, och måste helt plötsligt upp till ytan och förklaras, skrivas ner och förberedas. Det är inte bara att göra inte, men det går och det går fint bara man är förberedd.

Värre är det då med alla djur jag stöter på när jag är på resan. Mitt djuröga scannar snabbt av hur djuren jag möter verkar må och hur de haft det.  Jag äter aldrig kött när jag är utomlands till exempel. Jag mäktar bara inte. Är jag i Grekland eller Turkiet har jag noll koll på hur djuren har det bakom kulisserna. Jag har hört och sett en del – och den lilla delen är något jag önskar världen vore helt utan. De andra djuren är de arbetande djuren. Dessa möter du och jag när vi är å resa, överallt runt om i världen. Det är hästar, mulor och åsnor som ska bära hit och dra dit.

Jag är ju inte emot att djur får jobba. Inte alls. Jag är övertygad om att djuren gärna gör det och faktiskt också hittar någon typ av mening med det. I alla fall om arbetsmiljön är god. Men om den inte är det blir det problem. Och det blev det den här gången också- nu i Santorini. Precis som alla andra gånger jag är på resa. Sicket elände det är…..

Jag vet inte om ni varit på Santorini, men jag hade inte varit det förut. Jag har varit på många grekiska öar och Santorini är ju den mest mytompunna och den som anses som den allra vackraste. Till att börja med blev jag lite besviken över att den från havet inte såg ut som jag trodde. jag trodde det skulle dyka upp en by med vitputsade hus och knallblåa tak som klättrade utmed den bergiga ön. Men så var det ju inte. Det var en jätteklippa med husen ovanpå. En liten miss i protokollet. Men av gick vi och vi letade oss fram till den ytterst branta väg upp mot byn från hamnen nedanför. Det skulle ta en halvtimme att traska upp. Det skulle också finnas åsnor att rida på för den som föredrog det.

Jodå – visst fanns det åsnor. Eller rättare sagt mulor.  Vi räknade till 230 stycken faktiskt. De sprang upp och ner för denna eländigt branta väg som zickzackade sig upp för berget i en hisnande fart – med eller utan ryttare. Det gick i sina grupper oavsett om det behövdes så många mulor eller ej. När vi kom i land på ön var klockan tio. Ingen av dem hade då något vatten, ingen av dem hade något hö. Än var det skugga på den sida som stigen gick, men det skulle ändra sig med tiden. De var redan svettiga.

När vi gick nedåt igen, ett antal timmar senare är det samma djur som springer upp och ner för berget. Lukten av skitiga djur som svettats låg som en filt över leden som bär nedåt. Det tjoas och tjimmas bland mulägarna och vissa är då rakt inte snälla mot sina djur. Vi möter mängder med springande djur – uppåt och nedåt. Vissa bär två på ryggen. Vissa har gamla äckliga sår på benen. Andra ser mest trötta och uppgivna ut. Än finns inga spår av vare sig vatten eller mat till djuren. Usch och fy säger jag bara. Det här gjorde verkligen intrycket av Santorini till en sorglig sörja. Så den mytomspunna ön var bara en kliché i mina ögon. Trots att en del av djuren var i fint hull och fina, fanns det andra som inte var det. Och trots att det fanns de som verkade bry sig om sina mulor, fanns det de som inte verkade ha riktigt lika stort hjärta för sina djur. Och det slit dessa djur får göra – särskilt när det är riktigt varmt (se på videosarna hur brant det är och betänk att de gör det här så länge det finns kunder….) – då är det inte ok längre.

Tilläggas kan att Santorini är en ö som marknadsför sina åsnor ganska så fett om man säger så. Det såldes åsneprylar hitan och ditan och bilder på åsnor med vackra vyer bakom. Så pittoreskt! Synd bara att sanningen bakom är djur som sliter ont. Jag var inne på lite sidor och kikade in det där med Santorinis mulor och deras livsvillkor. Jag hittade bland annat det här från Donkey Sanctuary som verkar på ön:

Det finns folk som bryr sig. Tur är väl det. Ska ge en slant i stöd.

Vad jag inte förstår är att de som finns på ön och  verkar på ön och inte minst har dessa mulor som springer som Sisyfoskopior upp och ner på denna led inte gör slag i saken och inser att om de skulle höja kvaliteten på djurens välmående och inte minst marknadsföra detta – och visa hur etiska de är – ja då skulle de ju kunna höja priset rejält och inte minst få massor med nöjda och glada och medvetna kunder. Det hade ju blivit en hit!

Här är en annan som reagerat som jag – och som orkat filma. Jag orkade inte. Jag hade fullt sjå att orka hålla gott humör under nedfärden och också efter upplevelsen. För det hjälper inte att förtvivla och förstöra sin semester. Men det hjälper att agera. Det här är ett av alla mina sätt – att skriva här på bloggen.

 

 

av

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….

 

 

 

 

av

En prins för sitt namn

Idag firar vi Alexanderdagen! Det blir en utav två firanden för Alexander den här våren. Den Alexander vi talar om idag är prinsen Alexander, son till prins Carl Philip och Sofia. Vi hejar lite extra på honom. Att han får växa upp frisk och kry och hittar sin väg i livet.

Namnet kunde väl knappast vara bättre – i alla fall inte ur mina ögon. Namnet Alexander har alltid klingat fint i mina öron. Och 1994, dagen innan valborg, besiktigade jag Tsar Alexander inför köp. Det är samma Alexander som än klampar omkring i mina hagar, omgiven av ston som bara älskar honom.

Och alldeles snart firar vi Alexanderdagen igen. Den 4 maj 1987 såg nämligen vår kung Alex dagens ljus för första gången. Han blir då 29 år gammal.Då blir det tårta!

Länge leve Alexander!

 

av

Det våras….

Inte för att jag förstår poängen – men nu är det sommartid! Hästarna såg yrvaket på mig när jag fodrade dem på morgonen. De är inte så vana vid att jag kommer så tidigt. Att rucka tiden så här på våren har bara en fördel – nu är det definitivt sommarhalvår. Och solen skiner. Äntligen börjar det där halvåret som jag alltid längtar så hett till.

När nu våren äntligen slagit till finns det mängder med saker att göra. Flera av våra hästar ska komma igång ordentligt inför sommarhalvåret. En ganska nyinköpt Eos har fått vila under vintern och yogas igång inför en framtid med jobb här på gården. Han är en riktigt fin kille, med hög ambition och fin känslighet. Nu hoppas vi att han bygger upp sig och blir en stark och glad ridhäst med en självklar plats i vårt gäng.

Vi har också mitt ufo Micro (en mycket speciell och härlig herre) som inte gått så mycket på vintern, och Sabrina som opererades i höstas och nu är fräsch. Alla behöver de lite extra tid och omsorg för att bygga upp muskler utan att få spänningar så att de kan glädja och glädjas åt att hänga med på bana och över stock och sten.

DSC_0020Resten är i finfint skick och går som tåget hela bunten. Kanske lite leriga ibland,men vad gör väl det? Det är en glädje att börja våren och högsäsongen med fräscha, friska och starka hästar som är beredda på att hugga i! Det är nästan så de vill mer än vi människor orkar. De står på rad vid grindarna och nästan säger – ”jag med!”, när vi tar in hästar för ridning. Tur då att vi har så härliga gäster som kommer här och vill träna.

Det är inte bara hästar som står på agendan. Snart är det sommarbete och hagar ska repareras och byggas ut. Sen är det målning, underhåll av ridbana, röjning i skogar, upprustning av stallar, städning av stallar och andra utrymmen, slagning och bärgning av hö och mycket mycket mer som ska hinnas med. Innan hösten kommer igen. Men den tiden den sorgen.

Idag njuter vi av strålande sol, och att det är påskhelg. Hästarna ska visa oss ut i naturen. Hoppas vi får se tranorna som kommit, och en och annan svan. Än har inte rikigt växtligheten tagit fart – kanske en och annan blåsippa går att skymta. Sen blir det nog en och annan timme på banan också – det är fasligt roligt med dressyr också….

DSC_0168

Vi önskar er alla en riktigt påskig dag, och att ni också hittar en plats i solen.

 

 

av

Du är där du är, inte där du inte är

Det händer lite titt som tätt att ryttare blir frustrerade när de utövar sin sport. Viljan hos ryttare brukar det knappast vara något fel på: men när vägen framåt inte är så rak som ryttaren önskar, eller då då det går åt helt fel håll, är det lätt att bli inte så lite frustrerad över situationen.

Det här gäller nog alla sporter och de flesta utövare. Problemet inom ridningen är bara att man ju lixom sitter till häst och att frustrationen nästan alltid går ut över en annan individ. Att drämma ett racket i golvet, eller en klubba i en trädstam skadar ingen förutom möjligtvis handen som håller i redskapet. För frustration väcker ofta energi i musklerna som måste rikta den åt något håll.

Om man nu är en äkta hästmänniska så låter man förstås inte ilskan gå ut över hästen (men alla ryttare är ju tyvärr inte det). Glad blir man i alla fall inte. Och bara den lilla detaljen märker ju hästen väldigt, väldigt snart. Och så går det än sämre. Att nedåtgående spiraler ska vara så lätt att få fart, medan uppåtgående sådana – det vill säga positiva spiraler – är så långsamma och sega. Underligt!

Tricket så att säga är att inte bli frustrerad. Det är en känsla som inte för så mycket gott med sig alls. Frustrationen har ofta med förväntningar att göra. Vi hoppas och förväntar oss att allt ska fungera och vill ofta mer än vi själva förmår. Ibland mer än hästen förmår. Och så blir vi sådär förtvivlade över att det inte är så. När jag känner dessa känslor börja komma krypande har jag mitt eget lilla mantra:

Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.

När man är frustrerad har man hoppats på att vara där – någon annanstans (ofta på ett finare ställe) än man faktiskt är. Men här – det är där man är. Och så är det alltid. Vi kan hoppas, önska och vilja allt vi vill – vi är här där vi är ändå. Och om vi vill därifrån, är det ett måste att inse att man är just – här! Så kan ett steg i taget tas för att komma – dit! Så när hästen inte känns bäst, och när jag känner jag inte gör som jag hoppats. Så inser jag att just nu, är jag här. Jag får lösa problemen som finns nu.

Det spelar ingen roll om de inte fanns igår, eller om jag red bättre då. Nu är nu, och då var då. I morgon är en annan dag, men om jag inte jobbar för att bli bättre till i morgon utifrån hur jag är idag, kommer morgondagen inte att vara ett dugg ljusare. Så kommer jag då till andning igen. Och börjar jobba utifrån det som är.

Men se ibland går det bara inte. Det är sällan det händer, men vissa dagar ska man kanske inte alls hoppa upp på sin häst. Frustrationen kommer krypande hur jag än vrider och vänder på tankar och muskler. När jag känner så, då hoppar jag av. Så lunkar vi tillbaka till stallet och hästen får lite extra godis och kel istället. För där är det också bra att vara…. Sen kanske en hink eller så flyger när jag kommer ut ur stallet. För att jag red så förbenat illa, och att den stackars hästen behöver stå ut med mig. Men det är då det. Det ska ju inte hästen lida för. Den gör ju alltid sitt bästa och är här där vi är, varje dag. Det har den alltid med sig.