….är det till att hugga i. Alla hästar på lösdrift tar vi in några timmar per dag om det är riktigt dåligt väder – som ihållande regn på tvären, eller som nu ett snömoddsregn eller vad man nu ska kalla det, som bokstavligen lägger sig som en våt filt över hästarnas ryggar. Dessutom delar vi upp höfodringarna till fyra/fem gånger per dag mot vanliga tre, för att hästarna inte bara ska stå där och bli kalla och kylas ner. Snön ligger kvar på backen i alla fall och det är underbart vad det lyser upp och gör underlaget på ridbana och vägar lite bättre – i alla fall för hästar som fått såväl snösulor som broddar. Fyrhjulsdrift deluxe! För bilen blir det värre.
Helt plötsligt tar sysslorna mångdubbelt tid mot de brukar, och uppgifterna känns ändlösa. Våta täcken ska bytas, boxar mockas flera gånger om dagen, stallgången hinner knappt sopas innan den blivit skitig igen, vattenhinkar bärs med varmt såväl som kallt vatten till hagar och boxar, lusern sätts med extra mycket vatten och hästar ska tas ut och in från hagen. I snömodden slaskar jag runt, och funderar på om jag är riktigt klok egentligen. Men tokig eller inte, jag älskar det jag gör, men det blir ibland lite många ”måsten”, det ”måste” skrivas…
Bara för att när jag gjort mitt den dagen hasta iväg för lektioner på annat håll. Tar tåget för att det kan vara dåligt väder. Dålig idé, snarare än dåligt väder den här gången. Vägarna är isfria mot storstaden, bara våta och slasken ligger i backarna bredvid, men tåget två timmar försenat pga snöfall längre inåt landet. SJ gör det igen. Snö verkar vara ett okänt begrepp inom det företaget. Utan bilen stannar Sverige, hälsar SJ! Det tar sin rundliga tid att komma på plats på ridbanan där lektionerna ska hållas under kvällen. En kvart sen blir jag, istället för två timmar för tidigt (tänkte fika och shoppa innan kvällspasset, men det fick jag glömma).
Men eleverna är duktiga, banelände till trots. I leriga spår på banan letar de sig igenom såväl öppnor som tendenser till slutor, hittar snygga halter och fin energi i traven. Tack ni duktiga elever som trotsar mörker och regn för att kämpa så. De har fattat grejen – en hästkille eller hästtjej som vill utvecklas får ibland kämpa på och låtsas som solen skiner, även om alla tecken tyder på något helt annat.
”hästens väl går före din bekvämlighet” heter det visst. Och nog är det så, vilket faktiskt är en lisa i denna individualistiska tidsålder. Äntligen någon som sätts före, i alla fall av vissa. Och ibland känns det mer än värt att kämpa lite extra även för sina elever, som denna kväll till exempel
Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.
Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .
Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.
Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.
Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av. Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.
Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.
Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…
På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.
Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.
Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.
Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.
Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.
Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.
Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.
Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).
Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.
Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).
I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.
Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.
Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvång kallas det på svenska, ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa hästar reagerar genom att de fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan. Men alla panikar de på sitt sätt och reaktionerna är ofta väldigt starka.
En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.
Orsaken kan vara en triljon olika saker – som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.
För vissa hästar är sadeltvång en mental kramp. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kramp i musklerna utmed sidan och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.
För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.
Det har också visat sig att magsår kan ge sadeltvång (studier utförda år 2019). Så det kan vara värt att kolla upp mag- och tarmhälsan hos en häst som får tvång.
Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. För det är otroligt otäckt för hästen. Och ingenting som vi gör när den väl fått panik kan hjälpa den. Det är bara att vänta ut, och har definitivt inte med hur ”väluppfostrad” hästen är.
Det är därför mycket klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är under sadling, när vi hoppar upp och när vi rider den. Så att vi hinner reagera i tid. Att vi också är noga med vilken sadel vi slänger på hästens rygg, och hur hästen uppfattar vår ridning hjälper också till att undvika uppkomsten av sadeltvång.
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
Så kom då plötsligt snön. Som den gör varje år. Alltid lika förvånande. Igår sa yr.no att det skulle vara regn. Men det blev värsta snötäcket. Inte för att jag tycker snö är värre än regn. Tvärtom. Det går åtminstone att ruska av sig. Värsta vädret är och förblir blåst och regn och ett par plusgrader på det. Men idag är jag glad att det är lördag. För även om hästarna går på lösdrift och har stora ligghallar att tillgå vill jag ta in dem, torka upp dem, ge dem lite godismat (läs lucern och betfiber) och se till att alla täcken är torra och hela. Det gör åtminstone mig trygg och då vet jag att allt är bra med dem. De verkar inte tycka illa vara. De som är ute verkar snarare något svartsjuka på de som för tillfället får gå in. Men ingen blir glömd, ingen blir utan. Som alltid här på Lövslätten.
Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.
Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.
Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.
Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.
Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.
I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?
Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.
För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.
Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.
I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.
Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.
En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.
De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.
Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.
NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.
Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.
Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?
Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.
Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.
Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:
Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤
Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.
Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv. Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.
Det rättar ut sig med tiden….men det kommer inte av sig självt. Under vintern har vi rustat för än en fullsatt vår- sommar och höstsäsong med hästarna. Det har bytts och donats med sadlar, vi har bytt hovslagare och vi har tagit ut veterinär för tandkollar och annat smått och gott. Allt detta för att hästarna ska må så bra som möjligt och för att vi också ska kunna rida på dem utan att de ska fara fysiskt illa av det. För det krävs en del pysslande. Hästarna kan på sätt och vis säga till om något inte är bra, men det kan vara svårt att lista ut vad det är som inte är bra. Och det är ju klart bättre att fixa saker innan det går så illa att hästarna upplever obehag av sadel, hovbeslag, tänder eller annat. Rätt gjort från början, och det blir klart färre fel att tampas med.
Det är under vintern vi hinner fundera och reflektera som mest. Även planerna under året har satts och målen för varje häst. Det är mycket som det ska tänka på när vi har med hästar att göra och det gäller ibland att backa tillbaka och försöka se helheten och vilka delar det är som behöver förbättras. Och sen är alla hästar värda en längre vila också.
Det har vi gärna just under vintern. Då verkar hästarna trivas med att få ta det lugnt och se kylan och mörkret an. De får turas om att ha vila så vi som är på gården alltid har några hästar att rida på i alla fall – annars skulle ju livet bli bra tråkigt, och tänk vad jobbigt att sätta igång alla hästar samtidigt igen. Näe – några i taget får det bli, så vi har att träna på.
En längre vila ger ordentlig återhämtning och många små saker, som annars kunde blivit stora, läks ut med hjälp av tidens gång. Att det gör gott, det är de flesta tränare och alla forskare eniga om. Många väljer dock att lägga vilan på sommaren. Men då är det ju som roligast att hålla på med häst, och för vår del på Lösa Tyglar är det högsäsong då. Svårt och onödigt att ta ledigt då!
Som grädde på moset brukar hästarna vara väldigt glada i att få hänga på igen när vi sätter igång dem efter vintervilan. De verkar verkligen njuta av att få ladda om. Det är som om man boostat dem med en vitamininjektion, en varaktig sådan. De är glada att det händer något, är utvilade och fräscha. Då jag är den som själv rider till alla hästar på gården har jag ju järnkoll sen på vad hästarna behöver för att utvecklas vidare.
Busenkelt! 