av

Hästhållning enligt veterinär och tränare Per Michanek

Jag hade tänkt att skriva ett längre inlägg om den intressanta djurskyddsprofilen, veterinären och tränaren Per Michanek. Men det får bli vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag mest citera hur han själv beskriver sin hästhållning. Han hästar är i full träning och på Bukefalos berättar han om hur deras boende fungerar för hästarna:

så här gör vi: Hästarna bor ute, alltid. De har varsin hage på cirka 30 x 80 meter (stålrörsstaket) och ett litet hus där två hästar har varsin box som de kan nyttja efter behag. Uteklimat även i boxarna. Mellan boxarna finns en ”krubba” där de två äter ensilage tillsammans (alltid fri tillgång). De har varsin kraftfoderautomat där de får små portioner kraftfoder tio gånger per dygn. Foder behöver fyllas på cirka var tredje dag. De delar på en frostäker vattenkopp. Vi strör (utan att mocka) en gång per dag (om det behövs). Mockar med traktor två gånger om året.

Hästarna har oftast täcke. På vintern för att underlätta rykt (vi har tyvärr tung lerjord), på sommaren för att ge visst skydd mot insekter. När det är snö går de utan täcke. De vilar oftast nov-dec. När de sätts igång i januari klipper vi dem. När vi skall rida tar vi in dem i ett par ”vanliga” boxar när vi gör i ordning dem.

Fördelar:
Djurvänligt – stor frihet. De rör sig som de vill, har alltid något att göra, alltid foder, alltid sällskap, oberoende av skötsel och fodring.
Människovänligt – minimalt med arbete, vi rider i stället för att mocka och fodra. Lätt att få hästvakt när vi är borta, bara att titta till.
Hälsomässigt – aldrig sjuka (undantaget skador på galoppbanan), luftvägsproblem och kolik förekommer till exempel inte.
Blir starka och hållbara – jag kan inte påminna mig att någon av våra hästar haft en ledinflammation.
Billigt att bygga och att sköta – enkla byggnader, lättarbetat.
Tryggt – om stallet börjar brinna går hästarna ut.
Lättränade hästar – utegången ger dem en viss grundkondition.
Och så vidare….

Nackdelar:
Insekter vissa somrar – ibland funderar vi på att ha dem inne på dagarna, men hittills har det gått att ha dem kvar ute.
Trampar av sig fler skor än ”innehästar”.
Nya hästar – hästar vi köper som är vana att stå inne får ofta ont i hovarna (någon sorts lindrig fång) i början – de är väl inte vana att använda hovarna så mycket? Sedan blir dock hovarna mycket bra.
Blir skitigare och mer långhåriga än innehästar – går att avhjälpa med ryktborste och klippmaskin.
Flockbeteende – vissa hästar blir beroende av kompisar och svåra att till exempel ha inne ensamma om det skulle behövas.

Hälsningar Per”

Jag hoppas Per inte misstycker att jag kopierat ett så långt inlägg. Jag ska försöka kompensera detta genom att helt enkelt skriva om Per och hans härliga kamp för ett djurskydd värt namnet och hans framgångsrika karriär som såväl tränare som veterinär i ett kommande inlägg.

av

Anders Thelin – en läkare och forskare som sticker ut

Anders Thelin är läkare och forskare. Han har i åratal forskat i arbetsmiljö på lantbruk och bönders hälsa. Mest känd inom hästvärlden har han blivit för sitt engagemang i djurskyddsfrågan. Det har gjort honom både obekväm och besvärlig i flera bemärkelser. Nu senast blev han avstängd från att föreläsa om djurskydd på uppdrag av SIF på Eurohorse. De tycker inte att han står för ett sådant djurskydd som föreningen kan stå bakom.

Vad är det då med Anders’ kamp för ett gott djurskydd som berör så illa? Det grundläggande svaret är att Anders, och fler med honom, anser att djurskydd inte främst ligger i att mäta och kontrollera luftväxlingar och stallhöjder. För Anders är det istället industrialiseringen som är djurskyddets största fara.

Djurägaren har en central roll i hur djuren mår bra.

Anders går till och med så långt att han ser dagens djurskydd leda till att friska hästar avlivas och att djurägare utsätts för en enorm press – i onödan. Avvikelser från reglementet men som inte drabbar djuren leder till att hästar och andra djur tas ifrån människor och till och med avlivas, även om djuren i sig mår bra.  Det gäller särskilt ägare till små djurenheter. För inom industrin pågår allt som vanligt, och är ett helvete för djuren, trots att dessa företag som driver stallarna har god ventilation och i övrigt uppfyller alla mekaniska krav som finns idag.

Levande varelser

Dagens djurskydd, som jag förstår Anders, handlar om något annat än levande varelser som behöver vård av en ansvarsfull person. Fokus ligger på kontroll av regelverk med mätbara punkter som inte alltid har med djuren att göra. För att få ett godd djuyrskydd behöver hantering och människan bakom djurhållningen räknas in. Ofta handlar bristande djurvård  om personer som klappat ihop när det fallerar. Det kan handla om en fallerande tillvaro där arbetslöshet, sjukdom eller depression blivit vardag och som i sin tur leder till att djur far illa. Ibland är det även ren girighet, men den biten är minimal när det kommer till de djurägare som har mindre antal djur. De allra flesta vill ta hand om sina djur på ett bra sätt.

För djurskyddsinspektörer gäller det således att se människan, att ha empati och hitta lösnignar som fungerar. Det gäller också att kunna se om de formella bristerna faktiskt påverkar djuren eller inte.

Även människor har rätt till ett bra liv, och de behöver också ibland hjälpas, inte bara sättas dit. Det är alltför mycket som stjälper ändå. Djurskyddet är helt separerat från den som håller i trådarna, och en helhetssyn där människan också har ett värde är fundamentalt för ett gott och långsiktigt djurskyddsarbete.

Vi måste betala för maten

Vad gäller uppfödning och djurhållning för mat handlar det enormt mycket att vi måste betala för vår mat. Det är omöjligt för bönderna idag att hålla små besättningar där varje djur känns igen och kan kontrolleras ordentligt.  De små engagerade bönderna slås ut till förmån för de gigantiska företagen med tusentals djur på en enda produktionsplats.

Idag använder vi enbart 15 % av vår inkomst till mat, bara för några årtionden sedan var prislappen på mat mer än det dubbla. Små besättningar kostar mer per enhet, och ekvationen blir omöjlig. Industrihållning blir det enda möjliga. Enligt Anders har vi alltså ett stort ansvar som konsumenter. Vi talar inte om några stora ökningar. I debattartiklar jag hittat på webben angående detta handlar det snarare om ett par procent.

Jag länkar här till en ganska så otrevlig video från youtube – den visar ganska tydligt att det ALLTID är någon som betalar. Om vi inte betalar för djurskydd, så gör djuren det. Måtten är säkert EU- och USA-godkända för alla burar och transportfordon som du ser i den här videon. Men hjälper det egentligen ett enda dugg???

Läs mer om Anders

Här finns ett par av inläggen från Anders Thelin. Ta gärna tid att läsa dem. De är värda att läsas och leder till en hel del funderingar. Vad är det vi missar egentligen när vi spaltar upp världen i olika kategorier och enbart ser till en del i taget. Vad missar ett djurskydd som i princip enbart reglerar det tydligt mätbara?

Inlägg i SMT

Inlägg i ATL

Bok om hästägare i kläm

Anders Thelin, veterinär och hästägare Per Michanek samt journalisten Lars-Ola Borglid har tillsammans skrivit boken ”Vi har avlivat hästen. Den ligger under presenningen”. De djurvänner som följt debatten om hästhållning och djurskydd i landet de senaste åren känner säkert igen fallet. Det handlade om en godkänd hingst som avlivades på plats trots ägarens frånvaro. Som information lämnade djurskyddskontrollanten som sett till att hästen avlivats en lapp i brevlådan.

Djurägaren betalade för obduktion och hästen visade sig fullt frisk. På en video som också lades ut på webben var hästen tydligt halt på höger fram. För en hästägare, i alla fall jag själv, hade nog den instinktiva reaktionen varit: FAN en hovböld! Vad hästen led av i frambenet avslöjade inte obduktionen.

Boken ger hästägare som känt sig kränkta av djurskyddets kontrollanter sina röster hörda.

Jag har inte läst boken, men den som gjort det är mycket välkomna att lämna en liten recension på den här sidan! Boken kan beställas på http://www.litenupplaga.se . Jag misstänker att den är läsvärd och kommer själv att läsa den så fort jag får den i handen.

av

Hästens biomekanik – vad betyder den?

Biomekanik är läran om hur kraft påverkar levande vävnad. Det är, mer tydligt formulerad, studien om kroppens rörelser. Syftet med biomekanik är att förstå hur krafter arbetar i kroppen och på bästa sätt använda kroppen för att utföra ett arbete. Vilka muskler arbetar och vilka belastningar uppkommer i kroppen när vi utför rörelser.

Biomekanik är en stor del av träningsläran i de flesta idrotter. En tyngdlyftare försöker inte bara lyfta tungt hur som helst, utan försöker arbeta med kroppen på ett sådant sätt att tunga lyft blir möjligt – utan skador på kroppen. Detsamma gäller diskuskastaren, löparen, skidåkaren och backhopparen. Det handlar om kraftriktningar. Det är en stor del i att bli framgångsrik i en sport – att hitta den teknik som ger bästa resultat.

En stor del av forskningen inom biomekanik handlar också om att skapa förutsättningar för att rehabilitera skador som hämmar rörelse. På kuppen får vi mängder med information om hur vi bör utföra vardagliga ting för att inte belasta kroppen på fel sätt.

Rätt använt kan kroppar belastas ganska rejält. Men om ett arbete utförs på rätt sätt blir kroppen sliten och bryts ner. Det kan handla om att arbeta snett, med fel muskler och att spänningar i kroppen leder till att en rörelse inte utförs enligt biomekaniska principer.

I den här bloggen kommer jag att skriva vidare om de biomekaniska principer som är grunden i ridning och för hästens arbete. För endast genom att förstå dessa kroppens lagar kan vi träna hästen för att hålla, och inte träna hästen för att slitas ut.

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 3, lita på din häst!

Mitt ledarsto har givit mig många insikter jag kan använda mig av i alla hästsammanhang. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått lära mig av henne är att jag måste lita på hästen och ge den förtroendet att bära mig. En häst fixar det mesta, bra mycket bättre än jag med mina skrala sinnen, bara jag låter dem sköta sitt jobb. Jag ska helt enkelt inte in och störa i tid och otid som en chef som inte litar på sin personal. Det funkar inte.

Tillit ger lugn
När jag är osäker och inte tror på att mitt sto ska sköta sitt jobb rätt blir hon mycket störd och nervös. Öronen åker bakåt och fokus hamnar mot mig, istället för koncentration på det vi ska uträtta. Det gäller i allt, från en enkel galoppfattning till svårare uppgifter och oförutsedda händelser. När jag litar på mitt sto fixar hon allt som krävs för att vi ska komma säkert och bra fram. Så enkelt, och så svårt är det.

Jag kan inte hoppa
Det måste erkännas. Med tiden har jag blivit en riktig fegis när det gäller att hoppa. Jag vet faktiskt inte varför, men mitt ledarsto har full koll på att min kompetens och tro på mig själv inte är som det ska riktigt. Hon däremot är klok på hinder och vet vad hon går för. Här är hon mästaren och jag bäbisen, rent utsagt.

Men det var också hoppningen som fick mig att inse att jag gör rätt i att lita på min häst och att vi kommer komma långt den vägen.

Hoppar ändå
En unghäst behöver stimulans, lek och utveckling. Hoppning är en god del i det även för en gammal dressyrkärrings hästar…. Så jag tar med mig W på banan och hoppar ibland. Det är att ta i om jag säger att hindren är höga, men jag har faktiskt försökt mig på en meter plus. Då var W inte mer än fyra år, men över en meter skulle vi väl ändå klara?
Ja hon kunde, men inte jag…

När jag efter mycket om och med rider an på ridbanans högsta hinder tvekar W rejält. Jag insåg efteråt att det berodde på att jag tvekade än värre. Men jag försöker övervinna mig själv och klackar till W i sidorna för att hon inte ska stoppa.

Helikoptersprånget blir ett faktum och jag är en god bit över sadeln. På nervägen inser jag att jag är på väg att fara åt höger, och att jag fått över hela min kropp på höger sida av min stackars unghäst. Höger stigbygel är det enda som har kontakt med mig vad gäller sadeln.
Så långt, mest en berättelse om hur klantig jag är…

Räddad av en fyraåring
Men den som inte är så klantig, utan istället vansinnigt klok och förståndig är min lilla W. Hon gör inte som de flesta andra hästar jag då visste om – girade till vänster och stack för att komma undan den hemska ryttaren med den obefintliga timingen.

Nej, hon vänder i språnget nedåt åt HÖGER, vilket faktiskt resulterar i att när jag landar hamnar jag ståendes, lutande mot sadeln i höger stigbygel, precis som om jag bara klivit av sadeln men inte gått ner på marken än! Hästen lyckas också på något konstigt vänster också stanna med huvudet uppåt, böjt åt höger.
– Har du hoppat nog nu? verkar W tycka när hon tittar mot min rumpa och rygg. Och där står vi, eller jag hänger då över sadeln då jag skrattar något så fruktansvärt att jag inte kan säga någonting och än mindre stå.

Min goda väninna är också på ridbanan och har missat hela kalaset. Men hon ser mig hänga över sadeln – som om jag ska kliva av! Och hon tro också det – är du klar nu??? frågar hon….

Den här episoden är bara en av många gånger då W har räddat mig från att trilla av. Men den gången är en av de mest minnesvärda. Hur kunde jag vara så dum att jag inte lyssnade på hästen när hon sa att VI inte kirrar det? Hur kunde jag vara så dum att tvinga min häst när jag själv tvekade.

Men jag lärde mig också att om relationen verkligen är bra mellan häst och ryttare så hjälper de varandra. Då är inte en miss katastrofal. Hon tog sitt ansvar som den som rör sig framåt och ska över stock och sten med mig kvar på ryggen. Hon ville också kunna ta det ansvaret. Det var bara det att jag inte gav henne det förtroendet – på riktigt.

Vi har galopperat över stock och sten o oländig terräng, vandrat genom byar i Skåne, blivit mejade av lastbilar och fastnat lite här och där under åren tillsammans. Vi har kort sagt gjort det mest konstiga saker, och sådant som verkligen kan hända med vilken häst som helst, efter det här W och jag. Varje gång jag tvekar får W problem och blir osäker. Varje gång jag litar på att hon fixar biffen, gör hon det också. Helt och fullt. Hon kan sitt jobb och vet vad hon gör. Hon är klok och vet sina egna förutsättningar och mina begränsningar.

Är jag på väg av på grund av en miss (då alltid min men som tur var sällan…) så stannar hon snällt och låter mig komma i balans igen i sadeln. Varje gång, alltid. Hästar är kloka djur – om man låter dem. De älskar dessutom att ha en viktig uppgift i ”flocken”, även om det bara är ett ekipage.

Min insikt om att lita på mina hästar har gett mig bra förutsättnignar att ge de andra hästarna vad de också behöver och det förtroende de förtjänarr. De har ett jobb de ska sköta när vi är tillsammans och de måste få ta vissa beslut utifrån sin uppgift och sina förutsättningar.

Visst är jag ibland på väg av och visst händer det ibland saker. Men väldigt sällan blir det riktigt tok och än mer sällan trillar jag av. Jag får hjälp av hästar som vågar och kan ta beslut och som inte forsar iväg panikslagna. De har i uppdrag att ha hjärnan igång och de använder den om de får.

I den här takten kommer jag att vara tvåhundra år innan jag blir fullärd ryttare – om det krävs att man trillar av hundra gånger….

av

Ta hand om en äldre häst

Jag vet vilket värde gamla hästar har. Jag har en hel liten grupp av hästar som nu fyllt tjugo plus. De har en kunskap som bara tusentals timmar tillsammans med oss människor kan ge. Det känns som om vi känner varandra och vet vad vi känner, utan ord. De är också de allra bästa läromästarna, för barn och vuxna såväl som unga hästar som just håller på att lära sig vad livet egentligen handlar om. Därför blir jag också alltid lika beklämd när jag ser gamla hästar till salu för en billig penning. De blir gamla! Det är bara att inse och de är värda en god ålderdom. De kämpar i hela sitt liv för att vara oss till lag. När de sedan blir gamla, är det vårt ansvar att se till att de får det så bra som möjligt.

När blir hästen gammal?
Men när blir hästen gammal egentligen? Jag har försökt att få fram siffror på hur gamla hästar egentligen blir, men det är inte lätt. Är mina hästar ”gamla” när de är tjugo, eller trettio? Vissa ålderstecken dyker upp redan på vissa femtonåringar, medan det också finns hästar som är tjugotre som inte har några nämnvärda tecken på att kroppen säger att den känns gammal.

Vi bestämmer inte allt
I hästtidningar kan vi ofta läsa om halvbloden som går bort. De är ofta tjugo plus någonting, lite mer sällan tjugofem plus. Olika raser och olika individer åldras olika. Det verkar ställt utom allt tvivel. En shetlandsponny har bra mycket större chans att bli gammal än ett fullblod. En del hästar är också friskare än andra, och blir därför äldre. Andra hästar har genetiska defekter och drabbas av sjukdom. Det är därför omöjligt att säga hur länge vi får behålla våra vänner. Att en häst går bort vid sjutton års ålder behöver inte betyda att ägaren eller hästhållaren gjort något fel alls.
Precis som hos oss människor.

Vi kan göra en hel del
Men det finns mängder med saker som vi hästägare kan göra för att få hästarna att bli gamla och få vara friska länge. jag vill gärna flagga för vikten av rätt vård till de gamla trotjänarna. Med ålder kommer också ett stigande behov av bra vård och bra foder.

Var vaksam redan innan något händer. Även om hästen inte visar några tecken på att bli gammal eller inte verkar ha några skavanker betyder åldern i sig en hel del. En bra vård och ett gott foder borgar för hälsa även på ålderns höst. Åldern i sig är däremot ingen sjukdom, och det är viktigt att komma ihåg. Man FÅR bli gammal! ;-

Konkreta tips

1. Tänderna blir sämre. Det kräver tandvård av legitimerad veterinär! Annars kan hästen inte tillgodogöra sig fodret så bra och tunnar ut. I många fall är det tänderna som tar stopp och då är tiden på jorden slut.
2. Var vaksam på hästens vikt. Om en sjukdom uppträder förändras ofta hästens vikt snabbt. DÅ är det hög tid att agera!
3. Lederna blir ofta stelare. Se till att hästen verkligen får röra på sig ordentligt, så länge som möjligt. Skritt håller igång lederna och mjukar upp kroppen.
4. Hästen kan få större problem vid svår värme eller köld. Täcka hästen hellre än att låt den stå inne. Den behöver röra på sig för att matsmältningssystemet ska fungera som det ska, liksom leder och muskulatur.
5. Ge hästen gott om högkvalitativt hö eller silage. Stärkelse är inte bra för äldre hästar och bör därför undvikas. Stärkelse kan trigga och förvärra eventuella sjukdomsbesvär som åldersdiabetes och Cushings. Oavsett om hästen är frisk eller ej så har också den äldre hästen svårare att reglera sitt blodsocker.
Veterinärer rekommenderar hö med höga halter av timotej. Om hästen har svårt att hålla hullet är lucern och olja ypperliga alternativ för att hålla hästen i vikt utan att ge för snabba kolhydrater. Hästen behöver protein och fett. Tänk också på att havre innehåller en hel del stärkelse. Hö är grunden och ger en jämn blodsockernivå under hela dagen, liksom en bra motion för den känsliga magen.
6. Var extra noga med avmaskning på gamla hästar.
7. Rid gärna den gamla hästen! Det håller dem unga och de har tonvis med kunskap att förmedla till gammal som ung. Men tänk också på att när hästen blir gammal tappar den också muskler. Kolla att sadeln verkligen passar.
8. När hästen blir än äldre är det dags att fundera på om hästen verkligen ska stå i en box. De många timmarna i stillastående läge gör musklerna svaga och lederna blir stela. Då kan hästen få mycket svårt att lägga sig ner för ordentlig vila, och få än mer problem att komma upp. Försök åtminstone att ha en så stor box som möjligt och om det finns möjlighet är någon typ av lösdrift/gruppbox där hästen kan röra sig fritt hela dygnet att föredra. Kylan gör mindre än stillaståendet och kan lätt avhjälpas med ett bra täcke.

P.S På Kentucky Equine Research arbetar man för fullt med att lära sig än mer om den äldre hästen. Där jobbar Robert Holland, PhD och författaren till den läsvärda boken ”Understanding the Older Horse. ”

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

En helt vanlig vårvintermorgon…..

Börjar med hästarna! Givetvis. Jag ser lösdriftshästarna (egentligen storbox som man kan gå ut och in som man vill ifrån) spana mot fönstren. Är hon vaken än? Minsta rörelse registreras av hungromungro nummer ett…. de andra reagerar på hennes reaktioner och dyker upp. En efter en. Snart…. äntligen…. inget är som väntans tider.

Det är bara att knalla ut. Tysta men förväntansfulla gnägg. Kom igen nu! Mat lassas upp i mängder. Då hör hästarna i stallet att jag är där. Mutter även ifrån dom. Det är dag och förväntan ligger i luften. Mer mat, mer vatten. Det mjuka och lugna tuggandet av hö är som honung för en en morgontrött själ. Vindstilla är skönt. Det är inte särskilt kallt. Kan en morgon egentligen bli bättre än så här?

Jag passar på att mocka lösdriften när de äter ute. Pysslar lite i stallet. Går och hälsar på alla, kollar att de mår bra, är lugna och tuggar i sig maten. Vart jag går möts jag av lugna hästar., ett något höjt huvud och en tyst suck. Sedan sänks huvudet igen till förmån för god mat. Allt är tyst, förutom jag som säger ett ord eller två. Vissa hästar gör mig glad, andra mer förnöjd. De är vackra allihop och speciella – unika i sin särart. Varje morgon får de också veta det – att de är bra precis som de är.
– Hej du lillprinsen, redo för äventyr?
– Hej du gammelman, smakar det gott?
– hur står det till microliten, har du vatten kvar?

Så tassar jag runt och ser var och en . En häst har misstänkt hovböld och jag har order om att invänta och känna…. känna värme och puls, avgöra hältegrad och var det kan sitta. Känner efter puls och värme. Lyfter hoven och kikar. Mums mums. Vem bryr sig när det är mat?
– Vilda lilla fullblod, tänker jag tyst….. hehe
Ännu mindre bryr de som är ute om att unghunden försöker få igång dem med små busattacker utanför staketet. Ett par öron viks bakåt för ett ögonbligg och en stor tugga till hamnar i munnen. En blick faller på mig som för att få mig att ta bort eländet.

Så tar maten så småningom slut. Dags för installade pojkar att gå ut och leka. Det är faktiskt inte alldeles lätt. Det finns alltid en tugga till att ta – i boxen, i stallet eller varför inte på stallplan? Dessutom finns många tjejer att spana in för en ung hingst som tror han är något. Det går inte så fort, men det går mjukt. Vi knallar iväg i vår egen takt. En häst i vardera hand, sambon med ett par till strax efter. Allt ska kollas in. Kontroll på omgivningen är viktig. Jag stressar inte, inte de heller.

Men jag kämpar ibland med mina snören. Ett stort problem i mitt stall. Jag känner inte att jag någonsin kommer få ordning på dem. Tur att hästarna då är vana med mitt trassel och inte bryr sig det minsta. De vet att de inte ska dra, och har koll, mer än jag. Plöstsligt far en häst iväg. Skrämd av hundarna som rasar ner för backen precis bredvid. Tre steg framför mig tar repet slut. Då tar det stopp. Inväntan, hästen vänder sig bakåt, ser vad det var som skrämde och suckar medans huvudet åter sänks. Vi går vidare.

Så småningom kommer vi iväg allihopa till hagen. Åter detta meck med att hålla reda på snören och ta av grimmor. Det är svårt med stora vantar i kylan. Men det är bättre än att frysa. Hästarna väntar lugnt och har huvudet emot mig så att jag når. De stannar kvar även efter att de är lösa, jag säger hej då och önskar dem en lycklig dag med mycket lek och bus. Ger lite extra kli bakom öronen. Så går jag ut, stänger grinden och njuter. Hästarna vandrar iväg, lite bus här och lite bus där. Än så länge är det inte dags för några vilda race i hagen. Det kommer, så smånginom, när maten är smält i magen. Ännu en dag på gården har börjat.

av

Går det att tvinga en häst till stordåd på banorna?

Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.

av

Kurs med Leslie Desmond med ett ledarsto

Jag kommer aldrig att glömma de gånger jag hade med mig min kära lilla W – ett ledarsto med förunderliga egenskaper och små hyss till clinics i Sörmland med Leslie Desmond.

Den starkaste upplevelsen från mina clinics med Leslie har jag när Leslie pratar om start och stopp. Hon berättar att om vi inte kan och vågar tänka full gas och bara tänka full gas, kan vi heller inte få stopp som vi vill. Stopp och start måste separeras. När vi tänker framåt ska vi tänka framåt och inte på huruvida vi kan stanna eller inte. För mig är det logiskt, och något som visar sig om och om igen vara ett faktum. Men upplevelsen när jag skulle lära mig det i kroppen var allt annat än behaglig faktiskt.

Leslie ber mig och en annan att sätta fart. Bara låta farten gå och ha hög fart! Så hög vi bara vågar. W har inga problem med fart. Hon älskar att springa fort. Så fort att vinden tårar ögonen. Så hon satte fart och jag satt på. Jag var livrädd i kurvorna. Varv efter varv ökar hon. Och hon ökar och ökar farten.

Vid clinicen sitter publiken i manegen (!) enbart avdelade mha hinder och hinderstöd. NÄr jag kommer längs långsidan ner mot publiken säger Leslie åt mig att svänga vänster. I varje varv – sväng vänster tydligt när jag närmar mig publiken.

Jag svänger. Hästen gasar. Jag svänger…. Leslie sitter på huk utmed sargen strax innan för publikavdelningarna, precis där jag svänger. Men rätt som det är ropar hon – rid rakt fram!

Det betyder rakt fram mot publiken.

Jag gör som hon säger i pur förvåning (hur dumt kan inte det kännas vara – men leslie är en människa du lyder…).

När jag närmar mig Leslie, bara meter från hindren som separerar oss från publiken sträcker Leslie ut sin lilla arm och stoppar hästen med hjälp av blick och markering på marken. HOn tar platsen framför hästen med mental styrka. Jag vet idag hur hon gjorde och kan göra det själv. Men det var grymt att uppleva till häst.

Från full fart, och då menar jag verkligen full fart tar hästen tvärnit. I balans, med fronten upp och rumpan under sig. Utan att jag rör en fena.

Min fråga till Leslie?

”Kan jag kliva av nu”
På darriga ben kliver jag av min häst. Jag vet inte då, men vet nu att detta har gjort att vi älskar fart och att jag alltid alltid vet att jag kan stoppa W på ett kick om det behövs, och samtidigt få ner energin i hästen så att vi kan stå stilla i lugn och ro, oavsett tidigare fart.

Somnar mitt i ridhuset
Den roligaste händelsen var nog dock under eftermiddagen under en clinic. Dagen har varit lång, vi har åkt tidigt och gjort mycket. W är bara fyra och tycker det mesta är spännande. Men efter lunch jobbar Leslie med en annan häst och vi står och väntar utmed ridhusets sarg. Jag lutar mig mot sargen och känner mina energier gå neråt, för att nästan helt stanna av. Lilla W står snällt en bit bort, med långt snöre och sadel på. Hon står där och sover och jag tittar på ryttaren som får hjälpa av Leslie.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur min hästs framben liksom bara viks och hur sedan lilla W rasar ihop som ett korthus rakt ner i spånet. Spånet yr men hästen sover vidare i liggande ställning. Där ligger hon, medan ryttaren rider omkring i ridhuset runt henne.

Vad jag gör? Ingenting. Vill inte störa den häst som sover……. 🙂
Bäste W, vad minnen du och jag har. Fler blossar upp i huvudet. Kanske berättar om dem här på bloggen framöver. Det är roligt att spara minnen.

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 2 – att välja väg

Den spark jag fick i ryggen av W när hon var tre kom att bli en väckarklocka. Jag insåg snabbt att jag hade två alternativ att välja mellan.
1. Utmana hästen och försöka få övertaget.
2. Lära mig hur jag hanterar W så att vi respekterar varandra och får samarbetet att funka.

Jag inser lika snabbt att det första alternativet kommer att leda till en livslång fight, och vad händer om jag inte ”vinner”? Då blir hästen än farligare. Steg två var, vid det tillfället, faktiskt ett enklare och bättre alternativ. Min hovslagare kunde det där med häst. Därför ringde jag genast till honom. Det var ett mycket riktigt beslut, skulle det visa sig och fick in W och mig på en bana som bygger på ömsesidig respekt, lärande och samarbete. Allt som är motsatt från fight, vinna, ta över, dominera.

Det handlade egentligen, när jag tänker efter, inte om så stora saker. Vi tränade markarbete. Flyttade fötter. Inte dra i snöret. Följa med. Läsa av, läsa av, läsa av. Aldrig pressa någon annan än sig själv, alltid se vad jag själv kan göra för att få det att funka. ALdrig utsättahästen för en övning den inte klarar av, alltid se till att hästen förstår, förändra om den inte förstår och se till att övningen lyckas.

Idag ser jag att det i den etologiska forskningen ofta understryks att vi måste kunna hästars betende och läsa av hästarna utifrån deras signaler för att få en säker tillvaro med häst. Det var precis vad vi gjorde.

Det var som att öppna en ny spännande bok och en resa till en tillvaro i samarbete hade tagit sin början. Träningen gav snabbt effekt och det blev en lugnare, trevligare och tryggare tillvaro för både häst och mig. Men min resa hade bara börjat.

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 1

Jag minns så väl första gången jag och mina vänner körde till Sörmland för att titta på en unghäst som var till salu. Det var ett litet sto som vi skulle titta på, för att jag önskade mig en ung ridhäst att utvecklas med. Det var i början på våren då livet börjar på nytt, och då hästintresset vaknar efter en lång vinterdvala.

Bakgrunden till mitt letande var allt annat än lycklig. Jag hade redan en ung, och mycket älskad valack hemma, som inte var till för att få vara i denna världen. Inte för att jag ville se det, men det var nog så med min älskade Seke. Han var på något sätt för ädel för oss människor och är nu en fri och vacker silhuett på himmelen när solen lyser som allra vackrast, och vemodet ändå finns där. Jag bär mig med honom överallt, i allt jag gör, för evigt.

Då jag letade mitt blivande sto, var Sekemannen ännu i denna världen, men inte särskilt brukbar. Nåväl, det är en lång och annan historia. Vad vi fann på plats hos försäljaren var i alla fall ett oinridet treårigt sto som jag inte kände jag riktigt fick kontakt med. När hon skulle visas lös i ridhuset, sprang hon mest utmed kortsidan och vägrade gå ut på banan. När hon då visades på ridbanan ute istället var hon inte så mycket mer att orda om. Tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag var imponerad…. Jag ville ha något jag inte kunde få, och inte var det här stoet någon bra ersättare.

Övertalad av vänner
Men mina vänner tyckte helt klart annorlunda. Det blir en bra häst, envisades de. Och jag lyssnade på mina vänner. Vad är vänner annars till för? Och så rätt de skulle komma att få, men så lång tid det skulle ta mig att inse det! W kom till mig för att jag hade svåra, tuffa och livsviktiga läxor att lära – men det var jag glatt ovetande om på den tiden. Tur var kanske det….

Så nog köpte jag den där lilla oansenliga saken med sned bläs. Kanske hade hon lite korta ben också? Och början blev ju som den blev, när jag fick hem en häst som inte var min i hjärtat. Jag älskar alla djur, missförstå mig rätt. Men hon kunde lika gärna varit någon av inackorderingarna, och inte min egen.

Allt okej – men ändå inte
Trots känslan var jag engagerad och envis och jobbade mycket med min nya lilla häst. Jag marktränade, på det sätt jag gjorde då, och red in på det sätt som jag också gjorde då. Det mesta gick bra, som jag minns det. Jag flög inte av och vi utvecklades till något som kunde likna ett ekipage i alla fall. Visst blev vi någorlunda vänner W och jag. Trodde jag i alla fall. Jag la ner tid och själ på att få kontakt. Men icke – jag kändes mest som om jag var ett (o)nödvändigt ont i W. Det kändes liksom som om hon inte hajjade vad jag var bra för! Jag blev dock själv mer och mer fäst vid den lilla hästen med det stora humöret.

Humör!
För visst hade hon ett förskräckligt humör den där lilla damen. Leslie Desmond och min hovslagare lekte mycket med hästarna den första sommaren jag hade W. Leslie påpekade hela tiden att man borde vakta bakkärran på hästen – hon slår! Jag fattade nada, om jag ska vara ärlig. Hittills hade allt i alla fall gått riktigt bra, tyckte jag trallala. Det är svårt att se under ytan för den som inte vill se. Det erkänner jag gärna. För jag lärde mig snart läxan.

Det smäller!
Sommaren går och nätterna blir kortare igen. Hösten börjar och våra hästlektioner på gården tar vid. Någon riktigt alert lirare passar på att, precis före lektionen, lämna lilla W ensam i hagen. W springer, springer och springer. Jag är övertygad om att hon ska spränga hagen. Barnen står och tittar på. Jag går in i hagen för att få in henne med de andra. Mitt pucko. Mitt enfaldiga pucko.

Är huvudet dumt får kroppen lida. Jo tack. Min förmåga att coola ner lilla W är obefintlig. Hon vill att jag ska gå, vilket resulterar i att W ger mig en kick med båda bakbenen rakt i svanken. Vilken väckarklocka! Har hon skor på sig, hinner jag tänka innan jag segnar ner på marken inför barnens ögon.

Rädd!
För första gången inser jag att jag är rädd för min egen häst. RIktigt rädd. Jag klarar mig med blotta förskräckelsen. W hade inga skor bak och visste vad hon gjorde. Hade hon velat hade jag suttit i rullstol idag. Det gör jag inte – jag sitter till häst, på W:s rygg och är så trygg en människa kan vara! Det tackar jag W själv för. Hon tog inte mitt sätt att hantera hästar. Hon krävde mer. Hon krävde, och kräver än idag, människor med känsla, kunskap och finess.

Lära mig läxan.
Jag lärde mig läxan av W och jag lär mig än. Hon är en alfahona av guds nåde, vis som få, klok som en uggla, mer intelligent än vad som är riktigt nyttig och med en humor som kan få mig att kikna. Lilla W är också den tryggaste häst som en person som får kontakt med henne någonsin kan sitta på. Hur det kommer sig? Läs del två – om hur en häst kan få en att fatta att allt inte är vad det synes vara.