En helt vanlig vårvintermorgon…..

Börjar med hästarna! Givetvis. Jag ser lösdriftshästarna (egentligen storbox som man kan gå ut och in som man vill ifrån) spana mot fönstren. Är hon vaken än? Minsta rörelse registreras av hungromungro nummer ett…. de andra reagerar på hennes reaktioner och dyker upp. En efter en. Snart…. äntligen…. inget är som väntans tider.

Det är bara att knalla ut. Tysta men förväntansfulla gnägg. Kom igen nu! Mat lassas upp i mängder. Då hör hästarna i stallet att jag är där. Mutter även ifrån dom. Det är dag och förväntan ligger i luften. Mer mat, mer vatten. Det mjuka och lugna tuggandet av hö är som honung för en en morgontrött själ. Vindstilla är skönt. Det är inte särskilt kallt. Kan en morgon egentligen bli bättre än så här?

Jag passar på att mocka lösdriften när de äter ute. Pysslar lite i stallet. Går och hälsar på alla, kollar att de mår bra, är lugna och tuggar i sig maten. Vart jag går möts jag av lugna hästar., ett något höjt huvud och en tyst suck. Sedan sänks huvudet igen till förmån för god mat. Allt är tyst, förutom jag som säger ett ord eller två. Vissa hästar gör mig glad, andra mer förnöjd. De är vackra allihop och speciella – unika i sin särart. Varje morgon får de också veta det – att de är bra precis som de är.
– Hej du lillprinsen, redo för äventyr?
– Hej du gammelman, smakar det gott?
– hur står det till microliten, har du vatten kvar?

Så tassar jag runt och ser var och en . En häst har misstänkt hovböld och jag har order om att invänta och känna…. känna värme och puls, avgöra hältegrad och var det kan sitta. Känner efter puls och värme. Lyfter hoven och kikar. Mums mums. Vem bryr sig när det är mat?
– Vilda lilla fullblod, tänker jag tyst….. hehe
Ännu mindre bryr de som är ute om att unghunden försöker få igång dem med små busattacker utanför staketet. Ett par öron viks bakåt för ett ögonbligg och en stor tugga till hamnar i munnen. En blick faller på mig som för att få mig att ta bort eländet.

Så tar maten så småningom slut. Dags för installade pojkar att gå ut och leka. Det är faktiskt inte alldeles lätt. Det finns alltid en tugga till att ta – i boxen, i stallet eller varför inte på stallplan? Dessutom finns många tjejer att spana in för en ung hingst som tror han är något. Det går inte så fort, men det går mjukt. Vi knallar iväg i vår egen takt. En häst i vardera hand, sambon med ett par till strax efter. Allt ska kollas in. Kontroll på omgivningen är viktig. Jag stressar inte, inte de heller.

Men jag kämpar ibland med mina snören. Ett stort problem i mitt stall. Jag känner inte att jag någonsin kommer få ordning på dem. Tur att hästarna då är vana med mitt trassel och inte bryr sig det minsta. De vet att de inte ska dra, och har koll, mer än jag. Plöstsligt far en häst iväg. Skrämd av hundarna som rasar ner för backen precis bredvid. Tre steg framför mig tar repet slut. Då tar det stopp. Inväntan, hästen vänder sig bakåt, ser vad det var som skrämde och suckar medans huvudet åter sänks. Vi går vidare.

Så småningom kommer vi iväg allihopa till hagen. Åter detta meck med att hålla reda på snören och ta av grimmor. Det är svårt med stora vantar i kylan. Men det är bättre än att frysa. Hästarna väntar lugnt och har huvudet emot mig så att jag når. De stannar kvar även efter att de är lösa, jag säger hej då och önskar dem en lycklig dag med mycket lek och bus. Ger lite extra kli bakom öronen. Så går jag ut, stänger grinden och njuter. Hästarna vandrar iväg, lite bus här och lite bus där. Än så länge är det inte dags för några vilda race i hagen. Det kommer, så smånginom, när maten är smält i magen. Ännu en dag på gården har börjat.