etologi

Hästar sörjer
av

Hästar sörjer

Sorg – något vi kanske gärna ser som väldigt mänskligt, är inte så enbart mänskligt ändå. Den är verkligen inte bara för oss att uppleva. Även djur känner sorg -över vänner de mist och aldrig kommer se igen, av saknad, av att mista någon de håller av. Har man hållit på med hästar ett tag är det också nästan omöjligt att inte ha missat att det är så. För när en häst går bort, finns det alltid en eller fler som påverkas mer än bara just vi som äger hästen. Och vissa av hästarna sörjer rejält. I alla fall om de hunnit få de vänskapsband de är födda till, och har en stadig flock.

Första gången jag erfor det var med min fux Alex. Han hade hittat en bästis i det stall jag stallade in honom på, långt innan jag hade eget. Men den hästen var gammal och sliten och till slut fick han lämna jordelivet bakom stallet. Kvar i stallet stod Alex och han utvecklade då otyget vävning. I ett nafs. Han blev så orolig över att mista sin vän (jodå han förstod!), att han bara gungade fram och tillbaka den dagen och jag vågade inte lämna boxen – och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vävningen som satte igång då blev ett återkommande inslag i den hästens liv så länge han levde (i mindre doser vid matning tack och lov, men dock).

Det finns också en skräck hos djur över att bli lämnade. Särskilt när det kommer till hästar. Minns så väl när jag flyttade från min första gård och jag och nya ägarna gick omlott med hästarna. Mina hästar flyttades till en hage lite vid sidan i väntan på avresa, medan nya flyttade in.

trams å lilla w2

När lastbilen kom och skulle hämta mina hästar för resa till ny gård, valde jag att lämna min lugna coola och äldsta fux Alexander till sist. Han var både lättlastad och skulle hålla sig cool. Trodde jag. Men inte då. Även om det fanns andra hästar på gården började Alex forsa runt som ett skållat troll när jag lastat på de andra hästarna och han insåg att bara han var kvar. Det var knappt så jag fick på grimman, och att lasta var det inte tu tal om. Det hann jag inte. Han formligen sprang på bussen och tryckte sig in. Han skulle med! Och visst fick han det – i tretton år till fick han hänga med. Överallt där jag var, fanns alltid han. Inte tänkte jag lämna honom där inte, men vad visste han om det?

Åren har gått och sorg har vi erfarit hästarna och jag. På flera sätt. När Tammy, min vita dröm, inte längre mådde bra var det mina hästar som visade hur illa det egentligen var ställt. Det var alltid en som stod nära, nära min vita springare. Och hennes vänner byttes av för att skydda och stötta. Jag var den som kunde och måste ta beslutet, alltid det svåraste beslutet att ta. Av alla här i livet. Men som hästägare måste du besluta, även om det du inte beslutar är något du vill göra. Utan för att du måste. För djurens skull.

W, bästa kompisen, (de var som ler och långhalm de där två), slokade i hagen som en blomma efter frosten när Tammy gick bort. Det var så jag trodde hon blev sjuk. Men jag förstod. Det var ju sorgen hon bar. Älskade vän. Och jag kunde inte hjälpa, mer än finnas där.

Min fina Tingeling har också drabbats av sorg. Inte bara en gång, utan två. Den första var kanske den största – när Alex, hennes själsfrände i så många år, gick bort. Även hon vissnade som en blomma på hösten. Och när hon väl hittar en ny kompis, går den bort hon med. Då var det som om musten ur min Tingeling försvann. Hon fick aldrig fart i livet igen. Ingen kunde trösta det knyttet och det var hjärtskärande att se. DSC_0030 (1)

Att hästar kan inte bara kan utan också intensivt känner sorg är något vi kanske borde ta lite mer hänsyn till i hästarnas värld. Hästar säljs och byts och transporteras hit och dit. De vänskapsband de hinner skapa knäcks snabbt och ofta. Separation och då även sorg måste vara så vanligt. Men även kärleken – för vem sörjer någon de inte tyckt om och älskat som vän?

För den vetgirige:

Animal Studies Repository 

Scientific American

Psychology Today

Equimed

 

av

Tips! Sök samarbete istället för konfrontation

Låt inte hästen ta över!

Det är du som bestämmer!

Du måste vinna över hästen!

Alla dessa kommentarer får det att mullra till i magtrakten på mig. Vad är det hästen ska ta över? Världen? Den som bara vill ha trygghet, kel, god mat och bli väl hanterad? Inte kommer den att sno din plånbok, ta bilen mot stan och sätta världen i brand i alla fall, om man inte håller den kort.

Jag bestämmer – helt klart. För det är jag som initierar allt som hästen får och kan göra. Jag stänger in den i en box, jag bestämmer när den ska få mat, vilka ytor den ska få tillgång till, om den ska bli väl behandlad, få kärlek, få gå ensam eller gå i flock med sådana den tycker om. Jag bestämmer när vi ska rida, vilket varv vi ska ta eller om vi ska rida ut. Kort sagt – jag bestämmer ALLT över hästen. Och den kan inte göra mycket mer än protestera om den tycker det är orättvist (jo hästar kan känna av orättvisa!). Då är man snabb på den sista – låt inte hästen vinna – det är du som ska vinna!

Exakt vad är det man ska vinna? Och vem är det som ska vara förlorare? Är det förlorare vi vill skapa av hästarna, där de tacksamt får ta emot brödsmulor när det passar oss vinnare. Vilket pris. Och vilket krig är det vi har vunnit, och vem startade det. Gräsätande sociala varelser som flyr hellre än fäktar kommer troligtvis inte att skapa något krig i alla fall. Har aldrig hört talas om det. Det har inte forskningsfolket som studerar hästarnas beteende heller. De ser samverkande individer som täcker upp för varandra och som arbetar ihop för överlevnad. Hästar kan inte tänka i abstrakta hierarkier, de har inte någon som ”bestämmer” i naturliga livet och de ser dessutom inte oss människor som några flockmedlemmar heller. Vi är antingen trevliga inslag i deras värld, eller otrevliga. Vilket vill du vara? Och hur skulle en person behöva vara för att du skulle vilja arbeta tillsammans med dem? Inte några despoter som ska ”vinna” hela tiden i alla fall- det tror jag inte. En sådan person skulle bara få en att vilja gå därifrån. Och då kan man ju enkelt tänka sig vad en häst skulle vilja göra i det läget.

Däremot vet jag att vi människor startar krig överallt där vi kommer – på arbetsplatser,  inom familjer, mellan familjer, mellan släkter, mellan byar, mellan länder och mellan hela kontinenter. Och vi har dragit med hästarna med i kriget, mot deras vilja. Det gör vi ibland till vardags också – drar in hästarna i ett privat krig mellan oss och dem. När vi egentligen borde söka partnerskap, respektera och vara lyhörda. Det man ger, får man. Och det finns egentligen bara förlorare på ett krig, särskilt inte mot en häst. Vi kan bara vinna striden. För en häst du krigar mot kommer aldrig bli en samarbetspartner, bara en marionett. En kuvad sådan.

Däremot kan man faktiskt jobba en hel det för att vinna över hästen på sin sida. Det kallar jag hästhantering!

av

Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.

 

 

 

 

 

av

En klapp betyder så mycket

Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).

Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.

Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).

I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.

Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.

av

En min betyder så mycket

Visste du att den häst du går fram till kan läsa av ditt ansiktsuttryck och därmed vet vilket humör du är på? Kanske har du misstänkt det. Vi som bor med hästarna vet det. Och nu vet forskarna det också. Det krävs bara en bild av en människa som gör en min för att hästen ska reagera på ansiktsuttrycket. Särskilt mycket reagerar de på arga ansiktsuttryck. Egentligen är det inte alls konstigt att hästar kan göra det här. Hästar är sociala varelser som är beroene av att kunna samarbeta med andra individer. De har bott med människor i tusentals år och dagens hästar är beroende av oss människor, och då nedärvs issa förmågor som är relaterade till just människor. Hundar t ex samarbetar och kommunicerar bättre med människor än med sina artfränder! Och de – hästar såsom hundar – är beroende av vår välvilja för att få ett okej liv.

Arga och sura människor har en tendens att skapa oro och olycka över andra, inte minst en häst – tyvärr! Och det lär sig nog en häst väldigt, väldigt snart. Till råga på allt så har hästar i sig väldigt mycket ansiktsuttryck för sig, som de avläser varandra genom. Så allt annat än att de skulle kunna avläsa vad vi har för humör, vore ju faktiskt konstigt.

Vad händer då om vi är arga när vi möter en häst? Hästens hjärtpuls går upp i taket och de glor på oss med vänstra ögat. Hög puls är ett tecken på stress….. och stressade hästar har vare sig roligt eller är roliga att hantera.

Så tänk på det när ni kommer till en häst nästa gång. Hästen påverkas en masse av vad du utstrålar och vilka miner du gör. Vill du ha en bra start på en hästig tillvaro, så är det bäst att lägga problemen och ilskan över allt som är eländigt i vardagen åt sidan, och ge häst och dig själv en chans till en mysig tillvaro tillsammans. Och tänk framför allt på att itne bli arg på hästen om den blir stressad över något – det lär bara göra alltihopa etter värre.

 

Mer info för du på:

https://www.theguardian.com/science/2016/feb/10/horses-can-recognise-human-emotion-new-study-shows

av

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

av

Hästar och ansiktsuttryck

Hästar har ett uttrycksfullt ansikte, på många sätt. De har en stor förmåga att uttrycka sina känslor med minspel, ett minspel som kanske tyvärr går oss förbi lite alltför ofta. Vi har helt enkelt inte blicken för att alltid förstå vad ansiktsuttrycket betyder. Men tack vare forskningen inom just detta område, ett forskningsfält som kommer starkt just nu,  kommer vi snart att kunna inhämta massor med kunskap om detta, något jag hoppas kommer hjälpa oss hästälskare, liksom hästarna i sig, mycket framöver.

En annan del av kunskapen om hästar som forskningen nu intresserar sig för är hur hästen uppfattar oss människor. De senaste rönen inom detta är hur hästar reagerar på människans ansiktsuttryck. Det visar sig att de läser av dem snabbt, och reagerar på dem på ett mycket uppenbart sätt. Särskilt när vi är arga. Då reagerar hästarna mycket mer än när vi är glada. Forskningsteamet, ett psykologteam baserat i Sussex, tror att det beror på att de är flyktdjur och därför reagerar snabbare på det negativa (det som kan ge anledning att fly), än det positiva.

Det  här är något att tänka på för alla som klampar in i ett stall. Allt negativt du utstrålar kommer att avspegla sig på de hästar du möter – de kommer märka av det direkt, och reagera. Och antagligen bli lite avigare själva. Och tänk vad detta betyder när vi tränar dem!

Hela rapporten går att ladda ner och läsa på The Royal Societty. 

Ridsport

 

av

Inte lätt att se hästens synvinkel

Om vi kunde se världen ur hästens synvinkel, vad lätt det skulle vara att hantera dem då! Men det gör vi inte och kommer ju aldrig att göra helt och fullt. Men det gäller ju för all del människor också – vi kommer aldrig någonsin att fullt kunna förstå hur en annan människa tänker, känner och upplever. Däremot skadar det knappast med så mycket kunskap och en så stor förmåga som möjligt vad gäller att tolka hur andra upplever världen. Då kan vi ju också agera och reagera på ett sådant sätt som  allt som oftast hjälper, istället för att i oförstånd stjälpa och skapa oreda.

I hästforskningens värld är hästens synvinkel under lupp, just för att kunna skapa en tillvaro där blir bättre förstådda, och därmed mår bättre. Rapporter från denna forskning är  alltid lika spännande att läsa om. Det här med stress till exempel, är inte lätt att komma underfund med. Många gånger har jag hört ”hästen är inte stressad – bara ”dum””. Och hur vet vi det? För att vi själva inte ser anledningen till stress? Men hur är det från hästens synvinkel då? De tänker annorlunda än vi, och ser världen på ett annat sätt. Kanske ändå, att de upplever förvirring, även om vi inte gör det. Men, säger många då: den reagerar ju inte som en stressad häst. Hur gör man då, som häst – när man agerar stressat? Behöver det nödvändigtvis handla om att forsa runt som ett skållat troll, och darra av skräck? Knappast. Vissa fryser fast, blir sega och avvaktande eller undvikande. Andra skadar sig själva och genomför överslagshandling efter överslagshandling.  Det är kort sagt mycket svårt att se om en häst är stressad. Att den är dum, händer dock nästan alltid. Så då borde varningssignalerna i våra huvuden ringa. Och att kunna läsa av en häst rätt, det är hästkunskap det. Det är så svårt att se och förstå när en häst blir stressad att forskarna nu tagit sig an att mäta stressen objektivt. Genom att jämföra de objektiva mätningarna med de observationer av hästen som görs, kan vi både koppla ihop NÄR en häst blir stressad med exakt hur den reagerar. Smart värre, och något jag hoppas kommer utvecklas framöver.

Att forskarna också håller på att ta fram feromoner, doftämnen som ger en lugnande effekt på hästar, kanske inte är så dumt det heller. För även om vi många gånger både kan och SKA undvika att stressa upp våra vänner hästarna, finns det tillfällen då det är hart när omöjligt att undvika, inte minst vid veterinärbesök.

Mer om forskningen vad gäller hästars stress kan du läsa om i Tidningen Ridsport. 

av

Prova att vara häst för en dag

Empati är en härlig egenskap som hästmänniskor behöver stora tunnor fyllda av. För att förstå en annan individ som inte kan tala för sig själv (i alla fall inte på vårt språk), som inte har armar att värja sig med och som är helt utelämnade till vår goda vilja, behövs förmågan att sätta sig in i hästens situation. Allt, jag upprepar, allt en häst gör kommer av en anledning. Den må vara ack så konstig för oss, men ack så viktig och uppenbar för hästen. Om vi kan förstå hästen – och relatera till vad den känner, kan vi komma riktigt långt i vår hästhantering. Och det skulle göra hästar mycket gott.

Så vad innebär det då att vara en häst för en dag? Det är så klart olika för olika hästar. Vissa är mer förstådda än andra, har ett friare liv än andra. Men en häst som står inne en hel dag är ganska lätt att efterlikna. Begå ett brott och hamna på Kronobergshäktet så får ni se hur kul det är (jag har aldrig varit där gudskelov, men jag har hört berättas och har förstått hur det är… inget jag eftersträvar eller önskar någon faktiskt). . Det är det livet alltför många hästar får uppleva.

Låt oss se vad det skulle ge för resultat på just dig. En sådan tillvaro innebär total inlåsning utan kontakt med omvärlden. Utan TV, iPhone och all annan media. Utan nära och kära. Behöver du göra något måste du kalla på vakten, som till råga på allt kanske inte har något gott öga till dig. Du har ju klagat och varit orolig gudbevars, så han väntar lite extra på att låta dig få mat eller att ge dig uppmärksamhet. Han har lärt sig att det bästa är att bara ignorera dig. Du är ju bara dryg. Eller så vrålar han på dig, när du försöker pocka på uppmärksamheten. Här får du också tänka dig att du är mycket van vid att röra på dig hela dagarna – det ligger liksom i din natur att göra det. Det är något du är född med och måste ha för att må bra.

Den timmen du får röra dig ska du gå belevat och snällt. Ställ inte till med något bråk. Du får ett ryck i handklovarna varje gång du försöker klia dig. Och om du tittar åt något du tycker verkar vara värt att uppmärksammas får du en knuff i ryggen. För att du ska gå rak i ryggen har du dessutom snören och doningar på dig som fixar saken.  Du kan inte böja dig framåt eller bakåt. Knappt ens åt sidan. Det är obekvämt att gå så här. Men du har inget val. Sackar du i gången kan du ge dig på att du får en rejäl knuff. Du har också en ryggsäck på dig. Den skaver och ger osynliga sår. Men du måste bära den, och om du inte vill  ha den på och protesterar får du svar på tal. Blir du rädd, kommer det att göra ont. Är du trött, kommer du att få springa ändå. Har du ont, så är det troligt att de som styr dig inte märker och inte förstår. Du får gå där med din smärta, din ensamhet och din rädsla på egen hand.

För om du försöker snacka med dina vakter om att du har ont, är rädd eller att du behöver något, så inser du att de inte kan svenska! Inte engelska heller och inget annat språk som du råkar förstå dig på. De är inte heller intresserade av att höra på dig eller förstå dina kroppsviftningar. De är ju otyg och olater, så du får lite knuffar tillbaka och ignoreras i bästa fall sedan. I vissa fall får du till och med stryk. För att du inte kunde hantera situationen de har försatt dig i.

Låter det helt fruktansvärt? Alla hästar har det inte så här, men många upplever i alla fall en hel del delar av denna värld. De är födda till frihet, dömda till mycket strikta ramar. Hästar har också ett känsloliv som är mycket likt vårt, ett känsloliv som inte alltid kommer till uttryck på rätt sätt. Pga de staket vi bygger upp kring dem. Och då menar jag inte bra hagstaket… Och så envisas folk med att säga att vi ska bli bättre ledare. Att vi minsann måste visa att vi bestämmer över hästarna. Annars kommer de ta över (vad de tar över är inte riktigt klarlagt verkar det som)…. som om hästarna inte var nog begränsade som det är. Vi styr ju redan vart steg de tar…. behöver vi verkligen styra än mer, eller kan vi försöka fokusera på något annat – som kanske ger både hästarna och oss mer?

Om din häst är en god vän till dig, kanske det är just detta du ska fundera på. Kanske ska vi satsa på att försöka förstå lite mer, och styra lite mindre? Vill du ha din bästa vän inlåst i häktet, oförmögen att visa vad den behöver, tycker och känner?  eller vill du att han eller hon ska ha ett annat liv. Bara du kan ge det till din vän. Ingen annan. Du kan välja. Det kan inte hästen.

av

Dumheter – ur vems synvinkel?

helena och lady i snön

Det finns alltid en anledning för hur hästar gör – även om vi tycker att det är fånigt och att det är dumheter är orsaken något mycket verkligt och uppenbarligen viktigt för hästen…. Ett ganska vanligt problem är hästen som inte vill lämna stallbacken. Som exempel. Det går bra att rida på banan (invand miljö, nära hemmet), men ute är tufft. Är hästen bara knasig som inte vill gå – eller är det något annat? har den hästen verkligen uppfattningen om ryttaren som fullgott sällskap och en flocks trygghet? Troligen inte. Att spöa och bråka med en sådan häst lär inte göra den mer klar över att vi människor är bra kamratskaper som det går att luta sig mot när det blåser hårt. Tvärtom. En annan väg framåt kanske funkar bättre. Vad kan få en häst som säger nej att säga ja?

En annan häst lyssnar inte på skänkeln. Eller har inget stopp. Då är första frågan – varför? Vi människor har den förmågan att ställa den frågan. Det har inte hästen. Den frågar inte varför. Den säger till vad den kan och inte kan, och vad den förmår och inte förmår. Att förstärka en skänkel tills slagen kommer (eller slå direkt) får den inte att fatta bättre. Påminner mig om när jagsom ung bodde i Frankrike och försökte få fransmännen att prata långsammare när jag inte förstod. Då skrek de samma sak (lika snabbt). Smart drag – not! Det enda som hände var att jag fick tinnitus och gav upp försöken att förstå dessa personer som bara skrek. Vad tror du hästen gör om den får en ”hjälp” som dessutom gör ont? När hästen inte förstått vad signalen betyder, är det ingen mening med att vråla den heller.

En häst behöver lära sig vad vi människor kan betyda i deras värld och vad de hjälper och signaler vi ger den faktiskt också har för innebörd. Om den inte kan det är det lönlöst att bli arg och frustrerad. Det är rent av kontraproduktivt. Vi gör inte så med materiella ting – varför skulle vi göra det med kännande och tänkande individer. Ibland räcker det till och med att ge lite tid så att hästen hinner reagera. En sådan enkel sak kan göra under.

Problem med hästar finns i en miljon varianter. De kommer av en miljon anledningar. Jag förstår inte heller alla problem. Ingen gör det. För hästar kan inte prata. De upplever – och agerar utifrån det. Men våldsmetoder skulle ändå vara mig fjärran. Införsäljning är mer något för mig. Jag säljer in mitt kamratskap, ett förtroende och ett samarbete. Om jag inte säljer vid första besöket fortsätter mina försäljningsansträngningar. Tills vi lyckas tillsammans. Då får det ta tid. För förtroende byggs inte på en dag. Att lära sig lita på någon som man idag inte litar helt på. Det gör man ju inte bara sådär…… det byggs sten för sten, bit för bit. Lite bättre blir än lite bättre. det gäller att nöja sig med utvecklingen. Att lära in något med en häst är också förenat med en viss tidsåtgång, ett teamwork och med träning. Vi kan inte förutsätta att en  häst förstår oss rakt av. Vårt ansvar är att vara där som stöd och guide för hästen i vad vi önskar ha med den på. Vi har en uppgift i att berätta vad våra olika signaler betyder, och se till att hästen uppfattar vad som förväntas av den. Och blir det fel, är det vårt ansvar att se till att det blir rätt igen. Jag säger som Jens Fredricson:

”- Skyll aldrig på hästen – dess prestation är ju resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig idag. Respekten för hästen uteblir i samma stund vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb.”