hästar

av

Snabbaste sättet att lära sig rida?

I min vardag möter jag många nybörjare och återvändare. De kommer i alla format, alla åldrar och alla varianter. Vissa lär sig supersnabbt och enkelt tillräckligt för att kunna ta sig ut i skog och mark. Andra får traggla i, som de själva säkert upplever det, evigheter innan de är trygga nog i sadeln för att ens våga lämna ridbanan.

Vad är då tricket som de som lär sig snabbt kanske har som andra får leta lite längre efter. Jag har funderat mycket på det här. Några saker utmärker dessa personer – inte minst i deras tankegångar.

  1. De har bra balans. Men inte nog med det. De förstår att ridning är en balanssport och fokuserar på att hitta rätt balans och följsamhet.
  2. De är prestigelösa. Om det går på tok så gör det inget. VI är på en träningsbana. Det är bara att öva på så sitter det ett tag. Dessa personer som lär sig snabbast struntar fullkomligt i hur folk tycker det ser ut – de har fullt upp med att öva, och märker det inte ens. Fel är sätt att lära sig, inte något att vara rädd för.
  3. Tilltro. Personer som lär sig att rida fort har stor tilltro på att det kommer att gå – förr eller senare. de har också tilltro till hästens förmåga och litar på att hästen fixar sin del.
  4. Envishet. Det gäller att inte ge upp när det kommer motgångar. Ridning är svårt. men alla kan lära sig om man är envis.
  5. Positiv inställning. Det viktigaste av allt. Tänk positivt! Skratta när det blir knas, ta dig själv på lagom stort ansvar, inse att alla kryper innan de går och njut av det faktum att du har mycket att lära!

 

Vill man däremot förlänga hela processen ordentligt är det bara att blanda i en stor portion självkritik, lite prestationsångest, en dos missnöje och en del rädsla för att misslyckas. Kritik till andra brukar funkar bra också om man vill öva riktigt riktigt länge för att kunna behärska ridning. Allra bäst är nog ändå tricket att skylla på hästen när det inte blir som det är tänkt – den vill inte, den gör inte som jag säger, den förstår inte att det är jag som bestämmer – och annat spännande som ibland verkar konstateras hos folk som knappt vet hur man tar i en tygel.

Låter jag krass? Jo – det blir nog lätt så 😉 Jag vet inte hur många gånger mina hästar och andra hästar har beskyllts för både det ena och det andra i brist på andra förklaringar över att det inte går som det är tänkt – av personer som knappt vet vad som är fram och bak på en häst. Men nog verkar de ha svaret på vems fel det är att det är svårt att lära sig rida i alla fall! Undrar om de gör samma sak när bilen inte svänger som de tänkt för att de försöker styra med pedalerna istället för ratten också? Det är så man undrar……

Lite ödmjukhet inför uppgiften och lite mer högaktning av hästarna torde inte skada hos vissa. Ännu ”roligare” är det när mina förklaringar på hur man ska göra inte fungerar för att ”personen inte kan rida”. Harkel….. det är ju det jag försöker lära ut….. 😉 på ett korrekt sätt. Jag har till och med fått frågan hur man håller balansen och svarat snällt hur man gör. Och sedan fått svaret tillbaka – men du vet ju hur du ska göra. Vi andra måste hålla balansen genom att hålla i tyglarna och klämma med knäna! Då vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen riktigt…… Personen var helt seriös. Inget skoj här inte.

Som tur är är det flesta som försöker lära sig rida inte alls så här. Tvärtom. De kämpar och gnetar och skojar och skrattar när det blir tok. De utvecklas och imponerar i sin strävan och sin glada envishet. Åh vad roligt det är ändå att träna alla dessa roliga och häftiga människor. Inte minst den där stora gruppen som känner sig osäkra och till och med är lite rädda på hästryggen. Jag beundrar deras mod – för det är dessa personer som kämpar hårdast. Och oftast blir de riktigt, riktigt duktiga. Även om det tar tid. Dt handlar om att ta det steg för steg och vara snäll mot sig själv – för att klara av nästa steg. Att bli lite nöjd med vad man klarar av. Att lära sig rida är ingen tävling i sig – det går olika fort beroende på vilka vi är och vilka förutsättningar vi har. Och det är mer än ok. Det är bara så det är. Det viktiga är väl ändå att vi lär oss rida utan att det skadar vår vän hästen? (eller oss….). För det är ju för att vi gillar häst som vi rider – eller hur?

omslaget2

 

 

av

Relationer

Jag tänker mycket på det där med hur hästar uppfattar tillvaron, varandra och inte minst mig och deras livsmiljö. Jag vill ju såklart att de ska ha det bra och då kommer många aspekter in i bilden. Hur tycker de egentligen att det är här hos mig?

Hur hästar mår beror på vilket foder de får, hur deras dagsschema ser ut, om de har goda hästvänner i hagen, om jag är en trevlig prick att vara med och om de sover gott om ”natten”, om de känner sig friska och starka. Om de har ett bra liv mår de bra, och då är de också förbaskat trevliga att umgås med – och jag får på kuppen precis det där jag drömt om som liten – en härlig tillvaro omgiven av hästar som faktiskt också tycker det är ganska kul att vara här hos mig.

Allt det här kan jag också själv påverka – om jag är intresserad av deras väl och ve. Det är jag som bestämmer vilka hästar de ska umgås med hela dagarna, det är jag som bestämmer vilken hage de ska gå i och hur den är utformad, det är jag som bestämmer om de ska vara ute eller inne och hur deras stall och lösdrift kommer att upplevas av dem. Framför allt bestämmer jag hur jag själv är när jag är med dem och till syvende och sist kommer allt det där ovan an på mig som människa. Hästarna har inte valt att vara med mig. Det är jag som valt dem. Inte tvärtom.

Två saker slår mig nästan dagligen. Det första är – jag får det jag ger. Inte minst när det kommer till hur de relaterar till mig och hur lugna de är i sin miljö. Om jag hystar med nävarna och tolkar allt negativt, om jag ryar för minsta lilla och domderar och stressar på. Så är det också det jag får tillbaka. Hästarna blir oroliga, det är svårt att hantera dem, de tycker inte om när jag kommer och de kommer blir stressade vid fodringar, sparka i dörrarna för att komma ut, och allt kommer att bli jobbigt. Vilket troligtvis skulle leda till att jag skulle rya och tjoa och stressa än mer.

Nu gör jag inte så. Jag tror inte det är vägen att gå. För jag tror som sagt att jag får det jag ger. Jag larvar runt med sänkta axlar, ropar in dem när de ska få mat, blir glad och hälsar på de hästar jag möter. Jag ger alltid en klapp, rättar till ett täcke, pratar lågt och stilla och kallar dem för det jag vill att de ska upplevas som: finkillen, fina tjejen, vackraste damen, tokfian. Och jag skrattar. Åt deras snack med mig och med varandra. Visst säger jag till när de är röriga, men inte mer. Inte om jag inte absolut måste. Jag visar tydligt hur jag vill ha det, men alltid med respekt, alltid med kärlek och kontakt.

Det är ju jag som lär hästarna vad de kan förvänta sig av mig, och hur det är att vara med mig. Vare sig det handlar om att vi ska gå ut eller in från en hage, om det är fodring, om det handlar om att hantera dem när de är skadade eller när jag ska rida på dem. Om de har en bild av mig som en trevlig prick – så är jag helt övertygad om att de kommer att hantera mig som en trevlig prick värd att snacka med också. Jag skulle göra det – och jag är en social varelse. Hästar är sociala varelser och borde tycka precis likadant. Här är jag helt övertygad om att hästar är likadana. Och om någon tror att det behöver forskas på för att man ska tro det – så finns det forskning på detta också. Tro mig. Nu börjar det också komma forskning på de fina signaler hästar ger som visar på nöjdhet och missnöjdhet – och på att vi ofta missar dessa små signaler. Men om man är uppmärksam vet man direkt, och om man känner hästen och är uppmärksam likväl – vet man instinktivt hur det är fatt.

I naturen går hästarna bara bort ifrån den som är dum och elak. I människorvärlden kan de inte det. De kan inte fly, inte komma undan. Tacka sjutton för att de blir aggressiva – när flyktdjur vill fly och inte kan gör de annat istället. Bättre fly än illa fäkta är hästarnas paroll – men vad gör man när man inte kan fly då?

Den andra saken som jag funderar mycket på är hästarnas relation till varandra. Trivs de med varandra i hagen och vilka kompisar är bättre än andra. Jag har ju förmånen att kunna studera dem långt och länge varenda dag då de går utanför fönstret. jag betraktar dem ofta. Många timmars studier blir det efter ett halvt liv som hästhållare.

Just nu verkar W och Isa vara superkompisar, liksom Rio och Lady. Knasen och Eos hänger tätt ihop. Knasen blir lite stressad när han tas ut från hagen, om det dröjer för länge innan han kommer tillbaka. Micro och Nisse är bundisar de med. Och så Hubert och Sayo. Cattenkotten vet jag inte riktigt – hon är kompis med alla och går gärna iväg själv. Men Isa och W verkar vara lite favoriter ändå. De hänger ju alla med varandra i hagen – tjejerna, killarna och så Hubert och Sayo som faktiskt bara går två. Det blev lugnast och behagligast så så troligen trivs de bäst på det viset. Hubert tycker de andra är lite jobbiga och på, och verkar betydligt gladare när han bara behöver hålla reda på Sayo.

 

 

 

 

Täta kamratskaper visar sig på många sätt. De håller sig nära, och äter gärna av samma tuss hö. De klar varandra ofta, och går en iväg – följer den andre med. Även om de andra i gruppen gör något helt annat. Eller som för Lady D idag, när jag tog in Rio precis när jag fodrat i hagen. Jag funderade på att ta in Lady D också. Men även om jag brukar ha mer än lätt att ta in hästarna från hagen vet jag att hon brukar vilja äta den mat hon får ute först innan jag ska försöka ta in henne. Annars viker hon undan. Så inte idag. När jag bestämt mig för att göra ett försök hann jag inte mer än att gå ut mot haggrinden så stod hon där – vid grinden. Hon hade lämnat sitt hö och väntade lugnt på att få komma in hon med. Det är en kompis det! ❤ Och i det här läget inte min i första hand – utan Rios. Tycker de ser rätt nöjda ut över att få vara inne en stund – tycker ni inte?

De flesta hästar trivs i varandras sällskap, även om de inte blir dödspolare kanske. Men alla hästar är inte bra vänner. Vissa känns som de mest tolererar varandra. Ibland är de verkligen inte vänner alls och vissa tolererar inte varandra över huvud taget. Jag har ett par som inte kommer överens. De går i olika hagar. Så slipper de kämpa om att stå ut med varandra.

Att hålla ovänner ihop i en hage tror jag rakt inte på. Vissa säger att det är nyttigt. För vem och på vilket sätt? Ska de hästarna lära sig ta skit? Och i så fall till vilken nytta? Risken för sparkskador, skadade täcken och sprängda hagar är ju överhängande, förutom att hästarna inte trivs i sin tillvaro – ihoptvingade hela dagarna. Och inte vill jag att mina hästar ska tåla skit. Tvärtom. I min värld ska de byggas upp – även i självförtroende och bli sedda och förstådda – och därmed vistas med de som förstår dem. Det självförtroendet vill jag ha i en häst. För en häst med självförtroende är en säker häst, en glad häst, en sund häst. En häst ska ha en trevlig tillvaro i livet – det kan jag ge dem, och det ska jag ge dem.

20171112_094157-animation

Oftast ser det ut så här när jag kommer till hagen – de vet vem jag vill ta in och hänger gärna på! 😀 Jag försöker som sagt ha en bra relation med mina hästar – men säger också till när det behövs. Vi har vårt system, våra regler som vi är överens om. Och gör de annat – ofta lite busigt sådär, men också ibland för att de blir sura på varandra – säger jag ifrån. Då lyssnar de – inte pga rädsla utan för att jag kan styra upp. Jag hoppas de vet, och de har de nog lärt sig, att jag aldrig, aldrig skulle göra dem illa. Och för att jag valt att berömma tio gånger mer än säga till, och valt att inte säga ”nej”, utan ”gör så här så blir det bra!”. Det verkar inte sämre än att detta funkar även i praktiken, inte bara i teorin.  ❤

 

 

av

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.

 

 

av

Nyårsfirande eller ett helvete?

Igår nyårsafton. Ett som jag verkligen längtat efter, en kväll som också blev mycket trevli och glad i goda vänners och familjs lag här på landet – i mitten av ingenstans. Och ingen dag är jag så lycklig på som just nyårsafton att min gård ligger inbäddad i en dal, mellan skogar och sjöar – i mitten av just ingenstans. För hit når inga raketer, inga smällare skrämmer slag på vare sig människor eller djur. Här behöver vi inte få ångest för att djuren inte ska överleva natten.

Så är det tyvärr på andra håll. Liberal som jag är tycker jag ju det rent allmänt finns för många regler i samhället – MEN! En individs frihet tar slut där andras tar vid! Så detta borde förbjudas helt – inte bara fyrverkerier som är på en pinne, som lagen från och med idag säger. I ”frihetens” land i USA var det minsann förbjudet i den stat jag bodde i redan i mitten av 1980-talet att skjuta fyrverkerier, med mindre än på angiven plats vid angivet klockslag. Och det är ju lätt att förstå varför. Poliser beskjuts, folk skadas, djur skräms till döds och många många fler får ångest och mår fruktansvärt dåligt bara för att folk har en vansinnig vilja att bokstavligen bränna upp så mycket pengar som möjligt på kortast tid. Dessutom till miljöns fördärv. Fy f-n säger jag bara….. Förbjud skiten helt. Basta.

Har haft en hund som betedde sig såhär tidigare:

Inlägg från en hästägare vars hästar skadades, och en avlivades för att andra vill titta på fyrverkerier:

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Felisa.thorell%2Fposts%2F10217555719155878&width=500

av

Och allt du behövde göra var att fråga…

Det hänger kvar. Tyvärr. Det där med att hästen minsann ska lyda, få oss att se bra ut genom att göra som vi säger. Det handlar om makt. Över ett oskydligt djur. Det är inte svårt att få makt över ett tamdjur – de är helt beroende av oss, och hästar liksom hundar gör det mesta för att vara oss till lags. Och de anpassar sig. Men är det verkligen det vi söker?

Och är det verkligen det som behövs för att få en bra tillvaro med en häst och lyckas i ridningen? Nej – det är snarare tvärtom, menar forskarna. De är väldigt tydliga på den punkten – att dominera, ställa sig över och tvinga är inte etiskt försvarbart utifrån ett hästperspektiv. Inte heller den bästa metoden – för det är inte något hästar förstår. Den förstår inlärningsteori och samarbete – inte hierarkier och dominans.

Jag håller på med hästar för att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det är nog så för de allra flesta – hoppas jag i alla fall. Och det är väl det som motiverar oss alla till att kämpa i mörkret, jobba hårt för vårt hästintresse och stå ut med väder och vind, mörker och kyla och att hästintresset tar så omåttligt lång tid och inte minst kräver en hel del resurser i form av pengar.

Om vi nu tycker om dessa hästar så mycket – varför är det då så vanligt att vi hanterar och rider dem på ett sätt som vare sig är kul för oss eller hästarna? Hur kul är det egentligen att känna att vi ”ska” vara tuffa och domdera över ett djur vi påstår oss älska. Hur kul är det att bruka våld mot ett oskyldigt djur bara för att få som vi vill. Att stångas och bråka och kämpa och slita. Hur kul är det. När det kunde vara så annorlunda? Och varför tycker så många att vi måste? Och vilka argument gör att vi håller fast vi det när forskarna så tydligt berättar att det är det sista vi SKA göra om vi vill åstadkomma en säker och trevlig hästtillvaro för alla parter?

Hur roligt är det inte istället att kunna känna gemenskap med dessa fantastiska varelser. Att känna att man faktiskt kan jobba tillsammans med en annan djurart – och känna att det finns förståelse och vänskap emellan oss. Hur härligt är det inte att veta att ett djur faktiskt tycker om en, och tycker det är roligt att jobba tillsammans. Det är väl för 17 det som vi drömde om när vi var små och drömde om en häst – att dansa med häst?

Inte på det där sättet som liknar den där tragiska, ja hjärtskärande, björndansen man ibland kan få se när man är på resa i länder där djur ses som något annat än varelser med känslor och själ. Björnar som dansar i ett snöre kopplat till nosen – där man vet vilka hugg och slag som finns bakom, där man ser utsattheten och björnen som ett offer.  Utan tillsammans- i frihet. Som ordspråket som lyder:

To ride a horse, is to fly without wings

48996035_1138802696288637_8667218796164939776_n.jpg

av

Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

av

Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….

Goset vid uppstigningspallen
av

Goset vid uppstigningspallen

Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.

av

Vi måste alla ta ansvar för djurvälfärden

Det känns som om jag behöver ta upp det här igen. Inser att det är sex år sedan jag skrev det här inlägget om att vi måste våga ställa krav på ridskolorna, vad gäller säkerhet, kvalitet och djurvälfärd.

Just nu florerar ett jättebra initiativ där flera kända hästpersoner och många andra kunniga gjort ett upprop för att få Svenska Ridsportsförbundet att satsa på djurvälfärden och ha en sådan grupp i sin ledning. Det här är viktigt! Allt rinner uppifrån och ned och prioriteringarna som SvRF gör kommer också vara de prioriteringar hästföretagare och ryttare gör. SvRF kan sätta viktiga frågor högt på dagordningen, frågor som då också kommer att lyftas av företagare och gemene man. Tar man inte upp en fråga anses den som mindre viktigt, och nedprioriteras då också av den ”community” (vad heter det på svenska) som man är en del av, dessutom en makthavare inom.

Alla har vi ett ansvar för att de djur vi ser och hanterar faktiskt också mår bra. Djur kan inte säga till på egen hand, och de kan definitivt inte påverka sin egen situation. Hästar och andra djur här helt utelämnade till vårt väl och ve, vår kunskap, våra prioriteringar, våra behov och vårt agerande. Varje minut. De är helt i beroendeställning.

Om jag äger en häst – så ansvarar jag för dess väl och ve 24 timmar om dygnet. Det finns inget som kan ta ifrån mig det ansvaret. Om jag felar i det, är det den som ser att hästen inte får det den behöver som behöver hojta till, på ett eller annat sätt. Det är allas vårt ansvar.

Den som driver en verksamhet har det yttersta ansvaret för alla de djur som hanteras inom den verksamheten. De är i mitt tycke är också ansvariga att förmedla korrekt och etisk hästhantering och hästhållning, förutom att jag själv givetvis ska kunna hålla en sådan. Om jag inte gör det, är det viktigt att mina kunder och de i stallet agerar – ställer krav, ifrågasätter och i värsta fall också byter verksamhetsstall till ett som erbjuder mer harmoniska hästar, bättre hästhållning, trevligare arbetsmiljö för samtliga individer som jobbar inom näringen och också en tryggare tillvaro för de som besöker stallarna och rider/kör deras hästar.

Alla stall är inte lika bra. Så är det. Alla verksamheter är inte lika seriösa och har inte samma kunskapsnivå. Alla hästar mår inte lika bra på våra anläggningar. Men vi har svårt att se det med mindre än att vi är där och erfar i praktiken. Men undersök noga vilket stall du väljer – våga ställa krav. Mitt inlägg från 2012 är precis lika aktuellt idag som det var när det skrevs. Det händer inte mycket i denna traditionella värld som vi kallar hästvärlden. Men jag hoppas att det händer något snart, och att jag också kan vara en del i den skillnaden.

Här är inlägget igen

av

Leva i ett vargområde

När jag först flyttade hit och insåg att jag faktiskt bor i ett vargområde kände jag mig kanske inte så kaxig. Första rapporten kom när jag inte bott här mer än en vecka. – Du vet, det stod en varg utanför din garageport här förra veckan! Fick jag höra.

Det fanns ett föl med oss, och tänk om det hände något. Jag har ju en del av mina hästar på lösdrift och nog vart det en och annan kväll med span utför fönstret för att se om det skulle blir rabalder om en varg kom in på området. Det gjorde det aldrig.

Jo – det har det såklart gjort. Nu ljög jag lite. Men, med att hända något menar jag förstås att vi inte haft något större obehag av dem. Men visst har det funnits incidenter och visst rör de runt i grytan då och då. Första sommaren så gick det heta rykten om att det fanns tio vargar i området. De hade setts bara hundratals meter från mitt hus. Snacket gick.

I samma veva fick in en ny häst på gården. Mitt på dagen står han och gnäggar frenetiskt, och undrar vart han hamnat. Då, som på beställning, kommer en bil insladdandes (bokstavligen!) på min stallplan. Ut hoppar två damer och de verkar helt säkra på att vi blivit attackerade av varg. Jag fick mig ett gott skratt. Bara dagarna efter är jag ganska övertygad om att jag ser en varg i skogsbrynet. Min hund, då väldigt liten, skällde mot skogen och när jag tittade dit var det något som var fruktansvärt likt en varg i alla fall som smet in i skogen. Men jag kan inte vara säker.

Några år senare hörde jag talas om att en varg blivit påkörd av en lastbil här i krokarna. Vad oddsen nu är för det. Men så var det i alla fall. Dagen efter rider jag på ridbanan och ser något komma ut på vallen. Det tar en stund – men visst är det en varg! Nu är det tydligare, för den kommer rakt mot mig mitt på blanka dagen. Jag och hästen står och blänger på den och den kommer allt närmare. Till slut får jag lov att ropa på den och säga att den får vika av. Det gör den tack och lov. Jag försökte ta en bild på den då, men den var helt enkelt för långt borta, så det blev inget med den kameran jag hade då.

Sen har det varit rykten eller fakta, vad vet jag, lite då och då. Om flockar som går än hit, än dit. Och grannar som möter vargen när de är ute i skogen, och att de inte ger vika. Jag har klarat mig. Men jag såg en vacker en i somras, när jag var på väg mot stan och ridläger på Häståkeriet. Det var tidig, tidig, morgon strax innan midsommar. Och det var sådär vackert som bara Sverige kan vara i all sin prakt. Vilken morgon! Jag njöt varje sekund utmed den glest trafikerade vägen bort från gården. Jag åker över ett fält inte långt från mig och ser att det kommer något över vägen. Den skuttar på ett väldigt mjukt sätt över vägen, som om den lekte. Det såg inte ut som något jag brukar se.

Så jag saktar ner, ordentligt. SÅklart blir jag omkörd av en stressputte med tjänstebil. Hans miss – helt klart. För när jag saktar in så ser jag. Vargen har stannat på vallen bara ett tjugotal meter bort från vägen och tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. En magisk upplevelse. Nästan lika magiskt vart det bara för någon månad sedan, då vi skulle hämta vår fina Rio.

Det är jag, och Tina – vän och hovslagare – som är på färd ner från Skinnskatteberg mot Köping. Vid ett fält ser jag något röra sig. Jag frågar Tina om hon ser vad som rör sig? Men vi måste köra en bit till för att få bra utblick. Det är två vargar som leker. Vilken syn!

Det är mäktigt – det där med naturen. Riktigt mäktigt. Jag har enorm respekt för alla vilda djur, och den kraft skogen har. Jag har respekt för vargen, som en del av allt detta. Så mycket är klart. Men än så länge lever vi sida vid sida. Mina hästar verkar inte störas, eller låta sig störas. De måste sett varg både en och två gånger. Förra vintern såg jag faktiskt vargspår rakt igenom min gård i snön. Men inga staket var rivna. Inga hästar verkade må dåligt. Det verkar som om det funkar. Än så länge. Jag hoppas det varar.