Ansvaret ankommer oss alla

Ansvaret ankommer oss alla

Vems ansvar är det att den häst du rider mår bra?

Mitt svar?

Den som rider. Men också den som ser, men inget gör. Den som tiger samtycker.

Det finns aldrig några ursäkter över huvud taget att sätta sig på ett djur man av någon anledning inte borde bära en människa. Det är den som sätter sig upp i sadeln som ansvarar för detta – oavsett om det är på en ridskola, ett turridningsställe eller på en resa. Det går inte att skylla på någon annan.

Självklart ansvarar den som håller hästarn aockså för att hästarna mår väl. Men den som väljer att hoppa upp på en sjuk, trött, felsadlad eller på annat sätt utnyttjat djur, eller sätter sig i dess vagn är den som gör det möjligt för oseriösa aktörer att fortsätta.

Om det inte fanns någon marknad för att snåla på foder, hästens välfärd, utrustning och hantering samt utbildning av hästen, skulle problemet vara minimalt. Om det inte fanns någon marknad för att överutnyttja djurens ork – och låta dem arbeta timme efter timme i obarmhärtigt väder, om och om igen, skulle djuren inte utnyttjas sådant.

Och om du inte vet hur djuren har det – avstå ridningen! Det är ingen mänsklig rättighet att få hoppa upp på vilket armt häst/mulkräk som helst bara för ens egna nöjes, eller för den delen lathets skull. Om du ser att de far illa – reagera! Skriv på sociala medier så andra vet (google, facebook, instagram, twitter – perfekta plattformar för upplysning!). Stöd organisationer som försöker för ändra till det bättre.

Här är en rapport från Santorini – grekernas ”vackraste” ö. En ö som är helt hjärtknipande för en djurvän att besöka. För upp till själva byn måste man passera hundratals arma mulor och åsnor som föses upp och ner som boskap med tunga, feta, lata turister som inte ids ta sig upp själv (det finns linbana om man inte kan ta sig upp själv!).

blob:https://www.thesun.co.uk/320f1029-cff7-40fe-8be4-a3430cf3268b

 

Det förstörde hela vistelsen för mig – och jag gjorde precis som ovan – skrev på facebook och donerade pengar till de som försöker rädda. Men om det förstörde vistelsen för mig, är det inget mot det elände dessa djur måste uppleva – varje dag. Jag kunde åka därifrån, förtränga, klappa på mina egna djur (har en tendens att sköta om dem extra väl när jag sett sådant här – det enda jag kan göra som ”förlåt”). ❤

Här kan du också hjälpa:

Help The Santorini Donkeys

Så länge vi som bryr oss inte höjer våra röster kommer eländet fortsätta. Folk begriper inte bättre – urbaniseringen har gått så långt att få verkar förstå hur ett djur uppfattar sin tillvaro. Och de ses som maskiner, åkdom, något roligt att göra på semestern. Djur är värda bättre, varenda ett av dem.

omslaget2

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Det sägs att det är bra att hästen skummar i munnen. Jag har alltid tänkt att detta är lite mystiskt. Jag ser hästar vid många olika tillfällen och kan bara erinra mig att jag ser det här just på en dressyrbana. Knappast på en fälttävlansbana eller heller på hästar som forsar runt i hagen – hur varma de än blir?

Varför ska de då skumma i munnen? Ja du – säg det, som man säger. Det verkar inte heller vara något annat än en myt. Som tur är. För jag får då ingen häst att skumma i munnen. Ett läppstift här och där möjligtvis. Och varför skulle en häst sluta svälja och dregla (vilket skum i munnen egentligen är) bara för att den tränas? När jag tänker efter hittar jag många snoriga människor i målfållan på Vasaloppet – men det är snor det, och hästen andas inte med munnen.

Vad som kan hända när man rider är att hästen blir stressad och spänner sig, överanstränger sig eller kämpar emot en hård hand eller har svårt att röra käkarna på grund av för hårda nosgrimmor. Då kan de glömma att svälja då de blir så stela i underkäken att de inte förmår. Hästen är känslig i munnen – varför skulle den inte vara det? Såklart de är. Och när de skummar mycket kan det vara ett tecken på att något är på tok.

Att hsäten skulle bli så fokuserad att de glömmer att svälja (vilket jag läser om här och där) tror jag inte på riktigt. Att svälja är en reflex, inte en medveten handling och borde inte påverkas av koncentration, lika lite som andning gör det. Däremot påverkas ju andningen av stress och spänning, vilket kanske är detsamma med sväljreflexen? Det där med att tugga på bettet som många talar om kan ske på många olika sätt. Vissa tuggar på bettet för att komma undan det, vissa av nervositet. Bettet ska ligga stilla (acceptans av bettet), men en smaskning av en avslappnad underkäke är inte helt fel.

Tycker i övrigt att Bo Tibblin uttrycker det fint:

Skummet i munnen är inget säkert bevis på att hästen jobbar rätt. En spänd och upprörd häst kan skumma i munnen och det pga stress.
Att hästens mun är lugn och sluten är det som har betydelse. Den ska vara stilla i munnen men inte stum. Ofta när hästen är fin i sin eftergift rör den något på bettet i sin mun och då bildas skum som en extra bonus.

Det här med hårda händer, hårda nosgrimmor och hårda – ja gud vet allt (varför är vi människor så våldsamma och måste ta i så hårt hela tiden mot känsliga djur?) kommer vi att prata vidare om framöver.

Självklart ska inte heller hästen blir torr som snus heller, då har den knipit ihop tänderna. Ett svagt läppstift kan nog vara det optimala men det kan ju variera. Det gäller att se helheter, och läsa av hästens uttryck och se om den tuggar och ”skummar” för att dne är nöjd, eller för att den är stressad.

 

 

Här kan ni läsa mer om vad en tandläkare säger om skumma i munnen – https://dyredoktor-heidinielsen.dk/naar-hesten-skummer/?fbclid=IwAR21fUgI1bXEDN3i3R0XLLslQx0oCAfuV8eYtr8AAxetq4fidQKUGfptaKE

 

skumma-i-munnen-1.jpg

omslaget2

 

 

Lyssnar du?

Lyssnar du?

Män (det har företrädesvis varit sådana genom historien) som arbetat med hästar på daglig basis har vetat det i ”alla tider”. Samspelet mellan häst och människa är, när det fungerar, väldigt fint och bygger på kommunikation. Kommunikation är att lyssna och säga och lyssna igen – två vägar. Det kräver att hästen också säger sitt. Genom samarbete kunde man jobba många, många timmar i skogen med att dra timmer. Genom samarbete plöjde man och häst över jordarna som gav oss mat. Genom samarbete  – för man var ömsesidigt beroende av varandra.

Jag har alltid försökt prata med hästar. Jag har under lång tid varit sämre på att lyssna. Sa de inte till ordentligt, förstod jag nog inte de där fina signalerna. För att jag inte hade djurögat, för att jag inte hade lärt mig lyssna. Som så många andra var jag inte uppväxt på en gård, så jag fick lära mig se och känna av i unga år. Men jag lärde mig så småningom. Och idag är relationen min starka sida. Någon teknisk virtuos till ryttare eller hästhanterare blir jag aldrig – men jag kommer långt på att samarbeta och lyssna.

När jag väl förstod hur mycket många hästar pratar med oss, blev jag faktiskt mer förundrad över de som var tysta. De som var tysta och sa noll och intet. För att ingen lyssnade? De som hade gett upp lite. Jag har fått in några sådana under mitt stalltak. De vänder sig liksom lite bort när man försöker få kontakt, de säger ingenting utan undviker kontakt. Då är de lättare med de som skriker. Hellre det – då har man i alla fall någon form av kontakt, även om den är ganska frustrerad. Sådant går att bygga på. Men de som inte säger någonting?

Som tur är, är min erfarenhet att tystnaden hos dessa djur till slut byts ut till hejdlöst snack. Det tar ett tag, och man måste visa om och om igen att man är beredd att lyssna, och uppmuntra snacket. Då kommer det, och då tar det aldrig slut. Det är som om de hade så mycket att säga, att de aldrig vill tystna igen.

lyssnardu.jpg

Varenda själ på denna jord vill kunna påverka sin omgivning. Det gör den genom att försöka nå ut och berätta vad den vill och behöver. Hästar är inget undantag, såklart. Därför försöker de säga oss något – varenda gång vi ses. Vissa snackar högt och tydligt och pekar med hela handen, som Nisse här nedan <3. Andra är milda och försynta och viskar mest. Men alla har de något att säga. wilma och nisse!

För mig är glädjen i hästägandet att få en bra kommunikation med en häst –  så den berättar för mig när den vill in, när den är hungrig och när den behöver vila. Så den också kan berätta för mig när sadeln inte är ok, när täcket skaver eller när den har ont någonstans, när den är orolig eller när den är på busen. Mitt liv – som mycket handlar om att få hästar att må bra – bygger på den här kommunikationen. Hur skulle jag annars kunna veta hur hästen vill ha det?

Vågar du lyssna på din häst?

Här är ett forskningsreferat från en studie som just handlar om att hästar försöker kommunicera med oss människor. Artikeln finns i The HORSE, en tidning på nätet som för övrigt rekommenderas varmt! 

omslaget2

Hästens rätt till välfärd

Nu är den här! Webbsidan och bloggen Bästa hästägaren – för alla som vill få fakta, tips och råd angående det där med att hålla häst, hantera häst och träna häst! 😀 Jag fortsätter såklart med mina egna reflektioner på den här sidan, Busenkelt, en blogg som numera har tio år på nacken. ❤ Önskar er god läsning under sommarferierna, och framöver förstås!

Bästa hästägaren

Något som nämns ofta när det kommer till djurvälfärd är de fem friheterna. Dessa fem friheter är:

1. Frihet från hunger och törst genom tillgång till färskt vatten och en diet som upprätthåller fullständig hälsa och kraft.
2. Frihet från obehag genom att ordna med en lämplig miljö som inkluderar skydd och en komfortabel viloplats.
3. Frihet från smärta, skada och sjukdom genom förhindrande av detta eller snabb diagnos och behandling.
4. Frihet att utföra naturligt beteende genom att tillgodose djurets behov av tillräckligt utrymme, rätt resurser och sällskap av djurets eget slag.
5. Frihet från rädsla och oro genom att säkra förutsättningar och behandlingar som undviker mentalt lidande.

ensam redDen kunskap vi behöver för att ta hand om en häst på ett bra sätt inbegriper således en mängd olika områden. Till att börja med behöver vi kunna skapa en god hästmiljö så att hästen får sina grundläggande behov tillgodosedda och…

Visa originalinlägg 139 fler ord

Sommartid på Lövslätten

Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤

 

Boken ute i handeln!!!

Så plötsligt händer det. Efter år av skrivande, tvekande, omskrivningar, funderingar och tankar. Så är boken här – den ligger på bordet. Den har mitt namn på omslaget. Världens bästa bilder, så fint satt. Tack vare Petra Kempi och Karin Ingerstam. De var de som gjorde tricket. När jag kontaktade dem blev drömmen verklighet. Då fanns ingen återvändo. Och jag är så stolt över resultatet!

Den här boken är en bok för alla som vill lära sig hästvett, få vardagsfakta som är användbar i verkliga livet, som vill kunna förstå och relatera till hästen som en vän och en samarbetspartner. Till alla som vill våra hästar väl, och som vill ha kunskapen att göra mer än bara tycka om en häst. Den som vill att hästen också ska tycka om dem. Min önskan är att den ska göra fler till tänkande varelser runt hästen – att fler försöker hitta bra lösningar för hästarna så att de har lättare att fungera i sin vardag tillsammans med människor. Min önskan är att färre hästar ska bli missförstådda, och att fler ska ta sitt ansvar för de finaste djuren som vandrar på jorden – hästarna.

Vill du köpa boken?

Klicka på omslaget och du dirigeras om till en av alla de näthandlare som säljer den:

 

bästahästägaren.jpg

Du kan också köpa den på Adlibris!

Sönke Rothenberger i Enköping

 

Tyske Sönke Rothenberger är det nya stjärnskottet på dressyrhimlen. Han utmanar den store Isabel Werth, dressyrens okrönta drottning, som vinner allt hon ställer upp i. Men Sönke är inte långt efter och jag tror han snart kommer att glida om damen ifråga.

Sönke är för närvarande blott 25 år gammal – otroligt ung i dessa sammanhang, där man blir bättre och bättre med åren. Men det hindrar honom inte från att ha meriter utöver det vanliga. Sönke deltog i YR-EM i dressyr 2014 och kom trea på en då blott och bart sjuårig Cosmo. Redan 2016 reda han Cosmo i de olympiska spelen och kom då på 19e plats och guld fick han tillsammans med laget. Med sin Cosmo rider han idag i den yppersta världseliten och trillade in tvåa i senaste EM efter Werth och i VM-et blev han fyra individuellt. Han bidrar också stort till alla de guld i lag som tyskarna rider hem.

Nu har ju Sönke att brås på. Bådas hans föräldrar är dressyrryttare, varav den mest namnkunniga kanske är hans far. Hans far var mycket stor på nittiotalet och jag kommer ihåg honom väl.  Han tog ett antal medaljer med ett antal hästar i såväl OS som VM och EM när han var ung. Mamma Gonnelien är inte så mycket sämre dock – med en mängd teammedaljer från samma mästerskap. God Coaching lär han ha fått i alla fall – nu när han valde samma bana som sina föräldrar. Hela familjen har verkligen vigt sina liv till hästarna. Så tragiskt då att deras stall brann ner och så många hästar som strök med. Ofattbart sorgligt. Men det verkar som om ”the show must go on” och Sönke är ute och håller clinics och tävlar sin Cosmo (som tack och lov klarade sig fint). Jag antar dock att det finns en stor sorg över det livsverk de mist, även om de kommer kunna bygga upp mycket av det igen.

https://youtu.be/k21x4EjPqxY

Så det var med stor nyfikenhet som jag och Elettra åkte iväg till Enköping för att se hans clinic. Under dagen red 8 olika ryttare, så det vart en lång dag med olika typer av ryttare och olika typer av hästar. Och jag misstänker att karln kanske var lite för duktig till och med – och inte alltid kanske kan relatera till hur svårt vi dödliga tycker att det är. Det och det stora fokuset på att plocka tior i tävlingarna var kanske det som jag hade mest att anmärka på.

Men instruktionerna i övrigt var det då inget fel på. Han läste av ekipagen mycket snabbt och även om han kanske inte alltid sa vilka fel som han ville rätta, såg han till att alla fick göra övningar som minskade problemen. En häst var till exempel mycket låst i frampartiet och gick och gapade emot bettet. Det tyckte inte Sönke om. Då skulle man hellre ha en lös nosgrimma och ha en häst som tuggade på bettet. Det var helt ok även om det blev lite frenetiskt ibland.

Hästar som allmänt gick under lod lotsades att komma upp och fram i formen genom tempoväxlingar och att han fick ryttarna att fokusera på att få igång motorn och tänka framåt. tt bromsa in hästen i olika saker var inte Sönkes grej – helt klart. Det skulle vara mycket energi och framåt, och ve den som stoppade hästens vilja att röra sig.

Mycket handlade om att:

  • få en reaktion från skänkeln och kunna fånga up i handen.
  • att ta micropauser
  • Satsa på kvalitet istället för kvantitet – tre bra steg är bättre än tjugo dåliga, ett bra byte är bättre än femton halvtaskiga.
  • God grundridning – övergångar, hörnpasseringar. Det är däri det sitter.

 

Vissa ekipage värmde lite extra. Som den härliga young ridern (minns inte namnet?) som satt på sin vackra fux och det syntes hur glada de var i varandra. Och vilken härlig galopp och vilka härliga händer hon hade. Underbart att se. Martin Ågevall gjorde också ett gott jobb med sin energiska fuxmadam. Hon verkade inte vara av det lättaste virket. Det var heller inte unghästen som inte vågade gå in på banan utan som mer efterliknade Tjuren Ferdinand än något annat. Vilket tålamod hon visade och vilken talang hästen hade. Alla dessa kommer gå långt, det såg man på långt håll. Tycker Sönke gjorde det så bra också med denna ängsliga häst och konstaterade just att sådana hästar kommer bli toppen och göra hundra för sina ryttare bara man lotsar dem väl. Och att hästen hade allt det som man vill ha i en häst.

Sönke var också som många av de andra stora tränarna också mycket snabb på att berätta vad han tyckte var bra, så fort han såg det. Och han ville gärna att man avbröt om det gick åt pipan eller lät bli rörelsen om det ändå inte kändes som det skulle klaffa. Det var träning vi talade om. Hans otroliga detaljkänsla och systematik i hur han tränade sken igenom – här lämnades inte ett halvt steg åt slumpen. En taskig övergång skulle obönhörligen göras om, en bra övergång skulle ALLTID premieras med berömm eller skritt på lång tygel eller trav framåt lång och låg (inte falla framåt såklart, utan korrekt).

Sönke är som sagt 25 år gammal. Oj vad det kommer bli spännande att följa honom framöver. Vi dödliga kommer ju inte i närheten av det här, men kan inspireras stort av någon so verkligen kan se och känna in varenda detalj och vet exakt hur vartenda steg ska tas på en dressyrbana. Så nu kämpar vi vidare här hemma på något lägre, men dock helt ok, nivå. Alla har inte OS-hästar i stallet. Men alla kan vi lära oss att rida så balanserat och väl vi bara kan. Och det kändes helt rätt att se Sönke ge lektioner när man väl fick chansen här i Sverige. Nästa gång han besöker oss kommer han antagligen att vara så stor att priset är det dubbla och köerna dubbelt så långa.

 

Att inte begränsa rörelsen

 

Hästen rör sig igenom kroppen på ett helt naturligt sätt när den inte har vare sig ryttare, häst, träns, inspänningar eller andra doningar på sig när den går. Kika här:

 

Inte undra på att det är svårt att rida – vi måste vara följsamma i den här rörelsen i varenda steg hästen tar så vi inte begränsar deras förmåga att använda sin kroppn är vi sitter på den. Inser också att det kanske inte är så konstigt ändå att man inte hittar en sadel som hästen är nöjd med så lätt – den kan ju hämma rörelsen lite här och där på hästen, även om den till en början ser ut att ligga bra.

Eftersom det är så svårt att rida tar många till hjälpmedel – som faktiskt begränsar denna rörelse igenom hästen (inspänningar och annat), man försöker också hålla ihop hästen med hård hand och genom att klämma med skänkeln. Det som händer är nog givet – man begränsar den naturligt rörelsen och skapar spänningar då hästen tvingas ihop till en ram istället för att hitta sin bärighet.

 

Vill du vinna eller lyckas?

Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.

Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.

I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.

Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.

Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.

Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.

Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken. 

Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.

Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.

Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.

Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.

Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.

Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.

 

PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.

Det är du som bestämmer!

Det är du som bestämmer!

För ett par år sedan skrev jag om hur jag resonerade när jag hör orden om att vi måste visa att ”vi bestämmer”. Det är just en sådan där kommentar som får mig att bli så ledsen eftersom det handlar om att vi ska sätta oss över hästen som i sin tur ska lyda oss. Som om mina vänner hästarna försökte göra annat än att kommunicera och försöka visa sitt perspektiv på tillvaron, så gott de nu kan i denna antropocentriska värld (människorcentrerade/ som utgår från människans perspektiv). Det är dessutom ett påstående som anslår tanken om att hästar visst förstår och kan allt – och att när det inte händer det vi vill så är det hästens fel då den i princip alltid förstår och kan men bara skiter i det för att jävlas. Om man hårddrar det.

När jag gick omkring i stallet i min vanliga mak häromkvällen kom jag att tänka på det igen. Kanske föra att jag hört det ett antal gånger bara den senaste tiden, och fortfarande har svårt att tackla fenomenet. Konstaterandet kommer dessutom påfallande ofta från individer som knappt vet vad som är bak och fram på en häst, eller som åtminstone missat en hel del i den beteendeteoretiska och etologiska utbildningen inom hästeriet. Men jag kom att tänka på en annan sak också. Och det är att vi faktiskt bestämmer hur hästarna beter sig. Men inte alls på det sätt som många kanske tänker på när de säger en sådan här sak. Här är några saker som vi beslutar om som avgör hur hästarna beter sig mot oss:

  1. Hur deras liv ser ut. Den lilla detaljen….. Vi bestämmer om deras mage mår bra för att de får rätt foder i rätt mängd och på rätt tider, om deras rörelsebehov är tillgodosett och om de får sina sociala behov tillfredsställda. Det om något bestämmer också hur hästarna är – glada och lugna eller tjuriga och ledsna och stressade.
  2. Hur deras omgivande miljö är. Är det stressigt och eländigt – då lär ingen häst vara harmonisk. Erbjuder vi däremot en lugn och trevlig tillvaro så blir hästen bra mycket trevligare mot oss.
  3. Hur vi lär in saker till hästen. VI bestämmer helt vilka träningsmetoder och vilka system vi ska jobba efter. Hästen har att reagera på det vi själva väljer. Förutsätter vi att hästarna fattar vad vi menar och förmår göra det vi anser de ska göra av egen hand, eller lotsar vi dem genom livet och ger det stöd hästen behöver? Använder vi oss av straff och säger nej när det blir fel i vår värld, eller jobbar vi utifrån positiva inlärningsmetoder?
  4. Hur hästarna uppfattar oss och hur det går till i människans värld. Vi bestämmer vilka vi är i hästarnas värld. Är vi den som domderar och styr eller en trygg person att lita på. Är vi en vän eller någon som ställer till deras liv.
  5. Hur hästarna ser på träningen. Är vi roliga samarbetspartners, eller någon att frukta? Handlar människans värld om stress och tvång och bråk eller handlar människans värld om något roligt och trevligt. Är tränngen stärkande och rolig, eller ger den smärta och obehag, är dödtråkig och enahanda eller berikande och stimulerande?
  6. Vår egen mentala inställning. Hur ser vi på hästen, hur agerar vi, hur beter vi oss? Helt enkelt – vilken attityd har vi när vi gör saker och ting tillsammans med hästarna?

Det var ganska omfattande det – det vi har att bestämma över och kan styra precis som vi vill. Tänk vilket ansvar det är att vara med häst ändå!