av

Hur vanliga är felbehandlingar av häst?

Ikväll handlar ett av fallen på SVT:s program PLUS om en liten fölis som blivit så felbehandlad att hästen inte gick att rädda. En fruktansvärd historia som ledde till det ”värsta” som kan hända en veterinär – en erinran. Mycket mer brukar det inte bli. I det här fallet var det en Distriktsveterinär som felat. Ansvarig arbetsgivare är Jordbruksverket, ett verk som också håller i veterinära ansvarsnämnden, den nämnd som går igenom eventuella felaktiga behandlingar efter anmälningar av djurägare som anser att veterinärerna inte gjort som de ska…..

I det här fallet krävde också fölägaren ersättning av Jordbruksverket. Men se där tog det stopp. Ända tills PLUS dök upp. Nu tänker Jordbruksverket gå igenom fallet en gång till. Att det ska behövas ett TV-program för att få ordning på ansvaret hos våra myndigheter? Det är inte klokt, men tyvärr inte första gången det i så fall  händer. Tragiskt. Alla kan inte hamna i TV, men alla har rätt till SIN rätt, särskilt när det gäller fall mot myndigheter. Men så är det tydligen inte.

Jag undrar hur mycket fel som egentligen görs som ingen tar upp till prövning? Mitt fall som jag beskriver nedan anmälde jag aldrig. Jag fick extrema avdrag på fakturan för att jag var så kritisk direkt till veterinären istället. Med det lät jag mig nöja. Vad skulle en prick ge – det skulle ju inte ta bort eländet som skedde i alla fall. Gjort var ju gjort….

Min felbehandlingshistoria när det kommer till häst är en tragisk historia för mig, särskilt som jag har hållt de allra högsta tankar om just dessa outsinligt envisa och energiska människor som man kan ringa mitt i natten och de kommer och räddar ens häst när allt går åt pipan. För innan det här fallet jag fick på halsen, hade jag bara haft fantastiska erfarenheter av distriktarna som jag behövt ta hjälp av.

Det handlade om en sårskada på en häst relativt nära armbågsleden, men som tur var några centimeter nedanför, vilket borde vara ett gott tecken. Inget ovanligt problem, men tyvärr gick allt fel. Hästen var uppstallad på ett annat ställe än i mitt stall, och här kände jag inte distriktarna alls. Men jag ringde dem i förvissning om att de, liksom de veterinärer jag brukar ha kontakt med, skulle göra ett toppenjobb. Veterinär kommer ut och dränerar såret och ger metacam. Då hästen inte blev bättre, utan sämre av bara metacam och dränering, ringde jag ut dem igen. Såret är svullet och hästen börjar till slut halta. Jag ringer flera gånger och tar ut distrikaren flera dagar i sträck. Trots mina förfrågningar vägrar veterinären ge antibiotika. Jag frågar flera gånger, möts varje gång med kommentaren sånt ger man inte längre. Och att det inte handlar om en infektion. Konstigt sa jag, och hänvisade till tidigare erfarenheter. Jag avfärdades med en suck och mummel om nya tider, nya behandlingsmetoder. Vari dessa nya behandlingsmetoder betydde, fick jag aldrig veta. Bara att antibiotika skulle man vara försiktig med….  

Till saken hör att jag faktiskt haft en häst som hade drabbats av nästan exakt samma sak bara veckor tidigare. Då i ett annat distrikt eftersom den hästen stod i mitt stall (och därmed i ”mitt distrikt”, med en veterinär jag känner väl och som har högt anseende i kåren). Då hade hästen fått förskrivet penicillin och blev helt bra på en vecka.

Sen gick allt snabbt. Såret infekterades och infektionen spreds i kroppen.  Hästen visade i och för sig inga stora symtom, men jag kände något var fel. Så jag körde hästen till klinik några dagar senare (efter helg). Till en veterinär att lita på. Förtroendet för distriktarna som kom ut i tid och otid och som debiterade över 5 000 kr gången bara för att titta på hästen och säga åt mig att vänta var lika med noll.

Men det var för sent. Veterinären på kliniken skakade på huvudet när jag förklarade vad som hänt…. 😦 Hästen hade hunnit bli så illa däran att det enda som kunde tänkas hjälpa var en behandling av antibiotika med extra brett spektrum för att hästen inte skulle försvinna från mig. Både jag och veterinären på kliniken var mycket oroliga. Det här såg inte bra ut!

Jag fick ta hem hästen temporärt och behandlade hästen enligt order. Antibiotikan var så ovanlig att jag fick åka fem mil för att hitta ett apotek i Skåne som hade det inne. Men vad gör man inte för djuren?  Fem dagar senare ska jag lasta på hästen på morgonen för resa till klinik igen. I stallet möts jag av en häst som har ben som ser ut som stockar. Alla benen har svällt upp så att hästen stapplar fram. Svullnaden hade blossat upp under natten och jag började bara gråta. Stackars, stackars häst. Tur jag skulle iväg till kliniken igen! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft tid där. Och än mer tur var att kliniken bara låg 20 min resa bort…. När jag kommer fram till kliniken tittar veterinären på hästen och suckar stort. De svullna benen visade hur infekterad hästen faktiskt varit.

Några dagar senare opererades hästen. Chansen till att överleva var inte översvallande hög. Risken att såret spritt sig till leden var stor. Men ändå ville jag chansa. När de undersöker såret och rensar ut all infektion i såret för att allt ska få läka igen, ser de att såret vandrat hela vägen till leden. Till, och till hinnorna precis utanför. Men inte i. Minst 8 månaders konvalescens, och inte säkert att hästen någonsin kan gå för ryttare, var domen. Hästen lever idag, men att träna ordnetligt under ryttare är det inte tal om.

Ändå tackar jag gudarna för att jag kände en veterinär jag kunde lita på. Hon gjorde så gott hon kunde, efter distriktarnas misstag. Hästen lever och mår bra. Det är det viktigaste. Och att jag lärt mig en läxa: Välj veterinär med omsorg och ta in hästen till ”din” klinik om du inte är nöjd med vad veterinären gör ute på fält. DIREKT! Nu väntade jag över helgen. Det var ett stort misstag.  

Jag har varit med om ett till fall. Min älskade vovve när han blev sjuk för enda gången i sitt liv. Då lärde jag mig att åka till RÄTT klinik också, när allt går åt pipan. Men det är en annan historia….

Har du också haft en häst som blivit felbehandlad? Vad gjorde du då? 

av

Headshaking har många orsaker

Inte allt för länge sedan skrevs det mycket om en häst med headshaking som hamnat i en försäkringsdiskussion vilket ledde till onödigt lidande för hästen. Inte så lite heller, om jag kommer ihåg rätt. Operationer som gick fel och en häst som inte kunde klara av sin tillvaro utan att slå sönder både sig själv och andra gjorde att både häst och människa led något otroligt. Det var en otäck historia som upprörde både mig och många andra.

Idag läste jag något mycket roligare. Det handlade om en häst som för tre-fyra månader sedan dömts ut pga headshaking, men som idag gick 1,50 klasser. Ryttare ifråga hade lärt sig att hantera hästens problem på olika sätt, så att hästen fungerade fint – och inte skakade sitt huvud upp och ner hjälplöst och utan kontroll. Fältsits och långa tyglar under framridning, snack med hästen under hela ritten och massor med kli på manken så att hästen (ett sto) höll sig mentalt stabil hela banan var tricket. Vad glad jag blev att höra att fler haft som jag, men kommit ur den mörka tunneln till ljuset igen!

Själv har jag nämligen haft en headshaking-häst. Kan jag säga så? Hästen är kvar, men headshakingen är i princip borta. Om det kommer tillbaka vet jag i alla fall vad det beror på. Jag har en häst som fungerar som det senare exemplet – det gladare. Tack och lov! Jag var otroligt orolig för henne för ett par år sedan och slog på det mesta vad gäller headshaking disease på nätet. Alla artiklar som verkade minsta intressant luslästes och jag slet för att hitta problemet. För det här är ett problem som är läskigt – riktigt läskigt till och med. Vi trodde på allergier, solöverkänslighet efter att ha haft en allergichock, nerver i kläm och allt vad annat möjligt och omöjligt som kan orsaka headshaking. Problemet kommer av många orsaker, och alla av dem testade jag…

Det gick så långt att min dam faktiskt blev oridbar. Att han en häst som ofrivilligt och kontinuerligt kastade med huvudet åt alla håll var bara läskigt och obehagligt. Det gick bara inte. Inte ens en skrittur i skogen, eller skritt på banan utan huvudlag över huvud taget. Det var värre vissa perioder och helt oridbart blev det efter att andra hade ridit. Jag tog till slut tag i saken och tänkte – nu får det bära eller brista!

En sadelprovare togs ut för att verkligen hitta en sadel som passade perfekt. Den andra hade hon troligen växt ur (utprovad även den). Sen började jag rida. Och rida, och rida och rida. Jag struntade i allt vad headshaking heter. Klappade, snackade, lugnade, kliade. Och red lätt i trav. Runt, runt, runt, runt, runt. Träningstimmar blev till träningsveckor och sakta men säkert började hästen fungera igen. Hon slappnade av under passet och började till slut må gott på banan igen. Hon kom till ro och headshakingen minskade för att till slut helt försvinna.

Mitt stos headshaking kommer tillbaka med en ryttare som ställer krav. Det kommer tillbaka om jag inte rider ofta, ofta, ofta och inte tillräckligt lösgörande. Om en ny ryttare sitter upp måste vi jobba från grunden med att ekipaget hittar varandra. Annars knyter sig allt, och inget går som den dans vi hoppas. Det är en häst som kräver tid. Mycket tid. Och hon älskar sin träning, när det är ofta, regelbundet och ”kravlöst” (även om vi satsar friskt framåt!).

Så nu måste jag sluta. Jag ska ut och rida mitt sto. Så hon håller sig mjuk och smidig i muskler och i sinne, så att hon orkar alla läger och andra roliga aktiviteter som vi uppskattar så mycket här när våren väl kommer. Det blir nog mycket öppnor, slutor och fattningar idag – för det är kul när det händer saker på banan!

 

Hon behöver ro att göra sin uppgift.

Ibland på sitt eget sätt.

Och på den tid hon klara av. Inte på den tid jag önskar.

Om hon känner sig osäker blir hon spänd. Det leder till hennes headshaking. Så vi tar allt på mitt stos vis, så går det bra.

Så lärorikt med en sådan häst. Att ta det lite lugnt och vänta ut tills hästen är redo. Det är en lära för livet, som påverkar. Inte bara den häst som har headshaking av spänningar i både kropp och själ. Utan för att alla hästar troligen också uppfattar för snabba och stora krav som stressande.

av

Kampanj för utsatta hästar med Malin Baryard i spetsen

Vår internationella stjärna Malin Baryard främjar arbetet med försummade hästar, omhändertagna av Hästarnas Värn. Nu i februari och i mars kör de en kampanj tillsammans, vars syfte är att samla in pengar för att sköta om akutfall. 

Bra gjort Malin! Varje häst är värd det bästa livet tänkbara. Så häng på du med – för hästarnas skull. Mer info får du på Hippsons hemsida

av

När hästen inte jobbar

Hästens liv består till stora delar av ”dötid”, i alla fall ur människans synvinkel. Vi rider dem och vi motionerar dem, men däremellan går många, många timmar. Vad gör hästen då? De äter och umgås, och sover lite grann. På ett ungefär.Tänk så lika hästarnas och våra behov är. De flesta av oss äter och umgås när vi inte jobbar. Det vill hästarna också göra! 

I Sverige har vi för vana att ta ut hästarna i hagen. För det mesta i alla fall. Det är en riktigt, riktigt bra början. Hästar behöver förutom långa måltider (typ upp till 18 timmar), röra på sig och få vandra omkring. Men för att det ska bli riktigt ultimat behöver också hästarna sällskap. Och mer än så – de behöver vänner. De är precis som vi – de vill vara med i en social gemenskap med sådana som förstår dem. Som fölisar behöver de också lära sig de sociala koderna, och hur det är att vara häst. Då behöver de hästar från alla åldersgrupper som fungerar väl i grupp. Det berättar Lisa Ashton i den här artikeln som publicerat i Equitation Science. 

En liten not gör jag också till den sidartikel som syns i uppslaget – om hästars behov av variation i kosten och en undersökning som ska leda till nya svar, får vi hoppas. I naturen äter hästarna gärna lite där och lite här och får i sig en mängd grässorter, örter, rötter, grenar och annat smått och gott. I vårt hästhö ingår ofta väldigt få sorter, och vad det innebär i längden vore kul att lära sig mer om! Hoppas på snar uppdatering om detta. 

 

 

av

Ledarstoets roll ifrågasatt

Det är alltid lika spännande att läsa om hästars gruppdynamik och sociala värld. Men det är också lite förvirrande. För i det här fallet kan vi verkligen tala om att forskare ofta ser vad de vill se utifrån föreställningar om hur den sociala strukturen borde vara. Det började med att det var hingsten som bestämde. Sedan var det inte hingsten, utan sedan var det ledarstoet. Och man började förstå att dominans och ledarskap var olika saker. Och hur viktig vänskap är för hästar – inte bara en plats i någon abstrakt hierarki (kan hästar tänka abstrakt på det sättet? Det tror jag inte riktigt, men det är mycket vi inte vet). Och mer och mer insåg vi att det kanske handlar om komplexa system som inte riktigt kan visas i några enkla definitioner eller utnämningar till vem som är vad. En kunde flytta på en annan, medan en tredje följde en annan till den första. Rörigt blev det.  Nu visar det sig att det inte är det sk ledarstoet som för flocken hit eller dit utifrån sina egna erfarenheter heller. 

Det kan tydligen vara vem som helst – hingsten (eller någon av hingstarna då de kan vara flera), eller något av stona. Varför och hur detta går till är inte så lätt att säga kanske. Än mindre vad det gör oss människor till i hästens värld, och vilken roll vi ska eftersträva. Men intressant är det – kolla in här! 

av

Nu kommer kylan och det gäller att hänga på

hästbusPå yr.no utlovas nu kallaste kylan. Det blir stor skillnad mot den milda ”vintern” vi sett fram tills nu. Snabba omslag och stark kyla ställer till det för hästarna – också! Förutom att vi människor får svårt att hålla vatten igång i stallet, fryser fingrarna av oss, måste brodda upp hästarna så att de inte halkar och ber högre makter om att inte elsystemet ska få överslag av allt vi drar på för att hålla saker och ting igång, har hästarna sina alldeles egna problem.

Magarna har en tendens att stanna när det är kallt, och vattnet är kallt. Då gäller det att hålla koll på hästarna. Att hålla dem inne i värmen brukar mest ställa till med problem, och inte minst få hästarna uttråkade och boxarna skitiga. Lägger de sig ner i snön, eller rullar utan att skaka av sig snön efteråt är det dags att agera. Typ på direkten! Det kan räcka att röra på hästen en stund (inte så att den blir trött, bara kommer igång), och ge godisvatten (något gott såsom lucern, betfiber, fibergi eller något annat plus massor med vatten). Ställ in, massera och värm upp hästen. Blir den inte bättre är det bara att tillkalla vet. Bäst är om hästen slipper bli dålig alls…..

Att ge varmt vatten hela dygnet, och portionera ut maten ordentligt är en riktigt, ritkigt bra idé. Detsamma gäller att fodra tillräckligt mycket – hästar är som kaminer och skapar värme av att få äta ordentligt. Det kan gå åt bra mycket mer än i vanliga fall, och grovfoder är det ju lätt att öka på utan problem.

Dessutom – täcka med eftertanke. Själv täckar jag mer när det är regnigt och blåsigt (även om jag försöker undvika det – men behövs det så behövs det!). ”Vanlig” kyla har hästarna mycket lättare att stå emot, om deras päls får resa sig ordentligt. Då bildas ett varmt luftlager som skyddar hästen. Ett täcke trycker ner håren så att de inte kan resa sig, och jag lovar – hästarnas päls är bättre än något syntetiskt täcke i världen. Det är en annan sak om man av någon anledning har rakat hästen (något jag själv inte gör. Alla mina ser ut som mon-chichis om det nu är någon som kommer ihåg dem…).

Sen hoppas jag bara att snön blir tillräcklig djup, och tjälen sätter sig så att jag kan använda mitt tio hektar stora fält som ridbana resten av vintern! Då ska vi träna kondisen så det ryker om det – alla hästarna och jag! Äntligen!

av

Att träna på att rida ute

Uteritter, detta härliga tilltag när solen ligger på, nysnön lyser vit och vi vill göra något annat än att bara rida runt på en bana. För många är det däremot förenat med mycket trubbel. Hästar som inte vill, hästar som springer hem eller iväg, hästar som stegrar och hoppar och far. Då blir uteturen snabbt något mycket jobbigt. Och ofta kanske det är så att vi inte förstår att vi behöver träna det där med uteridning – också! 

För en häst är det en helt annan sak att tränas på ridbanan mot att gå ute. Det är det ju för oss människor också. Och att bara lämna det trygga området stall med omnejd (trygghet = prio ett i hästens värld) gör det lite läskigt att hänga på ut. För att våga det krävs själförtroende, och en bra kompis vid sin sida. Den trygga och braiga kompisen kan vi bli, om vi tränar hästen rätt. Tyvärr blir rädda och osäkra hästar som studsar och backar ibland tvingade att gå fram, eller straffade på olika sätt. Det misstas lätt för olydnad, men hästar har en tendens att gärna hänga på – om det känns säkert. Att tvinga vid rädsla eller stress gör ingen individ säkrare, oavsett om det handlar om en människa en hund eller en häst. Att hjälpa hästen att överkomma sina rädslor, det görs genom positiv träning (Yes you can! :-)) 

En positiv attityd, känsla för hur hästen reagerar och övningar som leder till att hästen vågar mer och mer är vinnarkoncept för en lyckad långritt. Varför inte satsa på att klara en härlig långrunda på egen hand till sommaren. Det är ett träningsmål så gott som något! Här på sidan Horse Behaviourist får du flera tips om hur du får din häst att klara av uteritten, utan studs, backningar, stegringar eller annat otrevligt. 

av

Gruppen hästens trygghet

I USA finns en mängd mustanger, frilevande hästar som en gång kommit lösa från sina ägare. Dessa hästar övervakas och även om de är i de fria styrs deras livsbetingelser av människan. Ibland samlas de ihop och grupper säras av olika anledningar. Det här leder till oanade konsekvenser för djuren, som är beroende av sina flockar (just den flocken – inte bara en flock), menar skribenten till det här enormt intressanta inlägget om hästarnas gruppdynamik. 

I Holistichorse.com berättas om vikten av äldre stabila ston och hingstar som gruppens kunskapsbärare och trygghet, och vad det gör för hästar när grupperna splittras. Något att fundera över i vår vardagliga tillvaro med hästen, på många olika sätt. Berättelsen i slutet om Diana, det kloka stoet som överlevde det mesta och lotsade sin flock till trygghet om och om igen, är värd sin läsning bara det. 

av

Myter som behöver avlivas

…denna gång i hundvärlden, kan vi läsa mer om hos eminenta Anders Hallgrens nya blogg! Han tar i sina första inlägg upp just de tre myter han anser är värst. Och den första inlagan handlar om ledarskap – och vad en felaktig syn på detta kan göra mot såväl hund som människa. Något att följa för alla oss som verklige diggar våra tamdjur! Här är bloggen. 

av

God Jul 2013

hjärta

Julen är åter i antågande. Den här gången finns ingen snö på backen, så ljuset får vara i sinnet. Och vilket år det har varit, i stort och i smått. En stor del av tiden har det varit full fart. Och med det har också kommit lärdomar. För jag möter så många människor, från alla delar av samhället. Vi delar en passion, dessa människor och jag. Det är kärleken till hästen som individ, som partner och som väsen. Men det handlar också om att hästen plockar fram det goda i oss – våra förmågor att känna empati, att leva oss in och att engagera oss. Som de människor vi är och kan vara.

I år tackar jag alldeles särskilt alla de som engagerat sig och bland annat ställt så kloka frågor som vi diskuterat, alla de som kämpat så hårt och enträget för att lyckas på hästens villkor, och alla de som fått mig att skratta och vilja göra mer av det jag redan har lyckan att göra: att träna folk och att träna hästar, på ett så roligt, befriande och utvecklande sätt som jag bara kan. Ni ger mig energin, orken och viljan och jag är så lyckligt lottat som får ha er i min värld. Tack alla som kämpar för jämlikhet, förståelse och empati – var ni än är och vad ni än ömmar för. Alla som arbetar för de ljusa krafterna motverkar mörkret gör så stor skillnad, i det lilla såväl som i det stora.

girlanger

Jag tackar livet och lyckan för att vi har hälsan här på gården, och för att vi har varandra. Även mina djur ger mig goda skratt – och mycket, mycket kärlek. Vi trivs så bra här, i mitten av ingenstans. Vi har skapat oss ett eget centrum, där vi välkomnar vänner och bekanta för roliga äventyr. Det känns fantastiskt bra, och är verkligen något att bygga vidare på inför 2014. Nu satsar vi än mer, framåt för vidare äventyr! I minnet och i hjärtat bär jag med mig de som gått vidare på andra sidan. Jag saknar er så, men vet också att vi kommer mötas igen. Det ger tröst då tomheten blir stor.

Och till sist min juleönskan:

Det svenska jordbruket är på fallrepet. Strängare lagar och regler än omgivande länders och hög standard på djurhållning såväl som på odlingar kostar. Det kostar tydligen så mycket att det inte är värt att betala för? För importvaror dränker snart den svenska produktionen.  Hur har det kunnat bli så illa?

Men det finns ett alternativ – om vi gör ett val – för det svenska jordbruket, och den svenska etiska djurhållningen. Om du väljer svenskt, så väljer du inte bara gott djurskydd. Du väljer också att satsa på arbetstillfällen på landsbyden, och ger landsbygden en chans i stort att kunna överleva. Om du väljer svenskt finns också hoppet o att nästa generation får uppleva de öppna landskapen, där djuren är en så viktig del. De ingår i ett månghundraårigt kretslopp, där djur och växter samspelar och nyttjar varandra. Där vi än kan se korna beta på öppna marker, och skapa de ängar som många av oss älskar så högt. Du väljer också hälsan – för det som produceras i Sverige har också mindre gifter och antibiotika i sig, än vad det ekologiska från övriga Europa har. Och om du väljer närproducerat, och från mer småskaliga verksamheter stöttar du troligen också en småföretagare som tar ett personligt ansvar för sina marker och för sin djurhållning i kampen mot stora internationella jättar….

Ha en underbar jul, och ta hand om varandra!