erfarenheter i praktiken

av

Underbar artikel om filosofins kraft

I SVD idag hittade jag den här artikeln om coachen Cecilia Löfgren. Även om hon fått sina insikter på ett annat sätt än jag har hon också gått den långa vägen till insikten om att det finns ett alternativt, mycket roligare, säkrare och bättre sätt att relatera till de fyrbenta vännerna på än kommandon, disciplin och dominering. Härlig läsning på en gråmulen fredag när dammen hotar med översvämning och hagarna snart liknar jättelika lerpölar.

Artikeln påminner mig om varför jag känner som jag känner och gör som jag gör. Det påminner mig också om hur vi kan ställa krav på oss själva att relatera till ett fantastiskt djur på ett sådant sätt att vi faktiskt bidrar med något värdefullt för djuret. Och att vi, om vi lyckas med det, också får så mycket tillbaka. Det är då vi verkligen kan säga att djuret häst blir vår terapi och källan till ett ökat välmående. Det är då vi slipper rädslan, slipper negativa tankar och istället går in för konstruktiv och kreativ problemlösning. Det handlar inte om rätt och fel, det handlar inte om att ta över eller få rätt. Det handlar om att få relationer att fungera, och när det lyckas finns det bara vinnare – ingen förlorare!

av

Inridning min väg – del två

Lilla fullblodsstoet tar det där med sadel med ro. Men ve mig om jag tar på fel sadel. Tanken var att ha en liten lätt till att börja med, för att sedan prova ut en bättre. Men den klämde när sadelgjorden åkte på. Så då gick hon. Bra!

Nu vet jag att hon säger till om något är fel. Och jag har hittat en sadel som passar perfekt, och som kommer att gå att rida i – riktigt bra till och med. Det där med fullblodsmankar är annars ett trassel. Fullblod är inte som vanliga halvblod inte, helt klart. De sadlar som passar på halvbloden sitter helt avigt på lilla fullblodet.

Så läser och läser jag igen. Det är så kul att uppdatera och lära nytt. Just nu är det Riding Logicav W. Müseler. Rekommenderas skarpt! Det är logiskt och det är bra! Tom ”one rein stop” är med även om han kallar det för vad det är – om det går för fort där uppe på hästryggen och hästen inte tar förhållning så är det inte lönt att fortsätta dra. Faktum är att dragandet ofta är en orsak till kutandet. Sväng istället in på en volt som kan bli mindre och mindre. Till slut stannar inner framben och de andra också. Fartturen är över. Det gäller dock att ha en plan, som Müseler så riktigt påpekar. För det går inte att svänga överallt. Bockningar löser han också på bästa tänkbara sätt. Upp med huvudet och rid framåt. Enkelt och logiskt. Och precis som jag lärt mig. Vad skönt med bekräftelse från andra håll ibland. Det gäller att inte bli hemmablind, men det är också skönt att veta att det man lärt inte bara är skrot. Särskilt när man jobbar med en ung häst som inte kan och inte vet.

Nu hoppas jag bara att insikterna i etologi och inlärningsteori gör att inridningarna denna våren kommer att gå än bättre! Det är inte mycket jag ändrar, men jag tror ändå att jag är än mer medveten om att det är jag som lärt in fel om det blir fel, och jag som inte förstått om det blir oro hos hästen. Det har ju gått bra alla gånger förr. Kanske för att jag alltid varit ensam med hästen i mitt jobb. Det har gjort att jag inte kunnat fuska. Har hästen av någon anledning sagt nej har jag fått backa tillbaka och förändrat mig och förutsättningarna så att vi är överens om allt. Det har inte gått på annat sätt.

Den här gången blir första gången med hjälp, och jag hoppas jag är lika fokuserad för det och inte trampar över de osynliga linjer som finns för vad som är okej för hästen och vad som inte är det. För det är ju upp till mig, och vilket ansvar det är! Här väntar en framtid med skoj och kul för en häst – eller så kommer hästen uppfatta ryttaren som ett monster. Vad kommer jag att kunna förmedla? Nu håller vi i hatten för att kunskapen räcker och mina öron öppna. Alla individer är ju olika, så det gäller att känna in sig. Feel the horse, som Leslie Desmond säger. Auuuuuuuum….. jag känner……

av

Övningar till för att lyckas!

När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.

Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.

Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.

Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.

Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:

”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”

I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.

Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida

Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.

Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?

av

Äldre hästar skyddar de yngre

När min nu fyraåriga hingst var en liten knatte på dryga ett år gick han, som han fortfarande gör, med de större hästarna. De var valacker och hade då, som nu, ett enormt tålamod med denna nyfikna och vänliga lillhingst.

Under hösten kom det en ny valack till stallet. Den skulle släppas ut tillsammans med de andra. Vi var ett gäng med på plats för att kika att allt gick väl.

När hästen släpps ut i hagen springer några av valackerna fram för att hälsa. Men inte de två största och äldsta. De formligen boxar in den lilla hingsten på dryga ett år istället, och agerar levande sköldar. De står som två Fadde-kopior på var sin sida, i sträng givakt utan att röra en min. De är stora redan från början, men i den ställningen såg de gigantiska ut. Den lilla ettåringen i mitten såg desto mindre ut och hade inget annat val än att vänta ut gubbsen. Han kom varken framåt eller bakåt och kunde inte se ett skvatt.

Där stod de och tryckte. De väntade ut hela den tid det tog för de andra att bekanta sig med den nya hästen och tills allt var lugnt i hagen igen. Då tittade de sig omkring, slappnade av och gick själva för att hälsa. SIsta häst att hälsa på nykomlingen blev den lille hingsten.

Det här är ett vackert exempel på hur hästar skyddar de yngre och mindre kunniga i en flock, de som behöver skyddas från faror. Det händer oftare än vad vi kan tro om hästarna får tillfälle att göra det som tillkommer dem naturligt, och är en helt otrolig upplevelse att få se som människa. Det ger en iblick i hästarnas rika och så viktiga sociala liv. De vet så väl sitt ansvar mot de yngre, nästa generation och beteendet är en helt naturlig del av det vilda hästlivet.

av

Oväntad hjälp från en gammelgubbe

Hästen som djur och mina hästar som individer upphör aldrig att fascinera. Hur mycket förstår de egentligen. Har de empati, och hur ser de på oss som människor i deras värld? Jag har inget svar på det, men jag får ofta indikationer på att jag ändå kanske står högre i kurs än vad jag i allmänhet tror.

Jag har inga föreställningar om att jag ska bli hästarnas bästa kompis. Deras hästkompisar är bra mycket bättre som vänner än vad jag är. Däremot är hästarna mina bästa kompisar, om ni förstår skillnaden. Jag är den som alltid ska ta deras parti, som alltid ska se till att just deras behov tillfredsställs och att det just dessa hästar som blir bäst hanterade av alla. Det är min uppgift som ägare.

Men ibland blir bilden helt annorlunda. Som när hästarna hjälper mig att lyckas, istället för tvärtom. En av dessa händelser skedde i somras. Mina hingstar och ett par av mina valacker var på sommarbete tillsammans med ett gäng andra hingstar och valacker. De trivdes utmärkt i hagen, men en av hästarna hade en förmåga att vakta grindhålet.

Varje gång jag kom med min då treåriga hingst och skulle ta ut honom från hagen kom denna lilla ettriga hingstponny och hade åsikter. Han forsade runt min hingst och tyckte han skulle flyga och fara. Varenda gång jag viftade bort ponnyn dök han bara upp på andra sidan om min hingst, som blev ganska så förvirrad över vad han förväntades göra. För det mesta gick det ganska bra efter lite vift och markeringar från mig. Den lilla hingsten gav sig ofta av efter en liten stund.

Men inte den här gången. Alla andra hästar var i andra änden av hagen, några hundra meter bort. Jag står själv där vid grindhålet och försöker vifta bort ponnyn som bara vägrar. Jag börjar misströsta. Jag kommer inte ut säkert, tänkte jag. Det här blir för struligt.

Då ser jag i ögonvrån något stort och mörkt komma forsande, bokstavligen. Det går MYCKET fort och han kommer som från ingenstans. Huvudet är sänkt som till attack. När jag tittar upp ser jag till min förvåning att det är min tjugoåriga valack. Han forsar rakt emellan min hingst och den lille hingsten, slår med huvudet ett par gånger som hot och tvärstannar. Sedan suckar han, höjer huvudet, vinklar fram öronen, slickar sig om munnen och tittar på mig som om han sa:
– sådär ja. Nu kan du gå ut.

Den lilla ponnyn är nu som bortblåst. Kvar står den gamla valacken på behörigt avstånd, som på vakt. Min hingst, som jag har i grimma och grimskaft har inte rört sig, utan snarare förstått situationen bättre än jag. Han står lugnt och väntar. Jag kan ta ut min lilla hingst i lugn och ro, utan besvär. Det fanns bara en tanke i min hjärna:
– Tack, min vän. Tack!

av

Hingstar – dömda till ensamhet, eller?

Det är något visst med en hingst, på gott och ont. de ses som vackra och ädla och maffiga. Men hingstar ses också av många som mer eller mindre givna monster. Den som söker stallplats och råkar ha hingst inser snart att det inte är det lättaste. Få stallar tillåter hingstar över huvud taget, och om de gör de blir det direkt en liten ruta till hage (om utegång alls) och den mest isolerade boxen av alla.

Som vilka hästar som helst
Varför räknas hingstar som något annat än vanliga hästar? Jag har haft år av tid att fundera på det. Jag har nämligen själv lyckats avla fram ett par hingstar, ett par hingstar som fortfarande finns hemma på gården. De är lättskötta, lätthanterliga och mycket känsliga. De är på många sätt mer lätthanterliga än stona, som inte alltid är lika lätt att komma överens med. Hingstar är förutsägbara. De vill ha snygga brudar, har svårt att koncentrera sig på fler saker än en och är mycket måna om att framstå som vackra och goa. Precis som män, med andra ord. Hehe…..

Den som säger att en hingst är oförutsägbar har nog aldrig tänkt sig in i hur en snygg ung hingst borde reagera när det luktar vackert sto eller när det står en snygg ung donna med svansen i vädret och glor på en. Men den som vet hur naturens gång är, vet precis. Det är bara att relatera till att hingstar har sociala behov som alla andra hästar, och att de är just hingstar. Det är inget fel med det! Snarare tvärtom.

Går fortfarande ihop
Idag är jag evigt glad över att mina hingstar och valackerna fortfarande går ihop. Det har kommit sig naturligt, då de tyr sig till varandra och verkligen tar stöd och hjälp av de andra. Maken till respekt för de äldre gubbarna får man ju leta efter. Jag misstänker skarpt (eller vet snarare) att det hjälper mig att få trevliga och lätthanterliga hästar – hingstar eller inte. De kan sitt hästspråk och vet när the bottom is nådd, på något vis. De vet hur det sociala spelet fungerar.

Dessutom har de all den sociala kontakt som behövs för att må bra. De forsar runt i hagen, leker och stärker upp sina ligament, sin muskulatur och sitt skelett. De lär sig använda rumpan för att snurra på bakdelar, kontrollera sina framben när de slår (de träffar aldrig), lär sig att nafsa sådär lagom så att det inte går hål. De lär sig tvärstanna utan att bli framtunga och de lär sig att gasa allt vad de har i närheten av andra. En mycket trevlig bieffekt är också att jag får en enormt trevlig stund när jag ser dem härja runt och leka. Det är livskvalitet för mig!

Inte ett bett finns att se på mina hingstar. Inte på valackerna heller. De är kompisar och respekterar varandra. De är the bachelor league, som jag kallar det.

Stona
Stona har sin egen gamla gubbe att ty sig till. Jag låtsas som han är HSB, han som är den stora hingsten i stallet. Att han är en tjugotreårig skumögd gubbe är det ingen som bryr sig om. Bara han går in i stallet stannar hingstarna upp med ätandet och trycker ner huvudet – jag är liten och snäll! Jag äter gräs! tuggar de undergivet. Eller? Här vet inte forskarna riktigt varför de unga gör så, men så gör de i alla fall. Inte för att han någonsin gjort annat än att skydda dem när de var föl. Det är det ingen som bryr sig om. Han är den utnämnde, den hingst som gäller i våran värld. De andra får hålla sig i wannabe-grupen och är nöjda med det.

Än fler i somras
I somras hade vi i alla fall ett tiotal hingstar och valacker av blandad ålder i en enda hage. Det gick utmärkt, förutom den lille prickige busen som älskade att hänga som en terrier i unghingstarnas halsar. Det blev små bitmärken som fick plåstras om så flugorna inte flockades. Men i övrigt hände inte mycket. De verkade ha buskul ihop. Men det gick att se att ”mina” fyra pållar, två hingstar och två valacker, höll ihop i vått och torrt. De var som en kärntrupp bland alla de andra.

Släpp hingstarna loss
Tyvärr är det väl så att när en hingst väl lämnats ensam så blir det svårt att få dem att fungera ihop med andra igen. Förväntningarna från människor om vad som kan och bör hända, blir höga och en stressad ensam själ kan inte förväntas bete sig helt normalt. Då blir det moment 22 och hästen är dömd till ett liv i ensamhet. SJälv skulle jag genast kastrera mina pojkar om jag behövde. Hellre ett liv med kompisar utan bollar än ett liv med bollar helt ensam. Men än så länge, peppar peppar, verkar det inte finnas minsta anledning. Just nu har de fullt upp med att försöka hitta gräset under den meterdjupa snön i sin stora hage. Det kan de fortsätta med.

Forskningen

De har till och med forskningsresultat som visar att deras lilla bachelorgrupp är hur naturlig som helst. Hingstar formerar sig i mindre grupper som håller sig nära en annan eller flera andra grupper, och interaktion mellan dem är inte helt ovanliga. De SKA trivas ihop, och det gör det också så länge maten räcker och utrymmet är tillräckligt. Annan forskning, bland annat forskning från Dr Deborah Goodwin, visar att hingstar inte ens är de som är mest aggresiva i en flock. Och det säger en del, för hästar är inte särskilt aggressiva till att börja med, om vi människor inte utmanar dem till att bli det.

För mer läsning om hur hästen är:

Dr Deborah Goodwin

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 3, lita på din häst!

Mitt ledarsto har givit mig många insikter jag kan använda mig av i alla hästsammanhang. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått lära mig av henne är att jag måste lita på hästen och ge den förtroendet att bära mig. En häst fixar det mesta, bra mycket bättre än jag med mina skrala sinnen, bara jag låter dem sköta sitt jobb. Jag ska helt enkelt inte in och störa i tid och otid som en chef som inte litar på sin personal. Det funkar inte.

Tillit ger lugn
När jag är osäker och inte tror på att mitt sto ska sköta sitt jobb rätt blir hon mycket störd och nervös. Öronen åker bakåt och fokus hamnar mot mig, istället för koncentration på det vi ska uträtta. Det gäller i allt, från en enkel galoppfattning till svårare uppgifter och oförutsedda händelser. När jag litar på mitt sto fixar hon allt som krävs för att vi ska komma säkert och bra fram. Så enkelt, och så svårt är det.

Jag kan inte hoppa
Det måste erkännas. Med tiden har jag blivit en riktig fegis när det gäller att hoppa. Jag vet faktiskt inte varför, men mitt ledarsto har full koll på att min kompetens och tro på mig själv inte är som det ska riktigt. Hon däremot är klok på hinder och vet vad hon går för. Här är hon mästaren och jag bäbisen, rent utsagt.

Men det var också hoppningen som fick mig att inse att jag gör rätt i att lita på min häst och att vi kommer komma långt den vägen.

Hoppar ändå
En unghäst behöver stimulans, lek och utveckling. Hoppning är en god del i det även för en gammal dressyrkärrings hästar…. Så jag tar med mig W på banan och hoppar ibland. Det är att ta i om jag säger att hindren är höga, men jag har faktiskt försökt mig på en meter plus. Då var W inte mer än fyra år, men över en meter skulle vi väl ändå klara?
Ja hon kunde, men inte jag…

När jag efter mycket om och med rider an på ridbanans högsta hinder tvekar W rejält. Jag insåg efteråt att det berodde på att jag tvekade än värre. Men jag försöker övervinna mig själv och klackar till W i sidorna för att hon inte ska stoppa.

Helikoptersprånget blir ett faktum och jag är en god bit över sadeln. På nervägen inser jag att jag är på väg att fara åt höger, och att jag fått över hela min kropp på höger sida av min stackars unghäst. Höger stigbygel är det enda som har kontakt med mig vad gäller sadeln.
Så långt, mest en berättelse om hur klantig jag är…

Räddad av en fyraåring
Men den som inte är så klantig, utan istället vansinnigt klok och förståndig är min lilla W. Hon gör inte som de flesta andra hästar jag då visste om – girade till vänster och stack för att komma undan den hemska ryttaren med den obefintliga timingen.

Nej, hon vänder i språnget nedåt åt HÖGER, vilket faktiskt resulterar i att när jag landar hamnar jag ståendes, lutande mot sadeln i höger stigbygel, precis som om jag bara klivit av sadeln men inte gått ner på marken än! Hästen lyckas också på något konstigt vänster också stanna med huvudet uppåt, böjt åt höger.
– Har du hoppat nog nu? verkar W tycka när hon tittar mot min rumpa och rygg. Och där står vi, eller jag hänger då över sadeln då jag skrattar något så fruktansvärt att jag inte kan säga någonting och än mindre stå.

Min goda väninna är också på ridbanan och har missat hela kalaset. Men hon ser mig hänga över sadeln – som om jag ska kliva av! Och hon tro också det – är du klar nu??? frågar hon….

Den här episoden är bara en av många gånger då W har räddat mig från att trilla av. Men den gången är en av de mest minnesvärda. Hur kunde jag vara så dum att jag inte lyssnade på hästen när hon sa att VI inte kirrar det? Hur kunde jag vara så dum att tvinga min häst när jag själv tvekade.

Men jag lärde mig också att om relationen verkligen är bra mellan häst och ryttare så hjälper de varandra. Då är inte en miss katastrofal. Hon tog sitt ansvar som den som rör sig framåt och ska över stock och sten med mig kvar på ryggen. Hon ville också kunna ta det ansvaret. Det var bara det att jag inte gav henne det förtroendet – på riktigt.

Vi har galopperat över stock och sten o oländig terräng, vandrat genom byar i Skåne, blivit mejade av lastbilar och fastnat lite här och där under åren tillsammans. Vi har kort sagt gjort det mest konstiga saker, och sådant som verkligen kan hända med vilken häst som helst, efter det här W och jag. Varje gång jag tvekar får W problem och blir osäker. Varje gång jag litar på att hon fixar biffen, gör hon det också. Helt och fullt. Hon kan sitt jobb och vet vad hon gör. Hon är klok och vet sina egna förutsättningar och mina begränsningar.

Är jag på väg av på grund av en miss (då alltid min men som tur var sällan…) så stannar hon snällt och låter mig komma i balans igen i sadeln. Varje gång, alltid. Hästar är kloka djur – om man låter dem. De älskar dessutom att ha en viktig uppgift i ”flocken”, även om det bara är ett ekipage.

Min insikt om att lita på mina hästar har gett mig bra förutsättnignar att ge de andra hästarna vad de också behöver och det förtroende de förtjänarr. De har ett jobb de ska sköta när vi är tillsammans och de måste få ta vissa beslut utifrån sin uppgift och sina förutsättningar.

Visst är jag ibland på väg av och visst händer det ibland saker. Men väldigt sällan blir det riktigt tok och än mer sällan trillar jag av. Jag får hjälp av hästar som vågar och kan ta beslut och som inte forsar iväg panikslagna. De har i uppdrag att ha hjärnan igång och de använder den om de får.

I den här takten kommer jag att vara tvåhundra år innan jag blir fullärd ryttare – om det krävs att man trillar av hundra gånger….

av

En helt vanlig vårvintermorgon…..

Börjar med hästarna! Givetvis. Jag ser lösdriftshästarna (egentligen storbox som man kan gå ut och in som man vill ifrån) spana mot fönstren. Är hon vaken än? Minsta rörelse registreras av hungromungro nummer ett…. de andra reagerar på hennes reaktioner och dyker upp. En efter en. Snart…. äntligen…. inget är som väntans tider.

Det är bara att knalla ut. Tysta men förväntansfulla gnägg. Kom igen nu! Mat lassas upp i mängder. Då hör hästarna i stallet att jag är där. Mutter även ifrån dom. Det är dag och förväntan ligger i luften. Mer mat, mer vatten. Det mjuka och lugna tuggandet av hö är som honung för en en morgontrött själ. Vindstilla är skönt. Det är inte särskilt kallt. Kan en morgon egentligen bli bättre än så här?

Jag passar på att mocka lösdriften när de äter ute. Pysslar lite i stallet. Går och hälsar på alla, kollar att de mår bra, är lugna och tuggar i sig maten. Vart jag går möts jag av lugna hästar., ett något höjt huvud och en tyst suck. Sedan sänks huvudet igen till förmån för god mat. Allt är tyst, förutom jag som säger ett ord eller två. Vissa hästar gör mig glad, andra mer förnöjd. De är vackra allihop och speciella – unika i sin särart. Varje morgon får de också veta det – att de är bra precis som de är.
– Hej du lillprinsen, redo för äventyr?
– Hej du gammelman, smakar det gott?
– hur står det till microliten, har du vatten kvar?

Så tassar jag runt och ser var och en . En häst har misstänkt hovböld och jag har order om att invänta och känna…. känna värme och puls, avgöra hältegrad och var det kan sitta. Känner efter puls och värme. Lyfter hoven och kikar. Mums mums. Vem bryr sig när det är mat?
– Vilda lilla fullblod, tänker jag tyst….. hehe
Ännu mindre bryr de som är ute om att unghunden försöker få igång dem med små busattacker utanför staketet. Ett par öron viks bakåt för ett ögonbligg och en stor tugga till hamnar i munnen. En blick faller på mig som för att få mig att ta bort eländet.

Så tar maten så småningom slut. Dags för installade pojkar att gå ut och leka. Det är faktiskt inte alldeles lätt. Det finns alltid en tugga till att ta – i boxen, i stallet eller varför inte på stallplan? Dessutom finns många tjejer att spana in för en ung hingst som tror han är något. Det går inte så fort, men det går mjukt. Vi knallar iväg i vår egen takt. En häst i vardera hand, sambon med ett par till strax efter. Allt ska kollas in. Kontroll på omgivningen är viktig. Jag stressar inte, inte de heller.

Men jag kämpar ibland med mina snören. Ett stort problem i mitt stall. Jag känner inte att jag någonsin kommer få ordning på dem. Tur att hästarna då är vana med mitt trassel och inte bryr sig det minsta. De vet att de inte ska dra, och har koll, mer än jag. Plöstsligt far en häst iväg. Skrämd av hundarna som rasar ner för backen precis bredvid. Tre steg framför mig tar repet slut. Då tar det stopp. Inväntan, hästen vänder sig bakåt, ser vad det var som skrämde och suckar medans huvudet åter sänks. Vi går vidare.

Så småningom kommer vi iväg allihopa till hagen. Åter detta meck med att hålla reda på snören och ta av grimmor. Det är svårt med stora vantar i kylan. Men det är bättre än att frysa. Hästarna väntar lugnt och har huvudet emot mig så att jag når. De stannar kvar även efter att de är lösa, jag säger hej då och önskar dem en lycklig dag med mycket lek och bus. Ger lite extra kli bakom öronen. Så går jag ut, stänger grinden och njuter. Hästarna vandrar iväg, lite bus här och lite bus där. Än så länge är det inte dags för några vilda race i hagen. Det kommer, så smånginom, när maten är smält i magen. Ännu en dag på gården har börjat.

av

Går det att tvinga en häst till stordåd på banorna?

Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.

av

Kurs med Leslie Desmond med ett ledarsto

Jag kommer aldrig att glömma de gånger jag hade med mig min kära lilla W – ett ledarsto med förunderliga egenskaper och små hyss till clinics i Sörmland med Leslie Desmond.

Den starkaste upplevelsen från mina clinics med Leslie har jag när Leslie pratar om start och stopp. Hon berättar att om vi inte kan och vågar tänka full gas och bara tänka full gas, kan vi heller inte få stopp som vi vill. Stopp och start måste separeras. När vi tänker framåt ska vi tänka framåt och inte på huruvida vi kan stanna eller inte. För mig är det logiskt, och något som visar sig om och om igen vara ett faktum. Men upplevelsen när jag skulle lära mig det i kroppen var allt annat än behaglig faktiskt.

Leslie ber mig och en annan att sätta fart. Bara låta farten gå och ha hög fart! Så hög vi bara vågar. W har inga problem med fart. Hon älskar att springa fort. Så fort att vinden tårar ögonen. Så hon satte fart och jag satt på. Jag var livrädd i kurvorna. Varv efter varv ökar hon. Och hon ökar och ökar farten.

Vid clinicen sitter publiken i manegen (!) enbart avdelade mha hinder och hinderstöd. NÄr jag kommer längs långsidan ner mot publiken säger Leslie åt mig att svänga vänster. I varje varv – sväng vänster tydligt när jag närmar mig publiken.

Jag svänger. Hästen gasar. Jag svänger…. Leslie sitter på huk utmed sargen strax innan för publikavdelningarna, precis där jag svänger. Men rätt som det är ropar hon – rid rakt fram!

Det betyder rakt fram mot publiken.

Jag gör som hon säger i pur förvåning (hur dumt kan inte det kännas vara – men leslie är en människa du lyder…).

När jag närmar mig Leslie, bara meter från hindren som separerar oss från publiken sträcker Leslie ut sin lilla arm och stoppar hästen med hjälp av blick och markering på marken. HOn tar platsen framför hästen med mental styrka. Jag vet idag hur hon gjorde och kan göra det själv. Men det var grymt att uppleva till häst.

Från full fart, och då menar jag verkligen full fart tar hästen tvärnit. I balans, med fronten upp och rumpan under sig. Utan att jag rör en fena.

Min fråga till Leslie?

”Kan jag kliva av nu”
På darriga ben kliver jag av min häst. Jag vet inte då, men vet nu att detta har gjort att vi älskar fart och att jag alltid alltid vet att jag kan stoppa W på ett kick om det behövs, och samtidigt få ner energin i hästen så att vi kan stå stilla i lugn och ro, oavsett tidigare fart.

Somnar mitt i ridhuset
Den roligaste händelsen var nog dock under eftermiddagen under en clinic. Dagen har varit lång, vi har åkt tidigt och gjort mycket. W är bara fyra och tycker det mesta är spännande. Men efter lunch jobbar Leslie med en annan häst och vi står och väntar utmed ridhusets sarg. Jag lutar mig mot sargen och känner mina energier gå neråt, för att nästan helt stanna av. Lilla W står snällt en bit bort, med långt snöre och sadel på. Hon står där och sover och jag tittar på ryttaren som får hjälpa av Leslie.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur min hästs framben liksom bara viks och hur sedan lilla W rasar ihop som ett korthus rakt ner i spånet. Spånet yr men hästen sover vidare i liggande ställning. Där ligger hon, medan ryttaren rider omkring i ridhuset runt henne.

Vad jag gör? Ingenting. Vill inte störa den häst som sover……. 🙂
Bäste W, vad minnen du och jag har. Fler blossar upp i huvudet. Kanske berättar om dem här på bloggen framöver. Det är roligt att spara minnen.