Lilla fullblodsstoet tar det där med sadel med ro. Men ve mig om jag tar på fel sadel. Tanken var att ha en liten lätt till att börja med, för att sedan prova ut en bättre. Men den klämde när sadelgjorden åkte på. Så då gick hon. Bra!

Nu vet jag att hon säger till om något är fel. Och jag har hittat en sadel som passar perfekt, och som kommer att gå att rida i – riktigt bra till och med. Det där med fullblodsmankar är annars ett trassel. Fullblod är inte som vanliga halvblod inte, helt klart. De sadlar som passar på halvbloden sitter helt avigt på lilla fullblodet.

Så läser och läser jag igen. Det är så kul att uppdatera och lära nytt. Just nu är det Riding Logicav W. Müseler. Rekommenderas skarpt! Det är logiskt och det är bra! Tom ”one rein stop” är med även om han kallar det för vad det är – om det går för fort där uppe på hästryggen och hästen inte tar förhållning så är det inte lönt att fortsätta dra. Faktum är att dragandet ofta är en orsak till kutandet. Sväng istället in på en volt som kan bli mindre och mindre. Till slut stannar inner framben och de andra också. Fartturen är över. Det gäller dock att ha en plan, som Müseler så riktigt påpekar. För det går inte att svänga överallt. Bockningar löser han också på bästa tänkbara sätt. Upp med huvudet och rid framåt. Enkelt och logiskt. Och precis som jag lärt mig. Vad skönt med bekräftelse från andra håll ibland. Det gäller att inte bli hemmablind, men det är också skönt att veta att det man lärt inte bara är skrot. Särskilt när man jobbar med en ung häst som inte kan och inte vet.

Nu hoppas jag bara att insikterna i etologi och inlärningsteori gör att inridningarna denna våren kommer att gå än bättre! Det är inte mycket jag ändrar, men jag tror ändå att jag är än mer medveten om att det är jag som lärt in fel om det blir fel, och jag som inte förstått om det blir oro hos hästen. Det har ju gått bra alla gånger förr. Kanske för att jag alltid varit ensam med hästen i mitt jobb. Det har gjort att jag inte kunnat fuska. Har hästen av någon anledning sagt nej har jag fått backa tillbaka och förändrat mig och förutsättningarna så att vi är överens om allt. Det har inte gått på annat sätt.

Den här gången blir första gången med hjälp, och jag hoppas jag är lika fokuserad för det och inte trampar över de osynliga linjer som finns för vad som är okej för hästen och vad som inte är det. För det är ju upp till mig, och vilket ansvar det är! Här väntar en framtid med skoj och kul för en häst – eller så kommer hästen uppfatta ryttaren som ett monster. Vad kommer jag att kunna förmedla? Nu håller vi i hatten för att kunskapen räcker och mina öron öppna. Alla individer är ju olika, så det gäller att känna in sig. Feel the horse, som Leslie Desmond säger. Auuuuuuuum….. jag känner……