häst

Hästar sörjer
av

Hästar sörjer

Sorg – något vi kanske gärna ser som väldigt mänskligt, är inte så enbart mänskligt ändå. Den är verkligen inte bara för oss att uppleva. Även djur känner sorg -över vänner de mist och aldrig kommer se igen, av saknad, av att mista någon de håller av. Har man hållit på med hästar ett tag är det också nästan omöjligt att inte ha missat att det är så. För när en häst går bort, finns det alltid en eller fler som påverkas mer än bara just vi som äger hästen. Och vissa av hästarna sörjer rejält. I alla fall om de hunnit få de vänskapsband de är födda till, och har en stadig flock.

Första gången jag erfor det var med min fux Alex. Han hade hittat en bästis i det stall jag stallade in honom på, långt innan jag hade eget. Men den hästen var gammal och sliten och till slut fick han lämna jordelivet bakom stallet. Kvar i stallet stod Alex och han utvecklade då otyget vävning. I ett nafs. Han blev så orolig över att mista sin vän (jodå han förstod!), att han bara gungade fram och tillbaka den dagen och jag vågade inte lämna boxen – och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vävningen som satte igång då blev ett återkommande inslag i den hästens liv så länge han levde (i mindre doser vid matning tack och lov, men dock).

Det finns också en skräck hos djur över att bli lämnade. Särskilt när det kommer till hästar. Minns så väl när jag flyttade från min första gård och jag och nya ägarna gick omlott med hästarna. Mina hästar flyttades till en hage lite vid sidan i väntan på avresa, medan nya flyttade in.

trams å lilla w2

När lastbilen kom och skulle hämta mina hästar för resa till ny gård, valde jag att lämna min lugna coola och äldsta fux Alexander till sist. Han var både lättlastad och skulle hålla sig cool. Trodde jag. Men inte då. Även om det fanns andra hästar på gården började Alex forsa runt som ett skållat troll när jag lastat på de andra hästarna och han insåg att bara han var kvar. Det var knappt så jag fick på grimman, och att lasta var det inte tu tal om. Det hann jag inte. Han formligen sprang på bussen och tryckte sig in. Han skulle med! Och visst fick han det – i tretton år till fick han hänga med. Överallt där jag var, fanns alltid han. Inte tänkte jag lämna honom där inte, men vad visste han om det?

Åren har gått och sorg har vi erfarit hästarna och jag. På flera sätt. När Tammy, min vita dröm, inte längre mådde bra var det mina hästar som visade hur illa det egentligen var ställt. Det var alltid en som stod nära, nära min vita springare. Och hennes vänner byttes av för att skydda och stötta. Jag var den som kunde och måste ta beslutet, alltid det svåraste beslutet att ta. Av alla här i livet. Men som hästägare måste du besluta, även om det du inte beslutar är något du vill göra. Utan för att du måste. För djurens skull.

W, bästa kompisen, (de var som ler och långhalm de där två), slokade i hagen som en blomma efter frosten när Tammy gick bort. Det var så jag trodde hon blev sjuk. Men jag förstod. Det var ju sorgen hon bar. Älskade vän. Och jag kunde inte hjälpa, mer än finnas där.

Min fina Tingeling har också drabbats av sorg. Inte bara en gång, utan två. Den första var kanske den största – när Alex, hennes själsfrände i så många år, gick bort. Även hon vissnade som en blomma på hösten. Och när hon väl hittar en ny kompis, går den bort hon med. Då var det som om musten ur min Tingeling försvann. Hon fick aldrig fart i livet igen. Ingen kunde trösta det knyttet och det var hjärtskärande att se. DSC_0030 (1)

Att hästar kan inte bara kan utan också intensivt känner sorg är något vi kanske borde ta lite mer hänsyn till i hästarnas värld. Hästar säljs och byts och transporteras hit och dit. De vänskapsband de hinner skapa knäcks snabbt och ofta. Separation och då även sorg måste vara så vanligt. Men även kärleken – för vem sörjer någon de inte tyckt om och älskat som vän?

För den vetgirige:

Animal Studies Repository 

Scientific American

Psychology Today

Equimed

 

av

Täcke och att klippa sin häst

Täcke eller inte. Klippa hästen eller inte? Samma visa varje år. Folk diskuterar hit och dit och alla verkar det veta precis hur varje enskild häst behöver det. Ett vet jag dock och det kan jag svära på – alla hästar är olika. De är olika tuffa mot regn och rusk. De är olika i sin hälsa. Så det är till att täcka och klippa med förnuft. En häst ska inte behöva frysa. Den ska inte heller behöva bli för varm.

Ett annat vet jag också – täcken påverkar rörelseförmågan. Hästen kan få skav av täcken, och de kan faktiskt orsaka skada om de rispas sönder eller hästen trasslar in sig i det. Och i grunden är pälsen bästa temperaturregleraren ever. Om den är rejäl på en frisk häst.

Själv går jag efter devisen – täcka inte när det inte behövs. Täcka när det behövs! Lätt va! 😀 Klipper gör jag inte. Jag skrittar av en svettig häst ordentligt istället. Det funkar fint det med. 23 timmar om dygnet går mina hästar ute i lösdrifter, eller så är de bara inne på natten i ett icke uppvärmt stall. De behöver sin päls mer än jag behöver ha lätt för att få dem att bli torra efter en ritt.

Hur vet jag då när hästarna vill ha täcken? De berättar med all sköns medel hur de vill ha det. Vissa reagerar kraftigt av att gå utan om det blir dåligt väder. De vill in! Står och häckar vid grinden och kastar med huvudet Andra bryr sig inte. Efter ett tag märker man och vet man vilka hästar som tycker vad. Och är en häst 29 är han klassad som gammal oavsett. så då blir det faktiskt täcke på när man är ute i regn och rusk. Samma sak om man råkar vara ett fullblod. De må vara hur rara som helst. Men de är väldigt kinkiga när det kommer till väder och vind. Hej och hå vad sura mina kan bli om de blivit kalla av regn och/eller blåst.

Så hästar som är tunna i hullet (som fullblod ofta är hur mycket man än fodrar dem!), som inte satt riktig päls, som inte är helt vana vid att gå ute så mycket som här, hästar som av någon anledning har påverkad hälsa, gamlingar och hästar som har lätt för att bli stela om ryggen täckar jag när jag tror att det kan bli rusk, regn och det inte är varmt längre. Om det bara är lite regn och lite blåst kan de friska starka vara utan då med. Men då det är isregn och när det är en sisådär fyra grader och blåsigt och regnigt. Då är det inte många hästar som är utan täcke på min gård i alla fall. De berättar tydligt att de vill ha sina täcken. annars måste jag helt sonika ta in dem.

Kalla torra dagar kan de gå utan täcke även om de är lite känsliga. Om det inte är under -15 sisådär. då får de känsligare täcken igen.

Lurvasfjordingen känns ju bara löjlig att täcka. Han har ju laddat för -45 i september. Tingeling mitt russ tar jag in en stund om hon vill det, så att hon får torka upp. Hon har heller sällan täcken. Hon är tuff men kan få lite lyx i vilket fall som helst. Ja det gäller ju alla lösdriftshästar här när jag tänker efter. dåligt väder betyder att alla tas in några timmar för mys och lite vila. Det uppskattas, det kan jag lova.

Och sen ska jag berätta något intressant. Hästars vinterpäls växer fram till 22 december (årets mörkaste dag). Täckar man mycket innan minskar tillväxten. Efter denna tid laddar kroppen istället för fällning av vinterpäls och byte till sommarpäls. Vill man ha mycket päls på sin häst inför kylan som sätter in under senare vintermånader, så täckar man så lite som möjligt innan jul med andra ord. Vad man gör efter kvittar lite lika vad gäller det. Det föranleder mig också att tipsa om att det är precis nu som man ska börja fodra på en häst ordentligt om man vet med sig att den brukar falla ur vid fällningen. Senare är det redan försent och då försöker man istället reparera en viktförlust. fodrar vi på nu, slipper vi viktförlusten. Min gamla daniel brukar ha svårt med det här, så vi fodrar på så mycket vi vågar och kan inför vad som komma ska.

av

16 års fostran, jag hoppas det blir mycket mer

Så här i nyårstider fyller ju alla hästar år. De blir raskt och kvickt ett år äldre. När jag börjar räkna hur gamla de blir förundras jag. Vad fort tiden går! Min lille åttaårige fjording (jo han var det när jag köpte honom) fyller tjugo i år, min älskade lilla Tingeling blir arton. Och min W blir nitton. Min W, den som fostrar mig till en bättre hästmänniska. Varje dag.

Lilla W som jag kallar henne köpte jag som treåring. Jag har ridit in henne, jag har visat henne och jag har fått så många läxor av denna dam att jag inte kan räkna dem alla. Allt vi gör är på hennes villkor egentligen. Jag frågar – hon godkänner. Eller inte. I sjutton år har hon lärt mig vad hästar tycker om än det ena och än det andra. Det kallas visst att vara stoig. Jag kallar det att vara klok som en bok med mycket willpower och självbevarelsedrift.

Resan tillsammans har varit lång och många gånger krokig. Att rida in var inga problem. Att få henne tillfreds och lita på mig har varit värre. Det var tack vare henne jag började med markhantering och mitt intresse för hur hästen ser på tillvaron väcktes för hennes skull. För hon hade att berätta. Och det har hon fortfarande.

Det är hon som lärt mig att om hästen säger något, så är det bäst att lyssna. Som när hon inte ville bli sadlad och det visade sig vara ett griffelben som knäckts. Hon var inte halt, hon var bara tjurig. Och jag insåg att det var något fel. Tack och lov.

Det är hon som får mig att förstå att stress och hästar inte går ihop. Gör jag det så knyter sig allt. Då kommer vare sig sadel eller träns på den damen. Hon har lärt mig att hästar väljer själva om de vill komma in från hagen eller inte (när hon var liten fick jag sitta och vänta i många minuter på en sten innan hon kom fram och sa ok till att komma in. Försökte jag ”ta in henne” gick hon bara undan). Hon har lärt mig att man måste vara en bra partner för att ha trevligt ute själv med hästen, och oj så många roliga timmar vi haft ute hon och jag. Ensamma i skogarna, tryggare än tryggast.

Hon har också lärt mig vad samarbete kan göra. Som när mina två uteridningskamrater ”tappade hästarna” och de galopperade iväg utan kontroll i mörkret ute på landet. W var en sisådär fem, sex år och jag ville för allt i världen inte ha en rusande häst under mig. Är det något jag är rädd för så är det skenande hästar. I min tanke skrek jag ”stopp”. Och utan att jag egentligen gjorde något gick W ner i skritt och brydde sig inte alls om att de andra hästarna försvann i full karriär på vägen. Min lycka över denna häst var då total, en känsla jag inte glömmer i första taget. På W är jag trygg . Det har blivit många timmar i sadeln och bara en enda gång har jag trillat av. På 17 år. Och då var hon fyra år gammal.

Eller när hon en gång i veckan reds av den åttaåriga lilla tjejen som tyckte W var det bästa som fanns. Mamma W kallade hon henne. Tjejen nådde inte nedanför sadelkåporna, men vad gör väl det när man älskar Mamma W? W galopperade snällt runt på ridbanan och hoppade de hinder som kom i vägen för att sedan lika snällt stanna vid mig efter varje varv. Så kunde vi skratta tillsammans, klappa lilla W och så skickade jag iväg ekipaget igen. De hade lika skoj de två, det är jag övertygad om.

Men också när lilla W har kokat ihop totalt och vägrat gå på ridbanan. För den som red trodde sig veta bättre än lilla W och styrde och ställde med hårda händer och stela vader. Inte ens jag kan då få min lilla W att bli glad igen då. Eller när hon är ute med fel person i skogen och bara lugnt går hem. Vad ryttaren än gör, hur många vi än är i gänget.

Då är det bara att ställa in i stallet och ta nya tag dagen efter. Lilla W, som med kärlek och lugn, kan gå som en klocka i det mesta. Även om bytena inte sitter hundra, då tant W, som hon numera får kallas, inte bryr sig om ifall det är korsgalopp och mattes kropp blir alldeles som en s-kurva. För balans och styrka, det är något min lilla W har.

w och jag som riddare.jpg

Och det är hon som fått mig att förstå att hoppning inte är riktigt min grej. Fyraåringar ska ju hoppa en meter sägs det. Och jag försökte, men W berättade att det inte var riktigt det jag skulle hålla på med, i alla fall inte om jag blev så stressad. För hon tvekade av min stress och jag klackade till (idiot som tvingar en häst – sa W) och så gjorde hon ett sådant där fint helikoptersprång och jag flög ur sadeln.

2013-04-01 15.09.32.jpg

Vad gör då min fyraåriga lilla häst? Inte blir hon rädd och far iväg i alla fall. Som de allra flesta hästar skulle bli. Nej hon hinner vända sig om och när jag väl landar, landar jag i sadeln igen. Dessvärre hängandes över sadeln, med magen där rumpan borde vara. Som om jag höll på att kliva av. Vilket också var det min vän trodde då hon missat hela kalaset (som tur är). Men så var det ju inte. Jag hängde där över sadeln på en häst som stod blick stilla och liksom undrade vad jag höll på med och om jag skulle sluta tramsa någon gång. Och jag skrattade så jag grät. Vilken häst!

Eller som när vi stod stall där hon inte var trygg. Från att ha varit den mest lätthanterliga hästen av alla kunde jag inte ens lämna henne i stallgången för att hämta en sadel utan att hon fick fnatt. Hovslagaren hade ett himla sjå och det var näst intill farligt alltihopa. Förutom att det var W vi pratade om så hon gick aldrig över gränsen. Bara tangerade den. Folk vågade inte ta ut och in henne från hagen, och förundrades över att jag kom med mina tre hästar samtidigt i lediga snören. Ingen fattade någonting. Men så flyttade jag hem W till mig igen och lugnet återställdes. Sovandes i stallgången när jag gör iordning. Ingen brådska med någonting. Som hon lärt mig vad miljön för en häst gör, och att det finns någon som verkligen tar ansvar, och som vet hur man tar ansvar. Sånt känner en häst på sig. Det är jag övertygad om. För det säger W, och alltså är det sant. Hästar ljuger inte.

DSC_0168

Min tant W. Grattis till att du nu är 19. Alla dessa roliga historier vi har du och jag. Så många att jag inte kan dela dem alla. Jag hoppas vid min själ att du blir trettio så vi får många många fler härliga och tokroliga historier, som jag kan minnas när jag blir gammal. Tack för att du finns, och tack för att du gett mig min fina Sayo, mattes grabb nummer ett. Jag hoppas också att vi hittar en ny kompis till dig, från de bästa vänner du och jag förlorat. Vi minns dem tillsammans och går vidare in i 2018, ett år jag hoppas blir det bästa för dig någonsin. Love you!

 

 

av

Den deprimerade hästen

Inlärd hjälplöshet och deprimerade hästar är ämnen som senaste tiden dykt upp i mitt flöde från olika håll just nu. Det är enormt viktig läsning för var och en som gillar hästar.

Det gäller bland annat dessa artiklar och inlägg:

Hästvälfärdsgruppens inlägg

Tidningen Ridsport

Då och då dyker denna information och diskussion upp, och den är lika aktuell varje gång. 2011 skrev jag om detta i den här bloggen för första gången i det här blogginlägget .  Det lär inte bli det sista – och bara igår frågade jag vad det är vi ska vinna när vi talar om att vi alltid ska få rätt gentemot hästen. Och vad vi har att förlora (tillit, förtroende, samarbetspartner, arbetsglädjen hos hästen etc). Det är en utlöpare av insikten om att hästar liksom vi människor kan bli deprimerade och vi kan drabbas av fenomenet inlärd hjälplöshet. Tyvärr finns det en enorm tröghet i systemet. Snacka går ju. När blir det verkstad på en bredare front? Än så länge verkar många tycka man är något av ett UFO när man utgår från det här enkla, och från forskarna konstaterade, faktum. En vacker dag hoppas jag det blir tvärtom. För hästarnas skull, och för vår skull.

 

 

 

 

av

Tips! Sök samarbete istället för konfrontation

Låt inte hästen ta över!

Det är du som bestämmer!

Du måste vinna över hästen!

Alla dessa kommentarer får det att mullra till i magtrakten på mig. Vad är det hästen ska ta över? Världen? Den som bara vill ha trygghet, kel, god mat och bli väl hanterad? Inte kommer den att sno din plånbok, ta bilen mot stan och sätta världen i brand i alla fall, om man inte håller den kort.

Jag bestämmer – helt klart. För det är jag som initierar allt som hästen får och kan göra. Jag stänger in den i en box, jag bestämmer när den ska få mat, vilka ytor den ska få tillgång till, om den ska bli väl behandlad, få kärlek, få gå ensam eller gå i flock med sådana den tycker om. Jag bestämmer när vi ska rida, vilket varv vi ska ta eller om vi ska rida ut. Kort sagt – jag bestämmer ALLT över hästen. Och den kan inte göra mycket mer än protestera om den tycker det är orättvist (jo hästar kan känna av orättvisa!). Då är man snabb på den sista – låt inte hästen vinna – det är du som ska vinna!

Exakt vad är det man ska vinna? Och vem är det som ska vara förlorare? Är det förlorare vi vill skapa av hästarna, där de tacksamt får ta emot brödsmulor när det passar oss vinnare. Vilket pris. Och vilket krig är det vi har vunnit, och vem startade det. Gräsätande sociala varelser som flyr hellre än fäktar kommer troligtvis inte att skapa något krig i alla fall. Har aldrig hört talas om det. Det har inte forskningsfolket som studerar hästarnas beteende heller. De ser samverkande individer som täcker upp för varandra och som arbetar ihop för överlevnad. Hästar kan inte tänka i abstrakta hierarkier, de har inte någon som ”bestämmer” i naturliga livet och de ser dessutom inte oss människor som några flockmedlemmar heller. Vi är antingen trevliga inslag i deras värld, eller otrevliga. Vilket vill du vara? Och hur skulle en person behöva vara för att du skulle vilja arbeta tillsammans med dem? Inte några despoter som ska ”vinna” hela tiden i alla fall- det tror jag inte. En sådan person skulle bara få en att vilja gå därifrån. Och då kan man ju enkelt tänka sig vad en häst skulle vilja göra i det läget.

Däremot vet jag att vi människor startar krig överallt där vi kommer – på arbetsplatser,  inom familjer, mellan familjer, mellan släkter, mellan byar, mellan länder och mellan hela kontinenter. Och vi har dragit med hästarna med i kriget, mot deras vilja. Det gör vi ibland till vardags också – drar in hästarna i ett privat krig mellan oss och dem. När vi egentligen borde söka partnerskap, respektera och vara lyhörda. Det man ger, får man. Och det finns egentligen bara förlorare på ett krig, särskilt inte mot en häst. Vi kan bara vinna striden. För en häst du krigar mot kommer aldrig bli en samarbetspartner, bara en marionett. En kuvad sådan.

Däremot kan man faktiskt jobba en hel det för att vinna över hästen på sin sida. Det kallar jag hästhantering!

av

Inte en dag utan att mocka

En enda gång i mitt hästägarliv, ett liv som började i början på 90-talet har jag låtit bli att mocka boxen en häst stod i. Jag minns det så väl, den känslan att jag inte låtit hästen ha en ren bädd att kliva in på i boxen den natten. En natt. Aldrig mer. Jag kände mig som den värsta skurk som tänkas kan.

Varje dag sedan dess har boxarna blivit  mockade. Varje dag. Åtminstone en gång. Det är något man bara gör. Jag kan inte ens ta in en häst i en box som inte mockat för några timmar utan att det känns fel. Om jag gör det, mockar jag med hästen i boxen. Hästar ska ha en ren bädd att stå på. Så är det bara.

Det innebär inte att jag är en petimeter och springer omkring och ska ha varenda sak på sin plats och att allt ska vara skinande blankt och rent. Kanske inte tvärtom heller, när jag tänker efter men med tiden skaffar man sig sina prioriteringar. En av dessa är helt klart mockningen. Den tullar jag aldrig på.

Förkylning hos häst
av

Förkylning hos häst

Hästar kan precis som vi bli förkylda. Vissa kan börja hosta och andra blir lite snuviga. En tredje variant är att hästen blir svullen i halsen och/eller lite hängig. Precis som våra förkylningar kan variera, varierar förkylningssymtomen hos hästar också. Det är inget konstigt med det. Tvärtom. Däremot är det inte alla hästägare som uppmärksammar själva förkylningen. De rider eller kör på som vanligt.

‘Det är helt klart mindre bra. Det verkar som om inte alla förstår att hästar kan vara förkylda, eller så ser de inte symtomen? Nåväl. Om man rider för hårt på en häst som är sjuk så blir den i vilket fall som inte sundare. Det kan faktiskt leda till riktigt otäcka saker.

Ett extremfall

Virusbaserade förkylningar kan faktiskt sätta sig lite här och där, och påverka såväl hjärta som lungor som hjärna. Jag var till exempel med om en mycket otäck sak för ett antal år sedan. Det var vintertid och jag och min dåvarande sambo åkte från ett julbord på Djurgården. Vi åkte förbi Ryttarstadion i Stockholm och i skogarna såg jag en vacker häst med en ryttare komma spankulerande. Hästen verkade pigg och glad och de började trava upp för en backe. Men plötsligt så tippade hästen omkull!

Jag var inte sen att reagera. Jag ropar åt min sambo att stanna bilen, stampar ut i snöblasket med mina högklackade skor och hastar emot ekipaget. ”Jag kan häst!” ropar jag. ”Är du OK? Behöver du hjälp?”. Ryttaren visar sig vara oskadd men hästen ligger fortfarande och sprattlar på backen.

Vi försöker fundera ut hur i hela friden vi ska kunna få upp den (och varför den inte klara av att komma upp själv?). Jag ringer ett samtal till min tränare om råd. Vi har inga rep, sadeln är klämd mellan häst och mark och vi behöver proffshjälp. Men medan jag får råden om hur vi kan göra kanske känner jag mer än jag ser att hästen bara försvinner från oss. Den dör där mitt framför oss. Den var åtta år gammal. Det fanns inget vi kunde göra. Ryttaren berättade att den haft en infektion tidigare under året och fått en pencillinkur mot det. Och att den höll på att sättas igång. Hon hade haft hästen sedan den var föl. Vilket trauma!

Nu tror jag ju inte att alla hästar som rids när de är förkylda trillar av pinn bara sådär förstås. Men det är tankeväckande. En häst med en virusinfektion i kroppen ska vila ut och bli frisk innan man rider hästen med någon belastning. Med frisk menas utan symtom men också utan virus. Det tar ofta längre tid att bekämpa viruset i kroppen än vad symtomen visar. Så det gäller att vara lite iskall och inte köra igång för fort efter en sjukdomsvila för en förkyld häst. En skrittur är nog bara bra, men galoppträningen kanske kan anstå. Och man ska vara vaksam på hur hästen mår. Alltid.

Rhinitvirus vanligast

Ett vanligt virus som hästen kan drabbas av kallas för Rhinitvirus. Det betyder faktiskt snuva och det som vanligen kallas för förkylning hos häst. Och precis som med människor smittar den via andningsluften och man vill inte sprida vidare smittan. Om hästen får hosta av förkylningen kan den hålla i sig i flera veckor, i övrigt brukar Rhinitvirusinfektionen gå över på någon vecka.

I grunden sunda och friska hästar brukar klara en förkylning galant. Men det kan sätta sig på luftrören och ge ärr på vävnader om hästen hostar sönder sig när den är förkyld. Det är inte så ovanligt när det kommer till hästar som tränas för svårt med en förkylningsinfektion i kroppen, något jag också erfarit hos en häst jag tidigare haft.

sjuk 2 red

Sjuk utan att det märks

Ibland kan en häst vara symtomfri men ändå bära på en infektion. Det är betydligt svårare att hantera en sådan sjukdom. För hur ska man veta? Inga tecken tyder ju på att hästen är annat än helt frisk? Vissa tecken kan ibland avslöja hur det är – som svullna ben till exempel. Men i övrigt blir det ganska omöjligt att lista ut om hästen är frisk eller inte. Sådana infektioner kallas inom travspråk för smygande. Och det har hänt att hästar dött av att ansträngas för hårt och haft en sådan i kroppen. Som tur är tränar vi hobbyryttare sällan på den nivån att vi överanstränger våra hästar (för det är mest då det händer vid smygande infektioner). Så risken för oss är minimal. Men ändå. Det är lite läskigt, inte sant? Och det händer uppenbarligen.

 

För mer info om förkylning och häst: 

Hippsons veterinär om förkylning

Om Rhinitvirus

Smygande infektion – en travtränare berättar 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

Hästens normala temperatur

Har hästen feber? För att veta det måste vi veta vilken temperatur hästen har när den är frisk. Det kan variera en del mellan olika hästar. En del hästar har 37,2 grader som normaltemperatur, medan vissa har så högt som 38,2 grader eller ännu mer, utan att vara något annat än helt friska. Det sista är en grad som många skulle påstå är feber. Men så behöver det alltså inte vara för en enskild häst. Temperaturen kan också variera en halv grad upp och ner över dygnet utan att det är ett dugg fel på hästen. För den som rår om en egen häst är det därför smart att tempa hästen innan den visar tecken på sjukdom.

Feber är ett tecken på att kroppen reagerar för något, alltså att hästen inte mår ok. Det kan handla om att den får temperatur av en infektion, inflammation eller att den har ont. Nästan alla veterinärer (jag hoppas alla) frågar om hästen har någon feber när man ringer till dem. Ett ännu allvarligare tecken kan faktiskt också vara att hästen har för låg temperatur.

Det där med temperatur kan verkligen ställa till det. När jag för en halv eon sedan hade min häst på Gustavsberg hade jag också en skötare till hästen. Hon var mån om hästen och jag kommer faktiskt inte ihåg varför hon tempade honom. I vilket fall ringde hon mig och meddelade att min häst hade 38,7 i temperatur! Jag som visste att hans normala låg på 37,5 fick halvt panik och kastade mig i bilen, bröt alla regelverk som finns i att köra bil utom att köra på fel sida av vägen (tur detta är preskriberat för länge sedan, så jag vågar skriva det!), bara för att komma fram till stallet och mäta om temperaturen. Han såg ju frisk ut? Jag använde min termometer – den som hon hade använt var det något fel på. Hästen frisk, termometern sjuk. Så sådant kan uppenbarligen också förekomma, och skrämma vettet ur en.

omslaget2

 

av

Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm

av

Häst död på Friends Arena

Så hände det igen. Det som inte får hända. Men som händer ändå. En häst, den här gången fyrspannskusken Fredrik Perssons 21-åriga Luma de Lux kollapsar på Friends Arena mitt framför hela publiken. En tung avslutning efter en prisutdelning och något som jag starkt misstänker var ett trauma för Fredrik Persson med team. Och det tar ju inte många minuter innan ”drevet” är igång.

”Hur kan man ha en så gammal häst i tävling??”

”Det borde vara åldersgräns på tävlingshästar!”

”Stackars djur som drivs in i döden av vårt tävlande!”

Etc etc.

Suck.

Själv tycker jag också att det är vansinnigt sorgligt. För kusken, för skötaren och för teamet runt. Och det är jobbigt att läsa själv. Jag drar mig till minnes de jag förlorat hastigt och väldigt olustigt, de trauman jag upplevt med häst, där tragedin kommit som en blixt från klar himmel. Utan att vi kan göra något åt det.

Som den gången, nära jul, när jag och mitt ex åker från en jullunch med familjen genom Lill Jansskogen. Det är vackert med snö och vi är glada och i julstämning. Jag ser en häst med ryttare – de ser glada och pigga ut, och de går på ridstigen inte långt från Ryttarstadion. Det märks att hästen är på tårna, och den sätter fart upp i en backe i lätt trav med halvlång tygel. Jag ler. Det ser så härligt ut. Sedan händer det.

Hästen faller, ryttaren med den. Ryttaren kommer snabbt på fötter men hästen ligger kvar. Jag ber mitt ex stanna och tar sats ut i snön med högklackat.

”Jag kan häst! Behöver du hjälp??” ropar jag mot den förvirrade ryttaren!

Vi språkar om hur vi ska få upp hästen. Den ligger i nerförsbacken och det verkar som sadeln hindrar dess försök att komma upp. Jag ringer efter råd via telefonen, men när jag sagt några meningar i luren så tittar jag bara på ryttaren. Vi förstår. HÄsten har slutat att sprattla. De är död. Hon får ringa veterinär istället. Jag vet inte vad ryttaren heter, men jag vet att hästen var åtta år gammal. Hon hade haft den sedan hästen var ett år…… Det var många år sedan, men jag minns det så väl. Jag minns också insikten om att en häst kan trilla död ner, när som. Det är oerhört obehagligt att leva med det. Trust me.

Eller den gången jag tog emot min bästa kompis häst som opererats i mitt stall så han kunde vila upp sig och bli frisk igen. Det var också i juletid. Han mådde så bra efter operationen, allt såg så ljust ut,  och vi blåste faran över efter fyra veckor. Den 28 december, två dagar efter min väns besök här på gården, går jag ut på morgonen och ska fodra. Något är fel. Fruktansvärt fel. En box är tom.

Skräcken satte sig som en klo runt min kropp. Jag smyger fram mot boxen. Där ligger han. Inte ett märke på väggarna, inte ett spår av någon oro i bädden. Men en död häst. Min bästa väns häst. Den jag skulle vårda och få bra, för hästens skull och för min bästa väns skull. Då, där jag stod, hade jag önskat det var jag som dog. Jag visste inte till mig. Det var något av det värsta jag varit med om. Men sådant händer. Jag vet det. Det hände en av mina vänner med en fullt frisk häst också, och många andra jag inte känner med känner empati med. Det händer då och då. Även på Friends Arena. Även hos oss människor. Det får vi leva med. Att döden dyker upp. Den gör det för oss alla, på olika sätt. För den som dör en snabb död, är det antagligen mindre illa än för den som får sjukdomar och plågas länge innan döden kommer som en befrielse. Så känner de flesta av oss i alla fall vad gäller djuren. De ska inte plågas. Då är det dags att starta drev. Inte när naturen har sin gång.

Jag skickar här ett fång varma tankar till Fredrik Persson med team. Jag hoppas ni är OK, och att ni kan gå vidare med alla era andra härliga och fina hästar.