av

Travhästens öde efter karriären – blir det Malta?

Travhästen har i bästa fall en karriär fram till tolv års ålder. Sedan är den slut på banan. Då får den helt enkelt inte trava längre (om det inte är ett kallblod…). Vad händer med hästarna efter detta, och vad händer med alla hästar som inte visar framfötterna på banan alls?

”Billiga hästar”

Travhästen är avlad för att springa fort och har nerv. De är inte lämpade för några större framgångar på en ridbana. Därför står de inte precis högt i kurs bland blivande hästköpare. Mängder med gamla varmblod läggs ut på annons, till priser långt under slaktvärde. Vad händer sedan vet ingen. Alltför ofta blir hästarna vandringspokaler. En okunnig köper hästen, inser att han eller hon inte klarar av den och säljer den vidare. Hästen blir en vandringspokal. Alternativet är att den går till slakt.

Malta

Malta har också blivit ett enormt exporland för svenska travhästar. Under 2009 såldes nästan 80 hästar dit, direkt från svenska händer. Hur många som går omvägen genom andra europeiska länder framgår inte av de siffror som finns. Där får hästarna tävla tills de är sjutton år. Men baksidorna är att reglerna och hästhållningen är något annorlunda än vad vi är vana vid. Lutfi ”Almighty” Kogljini, kanske mest känd för sin kaxighet, skräder inte orden. Han anser att det är oetiskt att sälja hästarna till Malta. ”Där proppar de hästarna fulla med skit”, säger han. Och siffrorna ger honom rätt (länk).

En undersökning (se länk), visar att mellan 30 och 50 % av hästarna dopas. Kanske inte så konstigt – hästarna köps in billigt och är inte alltid helt friska. En lång karriär kan ha satt sina spår, och det kan också ha funnits hälsoskäl varför en häst sålts vidare).

Tränare vill till sverige

Charles Degiorgio, kan vi misstänka, är en seriös travtränare som vill framåt. Han verkar sedan 2008 på Mantorp, men är född och uppvuxen på Malta. I en intervju 2008 säger han att travsporten här och på Malta är väsenskilda. På Malta, menar han, finns inga regler att följa. Han kallar det för katastrof.

Vilka hästar som går på banorna i Malta hitas här. Vissa hästar blir också droskhästar, som bilden på den här länken.

Vad göra?

Lutfi har mer att säga om hästens öde efter karriären. Enligt honom finns ett stort ansvar för hästen och referenser krävs. Finland är ingen höjdare, det heller meddelar Lutfi, som har erfarenhet nog att yttra sig, misstänker jag. En tränare jag vet om ger bort sina hästar. Men då skrivs också tydliga kontrakt där det tydligt anges att hästen måste få fullgod vård och att den inte får säljas vidare. Den som bryter mot avtalet (vilket några gör i tron att tränaren glömt bort sin häst), åker obönhörligt in till tinget. Bra gjort! För mig är det obegripligt att hästägare inte tar ansvar för VEM de säljer sin häst till, oavsett hästras.

Svensk travsport har också börjat agera. I ett möte mellan svenska och maltesiska travrepresesentanter höjdes rösterna för en renare sport (länk). Det är ett gott inititativ, men långt ifrån tillräckligt. Malta är en del av EU och det går att skrika om EU-direktiv så mycket man vill. Om inte regionens verksamhetsutövare är för förändringen, kommer inte mycket att hända. Vi i Sverige är nog något godtrogna på att EU-regler minsann gäller överallt…. och att de dessutom har en verkan. För visst spelar svenska spelare på maltesiska banor, och det är spelet i sig som gör travet möjligt.

Mer läsning:

Travkompaniet

Intervju med Charles Degiorgio

av

Miljövänlig och skonsamt skogsbruk

Det är alltid lika härligt att se hästar som kan sitt jobb. I videon jag klippt in nedan är det totalt 1,9 ton ardenner, fördelat på två hästar, som jobbar. Coolt. Än roligare är det att läsa om alla som nu satsar på en skonsam och miljövänlig form av skogsbruk. Hästar har återigen kommit i ropet här, och många mindre skogsbrukare verkar föredra hästens mjuka tramp framför skogsmaskiners stora inverkan på marken.

Det här kanske är något för mig och Knaseputte? 🙂

av

Försök att stoppa grymma metoder bland Tenessee Walking Horses

Jag har funderat vidare på det där med att kunna tvinga en häst till vinst. Det finns oräkneliga ”metoder” som fått stora framgångar på tävlingsbanorna. När jag satt och surfade på nätet för att hitta exempel på detta, drog jag mig till minnes gamla fruktansvärda bilder på hur träningen av Tennesse Walking Horses kunde gå till. Det var åratal sedan jag läste om detta, och gick därför in för att se vad som hänt sedan dess. Här kommer en liten bakgrund och uppdatering. ”God läsning”, önskar jag bara… För visst går det att plåga ett djur till vinst, annars skulle ju ingen göra det här.

Walking Tennesse Horse

Bakgrund
1970 försökte amerikanska myndigheter sätta stopp för de grymheter som alltför ofta var förekommande vad gäller rasen Walking Tennessee Horses. Rasen är känd och berömd för sitt steg och sin höga svanslyftning. Men tränare som ville vinna tävlingar tyckte att benen aldrig kunde lyftas tillräckligt högt naturlig väg. Därför hade otäcka metoder utvecklats för att skapa ett än mer spektakulärt steg, för att hänföra och – för att vinna. Men, som tur är, väckte metoderna stor anstöt hos mängder med människor. En lag kom till för att förbjuda de metoder som ansågs som mest illa inom hästnäringen. Lagen kom att heta Horse Protection Act.

Metodernas innehåll
Metoderna som gav sådan uppståndelse gick ut på att på alla möjliga medel få benen att lyftas högt. De skulle knappast nudda marken, utan hästen ska liksom sväva över marken. Hur åstadkommer man då det? Jo, ”givetvis” genom att få hästen att inte tycka att markkontakt är en särskilt trevlig grej. Det finns mängder med sätt att få hästar att inte vilja röra marken. Här är några exempel som Tennesse Walking HOrses har fått utstå för att ge vinst åt sina ägare och tränare:
– skosömmar som avsiktligt ger ett extremt tryck på själva hoven. Det onda gör att hästen inte vill sätta ner sina hovar.
– Kemikalier som fräter sönder hovsulan så att den ömmar vid tryck.
– sylar och nubb upptryckt mot hovsulan för att ge smärta vid tryck.

Dessa metoder går under det gemensamma amerikanska uttrycket soring. För att verkligen förstå hur det går till och hästarnas reaktion rekommenderas länken till videon från Humane Society mycket varmt.

Hände något?
Vi kan ju hoppas och tro att lagar har effekt. På ett sätt har också lagen gett vissa konsekvenser. I alla fall för en del. Men den kommersiella världen runt Tenessee Walking Horse är enorm. Hundratusentals dollar står på spel. Så även om kontrollerna för att stoppa djurplågeriet har ökat, är det många som fortsätter.

År 2006 gick det inte ens att utse någon ärlig championatvinnare inom den klass som hästarna tävlar. Åtta av de elva finalisterna visade spår av de förbjudna metoderna, det som i USA kallas för soring. Det visade sig att sportens avigsidor var lika stora det året som det var under 1970-talet.

Hopp om framtiden
Organisationen inom Tennessee Walking Horses försöker nu ta ett nappatag i verksamheten. Under 2009 var till exempel kontrollerna mer rigorösa än någonsin. Teknikerna ger spår, så är det bara. Och kontroller kan sätta fast syndarna. Bara under 2009 avstängdes tre tränare på livstid för att bruka metoderna, och mängder med tävlingsdeltagare diskades från enstaka tävlingar.

Läs gärna mer om de olagliga och mycket grymma träningsmetoderna och hoppet om Walking Tennessee Horses framtid som med lite hjälp och kunskap leder till något bättre för hästarna. Här är länkar:
American Humane

US News

Organisationen Stop Soring

The Humane Society

Intressant video och info från The Humane Society

av

Övningar till för att lyckas!

När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.

Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.

Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.

Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.

Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:

”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”

I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.

Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida

Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.

Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?

av

Äldre hästar skyddar de yngre

När min nu fyraåriga hingst var en liten knatte på dryga ett år gick han, som han fortfarande gör, med de större hästarna. De var valacker och hade då, som nu, ett enormt tålamod med denna nyfikna och vänliga lillhingst.

Under hösten kom det en ny valack till stallet. Den skulle släppas ut tillsammans med de andra. Vi var ett gäng med på plats för att kika att allt gick väl.

När hästen släpps ut i hagen springer några av valackerna fram för att hälsa. Men inte de två största och äldsta. De formligen boxar in den lilla hingsten på dryga ett år istället, och agerar levande sköldar. De står som två Fadde-kopior på var sin sida, i sträng givakt utan att röra en min. De är stora redan från början, men i den ställningen såg de gigantiska ut. Den lilla ettåringen i mitten såg desto mindre ut och hade inget annat val än att vänta ut gubbsen. Han kom varken framåt eller bakåt och kunde inte se ett skvatt.

Där stod de och tryckte. De väntade ut hela den tid det tog för de andra att bekanta sig med den nya hästen och tills allt var lugnt i hagen igen. Då tittade de sig omkring, slappnade av och gick själva för att hälsa. SIsta häst att hälsa på nykomlingen blev den lille hingsten.

Det här är ett vackert exempel på hur hästar skyddar de yngre och mindre kunniga i en flock, de som behöver skyddas från faror. Det händer oftare än vad vi kan tro om hästarna får tillfälle att göra det som tillkommer dem naturligt, och är en helt otrolig upplevelse att få se som människa. Det ger en iblick i hästarnas rika och så viktiga sociala liv. De vet så väl sitt ansvar mot de yngre, nästa generation och beteendet är en helt naturlig del av det vilda hästlivet.

av

Oväntad hjälp från en gammelgubbe

Hästen som djur och mina hästar som individer upphör aldrig att fascinera. Hur mycket förstår de egentligen. Har de empati, och hur ser de på oss som människor i deras värld? Jag har inget svar på det, men jag får ofta indikationer på att jag ändå kanske står högre i kurs än vad jag i allmänhet tror.

Jag har inga föreställningar om att jag ska bli hästarnas bästa kompis. Deras hästkompisar är bra mycket bättre som vänner än vad jag är. Däremot är hästarna mina bästa kompisar, om ni förstår skillnaden. Jag är den som alltid ska ta deras parti, som alltid ska se till att just deras behov tillfredsställs och att det just dessa hästar som blir bäst hanterade av alla. Det är min uppgift som ägare.

Men ibland blir bilden helt annorlunda. Som när hästarna hjälper mig att lyckas, istället för tvärtom. En av dessa händelser skedde i somras. Mina hingstar och ett par av mina valacker var på sommarbete tillsammans med ett gäng andra hingstar och valacker. De trivdes utmärkt i hagen, men en av hästarna hade en förmåga att vakta grindhålet.

Varje gång jag kom med min då treåriga hingst och skulle ta ut honom från hagen kom denna lilla ettriga hingstponny och hade åsikter. Han forsade runt min hingst och tyckte han skulle flyga och fara. Varenda gång jag viftade bort ponnyn dök han bara upp på andra sidan om min hingst, som blev ganska så förvirrad över vad han förväntades göra. För det mesta gick det ganska bra efter lite vift och markeringar från mig. Den lilla hingsten gav sig ofta av efter en liten stund.

Men inte den här gången. Alla andra hästar var i andra änden av hagen, några hundra meter bort. Jag står själv där vid grindhålet och försöker vifta bort ponnyn som bara vägrar. Jag börjar misströsta. Jag kommer inte ut säkert, tänkte jag. Det här blir för struligt.

Då ser jag i ögonvrån något stort och mörkt komma forsande, bokstavligen. Det går MYCKET fort och han kommer som från ingenstans. Huvudet är sänkt som till attack. När jag tittar upp ser jag till min förvåning att det är min tjugoåriga valack. Han forsar rakt emellan min hingst och den lille hingsten, slår med huvudet ett par gånger som hot och tvärstannar. Sedan suckar han, höjer huvudet, vinklar fram öronen, slickar sig om munnen och tittar på mig som om han sa:
– sådär ja. Nu kan du gå ut.

Den lilla ponnyn är nu som bortblåst. Kvar står den gamla valacken på behörigt avstånd, som på vakt. Min hingst, som jag har i grimma och grimskaft har inte rört sig, utan snarare förstått situationen bättre än jag. Han står lugnt och väntar. Jag kan ta ut min lilla hingst i lugn och ro, utan besvär. Det fanns bara en tanke i min hjärna:
– Tack, min vän. Tack!

av

Hingstar – dömda till ensamhet, eller?

Det är något visst med en hingst, på gott och ont. de ses som vackra och ädla och maffiga. Men hingstar ses också av många som mer eller mindre givna monster. Den som söker stallplats och råkar ha hingst inser snart att det inte är det lättaste. Få stallar tillåter hingstar över huvud taget, och om de gör de blir det direkt en liten ruta till hage (om utegång alls) och den mest isolerade boxen av alla.

Som vilka hästar som helst
Varför räknas hingstar som något annat än vanliga hästar? Jag har haft år av tid att fundera på det. Jag har nämligen själv lyckats avla fram ett par hingstar, ett par hingstar som fortfarande finns hemma på gården. De är lättskötta, lätthanterliga och mycket känsliga. De är på många sätt mer lätthanterliga än stona, som inte alltid är lika lätt att komma överens med. Hingstar är förutsägbara. De vill ha snygga brudar, har svårt att koncentrera sig på fler saker än en och är mycket måna om att framstå som vackra och goa. Precis som män, med andra ord. Hehe…..

Den som säger att en hingst är oförutsägbar har nog aldrig tänkt sig in i hur en snygg ung hingst borde reagera när det luktar vackert sto eller när det står en snygg ung donna med svansen i vädret och glor på en. Men den som vet hur naturens gång är, vet precis. Det är bara att relatera till att hingstar har sociala behov som alla andra hästar, och att de är just hingstar. Det är inget fel med det! Snarare tvärtom.

Går fortfarande ihop
Idag är jag evigt glad över att mina hingstar och valackerna fortfarande går ihop. Det har kommit sig naturligt, då de tyr sig till varandra och verkligen tar stöd och hjälp av de andra. Maken till respekt för de äldre gubbarna får man ju leta efter. Jag misstänker skarpt (eller vet snarare) att det hjälper mig att få trevliga och lätthanterliga hästar – hingstar eller inte. De kan sitt hästspråk och vet när the bottom is nådd, på något vis. De vet hur det sociala spelet fungerar.

Dessutom har de all den sociala kontakt som behövs för att må bra. De forsar runt i hagen, leker och stärker upp sina ligament, sin muskulatur och sitt skelett. De lär sig använda rumpan för att snurra på bakdelar, kontrollera sina framben när de slår (de träffar aldrig), lär sig att nafsa sådär lagom så att det inte går hål. De lär sig tvärstanna utan att bli framtunga och de lär sig att gasa allt vad de har i närheten av andra. En mycket trevlig bieffekt är också att jag får en enormt trevlig stund när jag ser dem härja runt och leka. Det är livskvalitet för mig!

Inte ett bett finns att se på mina hingstar. Inte på valackerna heller. De är kompisar och respekterar varandra. De är the bachelor league, som jag kallar det.

Stona
Stona har sin egen gamla gubbe att ty sig till. Jag låtsas som han är HSB, han som är den stora hingsten i stallet. Att han är en tjugotreårig skumögd gubbe är det ingen som bryr sig om. Bara han går in i stallet stannar hingstarna upp med ätandet och trycker ner huvudet – jag är liten och snäll! Jag äter gräs! tuggar de undergivet. Eller? Här vet inte forskarna riktigt varför de unga gör så, men så gör de i alla fall. Inte för att han någonsin gjort annat än att skydda dem när de var föl. Det är det ingen som bryr sig om. Han är den utnämnde, den hingst som gäller i våran värld. De andra får hålla sig i wannabe-grupen och är nöjda med det.

Än fler i somras
I somras hade vi i alla fall ett tiotal hingstar och valacker av blandad ålder i en enda hage. Det gick utmärkt, förutom den lille prickige busen som älskade att hänga som en terrier i unghingstarnas halsar. Det blev små bitmärken som fick plåstras om så flugorna inte flockades. Men i övrigt hände inte mycket. De verkade ha buskul ihop. Men det gick att se att ”mina” fyra pållar, två hingstar och två valacker, höll ihop i vått och torrt. De var som en kärntrupp bland alla de andra.

Släpp hingstarna loss
Tyvärr är det väl så att när en hingst väl lämnats ensam så blir det svårt att få dem att fungera ihop med andra igen. Förväntningarna från människor om vad som kan och bör hända, blir höga och en stressad ensam själ kan inte förväntas bete sig helt normalt. Då blir det moment 22 och hästen är dömd till ett liv i ensamhet. SJälv skulle jag genast kastrera mina pojkar om jag behövde. Hellre ett liv med kompisar utan bollar än ett liv med bollar helt ensam. Men än så länge, peppar peppar, verkar det inte finnas minsta anledning. Just nu har de fullt upp med att försöka hitta gräset under den meterdjupa snön i sin stora hage. Det kan de fortsätta med.

Forskningen

De har till och med forskningsresultat som visar att deras lilla bachelorgrupp är hur naturlig som helst. Hingstar formerar sig i mindre grupper som håller sig nära en annan eller flera andra grupper, och interaktion mellan dem är inte helt ovanliga. De SKA trivas ihop, och det gör det också så länge maten räcker och utrymmet är tillräckligt. Annan forskning, bland annat forskning från Dr Deborah Goodwin, visar att hingstar inte ens är de som är mest aggresiva i en flock. Och det säger en del, för hästar är inte särskilt aggressiva till att börja med, om vi människor inte utmanar dem till att bli det.

För mer läsning om hur hästen är:

Dr Deborah Goodwin

av

Avvänjning av föl

I år har jag ingen liten fölunge som väntar på att för första gången se dagens ljus. Inte heller går det någon liten knatte vid sin mammas sida och lär sig om hur vi konstiga människor beter oss, hur världen är funtad eller hur hästar beter sig. De föl som jag har är numera stora grabbar, med full fart ute i hagen, tillsammans med kompisar.

Det är lite tråkigt. Det finns få ting här i världen som är mer fascinerande än att se en fölning eller att se den lille se världen utanför med stora förvånande, men nyfikna ögon. Den senaste dök upp i mars, för ganska precis två år sedan. Han passade på att dyka upp precis när snöstormen rasade som värst. Då var jag extra glad över att allt gick som det ska. Hur hade vi annars kunnat få ut veterinär inom rimlig tid, när drivorna låg som stora sjok på vägen? Men som sagt, allt gick fantastiskt bra och hans första blick av världen var att den var alldeles vit och kall. Nu vet han bättre.

Att avvänja ett fölis
När den första fölisen dök upp i mitt stall började jag redan första dagen att fundera över avvänjning. Det var ju en pojke. Annars hade jag nog inte brytt mig så mycket. Ston är med ston och det hade nog ordnat sig av sig själv. Men hingstar blir könsmogna och tycker att tjejerna är lite väl vackra. Så jag läste och funderade. På Flyinges hemsida och i ”att bli med föl” fanns flera förslag, men ett som rekommenderades varmast: successiv avvänjning och gärna sent. Jag kom snabbt fram till att det nog passade mig. Jag skulle se och veta, när tiden var inne.

Hästarna löser frågan
I mina fall har det absolut inte handlat om att något sto stött bort sin fölis. De har alla varit ypperliga mammor som verkligen månat som sina föl. Det gick därför inte att utgå från att hästarna skulle sköta biffen. I alla fall inte på det sättet. Harmonin var totalt och hur de stod ut med de små spattiga och busiga fröna är mer än vad jag förstår. Särskilt de andra stona. Lilla gotlandsrusset som lekte och lekte och lekte.

Det kom dock en tid för var och en att säga farväl till tjejligan. För den ena var det när han började lära sig kliva på ett sto. ”Moster Tammy” var mer än hjälpsam att visa. Då fick det bli grabbligan istället. Det gjorde inte mycket. Där fanns kompisar han redan kände, tack vare inväjning och mamman var igång sedan länge. SÅ han var van att ha andra polare. Sedan såg han sin mamma på andra sidan, och det verkade räcka fint.

En annan åt något så förskräckligt att mamman hade svårt att hålla hullet. Fölet var fet som en gris, medan mamman tunn som en speta. Det gick inte längre, hur jag än fodrade. Så då fick även den lilla kraken flytta till grabbarnas gäng. Inte hade han några problem med det. Det tog ett par veckor med egen box brevid mamma och sedan insåg han fördelarna. Grabbarna var bra mycket roligare att umgås med. Där gick det att leka ordentligt.

Många säger att ett föl ska avvänjas vid sex månaders ålder. Jag ställer mig verkligen frågan varför? Det händer inte i naturen, och det finns inget som kräver det i människans vård heller. Mina hästar har alltid hållt igång även under och efter fölning, med varsam träning. Fölen med till en början, men sedan ensamma. Först en liten stund, och sedan längre. Det har gjort att fölen blivit vana vid att mamman jobbar. Tack vare harmoniska flockar har det gått utmärkt i alla fall.

Ekonomiska skäl?
Att göra det av ekonomiska skäl är inget bra argument. ANtingen har man råd att föda upp en häst, eller så har man det inte. Då ska man också låta bli. För kostnaden av att vänja av ett föl tidigt kan stå en ägare mycket dyrt. Magsår hos föl är inte att leka med, beteendestörningar orsakar stora problem och det är visat och forskning pågår om hur olyckliga och stressade djur lättare blir sjuka (se Linda Keelings forskningsområde: glada djur är sunda djur…). Tillväxten vid tvära avvänjningar tidigt får sig också ett hack, vilket gör att uppbyggnaden av själva hästen kan bli sämre. Det leder till sämre hållbarhet längre fram. Även stona kan drabbas av sjukdomar pga stress vid särskiljningen. Kolik och juverinflammationer är inte helt ovanliga.

Själv är jag glad att jag inte hade någon brådska. Några stressproblem eller andra problem har jag inte varit med om. Det värsta som hände var nog att en av fölisarna ville hänga med på ridturen och stack under stängslet ett par gånger. Han lärde sig dock att elen inte är någon skön upplevelse.

Mer läsning om avvänjning:
Hästens näringsbehov Christina Planck och Margareta Rundgren
Att bli med föl
Eva-Marie Lewin, fd veterinär Flyinge med specialinriktning avel.
Flyinges hemsida (kika under avel)

av

Vad är nödvändigt lidande hos djur?

Anna Olsson, forskare vid Insitute for Molecular and Cellular Biologi i Porto ställer i ett par blogginlägg på Forskarbloggen det egentligen så uppenbara konstaterandet:
Om djur ska skyddas från onödigt lidande, måste det, enligt lagen och definitionen, finnas nödvändigt lidande (som de inte behöver skyddas ifrån, underförstått?).
Anledningen till Annas inlägg är den mediastorm som blossade upp angående grisarnas tillvaro, först i Danmark och sedan i Sverige förra året.

Sug på den karamellen. Nödvändigt lidande för ett djur, som det inte behöver skyddas emot utan något vi får godta. Vad kan det vara- egentligen?

Anna ser tre kategorier av sådant lidande. De tre hon anför är att ge vård (som kan ge smärta), att genomföra djurförsök, och att producera djur för mat. Det är också rangordnat efter acceptans och vi kan nog anse de flesta svenskar som för att ge vård (men inte all typ av vård kanske), en del anser djurförsök är okej, medan väldigt få tycker att djur som lider inte är okej i matproduktionen.

Men lagen tillåter visst lidande i samband med djurproduktion för mat. Såsom kastrering av griskultingar utan bedövning, till exempel. Men det kan också handla om att djur får lida ”lite” för att vi ska få billiga mat. So utrymmesbegränsningar som ger stereotypa beteenden och andra ingrepp som inte djuren får något ut av, utan oss.

Det får mig osökt att tänka på Michaneks och Thelins bok ”Vi avlivade hästen. Den ligger under presenningen”. Inför lanseringen av den boken yttrade de två namnkunniga herrarna en åsikt om att det djurskydd vi har idag inte är till för småbrukare inte. Med Annas ord om nödvändigt lidande, blir bilden verkligen intressant. Småbrukare som inte har djur som huvudsakliga inkomst är kanske inte så intressanta för marknaden, men storproducenter och deras jättekonsumtion ger medborgarna det de vill ha? Ett kött som kanske inte är så etiskt och så gott, men som ändå kan säljas för 29,90 kilot i butiken. Ses då kanske de produktionsmönster som finns i storstallarna idag som ett nödvändigt ont? Det kan jag se en poäng i, den retoriken.

Däremot vet jag inte än hur innehållet i Michaneks bok och Thelins kommer att te sig när jag läser den, vilket jag inte gjort än. Jag får ingen riktig bild över hur många mindre jordbrukare, hästägare och hundägare som känner sig överkörda av myndigheterna. FInns det någon sådan bild tro, och går det att skaffa sig en trovärdig, någorlunda objektiv bild i en värld som är så full av känslor och tyckanden? Det återstår att se. Jag får leta vidare i forskningsbloggar, forskningsresultat och läsa veterinärers böcker när de kommer ut. Så mycket är klart…

av

Ställa diagnos och behandling mot magsår

Det är inte så lätt att veta om en häst har magsår eller inte. Vissa hästar uppvisar inga symtom alls, medan andra hästar börjar prestera sämre, får flera små kolikanfall, sämre hull, dålig hårrem och/eller nedsatt aptit. Det svåra med magsår är att symtomen ofta är allmäna och kan tyda på vad som helst egentligen.

Hos föl är ofta symtomen värre, och det är också ett allvarligare tillstånd. Diarréer, tandgnissling, kolik och kraftig salivering är de vanliga symtomen.

Gastroskopi
För att veta om en häst har magsår är det enda säkra sättet en ordentligt undersökning. Veterinär undersöker magsäcken genom gastroskopi. Ett videoendoskop förs ner i hästens magsäck via näsborre och foderstrupe. Då kan väggarna undersökas. Särskilt undersöks också magmunnen. Magsår där upplevs som värre och är svårare att bota.

Behandling
Den behandling som i första hand är aktuell är att bota orsaken till magsåret. Foderrutiner ses över och eventuella mediciner gås igenom. Det är nästan bara om hästen har riktigt allvarliga symtom som medicin sätts in, i alla fall i Sverige. Omeprazole har visat sig verksamt, liksom Losec (det vi människor också tar). Även foder som innehåller Apolectol fungerar i vissa fall.

Källa:
Jan Skidell, överveterinär
Ringsjöns veterinärer