Kan en fd beridare ge dressyren en ny riktning?

Det händer en hel del i svallvågorna runt Helgstrand, som är fokus i en skandal jag tidigare skrivit om här på bloggen (här och här). Samtidigt pågår träning och tävling som ”vanligt” på ridbanorna runt om i världen, även om få numera kanske vågar lägga ut bilder på olika ekipage. Risken för att kommentarsfälten överöses med kritik är överhängande och sker kontinuerligt. Det är som fördämningarna släppt och tystnadskulturen håller på att bli manglad. På gott och ont, och något som jag kommer att återkomma till i kommande inlägg.

Det finns dock en tränare som inte skäms över att visa upp sina elever under ridning. Inte alls faktiskt. Och av någon ”underlig” anledning får heller inte dessa bilder eller ens videos några negativa kommentarer. Hur kan det komma sig egentligen?

Bilder som Hausberger lägger upp på sin FB-sida.

Tränaren jag pratar om är Andreas Hausberger, en numera före detta chefsberidare på Spanska Ridskolan. (bilderna är hämtade från Facebook). Han arbetade som beridare på Spanska Ridskolan i fyrtio år, och de senaste femton åren som chefsberidare innan han plötsligt fick sparken från jobbet och fick gå på dagen. Ledningen var så arga på honom att han till och med förbjöds att ens vistas på anläggningen och informationen om hans arbete och verk försvann i ett nafs från Spanska Ridskolans hemsida.

Bilder tagna på Hausberger, hämtade från FB.

Det uppges att orsaken till det omedelbara avskedandet som skedde i mars 2023 efter hela fyrtio års tjänst berodde på ett brev som Andreas Hausberger skickade till Alfred Hudler, verksamhetschefen på anläggningen. Det var också han som skickade iväg Andreas Hausberger med buller och bång. Brevet måste ha varit sprängstoff.

För att förstå detta brev måste man ha lite bakgrund om vad som hänt på Spanska Ridskolan i Wien, denna anrika institution. Spanska Ridskolan må ha ett fantastiskt rykte, men under ett antal år har detta skamfilats på många sätt. När Podhajsky styrde och ställde över ridskolan, efter att ha räddat den under andra världskriget, fanns det ingen annan institution som bar de höga idealen om klassisk ridkonst så väl som denna Spanska Ridskola. Jag rekommenderar verkligen att läsa mitt inlägg om just Podhajsky i denna blogg. Här är länken.

Men säg det som varar för evigt. Styrningen under 2000-talet har varit allt annat än bra för vare sig ridskolan eller den tradition den är satt att förvalta. Ledande poster har allt mer tagits över av människor som kan mer om marknadsföring av flaskor än om hästar. Det har gett intryck på organisationen. Många fantastiska beridare har försvunnit, när intresset i organisationen började handla mer om pengar än om att förvalta god hästetik. För detta ändrade synsätt påverkade såklart också hur hästarna utbildades och hur deras välvärd kunde upprätthållas.

Och till slut fick även då Hausberger nog. I hans brev har han enligt uppgift kritiserat ledningen för hur höga kraven blivit på hingstarna och hur låga kraven blivit på ryttarna. Det har gjort att kvaliteten blivit undermålig, när fokus inte är på rätt saker, och att Spanska Ridskolans viktigaste resurs – fantastiskt fint tränade hästar av superba ryttare, inte längre finns kvar. Hausberger krävde Hudlers avgång, och att ett nytt system för utbildningen skapades.

Den som fick gå blev Hausberger själv, och nu menar många att Spanska Ridskolan håller på att självdö, när pengar och att det ska gå snabbt går före hästar och konst. För nu finns inga klassiska beridare som gått den långa vägen kvar alls. Så kanske är det Spanska Ridskolan som drog det kortaste strået, och världsdressyren och synen på hästar det långa?

Vi kan väl hoppas det! Som tur är hade Andreas Hausberger nämligen redan långt innan avskedandet andra uppdrag vid sidan, uppdrag han idag har som heltidsjobb istället. Redan 2015 tränade han Jessica von Bredow-Werndl, Benjamin Werndl, Sönke Rothenberger, Saneke Rothenberger and Semmieke Rothenberger, där Jessica kanske är den allra mest kända av dem. Hon är också en av de få som inte anses ”trycka” ihop sina hästar i dressyren. Inte alls faktiskt. Och hon vinner. Och vinner. Och vinner.

Bara för några dagar sedan så kom det ut en liten videosnutt på facebookgruppen ”Equestrians – it’s time to act!”, en grupp som verkligen rekommenderas om man är intresserad av bättre ridning – för hästarnas skull. Länken hittar du här: https://www.facebook.com/reel/389800653416534 (gick inte att bädda in av någon anledning?). En fantastisk piaff på en offentlig träning – allt annat än ihopknycklad trampar hästen Dalera under sig med bakbenen och dansar. Dalera ser ju till och med vilken väg hon ska ta på ridbanan! 😀

Så kommer det att bli så att den klassiska ridkonsten nu, tack vare Hausberger, kommer att ta klivet från Spanska Ridskolan till dressyrarenorna runt om i världen? Vi kan väl hoppas det. Hausberger är för närvarande den mest uppenbara länken mellan Podhajsky och dagens ryttare – och Podhajskys ideal och träningstänk är klart att föredra framför dagens genvägar. För hästarnas skull. Jag vet vem jag hejar på som 17 att vinna OS-dressyren i Paris i sommar i alla fall.

Länkar med mer läsning för dig som blir nyfiken på att veta mer:

Här har du en mycket intressant podd där Andreas Hausberger är i fokus: https://poddtoppen.se/podcast/1354890095/the-horse-podcast/andreas-hausberger-chief-rider-the-spanish-riding-school-vienna

Horse and Hound skriver om ett upprop som skedde strax efter Hausbergers avskedande där allmänheten kräver förändring inom Spanska Ridskolan för att den inte ska dö ut.

Horse Folk Magasin om hur kunskapen försvann i Spanska Ridskolan.

En Sveden-epok har gått i graven

En Sveden-epok har gått i graven

Så nås jag av det så tråkiga beskedet att Helene Knutsson, giganten som drev Svedens gård i så många årtionden tillsammans med sin fantastiske man Göran, har gått bort. Göran gick bort i våras, och nu finns ingen av dem kvar. Jag har tänkt så många gånger att jag skulle åka förbi och säga hej, och se hur det var. Inte för att jag kände Göran och Helen så här i vuxen ålder. Utan för att de hade ett så enormt stort inflytande på mig, mitt liv och inte minst mitt hästliv under merparten av 80-talet när jag var tonåring. De minnena vårdar jag så ömt än idag, och kommer alltid att göra. Men nu är Helene och Göran borta och jag kan inte säga tack längre. Det är för sent. Och jag kan inte göra annat än att skriva här och berätta om hur fantastiska de var. Så att fler förstår och för att man inte ska glömma deras otroliga insats under deras livstid.

Då i ungdomen på 80-talet fick jag chansen att åka på Svedens ponnyläger. Jag måste ha fått högsta vinsten. Vilka läger det var! Ytterst välarrangerat och välordnat, så hade vill fullt upp från morgon till kväll. Med teorilektioner, dressyr- och hopplektioner, uteritter, körning av gårdens otroligt vackra gotlandsruss, voltige, longering, bad, utflykter, bus och inte minst att sätta ihop sista dagens föreställning. För föreställning skulle det vara – med show, dans, voltigenummer, hästparad, utklädning och allt. När jag kikar i mina luntor med papper från den här tiden inser jag att någon (Helene?) har skrivit en hel saga som vi spelade med olika nummer och musik. Och vi repade febrilt för att sätta allt så bra det bara gick och tog det på största allvar. Vi hade också dressyrprogramridning under veckan och hopptävling. Dressyren dömdes av Göran, en person jag hade stor respekt för. Och det skulle man ha. Göran var en fantastiskt genuin och trevlig person, och kunnig. Han var internationell kandidat inom domarskrået och kunde köra häst som ingen annan. Så här fick man de poäng man förtjänade på ridbanan och konstruktiv kritik. Inget slarv här inte. Ja på Svedens gård med Helen och Göran i ledningen kunde man göra allt med hästar. Och hästarna var det centrum varav allt snurrade kring.

För Helene och Göran var hästarna och eleverna det de levde för. Den kärlek de hade till sina vackra djur var mäktig och genomsyrades på gården. Vad lyckliga vi var på Svedens gård när vi var där. Vi fick känna oss viktiga och duktiga och att det var möjligt att ha roligt med häst. För första gången. Ridskolorna i Stockholmstrakten var mindre bra på det, nöjer jag mig med att skriva just i denna text. Men här fick vi hjälpa till överallt och ta ansvar, fick beröm när det blev bra, konstruktiv kritik när vi behövde göra bättre. Här vågade jag rida min första LA. På McChief, stallets kanske bästa ridponny. Vilken häst! Med tiden kom jag att rida många av de hästar som stod där i stallet, och jag kommer ihåg många av deras namn. Och jag tyckte alla var lika fantastiska. För så var det på Sveden. Och oj så jag längtade till dessa läger!

Göran som kör sina älskade hingstar.

Att jag också fick chansen att jobba här under några sommarveckor i ett par år, satte djupa spår i min syn på vad som går först på en hästgård. Hästarna. Och vad kamratskap och att hjälpa varandra betydde. Jag tittar i mina gamla pärmar. Sådana jag inte haft hjärta att göra av med. Jag hittar varenda anmälningssedel till ridlägrena, våra låtsasanmälningar till dressyrprogrammet vi skulle rida på lägret, alla tjocka luntor med information som Sveden sände ut till alla oss lägerungar med bilder och allt (vilken ordning och vad tryggt det måste känts för föräldrar att skicka oss hit!), varenda papper från teorin på lägren- hur man gör halt, framdelsvändningar, hindertyper, ”you name it”, vi lärde oss det. Allt finns kvar. Tack mig själv för att jag inte gjorde mig av med detta. Nu känns varje papper värdefullt, ett älskat minne i sig.

Den här målsättningen med lägren borde fler ta efter – och förverkliga!

Svedens gård har varit Helenes och Görans hem i närmare 70 år (!). Helene och Göran arrenderade gården först Helene och hennes bror Erik, ärver när mamma Lilly dör. Helene löser ut Erik några år efter det. När Helene och Göran tar över gården är hästsporten i sin linda och det fanns ytterst få hästar var hobbyhästar. Så Helene och Göran hade mjölkkor under de första tiotal åren, och i kombination med det startade de upp Svedens Ponnyklubb (den startade 1958). Sedan utvecklades verksamheten med hästar stadigt. Under 80-talet när jag var där måste det ha funnits över 60 hästar på plats, ridhus, två ridbanor, flertal stallar, en lägerlänga för lägren inklusive arbetarbostad, mängder med uthus, Heléne och Görans otroligt vackra hem, och enorma hagar. Vilket arbete de la ner på allt detta, vilka framgångar de hade, och vilka pionjärer de var som tog sig an nya idéer och de var en stor del i utvecklingen av den moderna ridskolan. Till sin hjälp hade Helene och Göran herrarna Stig och Eilert, och det var nog tur det med tanke på den enorma arbetsbelastningen med all verksamhet. De var tystlåtna bröder som jobbade hårt, men som också gillade att busa (snällt!) med oss kids. Vi var trygga på Sveden. Alltid trygga.

De hästar som hamnade på Svedens gård var nog ganska så lyckliga och trygga de med. Stora hagar, fina stallar, välordnad service och fantastiska människor med stor kompetens tog hand om dem på bästa sätt. Hästar från andra ridskolor hamnade också ibland här. De som inte passade där. Men här var de prinsar och prinsessor och trivdes!

Dressyren var i fokus, och faktum är att dressyrryttarinnan Minna Telde tror jag än idag tävlar för Svedens Ponnyklubb och Charlotte Haid-Bondergaard har även hon tät anknytning till Svedens Ponnyklubb, Helene och Göran. Så framgångar för eleverna saknades inte. Gotlandsrussuppfödningen hade stora framgångar den med, med hingsten Charm och inte minst med guldhingsten Mario, som var Görans stora guldklimp som prisbelönades ett antal gånger och och som fick en stor mängd lyckade avkommor. Shetlandsuppfödningen gick också bra och detta med avel höll Hélène och Göran kvar intill de sista åren de orkade driva verksamheten, även om Svedens Ponnyklubb sedan länge tagit över ridverksamheten.

Tusentals unga hästjejer och en del killar danades i sin ridkonst och sin hästkunskap av Helene och Göran, och fick en fantastisk plats att vara på. De många kallade sig Svedenbarn och vart man träffade en sådan, så hade man verkligen att prata om! Helene som inte fick egna barn hade istället ett helt hav av barn som på pappret kanske var andras, men som såg henne som en extramamma, mentor och vän.

Inflytandet på hästvärlden var minst lika stor, som kunniga pionjärer de var. Ja även inom kulturen var de framgångsrika. För på Svedens gård finns Linnés bröllopsstuga där man i alla år hållit guidade turer. Stugan har en enormt lång historia som startar under 1500-talet och mest känd har den blivit för att här gifte sig Carl von Linné med Sara Elisabeth Moraeus 1739. Detta arbete fick paret också Faluns kulturpris för.

När jag nu några dagar efter att det har hänt ser att Helene gått bort (hon gick bort 27 oktober 2023) förstår jag också att många varit upprörda över hur Helene hade det den sista tiden i livet. Hon som alltid vördat de levande blev själv fråntagen värdighet den sista tiden, inser jag dessvärre. Hon fick gå bort utan vänner och kära runt omkring sig i stor sorg efter hennes livskamrats bortgång, efter att hennes hund togs ifrån henne (Helene var skadad i ryggen och i djup sorg efter Görans bortgång och hade hemtjänst som gick ut med hunden utan att komma tillbaka med den, enligt uppgift. Den hade tagits hand om på annat sätt) måste hon blivit väldigt förvirrad och olycklig när de sedan bryskt tog bort henne från den miljö hon haft sedan 1954 – Svedens Gård. På ett hem där hon inte får chansen att träffa sina vänner och mår så dåligt att hon slutar prata så går hon då till slut bort i ensamhet. Kvinnan som var ett socialt fenomen och som betydde så mycket för så många.

Många i Falun där Svedens Gård ligger var och är mycket upprörda över Helenes öde. Många ”Svedenbarn” samlades, med hästar och allt, för en marsch under lördagen för hennes rättigheter och gick och red till hennes boende – dagen efter hon dog. Ingen berättade få att hon redan gått bort, utan besöket vännerna önskade avvisades. Först efteråt kom det fram att Helenes dagar var förbi. Upprördheten över hur Helene behandlades i sitt livs slutskede är stor men kampen verkar större. En samling med många nära och kära har skett på måndagskvällen (30 oktober) utanför hennes hus på Svedens Gård. Där har man tänt ljus till såväl Görans som Helenes minne.

Och vi får se vad som händer framöver. För ingen vet vad som händer nu. Inte med arvet, eller med Svedens Ponnyklubb som sedan 1996 haft samverkansavtal med Helene och Göran, och som nu sagts upp av förvaltaren. Nya krav har ställts av jurist som ombesörjer dödsboet. De arvingar som finns är syskonbarn. Så tråkigt med all dena osäkerhet och oro – så långt ifrån allt det Helene och Göran stod för. De stod för kärlek, trygghet, vänskap, empati, givmildhet och samverkan. Och det finns nog ingen som någonsin tror att Helene och Göran ville något annat än att Svedens Gård skulle få fortsätta vara det paradis för djur och människor som de själva skapat och levt för.

Nu kan ingen göra något mer för Helene. Hennes livsgärning är över, en livsgärning att vara mäkta stolt över. Vi som finns kvar kan kämpa för att ingen människa ska få ett slut utan värdighet. Och vörda allt det Helene och Göran hann göra och utverka under deras långa livstid. Jag hoppas vi alla som minns, alla vi som vet vilket enorm skillnad såväl Helene som Göran gjorde för så många under sin livstid, alla som dessa båda förändrade livet på, som de fanns där för när de som bäst behövde, och alla som bryr sig, minns den gärning de båda gjorde när de levde.

Marsch anordnas för Heléne Knutsson, dagen då hon går bort.

Vila i frid Helene och Göran. Jag minns er med glädje, med värme och tänker på er ofta. Har alltid gjort. Tack för att jag fick bli en liten, liten del av detta och att ni visade mig hur härligt ett liv med häst kunde vara. Jag vet att otroligt många andra ”där ute” minns er med än mer kärlek. Det har de visat under era livstider och även nu, när ni inte längre finns kvar. Ni har ”fostrat” många vettiga människor. Det ger hopp, även i mörka tider.

Må era enorma insatser för så många av oss aldrig någonsin bli glömda, utan föras vidare till kommande generationer. Vilka otroliga människor ni var. Tack för att ni fanns.

Helena 15 år visar stolt upp McChief för mamma när hon kommer för att se uppvisningen sista dagen på lägret.

En sann hästmänniska har hoppat av

När Drottning Elizabeth II skulle förevigas inför sitt 70:e regentår, som för övrigt inföll i år, valde hon att posera med sina två älskade hästar, två vackra fellponnyer. Och så kommer hon alltid att bli ihågkommen. Igår gick hon bort 96 år gammal. Och jag är ganska övertygad om att det var precis så hon ville ha det.

Elizabeth var en hängiven hästälskare och en enorm ambassadör för hästsporten under hela sitt liv. Själv var hon en ytterst skicklig ryttare och kom att spendera många timmar i sadeln ända till slutet. Kanske är det därför vi hästmänniskor kände en extra närhet till denna fascinerande kvinna som kom att regera i makalösa 70 år och som kom att hantera 15 stycken olika premiärministrar i sitt land.

Jag hade turen att vara i London i början av sommaren just när London firade sin drottning. Vilka parader och vilka firanden, ja vi hamnade mitt i en fantastisk folkfest! Det var drottningen tillsammans hästar och hundar på alla de sätt- hon hade egna Corgies och dessa har blivit som ett signum för drottningen. De var med överallt, dessa hundar. När Elizabeth träffade på Putin i början av 2000-talet lär hundarna börjat skälla och blev oroliga. Drottningen hade då konstaterat att hundarna var bättre på att avläsa vad en människa är för något än de flesta andra…. så rätt hon hade.

Firandet skedde precis överallt och staden var nästan dränkt i flaggor. Överallt brittiska flaggor – som vimplar, som hattar, som klänningar, som tröjor. Storleken på firandet avslöjade en älskad kvinna som så gjort mycket för sitt land och som regerat så länge att hon blivit själva sinnesbilden för det som Storbritannien står för. En kvinna som fick ett magiskt men också mycket ansvarskrävande och tufft liv – ett liv hon klarade med glans. Kanske fick hon god hjälp av sina älskade djur, som var så stor del av hennes dagliga liv.

Nu är Drottning Elizabeth II död. En epok har gått i graven och Storbritannien kommer inte bli sig riktigt likt igen. Aldrig mer. 10 dagars landssorg är utlyst – inte konstigt med tanke på det inflytande denna kvinna har haft, ett inflytande som gett ringar långt in i framtiden.

Jag tror och hoppas att hennes corgisar och hennes hästar har tagit emot henne där på andra sidan. Och att de som ännu lever kommer till rätt personer – det är jag ganska säker på då det tagits upp i hennes testamente. Elizabeth var inte riktigt damen som slarvade med något eller lät ödet bestämma vad som skulle hända.

Long live the Queen!

Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Hästen i våra hjärtan

Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?

Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar, och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.

 

 

Endast Sverige svenska ridskolor har

Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.

Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.

Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.

De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.

Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.

Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.

Skrivelse från Göteborgs universitet om ridskolornas historia

 

Svenska Ridsportsförbundets historia (Rekommenderas! Vilka härliga historiska bilder de har hittat!!!!).

Världens högsta häst?

Det påstås det. Snäll är den i alla fall, verkar det som. Tur det med den mankhöjden! 😀

 

Han heter Big Jake, är ett belgiskt kallblod, och är 2,10 cm i mankhöjd. Något högre än vår Rio med andra ord som är knappa 1,80. Hur länsstyrelsen skulle ta att ha en Big Jake i ett vanligt stall förtäljer inte historien men om du vill ha en häst som mäter upp mot denna häst, så är det bäst att ta till takhöjden i stallet. Boxstorleken också när du ändå håller på. Hästen är född år 2007 och vikten ligger på 1,2 ton.

 

25 längders vinst

Det är alltid lika roligt att se lite äldre klipp på nätet. Och att se Secretariats vinst om 25 hästlängder! Det är mumma det för en hästentusiast. Året var 1973 och visst var galoppörerna minst lika snabba då som de är nu. För det här rekordet står sig än idag. Kolla här bara!

Secretariat är tack vare denna vinst och två andra lika stora, vilket gav honom en Triple Crown liksom många fler en legend inom galoppsporten. Då, 1973 var secretariat tre år gammal. Ni vet säkert att det blev en film om honom också för ett antal år sedan, precis som för Seabiscuit.  regisserad av Randall Wallace (Braveheart, Pearl Harbor). Här kan ni läsa mer om den filmen. 

Eller se trailern här:

 

Reckless – en hjältarnas hjälte

Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.

Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.

Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.

För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.

Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.

För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.

Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.

 

 

 

Mer info:

Wikipedia

Sgtreckless.com

 

 

 

 

Du blir aldrig för gammal för ridsporten

I de flesta sportvärlden är utövare pensionsmässiga långt innan de fyller fyrtio. Med några undantag. Ridsporten till exempel! Här tävlar män och kvinnor på lika villkor, men också ryttare i alla åldrar. Det är egentligen helt fantastiskt. Som ryttare kan jag drömma om framtida ”segrar” och se fram emot att utvecklas i min sport så länge jag orkar kravla mig upp till häst. Det är få förunnat, och något jag verkligen älskar ridsporten för.

Det är därför inte förvånande att vi hittar världens äldsta OS-deltagare just inom ridsportsgrenarna. Hiroshi från Japan deltog till exempel första gången år 1964, då i hoppning. Numera tävlar han i dressyr och hoppas få delta i Rio senare i år, meddelar Hippson. Det räckte tydligen inte med att delta (som äldsta deltagare) såväl 2008 som 2012. Med tanke på att Hiroshi är född år 1941 är detta en imponerande satsning. Och lyckas han blir han den äldsta OS-deltagaren någonsin, och därmed slå svenske Oscar Swahn. Oscar var år 1908 nästan 73 år gammal då han ställde upp i skyttetävlingen. Näst äldst hittills var ännu en dressyrryttare: Arthur von PongraczHiroshi ligger just nu trea med sina 71 år i förra OS:et, tätt följd av flera andra ryttare.