veterinär

av

Hur vanliga är felbehandlingar av häst?

Ikväll handlar ett av fallen på SVT:s program PLUS om en liten fölis som blivit så felbehandlad att hästen inte gick att rädda. En fruktansvärd historia som ledde till det ”värsta” som kan hända en veterinär – en erinran. Mycket mer brukar det inte bli. I det här fallet var det en Distriktsveterinär som felat. Ansvarig arbetsgivare är Jordbruksverket, ett verk som också håller i veterinära ansvarsnämnden, den nämnd som går igenom eventuella felaktiga behandlingar efter anmälningar av djurägare som anser att veterinärerna inte gjort som de ska…..

I det här fallet krävde också fölägaren ersättning av Jordbruksverket. Men se där tog det stopp. Ända tills PLUS dök upp. Nu tänker Jordbruksverket gå igenom fallet en gång till. Att det ska behövas ett TV-program för att få ordning på ansvaret hos våra myndigheter? Det är inte klokt, men tyvärr inte första gången det i så fall  händer. Tragiskt. Alla kan inte hamna i TV, men alla har rätt till SIN rätt, särskilt när det gäller fall mot myndigheter. Men så är det tydligen inte.

Jag undrar hur mycket fel som egentligen görs som ingen tar upp till prövning? Mitt fall som jag beskriver nedan anmälde jag aldrig. Jag fick extrema avdrag på fakturan för att jag var så kritisk direkt till veterinären istället. Med det lät jag mig nöja. Vad skulle en prick ge – det skulle ju inte ta bort eländet som skedde i alla fall. Gjort var ju gjort….

Min felbehandlingshistoria när det kommer till häst är en tragisk historia för mig, särskilt som jag har hållt de allra högsta tankar om just dessa outsinligt envisa och energiska människor som man kan ringa mitt i natten och de kommer och räddar ens häst när allt går åt pipan. För innan det här fallet jag fick på halsen, hade jag bara haft fantastiska erfarenheter av distriktarna som jag behövt ta hjälp av.

Det handlade om en sårskada på en häst relativt nära armbågsleden, men som tur var några centimeter nedanför, vilket borde vara ett gott tecken. Inget ovanligt problem, men tyvärr gick allt fel. Hästen var uppstallad på ett annat ställe än i mitt stall, och här kände jag inte distriktarna alls. Men jag ringde dem i förvissning om att de, liksom de veterinärer jag brukar ha kontakt med, skulle göra ett toppenjobb. Veterinär kommer ut och dränerar såret och ger metacam. Då hästen inte blev bättre, utan sämre av bara metacam och dränering, ringde jag ut dem igen. Såret är svullet och hästen börjar till slut halta. Jag ringer flera gånger och tar ut distrikaren flera dagar i sträck. Trots mina förfrågningar vägrar veterinären ge antibiotika. Jag frågar flera gånger, möts varje gång med kommentaren sånt ger man inte längre. Och att det inte handlar om en infektion. Konstigt sa jag, och hänvisade till tidigare erfarenheter. Jag avfärdades med en suck och mummel om nya tider, nya behandlingsmetoder. Vari dessa nya behandlingsmetoder betydde, fick jag aldrig veta. Bara att antibiotika skulle man vara försiktig med….  

Till saken hör att jag faktiskt haft en häst som hade drabbats av nästan exakt samma sak bara veckor tidigare. Då i ett annat distrikt eftersom den hästen stod i mitt stall (och därmed i ”mitt distrikt”, med en veterinär jag känner väl och som har högt anseende i kåren). Då hade hästen fått förskrivet penicillin och blev helt bra på en vecka.

Sen gick allt snabbt. Såret infekterades och infektionen spreds i kroppen.  Hästen visade i och för sig inga stora symtom, men jag kände något var fel. Så jag körde hästen till klinik några dagar senare (efter helg). Till en veterinär att lita på. Förtroendet för distriktarna som kom ut i tid och otid och som debiterade över 5 000 kr gången bara för att titta på hästen och säga åt mig att vänta var lika med noll.

Men det var för sent. Veterinären på kliniken skakade på huvudet när jag förklarade vad som hänt…. 😦 Hästen hade hunnit bli så illa däran att det enda som kunde tänkas hjälpa var en behandling av antibiotika med extra brett spektrum för att hästen inte skulle försvinna från mig. Både jag och veterinären på kliniken var mycket oroliga. Det här såg inte bra ut!

Jag fick ta hem hästen temporärt och behandlade hästen enligt order. Antibiotikan var så ovanlig att jag fick åka fem mil för att hitta ett apotek i Skåne som hade det inne. Men vad gör man inte för djuren?  Fem dagar senare ska jag lasta på hästen på morgonen för resa till klinik igen. I stallet möts jag av en häst som har ben som ser ut som stockar. Alla benen har svällt upp så att hästen stapplar fram. Svullnaden hade blossat upp under natten och jag började bara gråta. Stackars, stackars häst. Tur jag skulle iväg till kliniken igen! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft tid där. Och än mer tur var att kliniken bara låg 20 min resa bort…. När jag kommer fram till kliniken tittar veterinären på hästen och suckar stort. De svullna benen visade hur infekterad hästen faktiskt varit.

Några dagar senare opererades hästen. Chansen till att överleva var inte översvallande hög. Risken att såret spritt sig till leden var stor. Men ändå ville jag chansa. När de undersöker såret och rensar ut all infektion i såret för att allt ska få läka igen, ser de att såret vandrat hela vägen till leden. Till, och till hinnorna precis utanför. Men inte i. Minst 8 månaders konvalescens, och inte säkert att hästen någonsin kan gå för ryttare, var domen. Hästen lever idag, men att träna ordnetligt under ryttare är det inte tal om.

Ändå tackar jag gudarna för att jag kände en veterinär jag kunde lita på. Hon gjorde så gott hon kunde, efter distriktarnas misstag. Hästen lever och mår bra. Det är det viktigaste. Och att jag lärt mig en läxa: Välj veterinär med omsorg och ta in hästen till ”din” klinik om du inte är nöjd med vad veterinären gör ute på fält. DIREKT! Nu väntade jag över helgen. Det var ett stort misstag.  

Jag har varit med om ett till fall. Min älskade vovve när han blev sjuk för enda gången i sitt liv. Då lärde jag mig att åka till RÄTT klinik också, när allt går åt pipan. Men det är en annan historia….

Har du också haft en häst som blivit felbehandlad? Vad gjorde du då? 

av

En stor solbränna kan komma från en förgiftning

Ja – visst låter det otäckt? Brännskador på känsliga partier på häst eller människa är skador som man bör ta allvarligt på. Då behöver området få läka ihop ordentligt. Men om brännskadan är stor, och växer snabbt, kan problemet komma inifrån själva hästen (eller människan.). Det handlar då om en förgiftning som orsakar fotosensibilitet. 

 

Jag har själv fått uppleva detta på en häst. Och stackars hästen! Jag ringde genast till veterinär då jag förstod att något var fruktansvärt fel. Det började med ett sår på mulen, som jag konstaterade var solbränna. Jag smörjde in nosen försiktigt med helosansalva med skyddsfaktor. Men döm om min förvåning, nej skräck! när hästen morgonen efter i alla fall är helt sönderbränd över hela den stora bläsen! Även hästens vita ben var svullen och hon såg så ömklig ut stackars häst att jag genast tog in henne i stallet och ringde veterinären. 

– Jösses sa veterinären och förstod att det var en allergisk reaktion av något slag. Hon gav min häst kortison för att häva chocken i kroppen och sedan fick min häst vila i skuggan under en lång tid. Men veterinären som var ute kunde inte säga mig vad det berodde på. Och vetgirig som jag alltid är, så beslöt jag mig för att ta reda på var problemet kommer ifrån. För om jag inte lärde mig det, kunde ju problemet dyka upp igen. 

Sagt och gjort. Jag började ringa runt till ”bättre vetande”. Lite försprång har jag då jag har nära kontakter med en del veterinärer. Snart började jag vara ett svar på spåren. Det visar sig att vissa växter under vissa förhållanden kan börja skapa gifter – direkt eller indirekt. Dessa gifter sätter sig på levern och orsakar något som kallas för fotosensibilitet. Det är en överkänslighet mot ljus och som visar sig på hästens vita partier, om spdana finns. Så det jag ser, kommer alltså från leverproblem! Snart fick jag också svar på tal vad gällde vilken växt det kunde handla om. Det var antingen johannesört, eller alsikeklöver. Båda växte i hagarna. Mitt tips går till avenklövern, eller helsikeklöver som en vän till mig föredrar att kalla det. Antagligen har hon tryckt i sig denna och blivit förgiftad. 

 

Min häst har sedan det varit känslig för solljuset, liksom vissa foder. Det ställer till problem för oss ibland, även om vi idag kan hantera det väl. Tyvärr är jag allt annat än ensam om att ha fått det här problemet. Flera jag pratat med har också haft stora problem med hästar som tryckt i sig alsikeklövern. En vän till mig har fått rehabilitera sin häst i många månader, en annan får problem varje sommar. Jag hade tur med min. Hon repade sig ganska snart, men hon kunde faktiskt ha dött. Om inte hon blivit så bränd (alla blir inte det på det sättet), och hon ätit av den giftiga klövern under en längre tid hade levern tagit duktigt med stryk…. 

Så om du har en häst som blir väldigt bränd: ta en funderare och se i hagen om det är något som den har fått i sig! Rådfråga en veterinär som är kunnig på växter och foder, och uteslut åtminstone möjligheten att det handlar om något annat än ”bara” solbränna”. För om det är en förgiftning hjälper inget solbalsam i världen. Då behöver hästen komma bort från de växter som drabbar levern, och kanske till och med kortison för att dämpa reaktionerna.

Här får du mer information om Alsikeklöver (skrolla ner en bit för att se just om Alsikeförgiftning). 

 

av

Konsten att välja rätt veterinär

 

Alla veterinärer är lika lite stöpta i samma form som andra människogrupper. De är individer, mer eller mindre lämpade som veterinärer, mer eller mindre lämpade att ta hand om just mig som hästägare. För det handlar om relationer, lika mycket som kompetens och engagemang. Det går det inte att komma ifrån. Ibland kan valet var extremt begränsat, och ibland blir valet riktigt galet. Då är det inte bara hästägaren som kommer i kläm, utan inte minst den stackars hästen, som givetvis behövde bästa möjliga vård.

Mina turer med olyckor på hästar har den senaste tiden renderat till ett anmärkningsvärt stort antal veterinärbesök och då jag råkar ha hästar i två olika distrikt, har jag också lärt mig den hårda vägen hur veterinärbesöken kan bli. Så här lite i efterhand, när mina egna ordinarie veterinärer tagit över ansvaret, och den häst som råkat mest illa ut äntligen också blivit på bättringsvägen kan jag inte annat än att ta till mig läxan och se att min egen naiva läggning åter spelat ett spratt. Jag har helt enkelt varit bortskämd. Vi lär så länge vi lever – eller hur?  Jag har noterat vissa typer av veterinärer, efter att i tretton år hållit i inackorderingsstall och hästverksamhet och då behövt  veterinär ett antal gånger. Här är de tre vanligaste, och givetvis börjar jag med den BÄSTA först.

1. Den infödde veterinären. Det här är en sådan veterinär som får alla sina kunder att slappna av. Vi hästägare känner på oss att vi har lämnat hästens väl och ve i rätta händer. I mitt fall har det funnits fyra sådana i mitt liv. Den första infödingen jag mötte, hon är lyckligt nog än med mig, då vi flyttat till samma område (en salig slump om jag får säga så). När hon jobbade som distriktare i Rimbo bad man gudarna där ovan om att det var hon som hade jouren om något gick fel. För då visste vi alla i stallet att allt skulle bli okej igen. för det var så det var – och det är så det är med denna veterinär. Nu jobbar hon på klinik i krokarna. Det är hit jag går när allt brakar samman och än har hon inte gjort mig besviken. Tror aldrig att hon kommer göra det heller. Vi kan varandra vid det här laget, hon och jag. Det betyder oerhört mycket, att hon finns.

Den andra är en distriktare i mitt eget distrikt idag, och den tredje är en härlig man i sina bästa år i Sörmland. Den fjärde jobbar också på klinik och är ett socialt fenomen med stor empati. Honom saknar jag ibland lite extra här nere, då han finns i Stockholmsområdet. För han och jag räddade min nu gamla fux Alexander en gång i tiden, och det kommer jag aldrig glömma. Men jag har ju nummer ett!!! 🙂

Vad som gör en sådan här veterinär unik är den sociala kompetensen, insikten om att verkligheten existerar i stallar (med bångliga hästar, smuts och otillräckliga resurser) och viljan och kunskapen att fixa till det som krävs. Lite kreativitet finns hos dem också, de löser problemen som de kommer. Inget rop om klinik om det går att fixa hemma – och det mesta går att fixa när en sådan här veterinär finns till hands! Jobbar personen på klinik får man den tid man behöver och den uppmärksamhet som ger en känsla av att vara prioriterad (hur lyckas de med att ge det till alla kunder, undrar jag ibland). Ofta är det här en veterinär med lång erfarenhet, men inte alltid. Vissa är födda till att bli veterinärer… Tack för att ni finns, för att ni lyssnar och för att ni förstår! Jag har skrivit det förut, men det kan inte sägas nog många gånger.

2. Den extremt kompetente. Jobbar ofta på klinik och kan vara svår att få kontakt med. Gör ett ypperligt jobb, även om hästägare inte fattar vad det är som gjorts och varför. Frisk blir hästen i vilket fall som helst. För det mesta, då alla hästar helt enkelt inte kan räddas. Personligen har jag bara gott att säga om dessa individer. Det är de som för forskningen framåt, fixar de mest komplicerade fallen och de är helt fantastiska. De är också personer som, när man hanterar det rätt, har enormt mycket kunskap att förmedla. De är ofta mer sociala än de flesta tror och anser. Men de kräver ett genuint engagemang från hästägaren (och en del kompetens från hästägaren också) för att kunna relatera till dem som individer. Jag tror flera av dessa herrar och damer tycker mer om hästar än om människor….

3. Teoretikern. Den här personen hade antagligen högsta betyg på veterinärlinjen och ”vet allt”.  Inte tu tal om att lyssna. Men mästra går bra. Tyvärr är kompetensen inte alltid den som man lätt tror att denna veterinär har. Det blir fel och det drabbar hästen, men då ska ägaren veta att han eller hon ändå gjort fel, så det kan inte veterinären lastas för. Nya rön och trender är det som gäller. Teori går före praktik och att skötseln inte sker på klinik när ägaren ges uppgifter är ointressant. Själva kan de ju fixa det mesta mha domesedan i hästen. Ägaren ska gärna klara mer komplicerade saker utan någon hjälp alls. Gammal kunskap och erfarenheter är helt blassé.

Om en lite erfaren ägare frågar om det inte kan vara en idé att göra si eller så (eftersom ägaren själv sett detta göras trehundra gånger av andra veterinärer i samma situation) ska man veta att man inte vet något alls. En inte helt ovanlig kommentar är då ”sådant gör man inte längre… vet du…”  Hänvisar till klinik under jourtid så fort det går för att få ryggen fri. Ingenting kan vänta utan det är akutintag som gäller. Ger hästägare dåligt samvete, är duktiga på att fakturera och hästen kommer i kläm då hästägaren ställs utanför engagemanget. Inte att rekommendera, om du vill må bra. Inte om hästen ska må bra heller, faktiskt.

4. Den räddhågsna. Denna veterinär vet att han eller hon är ute på hal is. Antingen är personen nyutexaminerad eller jobbar med fel djurslag och är rädd för stora djur (eller hundar om det nu råkar vara en hund som är skadad). Sådant händer. Då kan tre saker hända. Antingen får man lite pencillin och ett recept för att hålla trollen borta. Eller så blir det en evig kamp mellan veterinär och häststackare och ägaren försöker medla däremellan under undersökning. Inte för att någon brukar bli klokare av en sådan undersökning. Tredje alternativet är att veterinären frågar vad som behövs för att hästen ska må bra igen. Det har jag faktiskt varit med om själv. Turligen visste jag i det läget vad jag behövde (tack vare ”infödda veterinärer” som ofta berättar om hur och varför saker ska göras) och bad om det. Det gick bra den gången.

5. De intetsägande. Dessa är bra att ha i många lägen, men inte när det är akut. Har lite svårt att relatera till svårare fall, men är riktigt duktiga vid normala besvärligheter. Trevliga att umgås med men man kommer inte riktigt ihåg deras namn och hur de ser ut. Det här är nog mycket en relationsfråga och individuellt, vilka som hamnar här.

6. Hur blev du veterinär? Den sista kategorin veterinärer är ovanlig, men finns, helt klart. Vad sägs om ett fall där ägare och flera trodde på korsförlamning och veterinären rings ut. Han kommer ut, står två meter från hästen och lyssnar på ägarens oroliga kommentarer och fråga om det inte kan vara korsförlamning. Svaret blir: ”Men du. Korsförlamning drabbar mest ston mellan 5 och 8 års ålder. Det kan det inte vara. Och de ska ha svårt att gå då”. Varmed ägaren replikerar: ”men hon är ju sex år och kommer inte ur boxen!”. Någon undersökning av hästen eller rörelseprov var inte nödvändigt. Hästägare och veterinär stod mest och glodde på hästen i tjugo minuter. Ingen av dem blev klokare. Visst hade hästen korsförlamning (efter att ytterligare en veterinär fått ringats in). Veterinären ifråga hade också lyckats ta fel på ett sto och en valack vid ett tidigare tillfälle, och hittat på lite annat smått och gott som inte behöver nämnas här.

Vem vill du möta när din pålle inte mår bra? Välj med omsorg säger jag bara – om du kan. Det kan påverka en stor del av din hästs framtid. Vilka stories jag kan dra om när veterinärer har räddat mig och när de fallerat! Men det får bli en annan gång. Ha det gott därute, och ta hand om fyrbeningarna!

av

När hjälpen inte kommer som den ska

Det är inte allt för ofta jag hinner läsa andras bloggar. När jag väl gör det rycks jag med i de livsöden de berättar. Här är en historia om hur fel det kan bli när vi söker hjälp. Jag tar givetvis historien för sann ur hästägarens synvinkel. Vad Strömsholms veterinärer skulle säga, det är en annan sak.

Vi älskar våra djur och kämpar för deras ve. Det är så otroligt viktigt för oss och djuren att vi, när allt går överstyr, får den hjälp vi behöver. Bara för någon dag sedan ringde jag själv i förtvivlan efter hjälp till mina distriktare. Mitt distrikt är begåvat med folk som förstår och jag har också alltid fått den hjälp jag har behövt på klinik. Jag fick den handfasta och goda hjälp jag behövde. Än en gång. Jag hoppas det alltid kommer vara så.

För å andra sidan har jag upplevt att andra inte alltid fått det. Den story jag länkar till är en sådan story. En historia om en häst, vars diagnos aldrig ställdes, och som kanske inte fick den hjälp den hade kunnat få. Kvar står en ägare med tusen och en frågor, och ett grimskaft. Hästen går på de evigt gröna ängarna. Kanske ser han mina vänner, denna Zvensson Svensson som troligen borde fått sig en chans att repa sig under professionell omsorg.  

En tanke till alla er som känner er lämnade när livets kaos dyker upp på er dörr. Och till er andra – en vacker dag är det er tur. Plötsligt händer det, som inte får hända. Och då behöver vi superproffs som hjälper oss!

Samtidigt vill jag skicka ett stort tack till alla fantastiska veterinärer som finns där ute. De jag känner och anlitar har jag en enorm respekt för. liksom för alla de andra som gör sitt bästa varje dag, med kunskap och empati. Vad skulle jag och andra hästägare göra utan er? Tack för att ni finns, för att ni tar över när jag inte längre kan och för att ni alltid kämpar.  Tillsammans har vi vunnit många matcher, och än fler kommer det att bli, även om några matcher går med förlust.

av

Ställa diagnos och behandling mot magsår

Det är inte så lätt att veta om en häst har magsår eller inte. Vissa hästar uppvisar inga symtom alls, medan andra hästar börjar prestera sämre, får flera små kolikanfall, sämre hull, dålig hårrem och/eller nedsatt aptit. Det svåra med magsår är att symtomen ofta är allmäna och kan tyda på vad som helst egentligen.

Hos föl är ofta symtomen värre, och det är också ett allvarligare tillstånd. Diarréer, tandgnissling, kolik och kraftig salivering är de vanliga symtomen.

Gastroskopi
För att veta om en häst har magsår är det enda säkra sättet en ordentligt undersökning. Veterinär undersöker magsäcken genom gastroskopi. Ett videoendoskop förs ner i hästens magsäck via näsborre och foderstrupe. Då kan väggarna undersökas. Särskilt undersöks också magmunnen. Magsår där upplevs som värre och är svårare att bota.

Behandling
Den behandling som i första hand är aktuell är att bota orsaken till magsåret. Foderrutiner ses över och eventuella mediciner gås igenom. Det är nästan bara om hästen har riktigt allvarliga symtom som medicin sätts in, i alla fall i Sverige. Omeprazole har visat sig verksamt, liksom Losec (det vi människor också tar). Även foder som innehåller Apolectol fungerar i vissa fall.

Källa:
Jan Skidell, överveterinär
Ringsjöns veterinärer

av

Gott djurskydd enligt veterinär Per Michanek

Vad är ett gott djurskydd egentligen? Veterinär och galopptränare Per Michanek har i åratal engagerat sig för att förbättra svenskt djurskydd. Det finns många som tror att svenskt djurskydd är bäst i världen. Men vad är sanning och vad är myt? Enligt Per finns i det i alla fall mycket att förbättra inom det svenska djurskyddet.

Rykande aktuell
Per är under våren 2010 aktuell med boken ”Vi har avlivat din häst. Den ligger under presenningen”. Boken handlar om individuella fall där ägare till djur ser sig som helt överkörda av kommunens djurskyddsinspektörer. Genom boken, som skrivits tillsammans med Anders Thelin och Lars-Ola Borglind, går Per till hårt angrepp mot ett djurskydd som i deras tycke mer skadar människan än är till gagn för djuren.

Ett brett engagemang

Per Michanek är praktiserande hästveterinär och har forskat på stallmiljöer på lantbruksuniversitetet. Han är också ledamot i Sveriges Veterinärförbund. Det ger en bred grund för att ta ställning och att se faktiska konsekvenser av de lagar vi hoppas hjälper. Per Michanek är en efterfrågad talare och anlitas ofta som expert vid olika djurskyddsfrågor.

Nya boken

Boken har väckt ganska stor uppmärksamhet. I mitt tycke kunde den få än mer. Men en ledare i ATL, är på Pers och Anders sida. Ledaren hittar du här. Läs också gärna de personliga kommentaterna till denna Ledare.

Ett djurskydd har många bottnar
Enligt författarna behöver vi ta hänsyn till människor OCH djur när djurskyddslagar tas fram. Att trycka ner, kontrollera och sanktionera är inte den bästa lösningen. Det djurskydd vi har idag är en rationaliseringslag till förmån för storproducenter. De små producenterna har inte en chans. Den är politisk, inte gjord för vare sig djurs eller människors bästa. Den är till för att blidka intressegrupper, inte för att skapa ett hållbart regelverk för en levande landsbygd med hälsosamma djur.

Galopp är passionen

Vid sidan om allt detta är Per också väldigt duktig på att träna och föda upp galopphästar i sitt stall i Vollsjö. Han och livspartnern Anna, som också är en duktig veterinär, tränar själv hästarna. Deras lösdriftshästar bevisar gång på gång att Pers och Annas kunskap om hästar och deras lösdriftssystem är ett fungerande koncept även på tävlingshästar. Bara under 2008 tjänade hästarna över en halv miljon på banan.

Bok om att bygga stall

i ”Att bygga häststall” ger Per Michanek råd och tips inför stallbyggandet – från hästens synpunkt. Boken är fylld med idéer om hur det går att bygga ekonomiskt OCH ge hästarna det de behöver. Bland annat ställs fenomenet med boxar helt på ända. Traditioner är inte till för att följas – i alla fall inte om hästen får välja.

Varför lösdrift?

Hästen har ett rörelsebehov som heter duga. De äter nästan hela dagen och vandrar resten av tiden. De behöver dessutom känna att de har översikt över sin omgivning för att känna sig trygg. En häst som står uppstallad i box får en sämre grundkondition och sämre funktion i nervsystemet.  En häst på lösdrift får mer sällan kolik, rörelsestörningar, magsår eller andra ”välfärdsproblem”. Dessutom blir de mycket stabilare i psyket.

Ligghallar?

Per anser inte heller att det behövs ligghall om hagarna är tillräckligt stora och ger tillräckligt skydd. Däremot är lighallar bra om de utformas rätt och hagarna inte ger det skydd som hästen behöver. Men då ska de också utformas rätt och hästarna ska skötas på rätt sätt.

Luft och kyla

Ett av de stora problemen med stal är också att luften inte är som den borde för att en häst ska må bra. Däremot tål hästen bra mycket mer kyla än vi tror. Vi behöver inte stalla upp dem för att värma dem. Snarare tvärtom. Värmen i stallet leder till hög luftfuktighet och dålig luft. Hästar klarar temperaturer till neråt -30 grader om de är friska och har normalhull.

Praktiska fall  

Per anlitades bland annat i KC Ranch-fallet, ett fall som handlade huruvida kor som går lösa på Revingehed behövde vindskydd eller inte. Här stod Per Michanek på djurhållarens sida. Det är inte så konstigt att Per var engagerad i fallet. Hna har god insyn i ranchdrift och de konsekvenser, mestadels positiva, som de har för nötkreatur. I kammarrätten yttrade han sig så här om KC Ranchs djurhållning:

” kor med vinterpäls som går ute på stora arealer

väldränerade, gräsbevuxen mark har inte behov av artificiella liggunderlag”.

 Han anmärkte också att ligghallar i vissa fall har en motsatt effekt mot den avsedda. Mer om fallet går att läsa på flera ställen, bland annat här och här

Lösdrift inte för latmaskar!

Men så säger då många att lösdrift är för latmaskar! Men det handlar hela tiden om ATT sköta hästen bra, men låta den få sina naturliga behov tillgodosedda! Jag kan inte tänka mig att Per anser att lösdrifter som inte sköts är ett alternativ till stall. Däremot anser han att om vi har en djurvänlig inställning till hästarna, och ser till deras behov kan vi faktiskt också spara en del pengar. Jag misstänker att vi kan spara en del ryggar och tid också…. 🙂 Tiden bör nog däremot inte användas till att titta på TV, utan snarare till att se till att hästarna får det foder, det vatten och den skötsel som de verkligen behöver i övrigt. Men in- och utsläppen slipper man ju.

Mer om Per Michanek:

Webbradio – Vi är ganska dåliga på hästhållning

Utdrag från seminarium den 17 januari 2010

av

Hästhållning enligt veterinär och tränare Per Michanek

Jag hade tänkt att skriva ett längre inlägg om den intressanta djurskyddsprofilen, veterinären och tränaren Per Michanek. Men det får bli vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag mest citera hur han själv beskriver sin hästhållning. Han hästar är i full träning och på Bukefalos berättar han om hur deras boende fungerar för hästarna:

så här gör vi: Hästarna bor ute, alltid. De har varsin hage på cirka 30 x 80 meter (stålrörsstaket) och ett litet hus där två hästar har varsin box som de kan nyttja efter behag. Uteklimat även i boxarna. Mellan boxarna finns en ”krubba” där de två äter ensilage tillsammans (alltid fri tillgång). De har varsin kraftfoderautomat där de får små portioner kraftfoder tio gånger per dygn. Foder behöver fyllas på cirka var tredje dag. De delar på en frostäker vattenkopp. Vi strör (utan att mocka) en gång per dag (om det behövs). Mockar med traktor två gånger om året.

Hästarna har oftast täcke. På vintern för att underlätta rykt (vi har tyvärr tung lerjord), på sommaren för att ge visst skydd mot insekter. När det är snö går de utan täcke. De vilar oftast nov-dec. När de sätts igång i januari klipper vi dem. När vi skall rida tar vi in dem i ett par ”vanliga” boxar när vi gör i ordning dem.

Fördelar:
Djurvänligt – stor frihet. De rör sig som de vill, har alltid något att göra, alltid foder, alltid sällskap, oberoende av skötsel och fodring.
Människovänligt – minimalt med arbete, vi rider i stället för att mocka och fodra. Lätt att få hästvakt när vi är borta, bara att titta till.
Hälsomässigt – aldrig sjuka (undantaget skador på galoppbanan), luftvägsproblem och kolik förekommer till exempel inte.
Blir starka och hållbara – jag kan inte påminna mig att någon av våra hästar haft en ledinflammation.
Billigt att bygga och att sköta – enkla byggnader, lättarbetat.
Tryggt – om stallet börjar brinna går hästarna ut.
Lättränade hästar – utegången ger dem en viss grundkondition.
Och så vidare….

Nackdelar:
Insekter vissa somrar – ibland funderar vi på att ha dem inne på dagarna, men hittills har det gått att ha dem kvar ute.
Trampar av sig fler skor än ”innehästar”.
Nya hästar – hästar vi köper som är vana att stå inne får ofta ont i hovarna (någon sorts lindrig fång) i början – de är väl inte vana att använda hovarna så mycket? Sedan blir dock hovarna mycket bra.
Blir skitigare och mer långhåriga än innehästar – går att avhjälpa med ryktborste och klippmaskin.
Flockbeteende – vissa hästar blir beroende av kompisar och svåra att till exempel ha inne ensamma om det skulle behövas.

Hälsningar Per”

Jag hoppas Per inte misstycker att jag kopierat ett så långt inlägg. Jag ska försöka kompensera detta genom att helt enkelt skriva om Per och hans härliga kamp för ett djurskydd värt namnet och hans framgångsrika karriär som såväl tränare som veterinär i ett kommande inlägg.

Kolik: operation – vad är oddsen?
av

Kolik: operation – vad är oddsen?

Kolik är ett tillstånd som med lite tur och skicklighet kan ordnas med hjälp av ambulerande veterinär. I vissa fall är dock orsaken sådan att operation blir nödvändig. Ingreppet handlar om en buköppning för att se vad det är som är fel.

När det handlar om kolik finns det oftast väldigt lite tid och en ägare som följer med sin häst mot kliniken är givetvis mycket stressad. Vem vet hur det kommer att gå? Sanningen är att det gör ingen. Man får ta besluten med den information som veterinären har fått fram, med den erfarenhet som finns på kliniken och med egen erfarenhet som utgångspunkt. Oftast beslutar en person som har en ung häst att satsa på operation. Men när det gäller en operation på en äldre häst kan det bli knepigare. Är det värt det och kommer hästen då att bli bra?

Studie i USA
Surgi-Care Center for Horses i Florida i USA har undersökt hur bra operationerna på kolikfallen går. Resultaten från studien visar att operationen i sig kan bli klurig för en gammal pålle. Endast hälften som är över tjugo år klarar operationen över huvud taget. De unga har då en bättre chans, med nästan tre fjärdedelar som överlever.

Efter ingreppet finns också hinder på vägen. Men här finns ingen jätteskillnad mellan de yngre och de äldre som klarat själva operationen. Överlevnadschansen är då en bra bit över 80%. Även om undersökningen visar att äldre hästar överlever i något mindre grad än de unga hästarna, föreligger inte sådan skillnad att det går att etablera ett samband.

Samma i Sverige?
Vi i Sverige har något andra typer av hästar och en annan djursjukvård än i Florida. Det finns givetvis mängder med likheter, men vilka skillnader i praktik och medicin som faktiskt är avgörande vet vi inte. Därför går det inte att direkt säga att dessa siffror är giltiga i vårt land. Däremot ger det en indikation på att äldre hästar faktiskt är ganska tuffa och klarar stora ingrepp.

Svårt beslut
Ingen vet vad som är rätt och fel när det gäller större operationer på äldre hästar. HÄr måste ägaren känna sin häst, veta hur bra den mår i grunden och också ta sin egen veterinär till råds. Tillsammans går det att komma fram till ett beslut som går att leva med. Det är det bästa man kan göra, för ingen vet vi hur framtiden ser ut.

För att läsa rapporten i sin helhet klickar du här

av

FEI:s uttalanden om rollkur/hyperflexion

”There are no known clinical side effects specifically arising from the use of hyperflexion. However, there are serious concerns for a horse’s well-being if the technique is not practiced correctly. The FEI condemns hyperflexion in any equestrian sport as an example of mental abuse. The FEI states that it does not support the practice.”

(Veterinärkommittén 10 april 2008)

FEI:s definition av hyperflexion, eller rollkur:
”Hyperflexion of the neck is a technique of
working/training to provide a degree of longitudinal flexion of the mid-region of the neck that
cannot be self-maintained by the horse for a prolonged time without welfare implications.”

av

Vad har framtiden att vänta för dig, min lille vän

Du föddes en dag när vinterstormarna blåste som värst. Jag hade suttit vaken hela natten, tittat på skärmen som visade din mor. Hon var så lugn och fin, så jag trodde inte du skulle komma. Inte den natten, inte den morgonen. Så stod du bara där, stolt och kanske även lite rädd. Allt var nytt, marken var vit och våt, du frös lite grann, vi såg konstiga ut. Men du var, och är än, också nyfiken på den värld du hamnat i.

Hur ska jag kunna förklara vilken värld du kan råka i, lille vän, du som är häst och helt i händerna på oss människor? Hur ska jag kunna förklara att här bestämmer stora stygga pojkar, tuffa tjejer och prestigefyllda tävlingsmänniskor? I den här världen går ingen säker. De stora männen, långt därborta, med fina titlar och stora plånböcker avgör din framtid om jag släpper dig härifrån. De beslutar att du i framtiden kan pumpas med antiinflammatoriska preparat som dövar din smärta, för att du ska kunna göra tillräckligt bra resultat på banan. De låter de prestigefyllda kringla ihop din nacke, dra din nos mellan benen och hänga bakåt i tyglarna, allt för att kontrollera dig när du ska göra det de vill att du ska göra – showa och göra ryttaren bättre än vad de egentligen är. Priset, det får du betala. När du blir för skadad och trött, för gammal eller för dålig, då kommer du kanske vandra mellan den ena lyckosökaren efter den andra. Eller så får du resa till Italien, en enkel resa i fullsmockad vagn utan någon som frågar efter dig. Utom jag.

Men innan dess kan det hända att de ger dig foder som ger dig magsår, sporra dig till lydnad, träna dig halt, rida volt efter volt efter volt. På ryggen kan, om du har otur, en tjej eller kille sitta med en ponnymamma vid sidan. En sådan mamma som skriker och har sig, och som aldrig är nöjd. En perstigefylld tränare kan ställa högre och högre krav, komma med långpiska om du inte hoppar högt nog, rappa till dig om du inte fattar rätt galopp snabbt nog. Sedan kan de ställa in dig för dygnet, för att ta ut dig och upprepa hela proceduren om igen. Det kan hända att du inte får gå ut alls, inte se solen skina genom spirande träd, känna vinden i näsborrarna och leka med några vänner. Ensam kan du bli, i en hage med höga stängsel, stor som ett frimärke. Ingen kommer, på grund av något av dessa fasansfulla scenarior, att kunna säga att du inte sköts rätt. Inte ens jag, som då, om jag sålt dig, inte kan styra över det öde som blir ditt.

 

Hur ska din framtid egentligen bli, lilla vän, om jag låter dig gå? Många tycker att du ska tåla en del. Du är ju häst, vilket för vissa betyder monster. Du ska tyglas, du ska straffas när du gör fel. Men du, som aldrig något fel gjort. Hur ska du kunna veta vad de vill och vad som är fel i denna av människan påhittade värld? Och vem är du att välja? Om du protesterar får du stryk och ska tuktas, om du ger upp och inte längre bryr dig kan de mäta att du inte blir stressad. Därmed mår du bra. Vilket du än gör slipper du då inte ifrån ditt öde.

Vad ska jag säga till dig, lilla vän, om den framtid som kan bli din? Att du också kan få rasa med vänner i full galopp över stock och sten, leka kull och tafatt. Du kan känna vinden ta tag i manen, känna leran sippra upp över kotan och njuta av de allra första grässtråna som växer upp i backen om våren! Har du än mer tur kan du få gå långa härliga somrar på gröna, sköna ängar. Och fortfarande leva! Har du tur får du en ryttare med mjuk hand och som vet hur hon ska be för att få, hur hon ska ge för att erbjudas och hur hon ska ge balans för att komma i jämvikt.

Har du än mer tur får du gott gräs att äta året runt och i tillräcklig mängd så magen blir nöjd, hovarna blir skötta noga och fint. Borsten är mjuk och len. Med en sådan ryttare och ägare kommer du långt min vän.  Måtte ditt öde vara detta!

Men för att få den vägen finns ingen hjälp från ovan. Istället gäller andra direktiv. Hästsportens utveckling går mot att mindre kunnande om häst och allt högre tekniska krav. Vad sjutton håller de inte på med moppar för??????

För mer läsning om de ämnen som dagens blogg berör:

www.horsesforlife.com, www.tidningenridsport.se,