träning

av

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

av

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

av

Per Waaler gör minirevolt.

Då och då, till och med lite ofta ibland sådär, får jag höra att min hästfilosofi är annorlunda. De flesta verkar gilla den – när de väl förstår den – men de tycker som sagt att den är lite annorlunda. Jag tycker förstås att den är helt normal. Respekt för hästen som ett kännande väsen, mitt jobb som tränare/ryttare att få hästen att VILJA jobba för oss, strävandet efter balans och en ”happy athlete”. Det är min utgångspunkt. Så jag undrar vad som är så annorlunda? Är det respekten, kärleken till mina vänner fyrbeningarna, kommunikationen? I så fall är det väldigt synd faktiskt.

En man som verkar ha en mycket liknande hästfilosofi är i alla fall Per Waaler. Ni vet den där dressyrryttaren som gör minirevolt på tävlingsbanorna i landet genom att rida bettlöst? Han har haft en clinic under Hästivalen i Skara där han förklarade sin ”metodik” i utbildningen av hästarna. Nu har han blivit en kändis, och tack och lov, passar han på att sprida ordet om hans träningsmetodik. Den verkar både sund och bra och det är bara att heja på en karl som verkligen verkar respektera de hästar han rider och vilja dem väl.

Per  pratade nämligen om att hästarna ska vilja vara och jobba med oss, om att vi skapar de minnen som hästen bygger sina erfarenheter och därför också sitt beteende på. Han berättade om hur vi ryttare borde vänta in våra hästar och inte minst att vi skulle berömma dem så att vi nästan skämdes. Och hur han, liksom jag inte alls tycker att ordet lydnad passar tillsammans med begreppet dressyrträning. Samarbete eller lydnad? Vilket vill du ha. Det går knappast med både ock, för den som lyder blint är inte en aktiv partner i dansen. Den gör bara som den andre säger. Förtroende och avslappning är dock viktiga förutsättningar för en lyckad ridsession.

Vad är det för konstigt med det? Det är ju så det är…. 😀

 

Mer info om clinicen går att få på Hippson.

 

av

Miljön påverkar inställning

Forskningen inom hästarnas värld tar gigantiska kliv framåt för varje år, och för den som är intresserad av att förstå hästarna så bra som möjligt (läs undertecknad) levereras publiceringar som intresserar var och varannan vecka. Fler och fler forskare har riktat fokus på att försöka förstå hästen i en bredare bemärkelse, förstå hur de upplever och påverkas sin omvärld, hur de reagerar och agerar i den värld de befinner sig i och hur vi människor bäst (på ett etiskt sätt) kan samverka med våra fyrbenta vänner.

Ett ganska brett forskningsfält nuförtiden är den om hästens välfärd – hur de mår i den miljö de befinner sig i och hur de reagerar på den miljön. Forskarna försöker hitta objektiva mått och tester på hur hästen uppfattar sin livsmiljö. I en aktuell studie har forskarna vid Universitetet i Rennes, Frankrike, tagit fram ett mått som visar hur positiva hästarna känner sig. Genom att se hur optimistiska hästarna är vad gäller hinkar och dess innehåll, kan de avgöra om hästen har en grundläggande negativ eller positiv inställning.

Det här måttet kan i sin tur visa hur hästarna trivs i sin livsmiljö. Om de är negativa är det något i deras livsmiljö som hästarna inte är tillfreds med. Det kan handla om att de inte får utlopp för sina naturliga beteenden på det sätt som de skulle behöva. Om de däremot är positiva och optimistiska, har de en bättre livsmiljö – inte bara ur vår synvinkel. Utan även i deras.

En artikel om denna forskning kan du hitta på The Horse.

av

Att sätta igång en häst

Det våras för verksamheten. Inget är så härligt som när jag behöver ta av jackan när jag rider! Det är grejer det! Och nu är äntligen ridbanan fast och bra nog för fullt ös, efter en mycket blöt vår. Och det rids ordentligt på ridbanan, inte minst av mig själv. Jag rider alla hästar på gården, mer eller mindre ofta. De och jag behöver träningen. Som tränare med elever som verkligen vill framåt tycker jag det är viktigt att hästarna är i bästa skick, och att jag vet deras styrkor och de lite svagare delarna hos varje häst. För att inte tala om personligheten och de små klurigheter man kan lista ut när man rider en häst ofta. Hur vill hästen ha sin galoppfattning för att vara nöjd, vad händer om jag provar en lite bredare handställning, hur vill hästen att skänkelhjälpen ska vara. Ja allt sådant där är ju individuellt och om du känner hästen väl, lär du dig hur den vill ha det för att fungera på bästa sätt.

I stallet finns också just nu tre hästar som håller på att komma igång för att följa med på turer och ridas av elever på ridbanan. De är totalt olika i såväl bakgrund som kunskapsnivå vad gäller ridkonsten så det blir att lägga upp individuella planer för de tre. Ingen kan tränas upp på samma sätt, och målet för de tre hästarna är också olika. Men ändå samma på något vis. Det handlar om att skapa starka, sunda och glada hästar med gott självförtroende som på ett sunt sätt bär runt sin ryttare.

Gemensamt för min träning med de tre hästarna är att jag försöker variera träningen i sig (markträning, uteritt, banträning) och vad vi gör under de olika passen. Och det blir en del skritt. Samtliga hästar behöver lära sig att slappna av, förstå vad hjälperna betyder och hinna svara rätt på varje enskild hjälp. En i taget. De behöver också lära sig hur de ska hantera sin kropp för att kunna komma i balans under en ryttare- en konst för en häst och det tar sin lilla tid. Halter, lite sidvärts och korta korta travpass och mycket övergångar är bra grejer som man kan variera i en evighet utan att göra hästen alltför trött.

Sedan blir det galoppträning, hellre än trav. Galoppen har en mängd fördelar. Inte minst när det kommer till bjudningen och ryttarens ridning fram till handen. I galoppen måste ryttaren (jag i det här fallet) tänka framåt, och jag måste sitta i balans i svängarna. Annars blir det trav. Det går inte att tröla med handen och hoppas på det bästa, då blir det också knas i galoppen. Jag rider kort sagt bättre i galoppen, och det tror jag inte att jag är ensam om.

Än så länge har vi bara kommit till korta galopp-pass – på en häst. Han är född till att galoppera. Traven är inte så rolig än så länge, och i början av galoppen känns det ganska så avigt. Men det släpper ganska så snart om jag sitter och räknar steg och bara andas och rullar på. Utan att störa. Det är en konst bara det! Att inte jäkta fram något, utan att våga vänta in hästen. Så att den hinner utvecklas i sin takt. Ingen annans.

Sen väntar bommar, när vi är på banan förstås. Resten tar vi ute i skog och mark. LÅnga härliga turer väntar, i sakta mak och med ett eller annat galoppinslag. I solens sken, eller i regn. För nu är tiden här då jag slipper frysa – bästa tiden på året!

PS – Jag inspireras här av ett flertal tränare – men tycker Heuschmann beskriver just galoppen som lösgörande och fördelen av det långsamma skrittarbetet ganska bra i den här artikeln.

 

av

Time goes by…..

…so slowly…. sjunger Madonna. Själv är jag mer inne på att tiden går så fort så fort. Nu har jag bott på Lövslätten i fyra år. Mina hästar också. Det känns som vi flyttade hit igår. Men ser jag tillbaka så ser jag vad mycket minnen jag redan har från det här stället, och hur väl vi alla rotat oss i vår lilla egna värld, här i vår egen oas. För bara tiotalet år sedan kändes fyra år som en ren evighet. Men har man roligt så går tiden fort, heter det ju. Så tiden kastar sig iväg här. Det kan bara betyda en sak….  😀

Tid är något vi alla har samma av. Vi vet när tiden började för oss i livet. Vi vet inte när det slutar. Vi vet också att vi har 24 timmar var om dygnet. Inte mer, och inte mindre. Ju äldre vi blir desto mer vet vi också att tiden gärna rinner iväg. Vi kan inte spara den. Vi kan bara använda den. Smarta individer och ambitiösa sådana försöker använda sin tid efter bästa förmåga. Andra försöker spara tid, som inte kan sparas. Eller jobbar på fel sätt med fel saker. Det gäller ibland att prioritera, och då menar jag inte bara det som vi vill göra, utan det vi behöver göra för att kunna göra det vi vill.

Tänker ganska på det där med tid. Kanske för att jag ser den som en bristvara. Jag verkar inte vara ensam. Jag tänker på att allt ska gå så fort och att allt hela tiden ska vara så mycket. Och vad jag och andra är beredda att lägga tid på, att det inte alltid är det vi borde lägga tid på. Quick fixes lockar, även om det är den långa, mödosamma, vägen som ofta ger bäst resultat. Ofta vet vi ju det, men slarvar ändå. För ack så jobbigt det är att traggla grunder, när man kan hoppas på det bästa. Eller hur? Går det så går det, verkar vi folk tycka. Och så går det som det går också.

Hur många kan med gott samvete säga att de aldrig slarvat med lastningsträningen, men ändå förväntat sig att hästen ska gå in i transporten. För att inse att det behövs tekniska attiraljer för att lyckas med bravaden (läs linor, kvastar etc). För att bara nämna ett exempel. Den tiden det tar att orka lastträna, miljöträna och träna uppsittning får man tusenfalt igen. För att inte tala om att hästen får en bra mycket bättre upplevelse i samvaron med oss än när vi slarvar och inte tagit oss tiden att sätta det som vi förväntas klara. Tänk vad tid vi ödar på att inte öva grunderna. Och vad tid vi kunde spara.

Ganska så ofta så tjänar vi på att tänka till en gång till. Vara lite noggranna och se till att vi verkligen hunnit med att göra det vi borde, innan vi sätter oss själva eller andra individer på pottan. Ofta inser vi att det krävs lite mer än vi vill erkänna. Men att öva är roligt och att låta något ta tid, som sedan ger resultat, är än roligare. När vi lyckas på riktigt.

av

Bjudning och fart utan att glömma grunderna

I år har jag bestämt att det är lite av mitt år i år. Jag har länge satsat på andra, men i år vill jag själv gå vidare och utvecklas än lite till. Tanken är att satsa lite till på det där med dressyr och då särskilt på min ”förstahäst” Sayonara, ett svenskt varmblod med klassiska blodslinjer. Det är en häst jag fött upp själv och som jag verkligen känner at tjag kan utvecklas och har vansinnigt kul med. Jag är på rätt väg, men jag har inte riktigt tagit mig tiden att satsa det där lilla extra. Men nu är det dags. Det kommer ge de andra hästarna i stallet lika mycket som mig själv, och så även mina elever också, förutom att jag kommer tycka livet med häst är ännu roligare.

Som ett steg i detta passar jag nu på att få inspiration när så ges möjlighet. I helgen hängde jag till att börja med med min väninna och samarbetspartner Anneli på två träningar för Ricardo Reis, en man som jobbar inom den klassiska dressyrskolan. Han höll lektioner i ett ridhus i Hedemora och vi tog lastbilen och baxade iväg hennes fina Morganhästar för träning, både lördagen och söndagen.

Ricardo levererade en rad nyttigheter – inte minst genom det mellansnack han bjöd på, där han förklarade tanken och filosofin bakom de övningar ryttarna fick göra på banan. Sen var han duktig på att sätta dem i jobb också – han lotsade övningarna i det han såg hästen behövde just nu, på sekunden och fick därmed ekipaget att bli rundare, jämnare och stabilare för varje övningsdel. Intressant – då det är  precis det jag försöker få mina elever att göra – att jobba hästen genom olika övningar och att inte sitta och ”harva”. Bara det var roligt att se, och en bekräftelse på att den tanke jag försöker förmedla inte är så dum ändå.

Något Ricardo också återkom till var den enorma skillnaden mellan bjudning och fart. Han förklarade tydligt att bjudning (forward – att tänka framåt, vilket bjudning innebär), inte handlar om någon fart. Fart är fart och bjudning är bjudning. Det är två helt skilda saker. En häst kan ju ha (och det vill man ha som dressyrryttare), bjudning i halten. Och då finns ingen fart alls. En obalanserad häst springer gärna iväg, och spänningar uppkommer gärna om man rider i för högt tempo – vilket leder till sämre bjudning då hästen stelnar ihop och inte går in i handen. Jag har sett många falla i fällan – man driver så hästen ska springa när man känner att hästen är seg. Jag har också gjort samma misstag själv. Med förstehästen ”Sayonara”, liksom med hans mor, är det dock helt omöjligt. Så fort jag rider fortare än vad dessa hästar klarar av i avslappnad balans, så faller hela konceptet. Det var en viktig påminnelse för mig, och jag tror även för de andra som lyssnade.

Sist men inte minst var Ricardo mycket noga med att grundjobbet – jobbet på marken måste sitta klockrent innan vi kan tro att vi kan sitta upp på hästen och rida hästen i någon typ av hälsosam form. Här kände jag att jag själv har lite att göra – jag kan jobba hästarna mer och bättre i grunden innan jag går vidare. Många av oss hastar fram och slarvar gärna lite (vissa fattar inte alls poängen med markarbete på lina), och det straffar sig. Om inte annat för att hästen inte förstår vad man menar när man ber om att göra en vändning på ett korrekt sätt – den vet helt enkelt inte HUR den ska göra det. Och risken för skador på såväl häst (förslitningar för att den går i obalans) och på ryttaren (hästen klarar inte av de krav som ställs när ryttaren sätter sig upp och protesterar vilket gör att vi flyger av) blir onödigt stor. Det är så enkelt att sätta grunderna egentligen – även om det krävs tålamod och att alla tar ansvar för att grunderna ska sitta hela vägen.

Så nu blir det en del grundjobb till på hästarna, men också lite mer piaffande på min Sayo. Han börjar verkligen komma i form och tycker det är vansinnigt kul. På den hästen kan jag med fog säga att jag inte pressat fel, och det känns vansinnigt skönt. Att rida en häst som förstår  hur den ska gå i form under dig, det är ett drömscenario.

 

 

av

Headshaking har många orsaker

Inte allt för länge sedan skrevs det mycket om en häst med headshaking som hamnat i en försäkringsdiskussion vilket ledde till onödigt lidande för hästen. Inte så lite heller, om jag kommer ihåg rätt. Operationer som gick fel och en häst som inte kunde klara av sin tillvaro utan att slå sönder både sig själv och andra gjorde att både häst och människa led något otroligt. Det var en otäck historia som upprörde både mig och många andra.

Idag läste jag något mycket roligare. Det handlade om en häst som för tre-fyra månader sedan dömts ut pga headshaking, men som idag gick 1,50 klasser. Ryttare ifråga hade lärt sig att hantera hästens problem på olika sätt, så att hästen fungerade fint – och inte skakade sitt huvud upp och ner hjälplöst och utan kontroll. Fältsits och långa tyglar under framridning, snack med hästen under hela ritten och massor med kli på manken så att hästen (ett sto) höll sig mentalt stabil hela banan var tricket. Vad glad jag blev att höra att fler haft som jag, men kommit ur den mörka tunneln till ljuset igen!

Själv har jag nämligen haft en headshaking-häst. Kan jag säga så? Hästen är kvar, men headshakingen är i princip borta. Om det kommer tillbaka vet jag i alla fall vad det beror på. Jag har en häst som fungerar som det senare exemplet – det gladare. Tack och lov! Jag var otroligt orolig för henne för ett par år sedan och slog på det mesta vad gäller headshaking disease på nätet. Alla artiklar som verkade minsta intressant luslästes och jag slet för att hitta problemet. För det här är ett problem som är läskigt – riktigt läskigt till och med. Vi trodde på allergier, solöverkänslighet efter att ha haft en allergichock, nerver i kläm och allt vad annat möjligt och omöjligt som kan orsaka headshaking. Problemet kommer av många orsaker, och alla av dem testade jag…

Det gick så långt att min dam faktiskt blev oridbar. Att han en häst som ofrivilligt och kontinuerligt kastade med huvudet åt alla håll var bara läskigt och obehagligt. Det gick bara inte. Inte ens en skrittur i skogen, eller skritt på banan utan huvudlag över huvud taget. Det var värre vissa perioder och helt oridbart blev det efter att andra hade ridit. Jag tog till slut tag i saken och tänkte – nu får det bära eller brista!

En sadelprovare togs ut för att verkligen hitta en sadel som passade perfekt. Den andra hade hon troligen växt ur (utprovad även den). Sen började jag rida. Och rida, och rida och rida. Jag struntade i allt vad headshaking heter. Klappade, snackade, lugnade, kliade. Och red lätt i trav. Runt, runt, runt, runt, runt. Träningstimmar blev till träningsveckor och sakta men säkert började hästen fungera igen. Hon slappnade av under passet och började till slut må gott på banan igen. Hon kom till ro och headshakingen minskade för att till slut helt försvinna.

Mitt stos headshaking kommer tillbaka med en ryttare som ställer krav. Det kommer tillbaka om jag inte rider ofta, ofta, ofta och inte tillräckligt lösgörande. Om en ny ryttare sitter upp måste vi jobba från grunden med att ekipaget hittar varandra. Annars knyter sig allt, och inget går som den dans vi hoppas. Det är en häst som kräver tid. Mycket tid. Och hon älskar sin träning, när det är ofta, regelbundet och ”kravlöst” (även om vi satsar friskt framåt!).

Så nu måste jag sluta. Jag ska ut och rida mitt sto. Så hon håller sig mjuk och smidig i muskler och i sinne, så att hon orkar alla läger och andra roliga aktiviteter som vi uppskattar så mycket här när våren väl kommer. Det blir nog mycket öppnor, slutor och fattningar idag – för det är kul när det händer saker på banan!

 

Hon behöver ro att göra sin uppgift.

Ibland på sitt eget sätt.

Och på den tid hon klara av. Inte på den tid jag önskar.

Om hon känner sig osäker blir hon spänd. Det leder till hennes headshaking. Så vi tar allt på mitt stos vis, så går det bra.

Så lärorikt med en sådan häst. Att ta det lite lugnt och vänta ut tills hästen är redo. Det är en lära för livet, som påverkar. Inte bara den häst som har headshaking av spänningar i både kropp och själ. Utan för att alla hästar troligen också uppfattar för snabba och stora krav som stressande.

av

Ännu en studie bekräftar hästars intelligens

Hästar är kloka djur som lär sig snabbt. Även av att betrakta hur andra gör. Det har bevisats förr, och är mycket tydligt i den här undersökningen, som publicerades för några dagar sedan. 

Vad kan vi dra för slutsatser av det? Troligtvis att hästarna lär sig av oss också. Det är i alla fall min slutsats – och erfarenhet. Så om du vill lära din häst bra saker – gör bra saker och föregå med gott exempel. Chansen finns att hästen tar efter! 🙂 Lätt som en plätt – eller hur? 

 

 

av

Om äldre älskade hästar, och ridlöst pyssel

Ett av de mest populära inläggen på den här sidan är den som äldre hästar. Inlägget har nästan tre år på nacken, men läses fortfarande av många. Ibland dyker det också upp frågor och funderingar, eller bara hälsningar och information om gamla älskade hästar som tas väl om hand av sina mattar eller hussar. Idag dök ett meddelande upp som ställde frågan: vad gör man med en äldre häst som man vill jobba med men som man inte kan rida för att man helt enkelt är för lång?

Själv har jag inte riktigt det problemet. Mina gubbar – nu 24 resp 26 år går fortfarande bra under sadel och jag och mina elever är små och nätta på dessa stora klunsar. Vi rider dem i skogen och har mys. Banan blir det sällan numera. Vad ska vi träna på – vi som redan kan ”allt”? ;-)…. 26-åringen fick i och för sig vara med på höstlägret med en vän och lätt ryttare som han visade sig älska! De hoppade och dressagade på banan som om de aldrig gjort annat. Alex hoppar med YasmineOch när jag red ut senast, vilket är för bara några timmar sedan, ja då lekte han unghäst och tassade iväg i småtrav och försökte öka hela tiden. Vilken underbar känsla att veta att han fortfarande kan, den härliga gamlingen.  Tänk att jag haft honom i snart 20 år, och jag kan inte bli mätt på hans sällskap.

Men åter till frågan. Det finns så mycket vi kan göra med hästar utan att rida dem. Tömkörning är en gren som verkligen kräver sitt. Bra träning för hästen och som en egen sport i sig. För det är otroligt vad man kan åstadkomma på töm – om man är duktig! Det är svårt, men kul. En annan grej är hästagility, att jobba över en hinderbana med mål att ha hästen helt lös. Det finns också tömkörning på långa tyglar att prova. Vad jag numera kallar sedvanlig markhantering är också kul! Flytta fötter med hjälp av energier och kroppspråk – utan vassa kommandon, drag och slit eller putt. Bara be, och släppa iväg… Backa ett steg, be om ett steg framåt, här finns också mycket att göra. Det är buskul och något jag jobbat mycket med med unghästarna. Det är lärorikt inte minst för att det blir ett sånt samspel mellan häst och människa. Markhantering för mig handlar nämligen om kommunikation, om ömsesidighet och om förtroende. Inte om något som helst annat. Marhanteringen kan sedan övergå till rena frihetsdressyren. Löshoppning är ytterligare något som är roligt att jobba med. Det är inte alltid som det behöver vara så högt. Gymnastikhinder, gärna fler på raken är perfekta för såväl unga som gamla hästar. Och så finns ju alltid den härliga promenaden i skogen också. Tillsammans. Bara du och hästen. Ett tips som är obeskrivligt mysigt, om vädret är fint och man har mycket att tänka på.

Vad hittar ni på med era hästar när ni inte rider?