Vissa saker verkar helt omöjliga att få till. Det där med att ridning ska ses som friskvård till exempel. Jag vet inte hur många år som det har talats om det här. Stöder inom politiken för detta verkar också högt. Men ändå händer inget. Förr var ridsporten jämställd med till exempel golf i den här frågan, men idag räknas golf som friskvård. Men ridningen ställs utanför.
Det här är ju inte klokt egentligen. Hur många forskarrapporter, hur många reportage och hur mycket information behövs för att begripa att hästarna är något av det bästa vi kan ha omkring oss när vi behöver helas och hålla oss friska?
Nu har det återigen debatterats, bland annat på Aftonbladet men även på sociala medier.
Jag börjar ana konspirationer i kulisserna. Vem det är som står för dessa har jag ingen aning om. Men ett litet fjuttigt beslut om att få in just ridning som friskvård i listan kan inte vara raketforskning.
Svenska Ridsportsförbundet har reagerat föredömligt på #visparkarbakut. Så här på en söndag kommer ett nyhetsbrev till alla som finns med i TDB (tävlingsdatabasen) med information om hur de arbetar för att stävja och fånga upp sexuella trakasserier i vardagsstallarna. Hela styrelsen har undertecknat brevet och de skriver bland annat så här:
”Du kan kontakta oss via mailadressen medlemsombudsman@ridsport.se, anonymt eller med namn, kontakta någon i förbundsstyrelsen eller på kansliet, och vi ska så långt våra kunskaper, erfarenheter och resurser räcker vara ett stöd, ge råd och när det går ta till konkreta åtgärder.”
Hästvärlden är nog en av de mer hierarkiska områdena som går att finna. När jag var liten var ridläraren närmast Gud man kunde komma, och idag verkar en hel del tränare fortfarande ha en ohälsosamt hög status, en status som inte kan ifrågasättas på något sätt. Det som tränaren säger är alltid rätt. Eller?
Märkligt nog har jag märkt att det ganska ofta handlar om manliga tränare som får den här ytterst höga statusen. Det verkar handla mindre om ren och faktisk kompetens. Tränaren får gärna komma långt ifrån, eller vara massmedialt charmerande. Gärna lite goodlooking med. Då blir helt plötsligt det han säger bra mycket mer inflytelserikt än vad någon annan säger, även om erfarenhet och faktiskt kunnande inte skiljer sig åt.
Och många av oss vet hur det var när vi själva var yngre. De sötare tjejerna och killarna, de som ville framåt hade det inte lätt alla gånger. Ibland blev det rent av katastrof och det tisslades och tasslades om det ena och det andra. Flera av de jag kände då kanske har skrivit på #metoo, eller vill gärna skriva med denna hashtagg. För visst är det så att den äldre ofta manlige (men inte alltid!) ridläraren inte alltid klarar av att leda och lära ungdomarna på det mest professionella sätt. Historierna under årens gång har varit många och jag har själv erfarit att få backa upp tjejer som råkat illa ut. Det var fruktansvärt, även om jag själv tack och lov inte drabbades.
Kanske är det bra mycket bättre idag vad gäller att nyttja unga tjejer och killar? Jag skulle så gärna vilja tro det. Men jag tror att det döljer sig en hel del bakom ytan. Våldtäkter, sexuellt utnyttjande och fräcka anspelningar, rena utpressningar och förtäckta löften om man ställer upp, en charmerande äldre som övertygar det som klassas som ett barn. Nog händer det här inom ridsporten också. Om något så borde det ju vara än lättare i denna lilla intrikata sport där alla känner alla och de som står högt i rang är ofelbara och kan bestämma ödet för så många andra. Det är som upplagt för att sådant här ska kunna hända.
Och det behöver inte alltid vara av sexuell natur. Det kan lika gärna handla om att inte bli sedd, att bli mobbad eller att på annat sätt nedvärderas. Det är illa det också. Och det är systematiskt, det handlar om strukturer och det handlar om att människor drabbas. Dagligen. Och känner skam och ånger, trots att det inte är deras fel. Tvärtom. För att andra inte har vett nog i skallen att respektera andra människor oavsett kön, ålder, etniskt ursprung eller livsfilosofi. Det ska handla om kompetens, om engagemang och om vilja. Inget annat.
Nu i dagarna går kvinnliga politiker ut och ställer sig som en enda stark kraft bakom alla de övergrepp som det vittnats om inom den sfären. Tidigare har det varit jurister, skådespelare och sångare. När är det Ridsportens tur? Sporten som ska vara lika för alla, men inte är det. För ingenstans kommer vi undan det systematiska som finns bakom det som föranleder så många att ställa sig upp och ropa #metoo – för någonstans måste sexuella trakasserier och utnyttjande synliggöras och höras och uppmärksammas. Och vi får aldrig tystna. Vi får aldrig acceptera och vi måste orka se och ropa.
Så kom då plötsligt snön. Som den gör varje år. Alltid lika förvånande. Igår sa yr.no att det skulle vara regn. Men det blev värsta snötäcket. Inte för att jag tycker snö är värre än regn. Tvärtom. Det går åtminstone att ruska av sig. Värsta vädret är och förblir blåst och regn och ett par plusgrader på det. Men idag är jag glad att det är lördag. För även om hästarna går på lösdrift och har stora ligghallar att tillgå vill jag ta in dem, torka upp dem, ge dem lite godismat (läs lucern och betfiber) och se till att alla täcken är torra och hela. Det gör åtminstone mig trygg och då vet jag att allt är bra med dem. De verkar inte tycka illa vara. De som är ute verkar snarare något svartsjuka på de som för tillfället får gå in. Men ingen blir glömd, ingen blir utan. Som alltid här på Lövslätten.
Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀
Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:
Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:
Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:
Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!
:
Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?
Visste du att den häst du går fram till kan läsa av ditt ansiktsuttryck och därmed vet vilket humör du är på? Kanske har du misstänkt det. Vi som bor med hästarna vet det. Och nu vet forskarna det också. Det krävs bara en bild av en människa som gör en min för att hästen ska reagera på ansiktsuttrycket. Särskilt mycket reagerar de på arga ansiktsuttryck. Egentligen är det inte alls konstigt att hästar kan göra det här. Hästar är sociala varelser som är beroene av att kunna samarbeta med andra individer. De har bott med människor i tusentals år och dagens hästar är beroende av oss människor, och då nedärvs issa förmågor som är relaterade till just människor. Hundar t ex samarbetar och kommunicerar bättre med människor än med sina artfränder! Och de – hästar såsom hundar – är beroende av vår välvilja för att få ett okej liv.
Arga och sura människor har en tendens att skapa oro och olycka över andra, inte minst en häst – tyvärr! Och det lär sig nog en häst väldigt, väldigt snart. Till råga på allt så har hästar i sig väldigt mycket ansiktsuttryck för sig, som de avläser varandra genom. Så allt annat än att de skulle kunna avläsa vad vi har för humör, vore ju faktiskt konstigt.
Vad händer då om vi är arga när vi möter en häst? Hästens hjärtpuls går upp i taket och de glor på oss med vänstra ögat. Hög puls är ett tecken på stress….. och stressade hästar har vare sig roligt eller är roliga att hantera.
Så tänk på det när ni kommer till en häst nästa gång. Hästen påverkas en masse av vad du utstrålar och vilka miner du gör. Vill du ha en bra start på en hästig tillvaro, så är det bäst att lägga problemen och ilskan över allt som är eländigt i vardagen åt sidan, och ge häst och dig själv en chans till en mysig tillvaro tillsammans. Och tänk framför allt på att itne bli arg på hästen om den blir stressad över något – det lär bara göra alltihopa etter värre.
Vilken dressyrfinal det blev! Till skillnad från förra gången EM-hölls och då ingen presterade på topp fanns det flera ljusglimtar att verkligen titta lite extra på. Vår svenska Therese gjorde inte bara succé – har jag räknat rätt är hon först i Sverige med att klara över 80 % i küren också. Det är ju maklöst på sin första EM-start. Återigen – vilket ekipage. Sönke Rothenberger höll sen på att knocka hela fältet genom att rida så otroligt skickligt igenom sin kür. Allt såg lekande lätt ut och programmet var hur klurigt som helst. Vilka övergångar! Resultatet? Över 90%, en siffra som få någonsin föår uppleva. Ett sant världsresultat. Men se det gillade ”tant” Werth – sist ut i klassen. Hon verkade mer taggad värre och till skillnad från fredagen så såg hon extremt fokuserad ut och satte vartenda steg på den vackra dressyrbanan. Och såklart vinner hon – med bara några tiondelar högre resultat än 22-åringen (!) Sönke Rothenberger. Rafflande värre!!!!
Under söndagens EM-final i hoppning blir det rafflande värre. Allas vår Peder klarar första rundan med darr på ribban – men felfritt. Hittills har inte Allan någonsin rivit ett hinder i ett mästerskap (inklusive detta mästerskap) och det är inte för inte de båda leder inför andra omgången. I ledning med 2,25 poäng för O’connor. Trea efter första omgången är Smolders med 5,52 straffpoäng. En rivning klarar Peder om han vill nöja sig med en garanterad andraplats. Men det är ju guldet han vill ha! Och det är såklart guldet han får till slut. En rivning och ett tidsfel gör ju ingenting till slut tack och lov.
För svensk ridsport är Peder jätteviktig – hans respektfulla, kärleksfulla och omsorgsfulla sätt mot sina hästar gör honom till ett flaggskepp för alla oss som försöker sprida god ridning, god hästmannaskap och god hästhantering. Jag hejade så fjärilarna knappt fick plats i magen. Jag hejade, och jag grät nästan när han vann – för att Peder var värd det så mycket – men också för att alla hästar därute är värda precis det som Peder, och vi andra hästälskare, ger våra hästar – en omvårdnad baserad på kunskap, inlärningsteori, tlaåmod och kärlek, och där de vet att de är trygga och aldrig kommer råka ut för eller utsättas för något som de inte kan hantera.
Stort, stort Grattis du fantastiske Peder, och du fantastiske All-In. Ni gör skillnad!
Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.
Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.
Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:
Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤
Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.
Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv. Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.
Carl Hester och Charlotte Dujardin är mästare på att ge sina hästar gulliga smeknamn. Blueberry var ju stallnamnet på världens genom tiderna bästa dressyrhäst – Valegro. Och nu när han är ”pensionerad”, i alla fall från tävlingsbanorna, har Charlotte fått en ny häst i…. PUMPKIN!
Anledningen till namnet lär vara att han är så orange och lite rund. Dessutom lär han vara väldigt, väldigt snäll. Sånt gillar vi. 😀 På tävlingsbanan heter han enligt uppgift Toretto, men ursprungsnamnet är Gio. Förvirrande? Ja så kan det vara när mästarna hittar på namn hit och dit. En anmärkningsvärd sak med denna vackra häst är att han är född i juli – den fjärde för att vara exakt, samma som USA:s Independence Day. Till råga på allt är det ett sto. Ston har blivit alltmer vanligt på dressyrbanorna, från att bara för några år sedan ha varit något av en sällsynthet. Ett undantag sedan tidigare har vi i vår egen Tinne Vilhelmson Silfvén. Hennes första häst i toppklasserna var Caprice, ett vackert mörkbrunt sto som gjorde succé och med henne var Tinnes karriär som dressyrstjärna utstakad (med hjälp av kommande hästar förstås). Caprice och Tinne fick två OS ihop. Och nu rider alltså även Charlotte ett litet sto som hon hoppas på i de högre klasserna.
Busenkelt! 