Det var det enda jag ville se på ridsports-OS. Eckermanns ritter. Och så blir det så där knasigt som det kan bli ibland när man hanterar stora, känsliga och alerta djur. Det går åt pipsvängen och man flyger av. Så var den sagan slut. För mig är Eckermann vare sig större eller mindre av det. Jag är full av beundran för hans skicklighet i sadeln och hans kärlek till hästen som han verkar visa upp. Och att detta har blivit detta ridsports-OS mest spridda bild, ser jag enkom som positivt. Och som jag känner med Eckermann.
Men personligen drog jag faktiskt en suck av lättnad. Nu slapp jag och titt-sällskapet bli så upprörda över att behöva utstå stora starka män som hänger bakåt med full vikt i tyglarna, helt sjuka huvudlag, viftande svansar, gnisslande tänder och hackande sporrar i jakten efter någon enda som rider mjukt och fint i harmoni med sin häst. Det räckte med det vi såg och när vi sedan slog över till de andra fartfyllda, roliga och spännande sporterna där det inte gör något att man dammar till en boll med all den styrka man kan uppbåda var det som om jag kunde andas igen.
Ridsporten har problem. Stora problem. Och då talar jag inte om det urusla resultat som våra ryttare levererade under OS. Utan om det där jag tjatat om tidigare – sportens legitimitet som sådan. För genom att den återkommande väljer att sticka huvudet i sanden och försöker berätta för alla som undrar hur det står till med hästens välbefinnande att de inte fattar ett jota, så möter jag nästan enbart vanligt folk som undrar hur i hela friden hästar kan få BLÅ tungor av att bli ridna? Vad är det här egentligen, undrar folk som inte är initierade. Och om man inte fattat det innan, så kan jag berätta att om folk tycker att djurskyddet inte hålls i en verksamhet, så kommer den att stoppas. Som skedde med elefanterna på cirkus. Som skedde med det ”äkta” duvskyttet i OS. Jodå det har funnits men upprörde för många människor och inget proffs kunde övertyga allmänheten att duvorna visst inte hade ont av att bli skjutna och att allmänheten minsann inte fattade ett jota av sporten.
Som tur för mig har det funnits så enormt mycket annat spännande, roligt, underbart och rafflande att titta på. Där man inte behövt vara nervös över hur hästen har det där under ryttaren som vill vinna, där man inte undrat hur träningen ser ut när ingen ser på, där man bara kan skrika rakt ut när det blir mål/poäng och där människor med möjlighet till egna val ställts inför stora, ibland nästan övermäktiga, uppgifter. Det är så jag kan ångra att jag inte valde pingis som sport när jag var liten istället. Det hade varit betydligt lättare rent etiskt att leva med, och att vara en god ambassadör för.
Så grattis alla helt otroliga idrottsmän som vi kunnat njuta av under den här OS-tiden. Vilka bedrifter ni genomfört! Paris-OS har fått tillbaka mig framför rutan. Inte kunde jag väl missa när magiska Sarah var i bassängen, när Duplantis seglade över nytt världsrekord, när Sta Lucia eller Bangladesh tar sina första guld i friidrott någonsin, när Åhman och Hellvig smashade poäng efter poäng i beach volley eller när Kamga (min nya favorit!) sulade iväg diskusen längre och längre. Jag lämnade inte ens golftävlingarna ifred!
Sport ska vara schysst. För alla som deltar. Det ska vara roligt och kännas kul att se på. Man ska inte behöva ha en klump i magen över att det kanske inte går rätt till och att det finns offer i sporten. Annars får det vara. Och som tur var kändes det som om detta OS, förutom på ridbanorna i Versailles, var fylld med just detta och jag saknar redan detta magiska spel som Paris lyckades genomföra. Vilka tävlingar det blev ändå! Och kanske, kanske var det positivt för mig att ridsporten inte lyckades övertyga mig om att titta. För nu fick jag ju se allt annat istället. Och det var en ren OS-vinst, inte minst för att jag så tydligt påmints om vad sport egentligen ska handla om.
Det kändes inte alldeles självklart att titta på ridsports-OS den här gången. Jag började titta efter många års frånvaro från detta år 2012 och nu är jag på väg bort från TV-rutan igen. I alla fall delvis. Smolken i bägaren är väldigt stor och vem i hela friden ska man heja på, när även de som aktivt själva går ut med att de står upp för ett gott djurskydd stängs av för att iskallt stå och piska hästar med långpisken bara för att få som de vill. Men då jag gillar OS i allmänhet med allt vad det innebär i att heja på svenskar i sporter man knappt visste fanns och se fantastiska bragder i sporter jag älskar att se har jag lyckats få i gång sändningarna på TV:n. Så nu måste jag ju titta på något i alla fall?
Dressyren har jag struntat i hittills. Det räckte med att höra vårt dressyrankare säga ”den” om sin egen häst och se bilder på Facebook på flera hästar som biter sig i bringan och ändå rasslar ihop över 72 % för att få en oroskänsla i magen. Vi får se om jag lyckas se Therese som jag annars gillar så mycket i finalen. Grattis Therese och Dante förresten till finalplatsen och vilken fin intervju där du var så stolt över din Dante som hängt med så länge i eliten på p4 sport. Det värmde att höra. Jag vill också gärna se Jessica von Bredow-Werndl, där jag hoppas hon får guldet.
Har också sett i sociala medier om en tjej vid namn Becky Moody och Jagerbomb som ska vara bra. Har inte sett ritten så jag kanske ska kika på det. Och så får jag väl se på nätet om jag kan hitta fler som rekommenderas för en titt. Resten undviker jag. Det känns inte ok alltså. Men hoppningen kan jag inte låta bli. Våra fantastiska svenskar river lika mycket motstånd i mig som de låter bli att riva hinder på banan.
Och nu är kvalet för OS-hoppningens lag igång. Det slår mig direkt hur professionella svenskarna ser ut jämfört med de så många andra mer slugger-ryttarna som dyker upp på banan. Vissa ekipage känns väldigt stressade, andra ryttare flyttar runt i sadlarna, vevar med armar och spön och ser allmänt röriga ut i sadeln, något som torde störa mer än hjälpa en häst som ska hoppa ytterst höga hinder. Men när en svensk kommer in känns ett lugn, en kontroll och en harmoni. Man blir lite varm i hjärtat ändå.
Och när Eckermann i en intervju berättar om sin fantastiska vän King Edward och hur han så gärna vill se honom, genom en vinst i detta OS, skriva in sig i historieböckerna och sedan säger om vad han vill kunna tänka om det när det hänt: ”Jag kunde visa upp hans kvalitet. Jag stod inte i vägen.” Ja då kan man inte annat än att vara stolt över det svenska hopplaget.
En välkänd sanning med dressyren är att den är en bedömningssport. Det sitter personer – av kött och blod och själ med personlighet, erfarenheter, åsikter, subjektiva tankar, nätverk de är beroende av för sitt uppehälle och kära vänner – som ska utföra en ”objektiv” bedömning av något en annan människa utför på en bana. Ofta någon de själva känner, eller åtminstone känner till i form av tidigare insatser, andras tidigare bedömningar av ryttaren, ranking etc.
Bara av den här anledningen kan man ju tycka att hoppning är så mycket ”renare”. Den är enklare i sin utformning och andra människors påverkan på det utfall personen som tävlar har är i bästa fall noll, i sämsta fall ganska litet ändå. River man ett hinder, hästen vägrar hoppa ett hinder eller om man inte klarar banan på en i förväg bestämd tid utfaller ett i förväg givet antal fel. Enkelt och objektivt. På riktigt.
Att tro att människor, hur professionella de än försöker vara och anses vara, inte får med sig åtminstone en del av sin egen syn på tillvarons ting i en dömande sport är ganska naivt. En människa är en subjektiv varelse och inga policies, riktlinjer eller utbildningar kan helt sudda bort den personliga uppfattningen och den påverkan som finns på människan utifrån. Till att börja med är policies, riktlinjer och utbildningar skapade av andra människor, också de med sina ”glasögon” på, så att säga – människor som också de har en grunduppfattning om livet, trosuppfattningar (inte bara religiösa) andras liv och vad som är bra och dåligt, åsikter, tankar, erfarenheter och allt annat som hör människan till vilket givetvis skapar en viss känsla i dessa policies, riktlinjer och utbildningar. Så redan där börjar problemen. Denna info, dvs dessa policies och riklinjer, ska sedan tolkas av andra människor, som är subjekt till sin natur, och troligen kommer de i sin tur att föra vidare denna, nu tolkade, info vidare till andra och så vidare. Man inser snart att det här är rena viskleken. Har ni provat att leka den någon gång?
Så fort människor gör något och ska bedöma något blir det subjektivt. Jag tänker på det ofta när man läser om att public service ska vara ”objektiv”. Redan när man beslutar om vilka nyheter som ska presenteras i nyhetsinslag, vilka man ska granska och på vilket sett, och vilken infallsvinkel en nyhet ska ha kräver en subjektiv bedömning. Redan där försvinner objektiviteten. Utifrån dessa redaktionsbeslut ska sedan en person av kött och blod (se ovan) rapportera om något, vilket givetvis kommer färga inslaget. Hur man än gör. Det hade varit så mycket lättare, bättre för den som mottager informationen och för PS själva att konstatera att objektiv rapportering inte finns. Då hade man kunnat fokusera på det som public service också gärna nämner i sitt uppdrag – mångfald. Flera bilder från samma nyhet är ett bättre val. Då kan mottagaren av informationen se att det finns flera sidor av ett skeende (vilket det alltid gör). Låtsas man inte vara ”objektiv” utan ser man att journalister och publisister är subjektiva i sin bedömning av vad som är relevant i en nyhet, vilka fakta som ska tas med i ett inslag (man kan ju inte ta med alla fakta hela tiden) och valet av ”nyhetsvinkel” (ett poppis ord inom journalistiken som avslöjar en hel del faktiskt) och kan bilden av vad som faktiskt händer bli sannare.
Detsamma gäller bedömningssporter. Därför har man i dressyren i högre nivåer också flera domare. Men det hjälper inte riktigt dessvärre. För dressyrens elitvärld är en liten klick där alla är beroende av varandra. Den domare som går för långt ifrån den gemensamma tolkningen av vad som gäller just nu i tolkningarna av de riktlinjer som finns och vilken ryttare som är ”bra” lär de inte få många fler uppdrag. Galamiddagen efter ett championat lär bli en ganska utfrusen sådan för denna person. Människor som följer strömmen har mycket lättare att hänga med och få vara med, om man säger så. Gör man tvärtemot eller kommer med kritik av gängse bilden blir man obekväm och det skaver. Hur förklarar vi annars sådant här:
Och häri ligger ett jätteproblem för en förändring inom dressyren. För om vi vill ha en riktig förändring av vad som sker i kulisserna, måste också det som sker på scenen förändras. En urusel piaff på en falskt samlad grund SKA inte ha höga poäng, vem som än gör den och hur ”stilla” hästen än står. Men så är det idag. Och om man får samma poäng för en piaff som man fuskat sig till på ett halvår (hästen springer på stället eftersom man både gasar och bromsar samtidigt till exempel) som en som med god grund och tålmodigt arbete som tagit åratal att utveckla, så lär inte någon ryttare som vill vinna ett championat någonsin välja den långa vägen. Samma sak gäller med precis allt annat. Och omständigheter påverkar. Mycket.
Vi kan till exempel se hästar med väldigt hårt spända nosgrimmor på banorna. Ändå sägs att dessa kontrolleras. Då blir frågan – när, på vilket sätt, och av vem? Detta sker till att börja med EFTER en ritt. Det är nog ganska svårt för en funktionär att säga – nosgrimman är för hårt spänd – när speakern samtidigt basunerar ut att en person lyckas skramla till sig 87% av domarna och leder klassen. Skulle du i ärlighetens namn göra det?
Och tycker verkligen funktionären att det som jag anser är fruktansvärt hårt åtspända nosgrimmor faktiskt är det? Jag skulle vilja se ett test där man kräver två fingrar på nosryggen! Två fingrar gäller ofta vid kontrollen också – men där på sidan där näsborrarna sitter och där det är mjukare än en marsmallow… lätt att få in två fingrar där oavsett. Prova! Så då, även om man är överens om ”två fingrar” blir ju tolkningen olika och det jag säger är tight som bara den är helt ok för en annan. Exemplen är många och problemet kommer, som jag ser det, inte att kunna lösas av ridsporten själva. För det är som sagt en liten klick i eliten och de känner och tycker om varandra och vårdar sina egna karriärer och andras karriärer och tycker nog, om man ska vara ärlig, att de som vill ha en förändring är ganska jobbiga. För det utmanar deras status. Det är precis därför jag påstår och tror att det krävs yttre krafter för förändring – fotfolket inom ridsporten och allmänheten.
Och kanske något till. AI-trenden är här för att stanna. Läser artikel efter artikel om hur administrationsarbeten kommer att ändras i grunden inom bara några år, liksom sjukvården. Och så tänker jag själv att alla dessa bedömningar som människor sitter med – som blir fel pga förutfattade åsikter hos den som ska bedöma, kommer kunna utföras av AI på ett helt annorlunda sätt – kanske rent av objektivt! Borde ju kunna funka även inom bedömningssporter såsom dressyr.
Här ligger svårigheten i vem som ska spalta upp de förutsättningar som ska finnas för bedömningen, men jag tänker att AI kan lära sig om hästars beteenden (pain face, stresstecken, konfliktmarkörer etc), om biomekanik och en animerad idealbild över varje rörelse utifrån de biomekaniska förutsättningarna, etc etc, och sedan får AI läsa av hur nära man kommer idealbilden. Graden av avvikelse mot etiska regler för hästvälfärden och mot biomekanikens fysiska lagar skulle kunna graderas i %. En idag galen tanke kanske. Men varför inte? Striden skulle väl i så fall sitta i vem som får putta in de fakta AI ska ha som grund i bedömningen, men det finns faktiskt forskning att tillgå av personer som inte är ett dugg intresserade av vare sig rosetter, prispengar, försäljningar av hästar eller domarpositioner på en fyrkantig bana på ett championat. Och dessa skulle man kanske kunna enas om att de är oberoende i all fall. Vilket är bra mycket bättre. Och AI:n den skiter i vilket och följer de faktiskt direktiv de får.
Den där Eckermann verkar vara av ett särskilt virke. Om man bara hört talas om honom lite lätt kanske man har fått uppfattningen att det är den långa grabben som ”stal” fruns häst och kom till OS och segrade och sedan till VM och segrade ännu mer. Men som vanligt finns det så mycket bakom som gör en vinnare till en vinnare och ingen kommer någonsin att vara nummer ett i världstoppen på hoppningsrankingen bara för att man lyckas stjäla en häst och råka komma bra överens med den.
Som vanligt är det en mängd olika faktorer som ligger bakom en succé (eller ett nederlag). Och lite förklaring till framgångarna får man om man kikar på ritterna på breeders från i höstas och lyssnar på vad han säger.
Den här killen rider inte för läktaren ens när han ska provrida femåringsfinalister på Breeders, han rider för att lära sig och förstå och kommunicera. och gör det inte svårare än vad det är. I alla lägen. Intressant att se, och nyckeln till god ridning. Jag förstår att hästarna gillar honom och gör sitt bästa för honom. Imponerande. Däremot tycker jag att inställningen inte borde vara något man reagera på. Men det gör man. Den är riktigt trevlig, och lyhörd. Och så borde den ju vara för alla och envar som får för sig att sitta på en häst.
Att han dessutom kliver fram och reagerar på de övergrepp som kommit fram inom den svenska ridsporten och där Svenska Ridsportsförbundet verkar stå handfallna (varför?) gör honom inte till en sämre förebild. Givetvis tvärtom. Önskar verkligen Eckermann ett lyckat liv (nygift och allt) och stora framgångar. De behöver såväl vi hästälskare, hästarna som sporten i sig.
Så har hon såklart gjort det igen – Ingrid Klimke. Tillsammans med sin fantastiske Hale Bob (Bobby) tar hon ytterligare ett EM-guld i fälttävlan. Denna kompletta, fantastiskt ödmjuke och skicklige ryttarinnan.
Det var inte många veckor sedan jag såg henne slå världsrekord i dressyrprogramsdelen. Den ritten går inte av för hackor!
Och nu tar hon alltså hem sitt andra EM-guld på raken.
Det som är Ingrid Klimkes signum är glädjen och samspelet med hästen. Hon fuskar inte. Det kan ni se själva:
Ett vanligt bett.
En remontgrimma.
Ingen martingal. Inget trams.
God ridning.
Inget mer. Inget mindre.
Så gör ett proffs.
Det är precis det här vi ska lära oss av. Det här är kvinnan som kan inspirera och lära oss hästvett!
I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.
Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.
Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.
I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!
Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.
Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM. 1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.
Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.
Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.
Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.
Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.
Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?
Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.
Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!), eller är det bara slump?
När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.
Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?
Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).
Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.
Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?
Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.
Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!
På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?
Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel, och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm
Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.
Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.
Jaha – hade missat denna artikel i Hippson från en Jens-clinic. Det är så jag får skämmas. För den här borde alla läsa! Han är klok den gode Jens, och om man försöker ta till sig det han säger, lär man sig massor – oavsett om man är nybörjare eller proffs: I korthet
hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
sitsen reglerar farten, inte handen.
rama in på yttersidan.
Uppvärmning med många övergångar från skritt trav ger lösgjorda hästar
Otur finns inte – det du får är resultatet av det du gör.
Våga fråga om hjälp
Men bäst är förstås att du läser själv – här är den!
verkar vara den vanligaste frågan på nätet just nu — i alla fall de forum jag följer. Då kommer ofta med en dålig bild på en häst i en stallgång och så blir det alltid tretusen femhundra förslag på sadlar som passar – för att folk gillar dessa sadlar, eller har dem till salu!
Det går inte att få tips på sadlar på det viset. Bilderna säger absolut ingenting om hur hästen rör sig under ryttare och ger inte precis en tredimensionell bild av hästen, näe man får inte ens bild på hela hästen så man kan se om hästen ser ut egentligen – bara en ryggbit. Den säger heller absolut ingenting om dig som ryttare. Och vem säger att de som svarar kan ett skvittens om sadlar eller ens vet vad som är fram och bak på en häst? Inget….
Vill du verkligen veta vilken sadel som kan passa dig och din häst? Ta en sadelutprovare till hjälp om du inte kan själv. Men sånt kan man tydligen inte skriva på nätet, för då är man trist och tråkig antar jag (eller okunnig för att man inte kan ge ett konkret tips). Som de där människorna med sjuka djur som hoppas på hjälp från random person på nätet, istället för gör det enda rätta och ringer en veterinär om de själva inte vet på råd.
Jösses – det finns faror med nätet alltså, även om det finns bra saker med det också. Tyvärr drabbar nackdelarna många gånger helt oskyldia – som hästarna…
….och det är att gå via hästens hjärta. Fångar du det, så vinner du världen. det är Niklas Jonssons teori, om varför en häst kan blomma upp under en ryttare, och vara lite mindre bra under en annan.
Kaxig som han är har han superstjärnekipaget Sparven och Stephanie Holmén som exempel – där självaste Peder Fredricson må ha ridit upp Sparven otroligt bra, så är Steffie, som hon kallas, mångfalt bättre. För de tycker ju verkligen så mycket om varandra, och för vänner ger vi allt. 😀
Härlig inställning säger jag – nu ska jag kika vidare på Niklas Jonsson – han verkar vara en hyvens hästmänniska.
Busenkelt! 