San Diegos bränder

Det brinner i södra Kalifornien. Flera hundra tusen har fått evakueras. Just nu rör det sig om sex olika brandområden:

the thomas fire (ventura). the creek fire(sylmar/sunland). the rye fire(santa clarita). the skirball fire(bel air). the lilac fire(san diego). the liberty fire(murrieta/riverside).

Som tur är hörde jag att endast en dött av lågorna. Än så länge. Som alltid finns det också många djur som hotas, inte minst hästarna. Överallt försöker man rädda undan djuren, men det är ingen lätt sak. Bränderna sprider sig oerhört fort, hästar är inte lika lättflyttade som människor.

 

 

MÅnga har också dött och många som försöker komma undan lågorna med sina djur har ingenstans att ta vägen. Det hela är en sann mardröm. Hela 450 hästar hotades på Del Mar Race track norr om San DIego t ex . I paniken som utbröt beslutade man att släppa alla hästar i hopp om att de skulle kunna ta sig därifrån. Men många klarade sig inte.

Om jag har förstått det rätt, så handlar det om redan ”räddade” djur, som man trott fått en fristad just här. Men så var det alltså inte

 

 

Blir ni lika berörda som jag?Det går att hjälpa även om man är långt bort. Humane Society är den organisation som jobbar mest inom området – här kan du gå in och donera pengar.

https://humanesocietyvc.nationbuilder.com/thomas_fire_rescue_donate_now

 

 

Går det att rida etiskt?

Då och då och egentligen hela tiden finns det människor som yttrar sig om ridsporten som något avskyvärt. Som något som förslavar hästen och som utsätter hästen för, om inte tortyr, så i alla fall något som är hemskt och illa. Ofta reagerar vi ryttare instinktivt med att tänka att dessa personer mer eller mindre inte fattar något, att de verkligen är ute och cyklar och att de bara borde hålla tyst om något de inte begriper.

Istället kanske man borde fråga sig om det finns omständigheter som gör att det är ok att rida? Finns det sätt att rida på som inte gör att hästen far illa? Hästen är ju inte byggd för att bära en tyngd på ryggen, den är inte född till att ranta runt med bett i munnen och den har ingen naturlig bäring i kurva efter kurva på ridbanan om det inte är så att vi lär den HUR den ska forma sin kropp i vändningarna. Vänder den på det sätt den gör naturligt kommer den gå sönder om vi rider på ridbanan för länge och i för hög hastighet.

Det är mycket som inte är ”naturligt” men som man kan överleva, leva med och till och med uppskatta. Varför skulle det inte kunna vara samma sak med ridning? Det är inte naturligt för oss att åka iväg till ett kontor hela dagen och jobba för pengar. Så var det inte förr, om man säger så. Inte under många hundra tusen år faktiskt, även om generna hos människan är sig lik än idag. Men det finns faktiskt de, ganska många faktiskt, som tycker det är det som är meningen med livet och att det är det roligaste de vet. De som har rätt jobb för sina förutsättningar, med rätt chefer och en god arbetsmiljö med bra arbetsförhållanden.

Annat är de för de miljoner stackare som måste slava dag ut och dag in under fruktansvärda förhållanden bara för att kunna överleva. Som blir utnyttjade och som inte alls får sin röst hörd på sin arbetsplats. De har nog en annan åsikt om sitt jobb. Men det gör inte att arbete i sig är något fruktansvärt. Mer att förutsättningarna för deras arbete stinker.

Kanske är det så med hästar också? Det är kanske inte det ATT den blir riden som är det intressanta. Utan hur? En häst som blir väl omhändertagen i en bra miljö och som får jobba med det som den har fallenhet för och som dessutom får mycket feedback för vad den gör kanske tycker att ridning är mer än ok, ja kanske till och med kul? Varför inte?

Någon gång under historiens gång tämjdes hästen. Det var nog inte alla hästar som kunde tämjas, men vissa. Annars hade man inte gjort det. Zebrorna har vi inte tämjt, inte gnuerna eller älgarna heller. De hade ingen fallenhet för att jobba i grupp. För hästar är gruppdjur, och som sådana har de en viktig plats i flocken och behöver samarbeta med andra individer för sin överlevnad. Det sitter i generna.

En tamhäst av idag behöver inte kämpa på stäppen eller i skogen för att överleva. Den behöver i ett stall där den blir omhändertagen inte frysa, inte leta efter vatten och inte varna sina kamrater för att det kommer läskiga saker. Den behöver inte vakta flockens föl från farliga djur och den är på ett säkert ställe. Jag kan misstänka att denna trygga miljö också faktiskt gör det lite tråkigt. Vi har kort sagt tagit ifrån dem det tuffa jobb det innebär att vara en vild häst. Precis som vi människor har hästarna nu slutat behöva ”överleva” och kan frigöra resurser till annat.

Så att då få ett annat jobb är kanske en bra idé? I alla fall om det sker på ett etiskt sätt – dvs att den har bra arbetsförhållanden? jag är övertygad om att en häst kan tycka det är roligt att ridas på banan såväl som i skog och mark med rätt ryttare och med rätt utrustning som inte gör ont och inte gör en illa. Den kan lika gärna gilla det där med att springa fort, eller gå hästagility eller göra något annat spännande som är utvecklande och lärorikt. Hästar, liksom människor och många andra djur, gillar dessutom att lära sig för lärandets skull. Så varför inte?

Vårt ansvar som hästhanterare och ryttare är dock enormt. Vi har hästarnas väl och ve i våra händer. Bokstavligen. Och det måste vi ta på allvar. Vi behöver lära oss så mycket som möjligt om hur de fungerar och vad de behöver för att må bra i alla lägen. Och vi måste lära oss att uppskatta de insatser hästarna gör för oss, och inte ta det för givet. För vem vill inte få uppskattning på sin arbetsplats? Vem orkar jobba när man bara tas för givet och kraven bara ökar? Så det är mycket vi kan lära oss för att det ska bli mer etiskt med ridning och hästhantering. Men vi är på väg. Forskningen går framåt. Inom alla områden – och det hjälper både människor och djur.

Numera spöar man inte ungar som man gjorde förr när de inte kunde läxan. Man har inte hemska auktoriteter som får personalen att sluta andas när de dyker upp på moderna arbetsplatser utan jobbar i team, där var och en ses som de individer de är och de resurser de är. Inom ridsporten går det långsammare, men man börjar så smått fatta att det finns andra sätt än att trycka ner och begära blind lydnad. Det är det bästa med utveckling. Det går ibland framåt.

 

 

 

 

Svenska Ridsportsförbundet om #visparkarbakut

Svenska Ridsportsförbundet har reagerat föredömligt på #visparkarbakut. Så här på en söndag kommer ett nyhetsbrev till alla som finns med i TDB (tävlingsdatabasen) med information om hur de arbetar för att stävja och fånga upp sexuella trakasserier i vardagsstallarna. Hela styrelsen har undertecknat brevet och de skriver bland annat så här:

”Du kan kontakta oss via mailadressen medlemsombudsman@ridsport.se, anonymt eller med namn, kontakta någon i förbundsstyrelsen eller på kansliet, och vi ska så långt våra kunskaper, erfarenheter och resurser räcker vara ett stöd, ge råd och när det går ta till konkreta åtgärder.”

 

Bra jobbat SvRF!

 

 

The Brooke- gör skillnad för världens arbetshästar och -åsnor

För hundra år sedan skapades The Brooke- en organisation grundad av en kvinna för att hjälpa de många hästar och åsnor som lyckades överleva första världskriget. Tyvärr övergavs de bara, trots att de varit en av förutsättningarna för att över huvud taget kriga (arma djur, arma människor!) i ett av världens mest grymma förhållanden. En kvinna vid namn Dorothy Brooke förfärades över detta och gav sig ut i världen. De som inte slaktats hittade hon lite här och där i världen, än mer utsatta än tidigare.

Dorothy Brook var en pragmatisk kvinna. Istället för att låta sig nedslås skapade hon en organisation som stöttade de djur som överlevt – på plats varhelst hon fann dem. Hon fick många britter att engagera sig och donera pengar och fick saker att hända. Och på den vägen är det. Idag finns organisationen i många, många länder och gör verkligen skillnad. För alla de hundratals miljoner arbetsdjur som sliter hårt och illa under fruktansvärda förhållanden. Som arbetar för att människan ska kunna ta sig ur fattigdom.

Brooke är en organisation som inte dömer. Den har inga höga ideal om att alla pållar och åsnor ska gå på en äng och bara hänga runt. De ser djuren som de viktiga försörjare till sina familjer, och vill förbättra deras förhållanden – för om djuren mår bra mår också familjerna bättre. De hjälper på plats, med veterinärvård och utbildning om hur man sköter ett djur och finns som stöd till ägarna med all deras kunskap och engagemang. De vill utbilda och ge kunskap, få folk att respektera och förstå. Det finaste man kan göra som människa i världen – att försöka göra världen till en lite bättre plats. Utan att döma, utan att fördöma. Utan att jobba för djuren i deras vardag. Här och nu.

I år har The Brooke en enorm kampanj för alla de djur som sliter så runt om i världen. De satsar på att bli än bättre, än större och sprida ordet än mer. På deras Facebook-sida kan du läsa mer om hur de arbetar, lära dig mer om de arbetsdjur som sliter för sina och sina människors liv, och hur vi kan hjälpa dem till en bättre tillvaro. Join the cause – för hästarnas och åsnornas skull! ❤ Det kommer vi på Lösa Tyglar göra -precis som vi tidigare gjort. För oss är det en självklarhet att stödja den här typen av organisation – som jobbar FÖR människor och djur.

Mer om hästarna under första världskriget kan du läsa om här

 

Rida i harmoni med hästen

All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.

Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.

När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).

 

 

Tips i kylan

Igår satte kylan in. Inte för att det var så mysigt innan – det har varit en del minusgrader och på det blåst. Så vi har kämpat mot kalla fötter och frusna händer och ändå ridit – för hästarna har då inte tyckt att vädret är något annat än toppen. Men nu trillade gradtalet så dant att ridningen fick pausa när mörkret sjönk ner över nejden under gårdagen.

När vi väl nattade hästar under kvällen visade termometern på -27. YR lovade en vändning under natten, men i morse när jag klev upp var det inte ett dugg varmare. Samma jäkla -27.

Under sådana omständigheter blir jag alltid lite orolig för mina hästar. Kommer de att klara kylan? Jag får samma oroskänsla varje år. Men visst gör de det. Kanske för att de är sunda och friska hästar, och för att hästar faktiskt är gjorda för att klara kallare väder än vad vi människor klarar. Jag tycker ju det är fruktansvärt kallt (även om jag alltid blir förvånad över hur bra det ändå går att trampa runt i hagarna och fixa och dona när det är så här kallt). Men de ställer bara ut sin päls rakt ut och får värsta polarjackan deluxe när vädret blir så här. Tänk om vi hade sådana möjligheter! Då skulle jag inte tycka det var fullt så jobbigt att bo i det här landet under vintern. Själv är jag lite kinkig för kylan.

Det finns en del att tänka på för att hästarna ska må så bra som möjligt dock. Jag som har två grupper på lösdrift måste inse att de kommer stå där ute i kylan, utan att få tillskottsvärme. De måste klara värmen på egen hand. Och med lite vana verkar jag ha fått in rutinerna. Mina hästar går inte på fri tillgång av foder, då en del av dem skulle bli otroligt feta. Så vi får ta till lite tricks och ändra om lite när kylan sätter in på det här sättet.

Vad gäller fodret dubblas foderransonen om det blir riktigt kallt. Hästar är som kaminer och de behöver bränsle. Så länge de kan äta ordentligt kan de kompensera väl för de minusgrader som finns i den omgivande luften. Alla hästar kommer också in i stallet ett par tre timmar sådär för att få lite extra mys och kel och de som behöver får då även lusern för att hålla hull och må bra. Det är bra med ett ordentligt stall även när man har lösdrifter. Då hinner vi också kolla upp att de verkligen mår så bra som vi hoppas.

Förutom foder är vatten en stor fråga när minusgraderna blir många. En stor hjälp är de uppvärmda vattenbyttorna. Hästar behöver dricka mycket när det är kallt, men de gillar inte kallt vatten. Även i vattenbyttorna slår jag i ljummet vatten och då kommer hästarna och dricker sig otörstiga. Veterinärer vittnar om att det blir många kolikfall när det är kallt – för att hästarna inte får i sig vatten ordentligt. Det här är ovärderlig hjälp. När det är riktigt kallt, som igår kväll och i morse ger jag dem även hinkar av ”godisvatten”. Det är uppblött lusern som jag slagit extra mycket vatten på, så att det nästan blir bara vatten, men smaken består. Det gillar hästarna och då dricker de ännu lite till.

De som behöver får täcken. Men de allra flesta som bor här på gården ser ut som rena ulltottar. De har fått en magnifik vinterpäls som står emot det mesta. Då är det bara onödigt att slänga på täcken.

Det blir en del pyssel. Jag får gå några extra rundor till hagarna, kollar och dubbelkollar. Blir något fel kan det gå snabbt. Men det finns en magi över det. Att vi klarar så skarp kyla (och att inte minst hästarna gör det), den klara luften. Stillheten som ligger över nejden när luften blir helt stilla. Det blir så tyst! Omkring mig ligger magin i naturen –  vintergatan och månen lyser upp fält och snöklädda granar så det nästan blir dagsljus, men färgerna är helt annorlunda än de brukar . Allt går i grått, blått och gnistrande vitt. Det är magiskt och jag känner mig lite liten när jag går omkring i denna sagovärld. Liten, men ändå lite stor – som en del av allt detta underbart vackra.

När allt pyssel är klart och hästarna fått det de behöver är det bara att vänta. Temperaturerna gör tvära kast den här vintern . Det har lovats mildare gradtal och jag ser redan nu att det blivit ett par grader mindre kallt. Ett magiskt ljus ligger över nejden. Det är ännu en morgon på Lövslätten. Och mina hästar och jag mår finemang. Jag drar en liten suck av lättnad. Vi överlevde den här gången också (som jag egentligen visste att vi skulle).

 

 

Lurendrejare till hästhandlare

Det finns en uppsjö anledningar till att inte sälja en häst. En del av dessa anledningar handlar om de köpare som kan finnas därute, köpare som är allt annat än vad de utger sig för att vara. Det här gäller framför allt hästar av lite billigare slag, hästar som folk på ett eller annat sätt vill göra sig en hacka, eller åtminstone ett fynd, genom att köpa.

Det var några år sedan det talades om det, men då annonser började få spridning på nätet såldes många hästar på tok för billigt. Många av de billiga möter ett osäkert öde. En del av diskussionerna då handlade om att  ett antal hästar hamnade på långa resor mot Italien som slaktdjur. En köpare, som flera gånger aviserade sig som far eller mor med ett barn på släptåg berättade hur de sökte en familjehäst, köpte hästar billigt billigt. Dessa hästar lastades sedan på transporter ner mot Europa. Säljarna blev grundlurade.

Idag är det andra trassel. Nu rapporteras det om stackars trasiga hästar som köps in billigt bara för att förvandlas till rena dyrgripar i nästa säljled. Genom att importera billiga och trasiga hästar från Danmark och sedan lägga ut till försäljning försvårar lurendrejaren möjligheten för snälla och naiva köpare att kolla upp hästens bakgrund. Det handlar nu om två stycken ”damer” i Skåne som gjort detta i flera år. Ett antal köpare har lurats, en del har undkommit med blotta förskräckelsen. Men de stackars säljarna av dessa hästar som säljs vidare, och hästarna själva är de stora förlorarna. Vilken smärta hästar måste stå ut med, som är veterligen skadade, men som sedan säljs som topphästar och som då naturligtvis också brukas som sådana.

Ett stort problem i Sverige är att det är ruggigt svårt att sätta dit bedragare. Prioriteringen att utreda detta brott, som är en klurig rackare bevismässigt är inte den bästa. Än värre är det med bedragare som använder sig av levande djur i sin iver att lura folk på pengar, djur som lider av deras påhitt. I lagen är djur främst en handelsvara, som vilken annan. Prioriteringen blir därmed ungefär som om någon sålde en trasig bil till en köpare, utan att berätta om fel och brister. Det allmänna rättsmedvetandet håller nog kanske inte med, då de handlar om levande varelser.

Nu hoppas jag att dessa kvinnor från Skånetrakten stoppas effektivt. På ena eller andra sättet. De har inte verksamhetstillstånd (§16-tillstånd som behövs), de har sålt varor de är medvetna om är trasiga (civilrättsliga mål) och med lite tur så tar polisen också ett nappatag med dem, liksom Skatteverket (de har kanske inte skattat för härligheten och då kan det hända grejer).

Men det finns fler därute. Och hur man ska stoppa denna bedrägliga handel med djur som inte är vad de framställs att vara, det vete katten. De fria gränserna inom Europa (som jag annars är positiv till), bäddar inte för att hjälpa djuren….

Mer om bedragarna i Skåne kan du läsa om här: Equipage

Du är där du är, inte där du inte är

Det händer lite titt som tätt att ryttare blir frustrerade när de utövar sin sport. Viljan hos ryttare brukar det knappast vara något fel på: men när vägen framåt inte är så rak som ryttaren önskar, eller då då det går åt helt fel håll, är det lätt att bli inte så lite frustrerad över situationen.

Det här gäller nog alla sporter och de flesta utövare. Problemet inom ridningen är bara att man ju lixom sitter till häst och att frustrationen nästan alltid går ut över en annan individ. Att drämma ett racket i golvet, eller en klubba i en trädstam skadar ingen förutom möjligtvis handen som håller i redskapet. För frustration väcker ofta energi i musklerna som måste rikta den åt något håll.

Om man nu är en äkta hästmänniska så låter man förstås inte ilskan gå ut över hästen (men alla ryttare är ju tyvärr inte det). Glad blir man i alla fall inte. Och bara den lilla detaljen märker ju hästen väldigt, väldigt snart. Och så går det än sämre. Att nedåtgående spiraler ska vara så lätt att få fart, medan uppåtgående sådana – det vill säga positiva spiraler – är så långsamma och sega. Underligt!

Tricket så att säga är att inte bli frustrerad. Det är en känsla som inte för så mycket gott med sig alls. Frustrationen har ofta med förväntningar att göra. Vi hoppas och förväntar oss att allt ska fungera och vill ofta mer än vi själva förmår. Ibland mer än hästen förmår. Och så blir vi sådär förtvivlade över att det inte är så. När jag känner dessa känslor börja komma krypande har jag mitt eget lilla mantra:

Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.

När man är frustrerad har man hoppats på att vara där – någon annanstans (ofta på ett finare ställe) än man faktiskt är. Men här – det är där man är. Och så är det alltid. Vi kan hoppas, önska och vilja allt vi vill – vi är här där vi är ändå. Och om vi vill därifrån, är det ett måste att inse att man är just – här! Så kan ett steg i taget tas för att komma – dit! Så när hästen inte känns bäst, och när jag känner jag inte gör som jag hoppats. Så inser jag att just nu, är jag här. Jag får lösa problemen som finns nu.

Det spelar ingen roll om de inte fanns igår, eller om jag red bättre då. Nu är nu, och då var då. I morgon är en annan dag, men om jag inte jobbar för att bli bättre till i morgon utifrån hur jag är idag, kommer morgondagen inte att vara ett dugg ljusare. Så kommer jag då till andning igen. Och börjar jobba utifrån det som är.

Men se ibland går det bara inte. Det är sällan det händer, men vissa dagar ska man kanske inte alls hoppa upp på sin häst. Frustrationen kommer krypande hur jag än vrider och vänder på tankar och muskler. När jag känner så, då hoppar jag av. Så lunkar vi tillbaka till stallet och hästen får lite extra godis och kel istället. För där är det också bra att vara…. Sen kanske en hink eller så flyger när jag kommer ut ur stallet. För att jag red så förbenat illa, och att den stackars hästen behöver stå ut med mig. Men det är då det. Det ska ju inte hästen lida för. Den gör ju alltid sitt bästa och är här där vi är, varje dag. Det har den alltid med sig.

 

Hästar och ansiktsuttryck

Hästar har ett uttrycksfullt ansikte, på många sätt. De har en stor förmåga att uttrycka sina känslor med minspel, ett minspel som kanske tyvärr går oss förbi lite alltför ofta. Vi har helt enkelt inte blicken för att alltid förstå vad ansiktsuttrycket betyder. Men tack vare forskningen inom just detta område, ett forskningsfält som kommer starkt just nu,  kommer vi snart att kunna inhämta massor med kunskap om detta, något jag hoppas kommer hjälpa oss hästälskare, liksom hästarna i sig, mycket framöver.

En annan del av kunskapen om hästar som forskningen nu intresserar sig för är hur hästen uppfattar oss människor. De senaste rönen inom detta är hur hästar reagerar på människans ansiktsuttryck. Det visar sig att de läser av dem snabbt, och reagerar på dem på ett mycket uppenbart sätt. Särskilt när vi är arga. Då reagerar hästarna mycket mer än när vi är glada. Forskningsteamet, ett psykologteam baserat i Sussex, tror att det beror på att de är flyktdjur och därför reagerar snabbare på det negativa (det som kan ge anledning att fly), än det positiva.

Det  här är något att tänka på för alla som klampar in i ett stall. Allt negativt du utstrålar kommer att avspegla sig på de hästar du möter – de kommer märka av det direkt, och reagera. Och antagligen bli lite avigare själva. Och tänk vad detta betyder när vi tränar dem!

Hela rapporten går att ladda ner och läsa på The Royal Societty. 

Ridsport

 

Årets viktigaste artikel?

Det skrivs väldigt mycket bra artiklar som cirkulerar på nätet just nu –  och jag läser med stort intresse. Det finns artiklar om det mesta från de bästa, mycket levererat på Hippson. En av de allra bästa på senare tid och kanske redan nu vinnaren bland artiklar under året är etologen Anna Lundbergs svar på en fråga om en aggressiv häst, skriven i den tidigare omnämnda tidningen Hippson. Anna skräder inte orden om att hästen inte KAN visa respekt (har inte mentala förmågan till det), om hur vi ska fundera kring det där med ”ledarskap” som alla verkar tala om och begära men få vet vad de menar med (eller ens om det är önskvärt), samt vår egen roll i hästens beteende. Kunde inte sagt det själv och ska faktiskt hänvisa till den här när folk inte förstår, eller ens kanske vill förstå vad jag försöker berätta om just detta (som är detsamma, men som ifrågasätts ganska ofta….).

Rekommenderar alla en noggrann läsning av hennes inlägg som du hittar här: