Jaha – hade missat denna artikel i Hippson från en Jens-clinic. Det är så jag får skämmas. För den här borde alla läsa! Han är klok den gode Jens, och om man försöker ta till sig det han säger, lär man sig massor – oavsett om man är nybörjare eller proffs: I korthet
hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
sitsen reglerar farten, inte handen.
rama in på yttersidan.
Uppvärmning med många övergångar från skritt trav ger lösgjorda hästar
Otur finns inte – det du får är resultatet av det du gör.
Våga fråga om hjälp
Men bäst är förstås att du läser själv – här är den!
Det påstås det. Snäll är den i alla fall, verkar det som. Tur det med den mankhöjden! 😀
Han heter Big Jake, är ett belgiskt kallblod, och är 2,10 cm i mankhöjd. Något högre än vår Rio med andra ord som är knappa 1,80. Hur länsstyrelsen skulle ta att ha en Big Jake i ett vanligt stall förtäljer inte historien men om du vill ha en häst som mäter upp mot denna häst, så är det bäst att ta till takhöjden i stallet. Boxstorleken också när du ändå håller på. Hästen är född år 2007 och vikten ligger på 1,2 ton.
Ja det här är det riktiga sättet att driva en gård på, om man frågar en hästidiot som jag själv. Ändå inser jag att jag inte arbetar på det här sättet. Knasen må sladda vår ridbana, men det är ungefär det. Varför är jag egentligen så beroende av maskiner, när jag har hästarna. Jag är nog dömd till att ha en något för ”modern” syn på livet, eller så är det bara att vanor är svåra att bryta? Nåväl – vi får se om jag kan förbättra mig framöver, för det här verkar ju vara livet för en hästbonde.
Det är något speciellt med de som slår oddsen, de som trots att de knappt har en chans alls, ändå på något sätt lyckas. Historier som ger hopp om att det är möjligt. En sådan historia är historien om Cobra. Cobra är en mustang från USA.
I motsats till vad många tror finns inga ”urhästar” kvar i USA. USA:s mustanger är förvildade tamhästar. Det handlar om iberiska hästar som kom med spanjorerna när de besökte kontinenten på 1500-talet, och som också fått inblandningar av andra raser under århundradens gång. De lever idag på stäpplandet i västra USA och är där en stor fråga för många hästälskare.
Det är den amerikanska staten som ”äger” hästarna och de går på statlig mark. En gång i tiden vandrade flera miljoner hästar på de vida markerna, men idag finns knappt 25 000 hästar kvar. Ändå fångas många in varje år, för att hålla populationen nere. De adopteras i första hand av entusiaster. Den häst som adopteras bort övergår till nya ägaren först efter ett prövoår. Men om de inte blir bortadopterade får de en stämpel i rumpan (bokstavligen!) på att de får säljas till första bästa som skriver på köpeavtalet. Med löfte om att inte slakta och att omhänderta väl. Det följs inte alltid och det har funnits en stor skandal om detta när man hittade flera döda och 170 utmärglade stackars mustanger i en mans ägo (kommer skriva om det vid senare tillfälle).
En sådan häst som inte lyckades få ett adoptionshem var Cobra. Efter tre adoptionsförsök var det egentligen kört. Ödet för en sådan häst är mer eller mindre i dunkel. .Men som ett led i att marknadsföra mustangen som ridhäst (på gott och ont), finns det (såklart!) en tävling bland beridare om vem som kan få bäst ordning på en mustang som just varit icke adopterbar.
Tränarna har 100 dagar på sig att träna för att sedan visa upp sina förmågor med den nya hästen. Marsha Hartford-Sapp deltog i tävlingen och fattade tycke för Cobra. Cobra är en mer engelsk variant av häst. Det passade inte de som letade efter westernhästar, men för Marsha var det precis det som behövdes, dressyr och hoppryttare som hon är. Tävlingen blev början till en enastående karriär, som är långt ifrån över.
Cobra har under åren efter tävlingen placerat sig i det mesta och gör succé på dressyr- och western dressagetävlingar landet över, ja till och med i vm i western dressage där han också vann! Han har blivit en sann stjärna och en reklampelare för mustangerna han fått lämna för sitt nya liv.
Cobra var vild tills han var sex år. Det tog tid att bara komma nära och behövde en sant professionell hand som lotsade honom in i det nya livet som ridhäst. Han hade inte haft en chans om inte en marknadsföringstävling funnits där, och Marsha deltagit. Men ödet ville annorlunda och dressyr, det har han uppenbarligen fallenhet för. Eller vad tycker du?
Häromdagen skrev jag om en otroligt vacker häst vars prislapp låg på fyra miljoner – antagligen också värd vartenda öre. Idag sitter jag och funderar på en offert jag fått från ett företag vad gäller ett ridhus. En tre miljoner kommer klabbet att kosta, men då blir det 22 gånger 72 meter också. Men knappast med någon champagnebar, något som jag kanske hade med i mina drömmars ridhus ändå.
Nåväl – ett ridhus i standardutförande och av god kvalitet kommer göra jobbet väl i vilket fall som helst. Nu ska jag se om jag kan få något stöd för investeringen och om det finns intressenter som vill gå in och stötta och hjälpa mitt lilla företag/ verka i ridhuset på ett eller annat sätt.
En verksamhet som jag verkligen ömmar för är vår lilla hästklubb. De går in och stöttar de barn och ungdomar som på annat sätt inte skulle kunna rida och hänga i stallet, men som ändå väldigt gärna vill. Det kan handla om en mängd olika orsaker till att de annars inte skulle få chansen. Det är sådant våra (läs mina) hästars timmar ska gå till när de inte får matte och andra elever att utvecklas och få livskvalitet.
I år satsar vi på ett projekt med att ha öppet hus.. eller hästfritids som man också kan kalla det. Det är varje tisdag middag/kväll och det kommer vara fredagsdagar hela sommarlovet. Vi satsar på att göra massor med olika roliga saker dessa kvällar och dagar. Lite blir beroende på väder – eftersom vi inte har det redan omnämnda ridhuset på plats än (det känns som en bra väg dit, men skam den som ger sig).
Det kan handla om pyssel, lära sig hästens alla delar, lära sig om foder och hur viktigt det är att hålla rent och fint, om olika hästraser, om hur hovslagaren arbetar. Det kan också handla om att fika och prata om likheter och skillnader mellan människa, häst och hund. Det kan handla om uteturer i skog och mark, få prova på enklare WE på banan eller få prova på hästagility. Eller varför inte lära sig att sadla och tränsa, smörja träns tillsammans och framför allt ha skoj ihop. Och allt detta vill vi göra helt gratis för barn och ungdomar som annars som sagt inte skulle få chansen. Som kanske inte har de där förutsättningarna som krävs för att kunna delta i lite ”större” klubbars gemenskap – oavsett vilken orsak.
Hos oss är alla lika. Hos oss betyder alla lika mycket. Hos oss ska alla få chansen, och möjligheten att känna en varm mule mot sin mjuka hand.
Det talas mycket om lösdrifter – det ”nya” sättet att hålla hästar på. För länge sedan var det spilta som gällde. Dessa hänger fortfarande kvar. I och för sig får man inte bygga nya om det handlar om att hästarna har det som sitt enda skydd, men så länge man bara underhåller lokalerna får spiltorna byggas. Spiltor fyller sin funktion – som uppställningsplatser. Men som boplatser för hästar är de nog lite förlegade. Nu talas det om att fasa ut dem helt, och ha övergångsregler. Det är de nya djurskyddsreglerna som föreslagits som anger detta. Vi får se om de går igenom.
Det vanligaste är boxarna. De flesta som bygger om sina stallar bygger boxar i varierande storlek. Men något som också kommer stort, och som många fler än jag har anammat är lösdrifterna. Islandsfolket kanske är fanbärare av denna trend, men många uppfödningsstall eller stall med unghästar har denna lösning också. Och så sådana som jag. Till och med vissa innovativa ridskolor har byggt enligt denna princip. De har då spiltorna att kunna ställa in de hästar som ska gå till lektionerna i, och sedan släpps de ut i lösdriften när lektionskvällen är över.
Lösdrifter anses med rätta i grunden vara allmänt toppen när det kommer till att hästen får röra sig fritt och ordentligt. Att hästarna får goda kamrater, det vill säga får sitt sociala behov tillgodosett. Skadorna och riskerna för hästarna minimeras då hästarna verkligen kan tillgodose de behov av rörelse som de har.
Men jag hör en hel del kritik mot lösdrifter. Kritik som jag tycker var och en som har lösdrift också ska lyssna på. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att man släpper ut en häst med andra hästar i en hage och ger dem alla en ligghall och en bal med hö och en vattenbalja att överleva på. Det krävs lite mer än så för att en häst ska må bra.
Till att börja med kan det vara riskfyllt på ett sätt, då hästarna inte alls hanteras på samma sätt alla gånger. Lathunden tar över. Det är lätt att låta hästarna gå lite vind för våg, ock kanske inte socialisera med dem som på ett sätt som kan vara bra, i alla fall om vi vill rida på dem och kunna hantera dem när de mår mindre bra. Jag försöker vara noga med att byta täcken, och ta in dem i boxarna varje dag om det inte är toppenväder och de är nakenfisar. För en annan nackdel är att vi inte kan se vem som är dålig i magen (eller ens om det är någon av dem – det avslöjas inte alltid), hur mycket de dricker var och en och om de får i sig tillräckligt med mat.
Det där med att fodra rätt till var och en av hästarna i en lösdrift kan också bli ett aber. Personligen undviker jag fri tillgång då jag har väldigt många olika typer av hästar i mina små lösdrifter – alltid finns ett litet kallblod som blir fet bara av att titta på maten. Och den lyckas så klart bli bästa vän med den tunnaste av dem alla, den där hästen som behöver sjutton gånger så mycket mer mat som alla andra tillsammans. Men vänskap går i mitt stall före foderstatsanpassning. Så då blir det till att ta in den magre och ge den mat. Varje dag.
Den tid vi använder till att släppa ut och in och mocka en box borde istället gå till just detta – att verkligen kolla av varje enskild individ varje dag. Alla hästar har inte heller lika stor chans att få lugn och ro i en lösdrift. Kanske får de inte tillräckligt med ro i hallen, eller så får de inte äta som de behöver. Får den inte det blir den både trött och hungrig – och kanske till och med sjuk. Trots att lösdrift i sig är en bra idé. Det är en toppenidé om man frågar mig. Väl omhändertagna i en väl planerad lösdrift med stor hage till, där det också finns träd och buskar, där hästarna som går i lösdriften är goda vänner och där det finns möjlighet att ta in hästarna dagligen så är det ett supersystem. Men man måste också veta om nackdelarna och hålla extra koll på hästarna – en koll man får naturligt när de står på box.
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
Youtube och de många internettidningarna med olika hästfokus och poddar är ypperliga kunskapskällor för alla som vill veta mer om hästar, ridning och allt runt omkring dessa två så centrala ting i livet. Det kan däremot vara svårt att hitta rätt i den djungel som finns vad gäller videos, samtal, tips, råd och inte minst artiklar om hur man ska göra.
Jag tänkte jag skulle få ett litet kartotek till hjälp själv för att hitta tillbaka till allt det jag hittar som är bra, men det krävs en del jobb. Det ligger än så länge på planeringsstadiet, även om mina blogginlägg ger lite bra hänvisningar här och där. Ett tips jag har för ridning och hästar inom dressyr är i alla fall Dressagetoday. Här finns många nyttiga ridtips, tankar om hantering och behandling av hästar (främst inom dressyr då) och klokheter i stort och smått.
Kika in en kulen vinterdag vettja – du kan lära dig mycket!
Det är verkligen vinter, och då blir det några timmar framför burkenUnder senare tid har jag i flera sociala medier stött på historien om hästen som får en protes, efter att ha förlorat ett ben. Jag reagerade ganska kraftigt på det här, och tyckte att det här – det är att gå för långt. Den stackars hästen kämpar med att ta sig fram i videon. En snabb blick på youtube får mig att inse att det finns många, många fler hästar som fått utstå det här. Här är ett exempel.
Det tar inte många sekunders video för att inse att hästen knappast går i balans med en protes som denna. Det andra benet kommer att få bära en alltför stor vikt. Det kan leda och leder ofta till smärtor i det benet som får bära en omänsklig tyngt. Och en häst med en protes kommer aldrig att kunna känna att den kan springa iväg ordentligt om den behöver det. Det är så uppenbart på dessa videos.
Arma djur. Vi människor vill så gärna hjälpa, men ibland blir det bara för mycket och vi gör björntjänster. Det talas om hästens vilja att leva – alla individer försöker överleva till nästan vilket pris som helst. Men är det värt det? För vems skull? Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken. Inte för att jag tycker illa om en häst – utan just för att jag vördar dem så högt. Lidande är något vi måste undvika. Det är vårt ansvar att se till att hästar inte lider. Döden är ibland en befriare. Det är min åsikt. Och den står jag fast vid. Även om beslutet att ta bort sin vän känns oerhört svårt.
En sann hästmänniska kan se ut hur som helst, vara i vilken ålder som helst och det går att hitta hästmänniskor överallt. Det handlar om en inställning, en kärlek till hästen och en förståelse för hästen som väsen. En sann hästmänniska löser också risken att förlora sin fyrbenta vän, på ett konkret och praktiskt – och inte minst lyckat! – sätt.
En sann hästmänniska kan vara så liten som sex år gammal och komma på att om man sjunger för och pratar med sin favoritponny så blir han gladare.
En sann hästmänniska kan trots sin litenhet bestämma sig för att få köpa sin favoritponny, som annars skulle sålts någon annanstans, och samla in ”riktiga” pengar i en hink. Och lyckas på en och en halv vecka.
Läs storyn om fantastiska Bella, en sann hästmänniska, i Hippson
Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste. Hon kom till mig en vacker vårdag 2005. Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.
Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.
När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.
Hej – jag är världens bästa Tingeling!
När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.
Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.
Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får. Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.
Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.
Busenkelt! 