Vad gör hästen hela dygnet???
av

Vad gör hästen hela dygnet???

Det är en allmän sanning i djurvärlden – ju mer gräsätare man är, desto mindre sover man. Utpräglade köttätare, såsom kattdjur, sover mest hela dagen. Vi människor som är blandätare gör lite mittemellan. Och hästar som är utpräglade gräsätare (och flyktdjur!) sover nästan ingenting.

De sover kanske 3 – 4 timmar fördelat på dygnet och ligger ner en av dessa timmar (fördelat på flera gånger). Det gör förstås inte sömnen mindre viktig, inte heller den liggande delen. När min gode fyrbente vän Alexander var inne på sitt 29 år så vågade han inte lägga sig ner längre. Då var det kört. Till slut blir hästen så trött att de somnar stående och hästens ben viker sig under dem. De vaknar nästan alltid i fallet och hinner räta upp sig.

Att se en häst falla på det viset är en otroligt läskig sak att bevittna. Det är heller inte mindre Otroligt obehagligt för hästen. Vad som gjorde att han inte vågade lägga sig ner vet vi inte riktigt – kanske hade han ont invärtes, eller så var ett ben knasigt. Då han var tuff som få och absolut inte ville visa att han hade ont, stod han tappert och såg glad ut ändå. Jag tackar gudarna för att jag har uppsikt över mina hästar flertalet timmar per dag. Jag såg direkt vad som var på gång. Det var dags att säga farväl. Hästar behöver sova, om än i våra ögon allt så lite.

Vad gör de alla de 21 timmar som är kvar då?

Äter.

Äter.

Äter.

17 timmar av dygnets 24 går åt till att äta, om hästen får som den vill. Det innebär inte att den är osedvanligt glupsk. Det beror på att de är gräsätande djur. Och i deras gener ligger att gå och äta, hela dagen. De behöver det av många olika anledningar. Den mat de är genetiskt betingade att få i sig är spridd över enorma arealer, och de får i sig lite i taget. När de är de stäpp- eller skogsdjur de är födda till att vara. Efter 17 timmar har de fått i sig tillräckligt. Så är förutsättningarna i naturen för en häst.

Eftersom förutsättningarna är som de är i naturen, så har också hästens kropp formats till detta faktum. Deras kropp är anpassad till att få i sig lite mat hela tiden. Magsäcken kan inte expandera (behövs inte då de får i sig lite hela tiden), och magsyran, till för att bryta ner maten, kommer lite i taget. Hela tiden.

Så när vi ska ge hästar mat måste vi förhålla oss till det här. Vi kan inte ändra hästarnas biologiska förutsättningar. För att få dem att må bra behöver vi anpassa oss till det som är, inte till hur vi vill att de ska vara.

För visst hade det varit enklare om de var lite som oss. Som klarat oss på en två, tre mål om dagen sisådär. Vi slungar in en bunke käk till magen och kan sedan luta oss tillbaka och jäsa. Så kan inte en häst.

På sommaren, under betestider, är det väldigt enkelt att leva upp till hästens behov av lite foder hela tiden. Då går de ju på bete, och äter när de vill. Då får också de flesta hästar tillräckligt med rörelse, vilket gör att det under den tiden förekommer väldigt få kolikfall.

Klart värre är det på vintern. Då ger vi dem fodergivor och styr hela deras möjlighet att få något i magen. Då blir det ganska ofta mindre bra. Studier visar att där de borde äta 80% av tiden, så får de flesta stallhästar bara en ättid om 15%. Alldeles för lite.

Det här ger stora problem för hästarna. Och för oss. För en häst som inte får sitt tuggbehov tillfredsställt kommer inte att må bra. Den kommer tugga på väggar och krubbor, den kan bli vresig och sur. Inte undra på. För magsyran produceras i alla fall och den skyddande hinna som finns i magsäcken för att inte fräta sönder finns bara på den underliggande delen av magsäcken. När magsyran pumpas ut i en tom mage riskerar den att nå hela magsäcken, även de oskyddade delarna. Inte svårt att tänka sig att man blir sur och vresig och får ont i hela kroppen när magen är i uppror. Det här ökar också risken för kolik och andra hälsoproblem för hästen – fysiska som psykiska.

Undrar hur många hästar som anses ouppfostrade och rent av elaka, men som egentligen bara försöker säga att de behöver få må lite bättre? Så enkelt det kunde ha varit – att med lite fantasi försöka ge hästarna lite mer av det de verkligen behöver?

Så hur löser man då problemet med att ge hästar långa ättider under vintern? Till att börja med kan vi maximera grovfodergivan (hö och silage) och minimera kraftfodergivan (müsli och havre och allt vad som nu finns). Kraftfoder är energirikt värre och ingen föda en häst är född till att äta i någon större mängd. Ska man ge kraftfoder så ska det vara ofta och i små doser. Så att kroppen hinner ta upp näringsämnena. Men hästar kan bli feta på att enbart äta hö och silage i för stora mängden.

I alla fall om vi ger det i en stor klump (läs fri tillgång på hö eller silage på ett enda ställe). Jag har provat detta och det fungerar inte för mig. Vissa hästar formligen parkerar i silagehäcken och går inte därifrån. De blir runda som bollar. Även om det är naturligt att äta långa perioder är det inte naturligt för hästen att stå på samma ställe och göra det. Det kan, förutom fetma, leda till kolik och andra problem då hästarna inte rör sig tillräckligt. För hästar är också i stort behov av att röra sig lite hela tiden och inte stå på samma fläck, och om man inte rör sig blir man fet.

Hmmm.

Nu blev det lite värre med att lösa problemet. Då har många tagit till nät, olika typer av hönät eller slow feed nät som det kallas ibland, för att få hästen att ta små bitar i taget. Vissa hästar blir lugna av detta. Andra blir frustrerade, av att ha, men ändå inte kunna ta ordentligt. Det har också visat sig vara problematiskt med tänderna då hästarna drar ur stråna snett ur näten (beroende på hur de placerats) och de kan också få spända nackar då de inte är födda till att dra ur gräs ur ett nät på det sättet. De är snarare gjorda för att reva av gräs från backen.

För många är det här ett alternativ som de är nöjda med. Jag har valt att undvika det, inte minst för att skodda hästar kan fastna i näten med skänklarna på själva skorna. Och då kan det gå illa.

Så jag fodrar.

Och fodrar

Och fodrar.

Oavsett om de är ute eller inne. De hästar som kan och behöver får fri tillgång. De andra portioneras fodret ut till så att det inte går mer än fyra timmar (en bra hållpunkt enligt forskarna) mellan ättiderna om möjligt. Men det går ju inte alltid. Så mycket kan inte ens jag springa och fodra. Så då har jag stora hagar med träd som de kan knapra på. Och jag lägger in nya till de som inte har tillräckligt. Det behövs ändå alltid röjas sly på gården, och varför inte hiva in det i hagarna där hästarna går?

Ja – hästar kan smälta och göra energi av fibrer! Det är lite unikt och väldigt bra. För om de då äter pinnar och grenar och bark, så får magen sitt. Det behöver som sagt inte vara mycket mat för att hästens mage ska bli lugn. Lite och ofta……

Och så har vi halm i lösdrifterna. Så hästarna kan pilla på.

Och gissa vad. Ingen häst är tjurig. Ingen häst verkar stressad när vi ger foder. Det är otroligt tyst på morgonen när man kommer och ska ge mat. De är glada att få den, men inte paniska eller stressade. Så många stallar jag varit på där hästarna lever amok så fort det är fodringstid. Varför då? Kan man ju undra…..

Hos oss är det tyst och stilla. Förutom 28-åriga farbror Daniel som bankar på sin boxdörr, lite sådär om man är för långsam. Han vill ha sin lusernhink. För en gammal man behöver tillägg till höet, när tänderna inte fungerar riktigt som de ska. Och då behövs ett tillägg. Lusern är då ett bra alternativ, för det räknas som grovfoder det med. Lite betfiber och extra tillskott i form av müsli hör också till, så att hela näringsbehovet täcks och maten blir godare att äta.

Till slut – vad gör de av med de sista tre-fyra timmarna som finns kvar? Rids och umgås med folk, strosar runt, dåsar i solen och leker. I en stor hage. Om hästarna får välja.

 

 

 

 

av

The Brooke- gör skillnad för världens arbetshästar och -åsnor

För hundra år sedan skapades The Brooke- en organisation grundad av en kvinna för att hjälpa de många hästar och åsnor som lyckades överleva första världskriget. Tyvärr övergavs de bara, trots att de varit en av förutsättningarna för att över huvud taget kriga (arma djur, arma människor!) i ett av världens mest grymma förhållanden. En kvinna vid namn Dorothy Brooke förfärades över detta och gav sig ut i världen. De som inte slaktats hittade hon lite här och där i världen, än mer utsatta än tidigare.

Dorothy Brook var en pragmatisk kvinna. Istället för att låta sig nedslås skapade hon en organisation som stöttade de djur som överlevt – på plats varhelst hon fann dem. Hon fick många britter att engagera sig och donera pengar och fick saker att hända. Och på den vägen är det. Idag finns organisationen i många, många länder och gör verkligen skillnad. För alla de hundratals miljoner arbetsdjur som sliter hårt och illa under fruktansvärda förhållanden. Som arbetar för att människan ska kunna ta sig ur fattigdom.

Brooke är en organisation som inte dömer. Den har inga höga ideal om att alla pållar och åsnor ska gå på en äng och bara hänga runt. De ser djuren som de viktiga försörjare till sina familjer, och vill förbättra deras förhållanden – för om djuren mår bra mår också familjerna bättre. De hjälper på plats, med veterinärvård och utbildning om hur man sköter ett djur och finns som stöd till ägarna med all deras kunskap och engagemang. De vill utbilda och ge kunskap, få folk att respektera och förstå. Det finaste man kan göra som människa i världen – att försöka göra världen till en lite bättre plats. Utan att döma, utan att fördöma. Utan att jobba för djuren i deras vardag. Här och nu.

I år har The Brooke en enorm kampanj för alla de djur som sliter så runt om i världen. De satsar på att bli än bättre, än större och sprida ordet än mer. På deras Facebook-sida kan du läsa mer om hur de arbetar, lära dig mer om de arbetsdjur som sliter för sina och sina människors liv, och hur vi kan hjälpa dem till en bättre tillvaro. Join the cause – för hästarnas och åsnornas skull! ❤ Det kommer vi på Lösa Tyglar göra -precis som vi tidigare gjort. För oss är det en självklarhet att stödja den här typen av organisation – som jobbar FÖR människor och djur.

Mer om hästarna under första världskriget kan du läsa om här

 

av

Halka och is

Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.

Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .

Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.

Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.

Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av.  Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.

Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.

Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…

 

 

av

Hästar i trafiken – värre än någonsin?

Jag tycker det kommer fler och fler rapporter om hästar som farit illa i trafiken. Jag undrar om det bara är de sociala medierna som gör att man ser artiklarna oftare, men nog har folk mindre vett i skallen på allmänna vägar idag än de haft tidigare. Själv märker jag det mest när jag kör bil. Vissa, särskilt med vissa bilmärken, har en tendens att köra som om de var ensamma på vägen och att vägen heter Nurnberg Ring. Till alla andras förtvivlan.

Dessa trafikanter, och andra halvblinda, halvdöva och allmänt ointresserade filurer tillika människor som bara har ett fruktansvärt dåligt humör forsar runt på de vägar som hästar också beträder. Då kan det ibland gå illa. Ibland går det så illa att hästarna får sätta livet till, ibland till och med människan. Ibland skadas folk och fä och ibland blir hästarna så trafikrädda efteråt att de aldrig mer vill se en bil. Eller så blir turen riktigt riktigt obehaglig.

Som tur är har jag mest råkat ut för det senare. En gång hade jag en handhäst som fick hoppa två meter åt sidan för att inte mejas ner av en rally-harry på en grusväg. Jag skakade i benen hela vägen hem och insåg – att om någon kör ihjäl min häst kommer jag att bli så vansinnig att jag inte skulle kunna stå för mina handlingar.

Själv är jag mest på småvägar numera. I Skåne fick vi gå över den ena stora vägen efter den andra, här är trafiken inte lika hektisk. Det är skönt. Det är illa nog att vi har en stor väg vi måste passera om vi vill åt ett visst håll. Annars möter vi knappt en bil. Skönt. Helt andra puckar är det på Häståkeriet i Stockholm, de som håller gryningsritt mitt i centrum. Det verkar funka bra det med. Jag har då inte hört om någon som råkat illa ut där, tack och lov.

Men hur är det med trafikvettet hos ryttarna? Frågan är om det alltid är så bra det heller? Att hålla sig väl till högra sidan, se till att synas med ordentliga reflexer (gärna i täckesform, väst) och gärna ha lampor (finns som blinkers som cyklarna har och pannlampor) om så behövs,  att välja vägar med omsorg och att försöka få kontakt med bilförare man möter är inte så dumt det heller. Och att inte gå på stora vägar med en oerfaren häst. Självklart måste man öva i trafiken – men gör det i dagsljus och börja i det lilla. Hästar som känner att de inte kan hantera situationen beter sig irrationellt.

 

av

Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

av

Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.

 

 

 

 

 

av

En klapp betyder så mycket

Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).

Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.

Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).

I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.

Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.

av

Tips – så undviker du sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvång kallas det på svenska, ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa hästar reagerar genom att de fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan. Men alla panikar de på sitt sätt och reaktionerna är ofta väldigt starka.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker – som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är sadeltvång en mental kramp. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kramp i musklerna utmed sidan och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Det har också visat sig att magsår kan ge sadeltvång (studier utförda år 2019). Så det kan vara värt att kolla upp mag- och tarmhälsan hos en häst som får tvång.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. För det är otroligt otäckt för hästen. Och ingenting som vi gör när den väl fått panik kan hjälpa den. Det är bara att vänta ut, och har definitivt inte med hur ”väluppfostrad” hästen är.

Det är därför mycket klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är under sadling, när vi hoppar upp och när vi rider den. Så att vi hinner reagera i tid. Att vi också är noga med vilken sadel vi slänger på hästens rygg, och hur hästen uppfattar vår ridning hjälper också till att undvika uppkomsten av sadeltvång.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

av

Leif Törnblad tar bladet ur munnen

….och blir avstängd året ut.

I en artikel i Eurodressage, där reportern ger otroligt mycket ledande frågor, berättar den dasnske högt uppskattade internationelle Leif Törnblad om sin syn på ridning i allmänhet och ridsystem i synnerhet.

Det föll inte FEI i smaken, som stängde av honom året ut för att ha brutit mot regelverket för internationella domare.

En av försvararna av avstängningen, före detta landslagsryttaren Lone Jorgensen lär enligt Eurodressage t ex ha sagt  ”It doesn’t matter if he is right or wrong. There’s a FEI rule about that which you as a judge have to respect. ”

Jag vet inte jag.

Dressyren har problem. Den har problem med HUR hästarna utbildas och hur hästarna faktiskt går på banan när det tävlas. Hästar som inte går i den form som anses bärande och uppbygglig för hästen, som inte kan anses vara samling (snarare ihopdragning och sprättande av ben) verkar ha blivit så vanlig på dressyrbanorna sedan rollkurens intåg på 90-talet att många inte ens förstår att det är fel. Och de som gör ropar högt och får väldigt mycket skit tillbaka. Som Sylve Söderstrand sa i en intervju i Tidningen Ridsport bara häromdagen: aldrig har så många okunniga skaffat häst.

Ett problem i detta är att man apar efter utan att förstå. Man ser det man ser, inte det man borde se. Man ser en böjd nacke och ben som lufts till månen och tycker det är vackert. När det egentligen mer handlar om cirkus än om dressyr, dressyr som handlar om takt, kontakt, lösgjordhet, schwung, rakriktning och samling (slå gärna upp det om ni känner er osäkra på vad detta handlar om och innebär- utbildningsskalan….).

Och eftersom de som ropar högt inte så ofta själva rider svår klass dressyr internationellt så påstår så många att det de säger är helt uppåt väggarna. För de kan inte rida på samma nivå själva. Alltså har man inte rätt, inte ens rätten att tycka.

Så vad behövs då för att något ska hända.

Att folk som är på nivån eller åtminstone dömer nivån kan berätta. Då antar jag att det borde ta skruv. Tänk om en domare tog bladet ur munnen, tänk om de påverkade sporten i en mer etisk riktning och sa ifrån. Det vore ju drömmen, har i alla fall jag tänkt som sett, varit orolig och inte tyckt utvecklingen med gapande munnar, viftande svansar och stenhårda händer varit ett dugg rolig att se.

Så finns det då äntligen någon som gör det.

Svaret blir  han blir avstängd.

Ja – han bröt säkert mot den regel som finns – fett styrd av journalistens ledande frågor.

Men behövs inte denna visselblåsning från en person med högt anseende i sporten?

Inget annat verkar ju fungera.

Jag hoppas fler följer hans spår. Låt det bli som en #metoo-kampanj för hästsporten. Där man kanske till och med erkänner att man inte alltid förstått, inte alltid kunnat – men att man idag förstår bättre och vill se en mer etisk och hållbar utveckling inom ridsporten i allmänhet och dressyren i synnerhet.

Jag kan börja! Jag visste inte bättre i början av 90-talet än att jag trodde jag behövde såväl kandar som sporrar för att rida min häst bra. Och jag red på kraft – inte teknik, känsla eller förståelse. Min häst fick betala. Jag med. Då jag älskade min häst gav jag inte upp på hästen, som jag vet så många andra gjort. Jag bestämde mig för att lära mig rida för hållbarhet. Jag kämpar än. Och kommer fortsätta med det livet ut. Nu vet jag bättre, och jag vill se fler harmoniska hästar och ekipage på dressyrbanorna. Vi har börjat se några. Det behövs många, många fler. Varenda en ska vara i balans och utbildade efter vad som krävs i just den klass som den tävlar i, och lite till, utifrån utbildningsskalan och i balans av en ryttare som sätter fokus på balans och samspel.

Mer om Leif Törnblad och avstängningen kan  du läsa om här:

Leif Törnblad om att dressyren blir för mycket cirkus (från 2015!)

Holländarna var de som lämnade in anmälan mot Törnblad

FEI:s uttalande om avstängningen

Tidningen ridsport om avstängningen
Eurodressage rapporterar om socialamediesnacket utifrån avstängningen.