av

Stephanie Holmén – tjejen med stort R

Stort R för Ryttare av världsklass! För du har väl inte missat Stephanie och Sparvens segertåg i Europa just nu! Elev till Peder och Lisen, på en av deras hästar – Bytterfly Flips dotter Sparven, vann hon stort i helgen. Och på vilket sätt. Här kan vi snacka balans, tillit och ridning med säte. WOW. Vi bugar och bockar för att vi i Sverige  fått en ny världsryttare att verkligen stoltsera med på ridbanorna, en ryttare som sätter standarden för bra ridning.

 

Mer om Stephanie står på http://www.hippson.se – de på redaktionen där verkar lika lyckliga som jag över denna otroligt skickliga ryttarinna.

av

Ny häst?

Så står jag här och funderar och planerar för att köpa en ny häst. Egentligen trodde jag att jag köpt den sista i mitt liv när jag köpte en i höstas, men så ville inte ödet. Så lugnt och härligt skulle jag inte ha det. Hon var allt jag önskade i en häst, och så blev det som det blev. Och jag får sitta och titta på annons efter annons.

För att göra livet lite enklare har jag också lagt ut en egen annons. Den blev nog mer som en kontaktannons. Jag vet ju vad jag söker, men behöver också hitta en häst som har det lilla extra. Kanske inte för dig. Men för mig. En häst att bli kär i, och ha i resten av livet.

Det är allt annat än lätt att hitta en häst. Det finns massor med söta, fina, gulliga och trevliga hästar där ute – annonserna strömmar fram dag efter dag. Det är svårt att veta vad som är bra och vad so är inte, då annonsörerna skriver på så olika sätt. En bra häst kan ha en eländig annons och tvärtom. Ja det är ett klureri. Min fördel är mitt nätverk. Jag hittar numera de flesta hästar den vägen.  Så nästa vecka bär det av till att kika på en häst jag fått ny om. Jag hoppas det klickar. Tills dess ska det tränas med de hästar vi har på gården. De är pigga, glada och snön har överlevt, även om det är knappt. Med 7 grader varmt en dag och flera plus två dagar till är jag glad att vi hade så mycket snö att ta av. Nu får det frysa till och bli lite snö ett tag till, innan våren kommer.

av

Sommarläger

På Lövslätten planerar vi för fullt för en späckad lägersäsong. Varje ojämn helg under våren erbjuder vi helgkurser. Innehållet varierar alltifrån intensivträning i dressyr och bomträningar till markhantering, mysridning och balansträning.

I sommar kommer en hel hög läger att erbjudas för vuxen såsom ungdom – i vanlig ordning med full fart, massor med glada skratt och en hel del diskussioner om hästhantering, god hästhållning, etologi och hästens beteende. Våra vuxenridläger brukar vara mycket populära. Tänk att få åka på riktigt ridläger som vuxen!

 

Ta med egen häst eller låna en av våra fina och välutbildade!

Du hänger väl på, du med!

Läs mer om Lösa Tyglars verksamhet på http://www.losatyglar.se

 

av

En sann hästmänniska i en liten kropp

En sann hästmänniska kan se ut hur som helst, vara i vilken ålder som helst och det går att hitta hästmänniskor överallt. Det handlar om en inställning, en kärlek till hästen och en förståelse för hästen som väsen. En sann hästmänniska löser också risken att förlora sin fyrbenta vän, på ett konkret och praktiskt – och inte minst lyckat! – sätt.

En sann hästmänniska kan vara så liten som sex år gammal och komma på att om man sjunger för och pratar med sin favoritponny så blir han gladare.

En sann hästmänniska kan trots sin litenhet bestämma sig för att få köpa sin favoritponny, som annars skulle sålts någon annanstans, och samla in ”riktiga” pengar i en hink. Och lyckas på en och en halv vecka.

Läs storyn om fantastiska Bella, en sann hästmänniska, i Hippson

av

Giganten Daniel San

När jag flyttade från Upprätta Gård i Vallentuna för en äventyrlig färd nedåt landet och året var 2000-ungt, 2004 rättare bestämt, fick hästen Daniel Pride, som han heter egentligen, också följa med. Och det har han gjort sedan dess. Han har stoiskt hängt på, vad jag än hittat på. Daniel var en kille som vunnit på de stora travbanorna, och som senaste åren varit ridhäst ägd av Katrin.

Det var en gåva att ha med sig Daniel San. Smeknamnet Daniel San fick han av oss då han var så stoisk, så lugn och inte minst så fantastiskt mentalt stark men samtidigt så snäll. Inget kunde rubba den här killen. Han visste alltid på råd. Han gick med turer med oss – ut över Söderåsens backar och dalar, genom bokskogar och genom byar, över hysteriskt trafikerade leder och över fält. Alltid lika stadig, alltid lika cool. Oavsett om den som satt på kunde ett smack om ridning eller inte. Han var en klippa i allt han gjorde, och det var inte en gång jag fick situationen räddad av en Daniel San.

Som den gången när han och hans kompisar – Knasen, en ung Sayo och en ännu yngre Micro gick i en enorm hingst/valackhage. Där bodde också en enveten knabstruper liten som bara den och lika ettrig som den var liten. En dag när jag försökte få ut unga Sayo ur hagen kändes allt som en omöjlig historia. Den lille knabstrupern envisades med att attackera min stackars häst hur jag än gjorde. Försökte jag fösa bort den ettriga lille hingsten från ena sidan dök han lika snabbt upp på andra sidan.

När jag nästan gett upp på att lyckas få ut min skärrade häst ur hagen, dyker en skugga upp över fältet. Som en furie kommer Daniel San. Han jagar bokstavligen bort den lille ettrige hingsten från Sayo och ställer sig ett par meter ifrån mig och tittar med sina stora fantastiska ögon på mig. Som för att säga – varsågoda. Ni kan gå nu. Jag vaktar.

Eller som den gången din bästis Sayo var ännu mindre och en ny häst kom in i hagen. Du och Alex boxar in den ettåriga Sayo och skyddar honom tills den nye hästen är godkänd av de andra i flocken. Daniel San. Du var en sann vän. När jag särade på dig och Sayo trodde jag först att Sayo blivit sjuk. Men det var saknaden över dig som gjorde honom så. När er tröga matte väl kom på det, och släppte tillbaka dig hos din vän, var din vän plötsligt pigga och glada igen.

Aldrig har du klagat, du har alltid ställt upp, alltid varit positiv, alltid funnits där och alltid varit vår klippa – min och alla hästars. Du har skyddat de svaga i hagen, du har fått ordning på den mest bångstyriga. Har det inte gått med att svänga runt med hela kroppen för att visa att här bereder man plats för andra, så har du helt sonika rammat dem. Lugnt och stilla – som alltid. Men du har alltid, alltid varit snäll. Du har burit oss, du har jobbat och du har funnits där. Du har verkligen varit en stor del av våra lilla familj.

Älskade, älskade Daniel. Din tid hade en ände till slut. 29 år fick du, 14 egna år fick jag (plus 2 år innan jag tog över dig, då du stod i vårt stall). Jag älskade varenda dag och jag saknar dig så. Med dig går också den sista representanten för mitt unga vuxna hästliv, då när jag var så mycket yngre än idag och Alex, Tammy, Bello, Monita, Ninja, Filip, Fanny, Zeke och alla de andra hästarna som fanns på Upprätta var i livet. Du var länken mellan då och nu. Tiden står aldrig stilla, men idag känns det så. Samtidigt inser jag att åren flugit så fort. Du var en fighter och du överlevde så många pärser. Så många gånger har jag känt – nu är det kört! Men du har rest dig igen, varenda gång. Tills nu.

En timme passerar från finemang till hej då. Du står där och äter ditt lunchhö. En timma senare domnar du bort. Men fortfarande gör du som vi ber dig. Du reser dig och går runt, för vi hoppas och tror. Men du och din kropp säger annat. Det är dags att låta dig gå. Det är värdigt, det är fint. Men det är otroligt sorgligt. Älskade vän. Jag saknar dig så. Hälsa våra vänner där på andra sidan, och vi ses en dag igen. Hej då Daniel San. 29 år fick du, jag hade önskat det var än fler. Tänk att en förlust av en häst kan göra så vansinnigt ont.

 

 

av

Vinner Peder Jerringpriset?

Den som lever får se  och ikväll får vi se om Peder lyckas ta en dublett av Jerringpriset!

Hejar gör vi här hemma i alla fall! För nu har han ju en vinst, det som påstods saknas förra gången han vann…… Men det kommer bli ännu roligare att kika på Twitter om det nu blir Peder som vinner. Då kommer halva Twitter gå totalt bananas över oss korrumperade tonårstjejer (ja vi lär ju vara det vi som håller på med häst 😉 )

Själv tror jag mer på Sarah Sjöström egentligen och är grymt imponerad av hennes enorma insatser. Och blir jag ledsen om det blir någon annan? Knappast! Det är folkets pris, och det blir den som flest vill se på förstaplatsen. Oavsett är Peder EM-vinnare på hemmaplan. Och han är en av de största av förebilder – i sin hästhantering, i sin kärlek till sina hästar och sin sport och till sitt enormt etiska förhållningssätt till allt som han tar sig för. Och vi kan väl njuta av Peder och All In igen:

av

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

Hej – jag är världens bästa Tingeling!

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.

 

Hästar sörjer
av

Hästar sörjer

Sorg – något vi kanske gärna ser som väldigt mänskligt, är inte så enbart mänskligt ändå. Den är verkligen inte bara för oss att uppleva. Även djur känner sorg -över vänner de mist och aldrig kommer se igen, av saknad, av att mista någon de håller av. Har man hållit på med hästar ett tag är det också nästan omöjligt att inte ha missat att det är så. För när en häst går bort, finns det alltid en eller fler som påverkas mer än bara just vi som äger hästen. Och vissa av hästarna sörjer rejält. I alla fall om de hunnit få de vänskapsband de är födda till, och har en stadig flock.

Första gången jag erfor det var med min fux Alex. Han hade hittat en bästis i det stall jag stallade in honom på, långt innan jag hade eget. Men den hästen var gammal och sliten och till slut fick han lämna jordelivet bakom stallet. Kvar i stallet stod Alex och han utvecklade då otyget vävning. I ett nafs. Han blev så orolig över att mista sin vän (jodå han förstod!), att han bara gungade fram och tillbaka den dagen och jag vågade inte lämna boxen – och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vävningen som satte igång då blev ett återkommande inslag i den hästens liv så länge han levde (i mindre doser vid matning tack och lov, men dock).

Det finns också en skräck hos djur över att bli lämnade. Särskilt när det kommer till hästar. Minns så väl när jag flyttade från min första gård och jag och nya ägarna gick omlott med hästarna. Mina hästar flyttades till en hage lite vid sidan i väntan på avresa, medan nya flyttade in.

trams å lilla w2

När lastbilen kom och skulle hämta mina hästar för resa till ny gård, valde jag att lämna min lugna coola och äldsta fux Alexander till sist. Han var både lättlastad och skulle hålla sig cool. Trodde jag. Men inte då. Även om det fanns andra hästar på gården började Alex forsa runt som ett skållat troll när jag lastat på de andra hästarna och han insåg att bara han var kvar. Det var knappt så jag fick på grimman, och att lasta var det inte tu tal om. Det hann jag inte. Han formligen sprang på bussen och tryckte sig in. Han skulle med! Och visst fick han det – i tretton år till fick han hänga med. Överallt där jag var, fanns alltid han. Inte tänkte jag lämna honom där inte, men vad visste han om det?

Åren har gått och sorg har vi erfarit hästarna och jag. På flera sätt. När Tammy, min vita dröm, inte längre mådde bra var det mina hästar som visade hur illa det egentligen var ställt. Det var alltid en som stod nära, nära min vita springare. Och hennes vänner byttes av för att skydda och stötta. Jag var den som kunde och måste ta beslutet, alltid det svåraste beslutet att ta. Av alla här i livet. Men som hästägare måste du besluta, även om det du inte beslutar är något du vill göra. Utan för att du måste. För djurens skull.

W, bästa kompisen, (de var som ler och långhalm de där två), slokade i hagen som en blomma efter frosten när Tammy gick bort. Det var så jag trodde hon blev sjuk. Men jag förstod. Det var ju sorgen hon bar. Älskade vän. Och jag kunde inte hjälpa, mer än finnas där.

Min fina Tingeling har också drabbats av sorg. Inte bara en gång, utan två. Den första var kanske den största – när Alex, hennes själsfrände i så många år, gick bort. Även hon vissnade som en blomma på hösten. Och när hon väl hittar en ny kompis, går den bort hon med. Då var det som om musten ur min Tingeling försvann. Hon fick aldrig fart i livet igen. Ingen kunde trösta det knyttet och det var hjärtskärande att se. DSC_0030 (1)

Att hästar kan inte bara kan utan också intensivt känner sorg är något vi kanske borde ta lite mer hänsyn till i hästarnas värld. Hästar säljs och byts och transporteras hit och dit. De vänskapsband de hinner skapa knäcks snabbt och ofta. Separation och då även sorg måste vara så vanligt. Men även kärleken – för vem sörjer någon de inte tyckt om och älskat som vän?

För den vetgirige:

Animal Studies Repository 

Scientific American

Psychology Today

Equimed

 

av

Täcke och att klippa sin häst

Täcke eller inte. Klippa hästen eller inte? Samma visa varje år. Folk diskuterar hit och dit och alla verkar det veta precis hur varje enskild häst behöver det. Ett vet jag dock och det kan jag svära på – alla hästar är olika. De är olika tuffa mot regn och rusk. De är olika i sin hälsa. Så det är till att täcka och klippa med förnuft. En häst ska inte behöva frysa. Den ska inte heller behöva bli för varm.

Ett annat vet jag också – täcken påverkar rörelseförmågan. Hästen kan få skav av täcken, och de kan faktiskt orsaka skada om de rispas sönder eller hästen trasslar in sig i det. Och i grunden är pälsen bästa temperaturregleraren ever. Om den är rejäl på en frisk häst.

Själv går jag efter devisen – täcka inte när det inte behövs. Täcka när det behövs! Lätt va! 😀 Klipper gör jag inte. Jag skrittar av en svettig häst ordentligt istället. Det funkar fint det med. 23 timmar om dygnet går mina hästar ute i lösdrifter, eller så är de bara inne på natten i ett icke uppvärmt stall. De behöver sin päls mer än jag behöver ha lätt för att få dem att bli torra efter en ritt.

Hur vet jag då när hästarna vill ha täcken? De berättar med all sköns medel hur de vill ha det. Vissa reagerar kraftigt av att gå utan om det blir dåligt väder. De vill in! Står och häckar vid grinden och kastar med huvudet Andra bryr sig inte. Efter ett tag märker man och vet man vilka hästar som tycker vad. Och är en häst 29 är han klassad som gammal oavsett. så då blir det faktiskt täcke på när man är ute i regn och rusk. Samma sak om man råkar vara ett fullblod. De må vara hur rara som helst. Men de är väldigt kinkiga när det kommer till väder och vind. Hej och hå vad sura mina kan bli om de blivit kalla av regn och/eller blåst.

Så hästar som är tunna i hullet (som fullblod ofta är hur mycket man än fodrar dem!), som inte satt riktig päls, som inte är helt vana vid att gå ute så mycket som här, hästar som av någon anledning har påverkad hälsa, gamlingar och hästar som har lätt för att bli stela om ryggen täckar jag när jag tror att det kan bli rusk, regn och det inte är varmt längre. Om det bara är lite regn och lite blåst kan de friska starka vara utan då med. Men då det är isregn och när det är en sisådär fyra grader och blåsigt och regnigt. Då är det inte många hästar som är utan täcke på min gård i alla fall. De berättar tydligt att de vill ha sina täcken. annars måste jag helt sonika ta in dem.

Kalla torra dagar kan de gå utan täcke även om de är lite känsliga. Om det inte är under -15 sisådär. då får de känsligare täcken igen.

Lurvasfjordingen känns ju bara löjlig att täcka. Han har ju laddat för -45 i september. Tingeling mitt russ tar jag in en stund om hon vill det, så att hon får torka upp. Hon har heller sällan täcken. Hon är tuff men kan få lite lyx i vilket fall som helst. Ja det gäller ju alla lösdriftshästar här när jag tänker efter. dåligt väder betyder att alla tas in några timmar för mys och lite vila. Det uppskattas, det kan jag lova.

Och sen ska jag berätta något intressant. Hästars vinterpäls växer fram till 22 december (årets mörkaste dag). Täckar man mycket innan minskar tillväxten. Efter denna tid laddar kroppen istället för fällning av vinterpäls och byte till sommarpäls. Vill man ha mycket päls på sin häst inför kylan som sätter in under senare vintermånader, så täckar man så lite som möjligt innan jul med andra ord. Vad man gör efter kvittar lite lika vad gäller det. Det föranleder mig också att tipsa om att det är precis nu som man ska börja fodra på en häst ordentligt om man vet med sig att den brukar falla ur vid fällningen. Senare är det redan försent och då försöker man istället reparera en viktförlust. fodrar vi på nu, slipper vi viktförlusten. Min gamla daniel brukar ha svårt med det här, så vi fodrar på så mycket vi vågar och kan inför vad som komma ska.