När jag flyttade från Upprätta Gård i Vallentuna för en äventyrlig färd nedåt landet och året var 2000-ungt, 2004 rättare bestämt, fick hästen Daniel Pride, som han heter egentligen, också följa med. Och det har han gjort sedan dess. Han har stoiskt hängt på, vad jag än hittat på. Daniel var en kille som vunnit på de stora travbanorna, och som senaste åren varit ridhäst ägd av Katrin.

Det var en gåva att ha med sig Daniel San. Smeknamnet Daniel San fick han av oss då han var så stoisk, så lugn och inte minst så fantastiskt mentalt stark men samtidigt så snäll. Inget kunde rubba den här killen. Han visste alltid på råd. Han gick med turer med oss – ut över Söderåsens backar och dalar, genom bokskogar och genom byar, över hysteriskt trafikerade leder och över fält. Alltid lika stadig, alltid lika cool. Oavsett om den som satt på kunde ett smack om ridning eller inte. Han var en klippa i allt han gjorde, och det var inte en gång jag fick situationen räddad av en Daniel San.

Som den gången när han och hans kompisar – Knasen, en ung Sayo och en ännu yngre Micro gick i en enorm hingst/valackhage. Där bodde också en enveten knabstruper liten som bara den och lika ettrig som den var liten. En dag när jag försökte få ut unga Sayo ur hagen kändes allt som en omöjlig historia. Den lille knabstrupern envisades med att attackera min stackars häst hur jag än gjorde. Försökte jag fösa bort den ettriga lille hingsten från ena sidan dök han lika snabbt upp på andra sidan.

När jag nästan gett upp på att lyckas få ut min skärrade häst ur hagen, dyker en skugga upp över fältet. Som en furie kommer Daniel San. Han jagar bokstavligen bort den lille ettrige hingsten från Sayo och ställer sig ett par meter ifrån mig och tittar med sina stora fantastiska ögon på mig. Som för att säga – varsågoda. Ni kan gå nu. Jag vaktar.

Eller som den gången din bästis Sayo var ännu mindre och en ny häst kom in i hagen. Du och Alex boxar in den ettåriga Sayo och skyddar honom tills den nye hästen är godkänd av de andra i flocken. Daniel San. Du var en sann vän. När jag särade på dig och Sayo trodde jag först att Sayo blivit sjuk. Men det var saknaden över dig som gjorde honom så. När er tröga matte väl kom på det, och släppte tillbaka dig hos din vän, var din vän plötsligt pigga och glada igen.

Aldrig har du klagat, du har alltid ställt upp, alltid varit positiv, alltid funnits där och alltid varit vår klippa – min och alla hästars. Du har skyddat de svaga i hagen, du har fått ordning på den mest bångstyriga. Har det inte gått med att svänga runt med hela kroppen för att visa att här bereder man plats för andra, så har du helt sonika rammat dem. Lugnt och stilla – som alltid. Men du har alltid, alltid varit snäll. Du har burit oss, du har jobbat och du har funnits där. Du har verkligen varit en stor del av våra lilla familj.

Älskade, älskade Daniel. Din tid hade en ände till slut. 29 år fick du, 14 egna år fick jag (plus 2 år innan jag tog över dig, då du stod i vårt stall). Jag älskade varenda dag och jag saknar dig så. Med dig går också den sista representanten för mitt unga vuxna hästliv, då när jag var så mycket yngre än idag och Alex, Tammy, Bello, Monita, Ninja, Filip, Fanny, Zeke och alla de andra hästarna som fanns på Upprätta var i livet. Du var länken mellan då och nu. Tiden står aldrig stilla, men idag känns det så. Samtidigt inser jag att åren flugit så fort. Du var en fighter och du överlevde så många pärser. Så många gånger har jag känt – nu är det kört! Men du har rest dig igen, varenda gång. Tills nu.

En timme passerar från finemang till hej då. Du står där och äter ditt lunchhö. En timma senare domnar du bort. Men fortfarande gör du som vi ber dig. Du reser dig och går runt, för vi hoppas och tror. Men du och din kropp säger annat. Det är dags att låta dig gå. Det är värdigt, det är fint. Men det är otroligt sorgligt. Älskade vän. Jag saknar dig så. Hälsa våra vänner där på andra sidan, och vi ses en dag igen. Hej då Daniel San. 29 år fick du, jag hade önskat det var än fler. Tänk att en förlust av en häst kan göra så vansinnigt ont.