Nej. Jag har fortfarande aldrig sålt en häst. Och jag hoppas innerligt jag aldrig kommer att behöva göra det heller. Ja. Jag vet att det finns fantastiska hästmänniskor där ute. Men jag vet också att det är alltför många försäljningar som blir tokiga på ett eller annat sätt. Nu verkar jag inte vara ensam om denna känsla och mina tankar. Fler med mig läser med förundran över de allt fler tvister som sker med hästar. I bloggen Silverbjälke till exempel. Hon beskriver ganska väl vad jag själv känner. Det finns för stor risk att man råkar ut för någon som inte riktigt har förstått. Att det handlar om levande varelser och inga maskiner. Att det krävs kunskap och engagemang att köpa en häst och att man måste vara lite varlig med den nya individen på det nya stället. Ge tid till att acklimatisera sig och komma till ro, vårda sin häst väl och bygga upp samarbetet med den nya inviden utifrån den individens förutsättningar och personlighet.
En bra sak i det hela är att EU och Sverige nu har vaknat vad gäller detta. Så här kan det inte fortgå. Hästar är inte vilka varor som helst, som om de inte ”presterar” under nya förhållanden kan lämnas tillbaka för att de inte ”funkade” på nya stället.. Ibland i erbarmerligt skick och helt förstörda efter att den som köpt den bara krävt utan att ha gett något tillbaka i form av korrekt vård, korrekt omsorg och bra träning. Förresten – när jag tänker på det hade man inte fått lämna tillbaks ens en mobil till återköp på det sättet som ibland sker idag inom hästvärlden. SKöter man den inte enligt de instruktioner man får med vid köp, så får man skylla sig själv. I hästaffärerna är det framför allt hästarna som får lida för vad vi gör.
Har kunskapen blivit så låg bland de som tycker det vore roligt med en egen häst att en del av dem inte förstår vad som krävs av dem själva för att ge en häst ett bra hem? Och köper folk verkligen hästar som passar dem så illa att allt går på tok och hästar förstörs och blir halta, blir stirriga till den gräns att de till och med blir farliga under deras vård? Ibland så är det nog så tyvärr. Jag har sett det på nära håll, och det finns flera exempel som beskrivs på bloggar och youtube när jag kikar runt lite. Det behövs en uppryckning – vad gäller kunskapen om hur man väljer en häst som passar en själv, vad gäller hur man sedan vårdar och tar hand om denna häst och till sist inte minst hur man bygger upp en häst på ett bra sätt så att man får ett bra liv ihop – häst och ägare.
Hästförsäljare är en annan femma. De lurar på naiva köpare både det ena och det andra. Undrar om antalet sådana försäljningar skulle minska om de som ville köpa en häst kunde lite mer. Om vad de köper och från vem. Om undersökningsplikten. Om vikten av att få provrida flera gånger och syna säljaren i sömmarna. Och om en väldig massa andra saker som hör till när man köper en häst. Idag är det en enkel sak att kolla upp allt noga. Det mesta finns på nätet, bara man klurar ut var man ska leta.
Näe nu ska jag ut i vårsolen och rida lite. Det har snöat ordentligt så vi får ta det lite varligt vi som har skor och inga snösulor kvar. Då får man anpassa sin träning till hur det är just idag för oss här hos oss. Tur jag har ett par som är barfota. De njuter ordentligt av ett perfekt underlag- mjukt och med stuns.
De senste tre dagarna har handlat om häst, häst och åter häst. Ridning för hela slanten – andras och min egen. En av de viktigare saker jag söker hjälpa folk med och försöker hitta själv är flödet i ridningen. Att ridningen för ryttaren och inte minst för hästen blir en behaglig upplevelse, om än ibland ganska arbetssam. När ryttaren hittar detta träder det int ett lugn på ridbanan. Ingenting känns pressat eller forserat, jag som tränare (eller för den del ryttare om jag själv rider) kan andas och känna mig trygg och lugn. Hästen kan också andas och slappna av. Ekipaget har checkat in på jobbet och är i mental och fysisk balans så de övningar och den träning som var tänkt blir så bra och nyttig som bara är möjligt.
Det här är inte så enkelt att åstadkomma. Många reagerar när en rörelse inte blir som det är tänkt, eller när hästen är spänd eller ofokuserad. De blir själva spända på ett eller annat sätt. Och om man gör det som ryttare, börjar det hända saker. Tyvärr blir det ofta en ond spiral och tll slut funkar ingenting, eller i alla fall väldigt lite. För att klara av att rida en häst i mental och fysisk balans behöver vi istället för att reagera och bli spända jobba på vår attityd. För vår attityd påverkar hur vi framställer oss inför andra (dvs hästen i det här fallet) och hur vi reagerar.
Det kanske inte gör så mycket att en del blir lite knas. Vi är ju på en träningsbana – en sådan där bana som man är påför att lära sig och bli bättre. Då kan ju inte allt vara på topp hela tiden. Vi kanske måste ha lite tillit på att det kommer att bli bra om vi övar tillsammans och har skoj ihop. Vi kanske behöver ha lite tålamod men också lite överseende med inte bara våra egna brister, utan även andras.
Om vi kan lära oss att leta efter lite fler rätt än vad vi är duktiga på att leta fel hela tiden, kanske vi kan börja bygga ridpassen på det som är bra istället för det som är dåligt. Då kommer hästen att slappna av och våga lyssna, för hela situationer, även om det inte blir som det är tänkt, blir helt ok i hästens värld. Inget att stressa upp sig för. En avslappnad häst kan tänka och göra och lyssna. En spänd häst vill bara därifrån – en dålig start på en träning.
Man kan tänka sig att ridning är som att vaska guld. Det kommer med en hel del sand. Blir man fast med blicken på sanden blir man man galen på all denna sand och det är bara sand du kommer att hitta och till slut går du tomhänt därifrån (om du inte tar med dig sanden förstås…). Om du istället kan fokusera och lista ut var guldet är och sedan ha tålamodet att vaska fram det – genom att leta guldklimparna och strunta i sanden, då är lyckan din.
Det här lyckades vi jobba på hela helgen och även idag. Alla av oss. Det är professionellt, det är konstruktivt och det är framför allt – förbaskat roligt! 😀 Och när vi väl stötte på en riktigt sur patrull (en sk svart hatt, se tidigare inlägg) så insåg vi att vi hade en chans – att få till något superbra, eller att fuska oss igenom och se det korta perspektivet. Vi valde det första alternativet, vilket kommer betala sig många gånger om. Vi investerar för framtiden, och bränner inte krutet. Inte den här gången heller. Det finns inga genvägar, bara senvägar så det är lika bra att göra det ordentligt på en gång.
Tack alla elever som gjort mina senaste intensiva dagar till det de var – utvecklande, och givande.
Nu drar säsongen igång på allvar. Solens strålar värmer ordentligt och hästarna är pigga och glada som små pelikaner. Det är en bra förutsättning för kommande evenemang och kurser. 😀 Vill du också förkovra dig I ridningens konst på Lösa Tyglar? Här är datum för våra kurser och läger:
Ridweekends öppna för bokning:
29 – 30 april
13-14 maj
27-28 maj
3-4 juni
17-18 juni
Läger:
26 – 29 juni (4 dgr) – dressyrläger för vetgiriga dressyrälskare på alla nivåer,
3 – 5 juli (3 dgr) – ett läger där vi lär oss såväl dressyr som hoppning och passar på att rida ut och njuta i den vackra naturen
10 – 13 juli (4 dgr) – vuxenläger med fokus på uteritter, markträning och sitsträning på basnivå. Pass
21 -23 juli (3 dgr) – dressyrträning och balansträning. OBS! i samarbete med Elettra Tottie, instruktör CR nivå 1! Uppsuttet och i teorin.
24-27 juli (4 dgr)– ungdomsläger för ungdomar upp till 18 år. Vi blandar dressyr med WE, hästagility, uteritter och mycket, mycket annat!
OBS: När vi inte har läger finns chans att komma dags-, dygnsvis en eller flera dagar och hyra vår stuga. Rabatt ges på heldagar vardagar. Ridning och teori sker då enligt ök.
I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?
Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.
För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.
Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.
I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.
Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.
En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.
De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.
Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.
NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.
Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.
Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?
Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.
Det är DU som bestämmer!
…Säger de till sina barn.
Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.
För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?
Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.
Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).
Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.
Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!
Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.
Det vi ser på ”stora banan” när vi går på dressyrtävlingar är hästar som bär sig väl och som går framåt uppåt (om ryttaren har gjort sin träning rätt med hästen). Det är en form som är tuff för hästen att genomföra och som kräver stor styrka och balans. Bakom denna form ligger ett långt och idogt arbete med att utbilda hästen och stärka hästens förmåga att bära sin ryttare. Två av de fundamenta bakom denna form ligger ”Kontakt” och ”lösgörande arbete”, något det verkar fuskas lite med till mans.
Det lösgörande arbetet handlar om att få hästen att förstå hur den kan bära en ryttare på ett korrekt sätt – med rätt muskler utan att vara spänd och överbelasta någon del av kroppen. Det kräver att den börjar använda sin magmuskulatur och kommer till avslappning. Det är inte helt olikt det vi tränar på när vi går på ett gympass. Varje rörelse ska komma igenom hela kroppen.
För att hjälpa hästen att komma till bärighet är den långa låga formen nyttig. Den låter hästen komma till ro i handen och hjälper hästen att hitta avslappningen och bärigheten. Det handlar om allt annat än det jag ibland ser – det som handlar om att nosen går inåt nedåt. Här ska istället nosen gå framåt nedåt för att det ska ge bästa effekt. Hästen ska ju bära sig själv och söka sig fram till bettet. Och då får vi också kontakt – om vi har bra händer som fångar upp den framåtgripande känslan och avslappningen. Först då kan vi påbörja det mödosamma arbetet med att få hästen samlad – på riktigt, inte bara kröka på naken och skrutta runt.
Det är svårt att rida långt och lågt. Det kräver god balans och bra taktkänsla. Det krävs att man rider med sätet fram mot handen utan att jäkta, utan att istället släppa fram hela rörelsen igenom hästkroppen. Det kräver en mjuk hand som erbjuder en fin kontakt utan att vara bromsande eller hämmande. Hästen ska inte bli framtung – tvärtom, den ska istället få under sig frambenen mer och bära upp sig bättre och framför allt slappna av. Då duger det inte att såga lite med handen och hoppas på att hästen kröker på nacken i hopp om att det ska hända.
Här är ett skolexempel på hur lång och låg ska se ut när det är som bäst (och där vi kan se att hästen kan gå i mer samlad form när som helst). Det som är långt och lågt är ”vilan” när hästen får genomsläpplighet i kroppen och blodet cirkulerar genom mer avslappnade muskler och rygglinjen sträcks ut. Arbetet är den lite högre formen där den verkligen behöver bära sig.
Ryttaren är här ypperliga Uta Gräf, och hon har en hel artikel om vikten av att stretcha hästen i Dressage Today. Det är mycket läsvärt! Man kan se hästens ridpass som ett gympass – där lång och låg är den mjukgörande vilan mellan mer intensiva rörelser. Mer om detta kan du läsa om på Allt Om hästar. Där diskuteras olika former – även avarterna till lång och låg och korrekt samling.
Avarten kan för ett otränat öga se snarlik ut, men ger inte samma effekt. Snarare kan avarten vara till skada för hästen. Den formen kallas lång djup och rund men får hästen att gå på bogarna och därigenom att belasta frambenen mer. I sin värsta form blir detta det som debatteras så hårt: rollkur. Att sedan detta händer i träning, att hästen går under tygeln och tappar kontakten med bettet, det är en sak. Men det är absolut inte det man vill eftersträva och något som en seriös tränare försöker rida fram ifrån, istället för att stanna i och vara nöjd och dessutom försöka få till det än mer. Då har man tappat tanken på kontakt och att rida ”fram till handen”.
Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.
Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.
Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:
Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤
Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.
Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv. Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.
Carl Hester och Charlotte Dujardin är mästare på att ge sina hästar gulliga smeknamn. Blueberry var ju stallnamnet på världens genom tiderna bästa dressyrhäst – Valegro. Och nu när han är ”pensionerad”, i alla fall från tävlingsbanorna, har Charlotte fått en ny häst i…. PUMPKIN!
Anledningen till namnet lär vara att han är så orange och lite rund. Dessutom lär han vara väldigt, väldigt snäll. Sånt gillar vi. 😀 På tävlingsbanan heter han enligt uppgift Toretto, men ursprungsnamnet är Gio. Förvirrande? Ja så kan det vara när mästarna hittar på namn hit och dit. En anmärkningsvärd sak med denna vackra häst är att han är född i juli – den fjärde för att vara exakt, samma som USA:s Independence Day. Till råga på allt är det ett sto. Ston har blivit alltmer vanligt på dressyrbanorna, från att bara för några år sedan ha varit något av en sällsynthet. Ett undantag sedan tidigare har vi i vår egen Tinne Vilhelmson Silfvén. Hennes första häst i toppklasserna var Caprice, ett vackert mörkbrunt sto som gjorde succé och med henne var Tinnes karriär som dressyrstjärna utstakad (med hjälp av kommande hästar förstås). Caprice och Tinne fick två OS ihop. Och nu rider alltså även Charlotte ett litet sto som hon hoppas på i de högre klasserna.
Gaspari – En svensk hingst som var något alldeles extra. Två OS hann han med tillsammans med beridare Yngve Viebke, samtidigt som han verkade som betäckande hingst under alla år – och fick 593 föl inklusive hela 13 godkända hingstsöner. Han blev 26 år gammal.
Noterar formen på denna häst – inte riktigt det vi kanske ser idag på tävlingsbanan. Varför inte då? Formen är bärig, lätt och bara helt underbar. En inspiration även idag. Klippet hittade jag på Hippson. Läs mer om Gaspari på Hippson.
Busenkelt! 