hästar

av

Headshaking har många orsaker

Inte allt för länge sedan skrevs det mycket om en häst med headshaking som hamnat i en försäkringsdiskussion vilket ledde till onödigt lidande för hästen. Inte så lite heller, om jag kommer ihåg rätt. Operationer som gick fel och en häst som inte kunde klara av sin tillvaro utan att slå sönder både sig själv och andra gjorde att både häst och människa led något otroligt. Det var en otäck historia som upprörde både mig och många andra.

Idag läste jag något mycket roligare. Det handlade om en häst som för tre-fyra månader sedan dömts ut pga headshaking, men som idag gick 1,50 klasser. Ryttare ifråga hade lärt sig att hantera hästens problem på olika sätt, så att hästen fungerade fint – och inte skakade sitt huvud upp och ner hjälplöst och utan kontroll. Fältsits och långa tyglar under framridning, snack med hästen under hela ritten och massor med kli på manken så att hästen (ett sto) höll sig mentalt stabil hela banan var tricket. Vad glad jag blev att höra att fler haft som jag, men kommit ur den mörka tunneln till ljuset igen!

Själv har jag nämligen haft en headshaking-häst. Kan jag säga så? Hästen är kvar, men headshakingen är i princip borta. Om det kommer tillbaka vet jag i alla fall vad det beror på. Jag har en häst som fungerar som det senare exemplet – det gladare. Tack och lov! Jag var otroligt orolig för henne för ett par år sedan och slog på det mesta vad gäller headshaking disease på nätet. Alla artiklar som verkade minsta intressant luslästes och jag slet för att hitta problemet. För det här är ett problem som är läskigt – riktigt läskigt till och med. Vi trodde på allergier, solöverkänslighet efter att ha haft en allergichock, nerver i kläm och allt vad annat möjligt och omöjligt som kan orsaka headshaking. Problemet kommer av många orsaker, och alla av dem testade jag…

Det gick så långt att min dam faktiskt blev oridbar. Att han en häst som ofrivilligt och kontinuerligt kastade med huvudet åt alla håll var bara läskigt och obehagligt. Det gick bara inte. Inte ens en skrittur i skogen, eller skritt på banan utan huvudlag över huvud taget. Det var värre vissa perioder och helt oridbart blev det efter att andra hade ridit. Jag tog till slut tag i saken och tänkte – nu får det bära eller brista!

En sadelprovare togs ut för att verkligen hitta en sadel som passade perfekt. Den andra hade hon troligen växt ur (utprovad även den). Sen började jag rida. Och rida, och rida och rida. Jag struntade i allt vad headshaking heter. Klappade, snackade, lugnade, kliade. Och red lätt i trav. Runt, runt, runt, runt, runt. Träningstimmar blev till träningsveckor och sakta men säkert började hästen fungera igen. Hon slappnade av under passet och började till slut må gott på banan igen. Hon kom till ro och headshakingen minskade för att till slut helt försvinna.

Mitt stos headshaking kommer tillbaka med en ryttare som ställer krav. Det kommer tillbaka om jag inte rider ofta, ofta, ofta och inte tillräckligt lösgörande. Om en ny ryttare sitter upp måste vi jobba från grunden med att ekipaget hittar varandra. Annars knyter sig allt, och inget går som den dans vi hoppas. Det är en häst som kräver tid. Mycket tid. Och hon älskar sin träning, när det är ofta, regelbundet och ”kravlöst” (även om vi satsar friskt framåt!).

Så nu måste jag sluta. Jag ska ut och rida mitt sto. Så hon håller sig mjuk och smidig i muskler och i sinne, så att hon orkar alla läger och andra roliga aktiviteter som vi uppskattar så mycket här när våren väl kommer. Det blir nog mycket öppnor, slutor och fattningar idag – för det är kul när det händer saker på banan!

 

Hon behöver ro att göra sin uppgift.

Ibland på sitt eget sätt.

Och på den tid hon klara av. Inte på den tid jag önskar.

Om hon känner sig osäker blir hon spänd. Det leder till hennes headshaking. Så vi tar allt på mitt stos vis, så går det bra.

Så lärorikt med en sådan häst. Att ta det lite lugnt och vänta ut tills hästen är redo. Det är en lära för livet, som påverkar. Inte bara den häst som har headshaking av spänningar i både kropp och själ. Utan för att alla hästar troligen också uppfattar för snabba och stora krav som stressande.

av

Kampanj för utsatta hästar med Malin Baryard i spetsen

Vår internationella stjärna Malin Baryard främjar arbetet med försummade hästar, omhändertagna av Hästarnas Värn. Nu i februari och i mars kör de en kampanj tillsammans, vars syfte är att samla in pengar för att sköta om akutfall. 

Bra gjort Malin! Varje häst är värd det bästa livet tänkbara. Så häng på du med – för hästarnas skull. Mer info får du på Hippsons hemsida

av

När hästen inte jobbar

Hästens liv består till stora delar av ”dötid”, i alla fall ur människans synvinkel. Vi rider dem och vi motionerar dem, men däremellan går många, många timmar. Vad gör hästen då? De äter och umgås, och sover lite grann. På ett ungefär.Tänk så lika hästarnas och våra behov är. De flesta av oss äter och umgås när vi inte jobbar. Det vill hästarna också göra! 

I Sverige har vi för vana att ta ut hästarna i hagen. För det mesta i alla fall. Det är en riktigt, riktigt bra början. Hästar behöver förutom långa måltider (typ upp till 18 timmar), röra på sig och få vandra omkring. Men för att det ska bli riktigt ultimat behöver också hästarna sällskap. Och mer än så – de behöver vänner. De är precis som vi – de vill vara med i en social gemenskap med sådana som förstår dem. Som fölisar behöver de också lära sig de sociala koderna, och hur det är att vara häst. Då behöver de hästar från alla åldersgrupper som fungerar väl i grupp. Det berättar Lisa Ashton i den här artikeln som publicerat i Equitation Science. 

En liten not gör jag också till den sidartikel som syns i uppslaget – om hästars behov av variation i kosten och en undersökning som ska leda till nya svar, får vi hoppas. I naturen äter hästarna gärna lite där och lite här och får i sig en mängd grässorter, örter, rötter, grenar och annat smått och gott. I vårt hästhö ingår ofta väldigt få sorter, och vad det innebär i längden vore kul att lära sig mer om! Hoppas på snar uppdatering om detta. 

 

 

av

Vaccin mot kvarka snart en realitet

En av de mest fruktade sjukdomarna bland hästar är kvarkan. 

Den lilla elakingen gör inte bara hästar så sjuka att de kan dö av det. Eländet sprids också som en tromb bland hästar, utan att de ens behöver träffa varandra. Hua, vilken sjukdom det är. Något att ha stor respekt för. 

Som tur är finns det forskare som forskar på rätt saker. Som att hitta ett vaccin mot detta elände till exempel, Nu hoppas forskarna att det ska finnas ett vaccin inom några år. Jag ställer mig i kö – redadn idag! 

 

Mer om vaccinets utveckling kan du läsa om på HästSverige. 

av

Ännu en studie bekräftar hästars intelligens

Hästar är kloka djur som lär sig snabbt. Även av att betrakta hur andra gör. Det har bevisats förr, och är mycket tydligt i den här undersökningen, som publicerades för några dagar sedan. 

Vad kan vi dra för slutsatser av det? Troligtvis att hästarna lär sig av oss också. Det är i alla fall min slutsats – och erfarenhet. Så om du vill lära din häst bra saker – gör bra saker och föregå med gott exempel. Chansen finns att hästen tar efter! 🙂 Lätt som en plätt – eller hur? 

 

 

av

Hopp för hästar med Kissing Spines

Den här artikeln från Allt Om Hästar behandlar ett ämne som alltfler hästar ”drabbas” av. Det handlar om Kissing Spines, en omdiskuterad diagnos där tornutskotten ligger närmare varandra än vad som anses sunt. När de ligger emot varandra är risken stor att dessa klämmer en nerv, vilket gör att hästen får mkt ont och därför inte är ”brukbar”. 

Kissing Spines, eller något som är mycket likt i alla fall, finns hos en stor mängd hästar – utan att man för den skull någonsin upptäcker det. Närliggande tornutskott är vanligt, men hittas ju inte så länge ingen letar efter det. Och det är bara när hästen anses ha ett problem som man röntgar, och då kopplar ihop ett problem med vad man ser på röntgen. 

Men att tornutskotten ligger nära varandra på en häst som inte fungerar i ridningen är inte alltid liktydigt med att hästen har problem med dem, eller borde ha problem med dem! Det är en tolkning, något som Svelands undersökningar visar. De har tagit hand om 40 utdömda hästar för att se om hästen kan bli rehabiliterad. 

Och det visar sig att det är lite som det alltid är: rätt träning utifrån hästens fysiska förmåga och behov, utbildning som innebär att hästen förstår vad vi menar och också har motivation att utföra jobbet, samt en ryttare som rider i balans verkar vara tricket för att få de här hästarna att fungera. En enda häst, har man misslyckats med, av de fyrtio utdömda hästarna. En hade till och med inte fattat vad en skänkel betydde. Inte konstigt att hästen inte bjöd (något som ansågs som ett problem och som sedan blev grunden för en utredning som ledde till utdömning…). 

Själv reagerar jag dels på veterinärernas snabba och pessimistiska utlåtanden vid kissing spines (llite negativt då…), men jag reagerar också mycket på Svelands insats här. Det här är toppen! Det är inte bara av stor betydelse för en häst som får en till chans här i livet, utan det är också viktigt för att ta reda på om hästar verkligen är ohållbara, bara för att en viss diagnos ställs. 

Många problem med hästar beror på okunskap, och genom att sprida kunskap, kan vi bli bättre på att ta hand om våra fyrbenta vänner i framtiden. Och för den som är intresserad av ekonomiska aspekter – även försäkringspremierna kan hållas nere genom att hästar tränas bättre, och färre behöver dömas ut i onödan (det blir en indirekt kostnad för alla försäkringstagare då premierna måste hållas höga, och stora belopp betalas ut till hästar som egentligen skulle kunna fungera utmärkt. …). Vinst för alla med andra ord… 

 

av

För att djuren också har känslor

Det snackas mycket om skillnader mellan oss människor och djuren. Vi glömmer så lätt bort att det finns enormt stora likheter också, likheter som vi skulle kunna använda oss av för att förstå våra vänner hästarna lite bättre. Ett område som har visat sig vara mycket, mycket likt – oavsett vilket däggdjur vi talar om är känslolivet. Vi upplever alla starka känslor såsom glädje, sorg, vänskap och kärlek. Läs bara i den här bloggen (Psychology Today, med många artiklar bland annat av den erkända ekologen marc Bekoff) om hur djur visar sin sorg över vänners och familjemedlemmars förluster. Och sorg – det är i sig ett tecken på att djur också har andra starka känslor. För om de inte hade engagerat sig, älskat och ömmat för någon annan, hade de inte heller kunnat sörja en förlust. Eller som Marc själv säger: grief is the price of commitment, that wellspring of both happiness and sorrow.

Vad upplever din häst för känslor?

Och du – när du ändå är inne på Psychology Today, så kika gärna in på de andra inläggen också. Här står det en hel del matnyttigt om djurens egenskaper och förmågor. Inte minst det faktum att de flesta djur är fredliga och att aggression och våld är något som ofta undviks i det längsta. Det tar nämligen helt enkelt för mycket energi i anspråk, och risken för skador är för stor. Skador som leder till död, och svårigheter för släktet att överleva.

av

Prova att vara häst för en dag

Empati är en härlig egenskap som hästmänniskor behöver stora tunnor fyllda av. För att förstå en annan individ som inte kan tala för sig själv (i alla fall inte på vårt språk), som inte har armar att värja sig med och som är helt utelämnade till vår goda vilja, behövs förmågan att sätta sig in i hästens situation. Allt, jag upprepar, allt en häst gör kommer av en anledning. Den må vara ack så konstig för oss, men ack så viktig och uppenbar för hästen. Om vi kan förstå hästen – och relatera till vad den känner, kan vi komma riktigt långt i vår hästhantering. Och det skulle göra hästar mycket gott.

Så vad innebär det då att vara en häst för en dag? Det är så klart olika för olika hästar. Vissa är mer förstådda än andra, har ett friare liv än andra. Men en häst som står inne en hel dag är ganska lätt att efterlikna. Begå ett brott och hamna på Kronobergshäktet så får ni se hur kul det är (jag har aldrig varit där gudskelov, men jag har hört berättas och har förstått hur det är… inget jag eftersträvar eller önskar någon faktiskt). . Det är det livet alltför många hästar får uppleva.

Låt oss se vad det skulle ge för resultat på just dig. En sådan tillvaro innebär total inlåsning utan kontakt med omvärlden. Utan TV, iPhone och all annan media. Utan nära och kära. Behöver du göra något måste du kalla på vakten, som till råga på allt kanske inte har något gott öga till dig. Du har ju klagat och varit orolig gudbevars, så han väntar lite extra på att låta dig få mat eller att ge dig uppmärksamhet. Han har lärt sig att det bästa är att bara ignorera dig. Du är ju bara dryg. Eller så vrålar han på dig, när du försöker pocka på uppmärksamheten. Här får du också tänka dig att du är mycket van vid att röra på dig hela dagarna – det ligger liksom i din natur att göra det. Det är något du är född med och måste ha för att må bra.

Den timmen du får röra dig ska du gå belevat och snällt. Ställ inte till med något bråk. Du får ett ryck i handklovarna varje gång du försöker klia dig. Och om du tittar åt något du tycker verkar vara värt att uppmärksammas får du en knuff i ryggen. För att du ska gå rak i ryggen har du dessutom snören och doningar på dig som fixar saken.  Du kan inte böja dig framåt eller bakåt. Knappt ens åt sidan. Det är obekvämt att gå så här. Men du har inget val. Sackar du i gången kan du ge dig på att du får en rejäl knuff. Du har också en ryggsäck på dig. Den skaver och ger osynliga sår. Men du måste bära den, och om du inte vill  ha den på och protesterar får du svar på tal. Blir du rädd, kommer det att göra ont. Är du trött, kommer du att få springa ändå. Har du ont, så är det troligt att de som styr dig inte märker och inte förstår. Du får gå där med din smärta, din ensamhet och din rädsla på egen hand.

För om du försöker snacka med dina vakter om att du har ont, är rädd eller att du behöver något, så inser du att de inte kan svenska! Inte engelska heller och inget annat språk som du råkar förstå dig på. De är inte heller intresserade av att höra på dig eller förstå dina kroppsviftningar. De är ju otyg och olater, så du får lite knuffar tillbaka och ignoreras i bästa fall sedan. I vissa fall får du till och med stryk. För att du inte kunde hantera situationen de har försatt dig i.

Låter det helt fruktansvärt? Alla hästar har det inte så här, men många upplever i alla fall en hel del delar av denna värld. De är födda till frihet, dömda till mycket strikta ramar. Hästar har också ett känsloliv som är mycket likt vårt, ett känsloliv som inte alltid kommer till uttryck på rätt sätt. Pga de staket vi bygger upp kring dem. Och då menar jag inte bra hagstaket… Och så envisas folk med att säga att vi ska bli bättre ledare. Att vi minsann måste visa att vi bestämmer över hästarna. Annars kommer de ta över (vad de tar över är inte riktigt klarlagt verkar det som)…. som om hästarna inte var nog begränsade som det är. Vi styr ju redan vart steg de tar…. behöver vi verkligen styra än mer, eller kan vi försöka fokusera på något annat – som kanske ger både hästarna och oss mer?

Om din häst är en god vän till dig, kanske det är just detta du ska fundera på. Kanske ska vi satsa på att försöka förstå lite mer, och styra lite mindre? Vill du ha din bästa vän inlåst i häktet, oförmögen att visa vad den behöver, tycker och känner?  eller vill du att han eller hon ska ha ett annat liv. Bara du kan ge det till din vän. Ingen annan. Du kan välja. Det kan inte hästen.

av

Visst kan lösdriftshästar prestera!

…men det krävs lite engagemang. Se bara på Carl Hesters hästar – de presterar, och går ute på lösdrift…

Det har sedan länge varit legio inom ridsportsvärlden att hästar som är ute för mycket inte kan prestera. Det är rena skitsnacket. Det är det många som vetat länge. Men än fler verkar gå på myten. Varför, kan man undra, när ingen skulle komma på tanken att låsa in ens självaste Zlatan i en låda och bara ta fram honom när han skulle träna på sin fotboll…. vi människor som inte ens är i närheten av att ha samma rörelsebehov som en häst. Men myten lever, och därför finns det de som inte ens låter hästen få lite välbehövligt bete för att de ska kunna prestera på banan.

Det här är ett etiskt välfärdsproblem som varit en svår nöt för hästvärlden att brottas med. Eftersom djurskydd är en politisk fråga mer än något annat, så är det också ett problem som kvarstår. Fortfarande anses det grymt att ha ute en häst i över 16 timmar vintertid utan skydd, medan det inte finns angivet någon maxtid för att stå på box. Det står i lagen att hästar ska kunna röra sig i alla tre gångarter – fritt – varje dag. Men det står inte angivet någon minimitid som detta ska ske. Det står till och med i anvisningarna att om ingen hage finns, så  går en ridbana eller ett ridhus lika bra???? Hrmpf… säger jag… Alla hästar behöver röra sig mycket och länge och fritt, alla hästar behöver skydd – egentligen året om. Det går att fixa på många sätt, men det gäller inte bara på vintern, och stallet är inte det primära hemmet för en häst…..

Men problemet är dubbelbottnat. För det finns en annan falang – frihetsnissarna. De vill nog vara fria från ansvar. Det är billigt och enkelt att bygga lösdrifter. Så det görs. Och de ser jättefina ut. Sedan ställer vi ut en jättebal med mat åt hästarna och lite vatten. Sedan får hästarna gå där, och ha det ”bra”. Så enkelt är det inte. Hästar är avlade tamdjur och behöver mer vård och omsorg än så. De har olika behov och behöver tas om hand om, som individer. Inte som ett gäng med pållar…

Men just för att dessa knasputtrar finns, som tror att hästens alla behov uppfylls av en hall, en hög silage och lite vatten – så blir också många andra som har lösdrifter sedda som lite udda. fortfarande. De underminerar hästarnas väl och ve, eftersom de visar upp det som kan bli dåligt med att ha hästarna i en hage året runt. När jag byggde mitt första stall år 1997 var inte lösdrift att tänka på. Men idag är det vanligare, men som sagt: det är inte alla som tycker det är en toppenidé. Och tro mig, även om jag har hästar både på lösdrift och på stall, så förstår jag varför när jag ser hur vissa av lösdriftshästarna har det.

Så det finns inget svart eller vitt. Box är inte bättre än lösdrift, även om rörelse är klart bättre än stillastående. Det handlar om mer än så. Det handlar om att ta hand om hästen, träna hästen, se till att den får alla vitaminer, mineraler och allt vad det nu är i sin kropp, att de är hela och mår fint etc. etc. Kort sagt – det enkla med lösdriften är att vi inte behöver ta in och ut hästarna. Men inte mer än så. Resten behöver vi måna om minst lika mycket, om inte mer.

‘OCH – det går uppenbarligen att prestera mer än väl med en häst på lösdrift. Det bevisar OS-mästaren i lagdressyr, tillika tränaren av OS-mästarinnan i dressyr, självaste Carl Hester. Hans hästar går minsann på lösdrift. Så befriande då att det finns nytänkare – som vinner! Det är kanske på det viset vi kan få en förändring till stånd i synen på hästens rätt till utevistelse. För kan han ha sina hästar på lösdrift, nog sjuttsingen kan andra tävlingsryttare åtminstone släppa ut sina hästar några timmar tillsammans i en hage. Eller?

Läs mer om Carl Hester, hans träningsfilosofi och hans sätt att rida på:

Tidningen Ridsport

 

 

 

av

Dispenser från utegångskravet

Flera dispenser från det kommande godkänns i skrivande stund och skrivs ut till ridskolor och insitutioner som inte anser sig kunna fullfölja kravet om hästars dagliga utevistelse. Om detta talas det väldigt lite. Det har tidigare talats desto mer om djur som har haft hundratals hektar att röra sig på, men ”skam” å sägas inte har ligghallar som drogs inför regeringsdomstolen till och med, trots att vetenskapen kunde visa på välmående och hälsosamma djur. Kan ridskolorna göra detsamma?  

Nej, här är det ekonomiska argument som presenteras. Och de håller. Dispenserna delas ut. De dispenser som ges för kravet om utegång, ges åtminstone delvis på ideologisk och välmenande grund. Klart barn och ungdomar ska få tillgång till hästar och ridning – vilket jag absolut inte motsäger mig. Men – är det verkligen havremoppar de ska lära sig av.

Är det inte etter värre att djur som finns med i undervisning om hur djur ska skötas, inte behöver skötas såsom regelverket menar, än att några dyrbara hoppehästar inte får gå ut dagligen? Regeln om allmän daglig utegång är sund och kom senare än många hoppats. Det har trätts länge om detta. Men nu mister den ändå i kraft av dessa dispenser. Och på platser där vi danar nästkommande generations djurhållare  

Dags då istället att skicka in pengar till klubbarna så att de kan bygga och vara på rätt ställe, på rätt sätt, på ett för djuren okej sätt. Var är ni kommuner? Varför är det så svårt att satsa på tjejsporter? Eller sponsorer för den delen. Varför lyser ni emd er frånvaro??? Vi är köpstarka människor, vi ryttare! Vi jobbar hårt för att försörja vår hobby.  Så kan vi bygga nästa generations djurideologi på djur utan bur och lära dem skillnaden mellan parkerade bilar och levande varelser. Det vore en bra början.