Det finns hästfolk, och så finns det Hästfolk!

Epona gjorde nyligen ett inlägg på Facebook, tillika på deras hemsida, som upprör mig. Det är en video på någon som kallar sig hästtränare, och som tränar en till synes mycket sympatisk stackars häst på det mest vedervärda vis. Det rycks ordentligt i den skarpa repgrimman, till synes helt utan anledning. Men inte nog med det. Hästen får också duktigt med däng av repet. Rent 1800-tal, men som tydligen blivit något på modet (?).

Här är inlägget, med både video och text. Mycket läsvärt!

Fattar hästen något av detta – mer än att vi människor är ganska äckliga när vi sätter denna sida till? Antagligen inte. Det upprör mig in i själen varje gång jag ser någon kalla sig hästtränare och som beter sig som svin. Fy f-n rent utsagt, vad folk kan göra och komma undan med att misshandla hästar. Vissa lyckas till och med få duktigt betalt för det. Inte undra på att det finns många som undrar vad för hästhantering jag håller på med egentligen. De undrar nog om det är detta jag håller på med. Men tro mig, inget kunde vara mer fel. Det jag gör bygger på samarbete, respekt, etologiska studier och etablerad inlärningsteori. Målet är att bygga upp, inte bryta ner – som det som Epona visar.

Och att man som hästägare ens tillåter att en person som gör det här komma nära ens häst. Vi har ansvaret för hästars väl och ve. Det gäller även om vi lämnar över snöret till någon annan. Jag hoppas alltfler vågar stå upp för sina hästar, och välja hästtränare som kan sin sak. Och som talar om RÄTT saker på rätt sätt. Låt inte någon annan förstöra för dig och din häst, för det är exakt det de gör.

Det finns som tur är även starka krafter som jobbar emot den här totala avarten av hästhantering. Ett gäng är forskarna som lagt upp wikisidan Ridden Horse Behaviour. Det är en sida av det mer ambitiösa slaget, byggd för att lära ut och utveckla kunskapen om hur en nöjd och glad häst arbetar för oss.

Ridden Horse Behaviour finns mängder med videos som visar hästar som rid och som har olika uttryck. Dessa diskuteras ur olika aspekter, av såväl tränare som forskare. Det handlar om hästens beteende och orsaken till detta, om hästens signalsystem för att berätta hur den upplever situationen, och om mycket, mycket annat. Till och med bra referenser till böcker för mer information.

Om du vill hitta en positiv och bra väg till utveckling i samvaron med häst rekommenderar jag verkligen denna sida! Och för guds skull – undvik charlataner som förstör mer än vad de ger. Även om hästen försöker påtala att de mår illa av en viss behandling, tar de ändå mer skit än vad som är sunt. De lider i det tysta- om vi hästägare inte skyddar dem… 

Vet du vem som gnäggar?

Kan du skilja en hästs gnägg från en annan hästs gnägg? Själv har jag blivit ganska bra på detta, men det har tagit år av träning och lyssnande på mina egna pållar, hästar som jag har haft många år. Hästar är desto bättre på att sära på vilka röster som tillhör vem. Det låter kanske inte så märkvärdigt egentligen, men det är det faktiskt.

Jag var ganska nyligen på en föreläsning om vargar och hundar – skillnader och likheter. Det var en mycket intressant och givande föreläsning anordnad av länsstyrelsen här i trakten. Föreläsare var Tobias Gustavsson .Han arbetar på eminenta SWDI. Där fick jag, bland mycket annat mycket matnyttigt, veta att hundar, även om de aldrig umgåtts med människor, ändå kan läsa av vårt kroppsspråk. Det ligger i generna. Det ligger däremot inte i vargens gener- vad ska de med denna kunskap till – de har ju inte med oss att göra? De kan heller inte skilja en person från en annan. Det är heller inte lätt för oss, om vi inte är vargfantaster, att skilja på vargarna heller. Och den som inte är hästintresserad lär inte kunna skilja på den ena bruna hästen från den andra.

Framför allt kan få skilja på det ena djurets läte kontra en annans – om inte skillnaderna är ritkigt stora. Hästar, som har en lång historia i människans värld, kan däremot enkelt läsa av vilken röst som tillhör vilken människa. Det är en av hästens viktigare nycklar till att veta vilka personer som finns i närheten. Det gör att vi kan ha på oss hjälmar, sätta på oss parfym och ibland se allmänt konstiga ut, men ändå bli igenkända av dem. Det är väl tur det! Tänk om de trodde att vi var några okända! Den här förmågan är en signal om att hästar tycker att vi enskilda individer är viktiga. Förhoppningsvis tycker de att ”matte” eller ”husse” är en välkänd figur, värd att lyssnas på och någon som ger trygghet och glädje. ‘

Forskningen som bekräftar att hästar verkligen är duktiga på att läsa av våra röster kan du läsa om här, och är en studie utförd av forskare på University of Sussex.

Viljestyrt eller reflex

Klassisk betingning och operant betingning är två mycket viktiga begrepp när det kommer till inlärning. Det gäller både människor och djur. Den klassiska betingningen är något inlärt som automatiskt utlöses hos en individ vid en händelse, den operante betingningen är något som är inlärt och som väljs av individen. Att kunna skilja mellan dessa två olika betingningar gör det klart lättare att förstå djur såväl som människor och deras beteende. Vad väljer de själva och vad väljer de inte, men som händer ändå? Det är också mycket praktiskt att ha kunskap om dessa två grundläggande inlärningssystem som finns hos oss och hästarna för att sedan kunna använda det i vår träning – av oss själva och djuren.

Då jag har hittat en ypperlig sida som beskriver dessa två saker enkelt och bra, är det bara att hänvisa istället för att skriva själv. Beskrivningen finns på CANIS.

DN:s intervju med Cesar Milan

Så har den ”store” Cesar Milan varit i Sverige och ”hjälpt” hundar. Jag har skrivit om honom förr här i min hästblogg. Anledningen är att han är så populär och att denna mentalitet som han företräder gärna går igen även bland hästfolk.

Här är en artikel om honom i DN. Ord som kuvad, underkastelse och dominans ses här (liksom i blogginlägget om ridksolor av I are Lisa jag refererade till i förra inlägget) hos en annan individ som positivt.

Titta vad bra! Hunden går kuvad från matskålen! Du har vunnit! Tjoho!

Hur man nu kan komma på tanken att äta ostmackor i ansiktet på en hund och sedan Tsch:a ett försök att dela detta är mer än jag förstår. I hundens värld också helt galet – antingen delar du eller så tar du undan ditt byte till en säker plats från andra…. övningen syftar till att manifestera makt – det ack så åtråvärda i människans samhälle. Men är det verkligen åtråvärt för ett djur? Nej säger etologerna. Verkligen inte. Hundars språk – pyttsan heller.

Flockdjur som hundar och hästar är födda till samarbete inte till att dominera världen och andra. Ja, jag upprepar detta ofta, men det behövs kanske… för fortfarande tjänar andra miljoners miljoner på folks okunskap om hundar och hästar, på quick fixes och dominansövningar. Till gagn för människan kanske, men knappast för det stackars djuret som dompteras i bästa cirkusstil hit och dit.

Ur etologisynpunkt hade vi haft ett helt annat angreppssätt på ”problemen” vi ställs inför när vi har hund. Jämför gärna de två olika inlärningssätten i bloggen Etologi, en norsk blogg om hundträning.

Tankeväckande om dominans, ledarskap och förmågan att samarbeta

När jag håller kurser och berättar om hur jag hanterar hästar, kommer vi nästan alltid in på frågan om ledarskap . Det blir ofta en intressant diskussion där jag med en dåres envishet hävdar att ledarskap inte är något jag eftersträvar. Jag tycker faktiskt att det där med ”ledarskap” är ganska ointressant egentligen. Att få rätt, som om det bara fanns rätt eller fel i världen, är inte heller min grej. Och att dominera är än mindre intressant.

Däremot satsar jag hårt på att lotsa och guida, och att hjälpa hästarna att förstå människans värld. Det är människan som är fostrad i hierarkiska strukturer med trapphierarkier. Vi strävar makt och medel och vill ”härska” och bestämma. En häst, eller en hund, har inte samma mål med livet. Trygghet, slippa vara hungrig och social gemenskap är de viktigaste aspekterna. Lite lek och bus, och att förstå sin omvärld (jag tror alla djur vill förstå vad som händer dem), skadar inte heller.

Så härligt är det inte då att se att man får medhåll från il professores… här är en fantastisk artikel från en etologiprofessor som ifrågasätter dominanstemat i många träningsmetoder för hund. Läs och begrunda. Dogma.nu

Visst går det att härska och detaljreglera djurens vardag, ner till minsta lilla steg (hur ofta har jag inte hört någon rya- stå still! bara för att en häst tog ett enda steg…). Djuren fogar sig (ofta, men inte alltid). Men behöver vi det och hur viktigt är det att göra det? Än en fråga – är det något som vi vardagligen bör göra mot ett djur? Svaren står i oss själva.

Det är vi som styr eftersom vi äger och hanterar hästarna. Vi låser in dem, och förser dem med mat. Vi tränar dem och initierar nästan allt som händer i deras värld. De är helt utelämnade till våra intentioner, våra viljor och vår nyckfullhet.

Vilken värld upplever ditt djur? 

111

Hundar som hästar?

Så här på söndagskvällen kikar jag runt på olika bloggar och infosidor för att leta mer tips och idéer, få lite tankar väckta och fundera på de fantastiska fyrbenta djuren.

Det mest intressanta är att alla med någon beteendevetenskaplig utbildning och kompetens verkar ha en linje. Andra förståsigpåare väljer alla möjliga linjer i sin metodik med djur, men sällan något som bygger på den beteendevetenskapliga forskningen. Hur kan diskrepansen vara så stor.

Som här till exempel, en jämförelse mellan Cesar Milans dominansfilosofi kontra beteendevetaren och hundtränaren Ian Dunbar. Sådana jämförelser är mycket nyttiga för de sätter fingret på en enorm skillnad, och en skillnad jag här på bloggen återkommer till ofta: samarbete eller dominans. Här verkar ju hästar och hundar ha ungefär samma grund. Samarbete är överlevnadstekniken, inte att dominera, styra och ställa. Läs den gärna. Den ger goda insikter även för oss som jobbar med hästar, och inte hundar. Principen är densamma.

Hur får vi bukt med hästars rädsla?

Hästar har av naturen lätt för att ta till flykten. Det är en egenskap som fått dem att överleva i naturen, där rovdjur är värsta fienden. Men i vår domsticerade värld, är rädslan som hästarna så lätt uppvisar en källa till många otrevliga problem.

Ett av de stora problemen vi kan få då hästar tar till flykten är att de kan skada både sig själva och människor. Det gäller oavsett om hästen är i en trailer, i ett stall, leds eller rids. Jag har tidigare berättat om den undersökning som gjorts som visar att vi människor starkt påverkar om hästarna uppfattar en situation som farlig. Genom att agera lugnt och med tillförsikt kan vi således få hästar både lugnare och trevligare. Men det räcker inte riktigt.

Inte ens en kolugn person kan sadla en häst som aldrig sett en sadel utan att den reagarerar. Den tror givetvis att det är något farlig som hamnar på ryggen. Att bara kasta på en sadel är dömt att misslyckas, oavsett hur ”säker” en person är. En person kan heller inte stoppa en häst från att bli livrädd för något helt nytt och skrämmande första gången den upplever något liknande, som ett flaxande paraply, vajande vimplar eller varför inte en bil? En häst som inte har lärt sig att dessa tingestar inte är så farliga som de verkar kommer att bli rädd – livrädd. Det är det som gör att hästar kan bli så vansinnigt farliga. För om de inte kan fly, finns risken att de slåss för att klara sig. Instinkten tar över, till både hästens och ryttarens nackdel.

Hästar som är rädda för saker och ting mår inte heller särskilt bra. Stress påverkar både sinnet och förmågan att smälta maten. Stress är en stor orsak till allehanda sjukdomar, såsom magsår och kolik. Men – som tur är finns det sätt att vänja hästar vid det mesta. Det gäller mest att veta hur vi ska göra. Det är här inlärningsteori kommer in i bilden. Det finns flera sätt att träna en häst på. Gemensamt för sätten är att det får en häst att genom erfarenhet lära sig hur något fungerar, till exempel att något som den i grunden tror är farligt, inte alls har något med farlighet att göra.

De olika sätten

Om en häst utsätts för samma farliga sak om och om igen, utan att den tar skada och inget händer kommer den så småningom att lära sig att det som ansågs som farligt inte alls är så farligt. Det kallas för habituering, och är ett väl beprövat sätt att lära en häst till exempel trafik på. den blir livrädd första gången, men femtioelfte gången så kommer den inte att reagera på alls.

Det finns en variant av habituering som kallas för gradvis habituering. Då vänjs hästen gradvis vid det nya, för att kunna förstå hur något fungerar.

Associativ träning är en annan vanlig metod för att lära hästar något nytt. Efter ett antal upprepningar av en händelse som man vill lära in ger en viss effekt (eller ingen effekt), kommer händelsen att associeras med responsen. Det är, kort sagt, Pavlov i ett nötskal. En plingande klocka ger mat, eller ett tryck från en skänkel betyder framåt. En variant av det hela är att hästen gör något, och får ett svar.

En häst som lärt sig associera väskor med godis!!!!

Hästar är duktiga på att associera vissa händelser till olika respons. De kan också generalisera de olika stimuli de utsätts för. De kan alltså tolka händelser och gruppera dem i samma fack, för att också förstå till exempel olika ryttares skänkel och vikt. De kan också, lika fort associera en handling till något vi inte tänkt. Det är till exempel då som vi får vad vi kallar för olater…. hästar som kan öppna dörrar för att de då kan komma ut, hästar som bankar i boxdörren för att de vet att vi då ser dem och omedvetet skyndar på matrundan, etc.

Men, här kommer ett men. Inlärningen är, liksom vår inlärning, begränsad till att hjärnan måste vara brukbar för att ta in nya intryck. Hästar som blir rädda får svårt att lära in nya saker. Så hur får man då bukt på rädslan, så att inlärning de facto kan ske?

Vilket sätt är bäst

En avhandling skriven av dansken Janne Winther Christensen på SLU har undersökt de effektivaste inlärningsmetoderna för att vänja hästar vid ”farliga ting”. Först av allt undersöktes hur hästarna reagerade och för vad. Hästarna som användes var tvååriga oinridna danska halvblod, som inte sett så mycket av världen. Faktum var att de i grunden var mer vilda än tama. Trots väldigt stora problem med att kunna se hur hästarna lärde sig, inte minst för att de gick i en trettio hektar stor hage och behövde fångas in, fick Christensen intressanta resultat.

Gradvis habituering är, enligt hans forskning det klart bästa. Det funkar på alla hästar för att få dem att förstå att en skrämmande tingest, i det här fallet en vit plastsäck, inte är farlig. De andra metoderna fungerade inte lika bra, och inte alls på några av hästarna. I vissa av testerna blev hästarna nästan rädda för allt då de utsattes för för hård exponering av plastsäcken – det vill säga direkt habituering.

Gradivs inlärning är modellen!

Däremot var hästarna genomgående lugnare vid gradvis inlärning, det som också kallas desensetising. De fick sällan panik, utan uppvisade ett genomgående lugnare temperament och mindre stress än vid de andra inlärningsmetoderna. De lärde sig också snabbare än vid klassisk betingning alternativt ren habituering. Även de hästar som var mycket räddhågsna till en början lärde sig mycket snabbt att den vita plastsäcken inte var så farlig som de först trodde. Det gällde inte för de andra inlärningsmetoderna, där dessa hästar, som reagerade hårt första gången, också behövde många omgångar av träning för att lära sig att säcken inte var farlig. Om det ens lyckades.

Vad lär vi oss

Det här resultatet indikerar att det klassiska skynda långsamt-sättet är att föredra i alla bemärkelser. Det går klart fortare och det är ett klart säkrare inlärningsalternativ för såväl människa somm häst. Inte minst behöver hästen inte bli vettskrämd bara för att vi lär dem något nytt. Det låter i mitt tycke mycket vettigt. Att lugnt och stilla lära in något nytt, under kontrollerade former och i den takt som hästen själv klarar av måste givetvis vara det allra bästa. Det är skönt att veta att vetenskap ibland också är riktigt klok!

Själv ska jag ut och fortsätta träna mina unga för allt som kan tänkas dyka upp i deras liv. Långsamt och mjukt, och med gradvis inlärning. Det ska ju funka enligt forskarna, och det gör det. Tro mig!

Vill du läsa hela rapporten?

Här är den!

Inridning min väg – del två

Lilla fullblodsstoet tar det där med sadel med ro. Men ve mig om jag tar på fel sadel. Tanken var att ha en liten lätt till att börja med, för att sedan prova ut en bättre. Men den klämde när sadelgjorden åkte på. Så då gick hon. Bra!

Nu vet jag att hon säger till om något är fel. Och jag har hittat en sadel som passar perfekt, och som kommer att gå att rida i – riktigt bra till och med. Det där med fullblodsmankar är annars ett trassel. Fullblod är inte som vanliga halvblod inte, helt klart. De sadlar som passar på halvbloden sitter helt avigt på lilla fullblodet.

Så läser och läser jag igen. Det är så kul att uppdatera och lära nytt. Just nu är det Riding Logicav W. Müseler. Rekommenderas skarpt! Det är logiskt och det är bra! Tom ”one rein stop” är med även om han kallar det för vad det är – om det går för fort där uppe på hästryggen och hästen inte tar förhållning så är det inte lönt att fortsätta dra. Faktum är att dragandet ofta är en orsak till kutandet. Sväng istället in på en volt som kan bli mindre och mindre. Till slut stannar inner framben och de andra också. Fartturen är över. Det gäller dock att ha en plan, som Müseler så riktigt påpekar. För det går inte att svänga överallt. Bockningar löser han också på bästa tänkbara sätt. Upp med huvudet och rid framåt. Enkelt och logiskt. Och precis som jag lärt mig. Vad skönt med bekräftelse från andra håll ibland. Det gäller att inte bli hemmablind, men det är också skönt att veta att det man lärt inte bara är skrot. Särskilt när man jobbar med en ung häst som inte kan och inte vet.

Nu hoppas jag bara att insikterna i etologi och inlärningsteori gör att inridningarna denna våren kommer att gå än bättre! Det är inte mycket jag ändrar, men jag tror ändå att jag är än mer medveten om att det är jag som lärt in fel om det blir fel, och jag som inte förstått om det blir oro hos hästen. Det har ju gått bra alla gånger förr. Kanske för att jag alltid varit ensam med hästen i mitt jobb. Det har gjort att jag inte kunnat fuska. Har hästen av någon anledning sagt nej har jag fått backa tillbaka och förändrat mig och förutsättningarna så att vi är överens om allt. Det har inte gått på annat sätt.

Den här gången blir första gången med hjälp, och jag hoppas jag är lika fokuserad för det och inte trampar över de osynliga linjer som finns för vad som är okej för hästen och vad som inte är det. För det är ju upp till mig, och vilket ansvar det är! Här väntar en framtid med skoj och kul för en häst – eller så kommer hästen uppfatta ryttaren som ett monster. Vad kommer jag att kunna förmedla? Nu håller vi i hatten för att kunskapen räcker och mina öron öppna. Alla individer är ju olika, så det gäller att känna in sig. Feel the horse, som Leslie Desmond säger. Auuuuuuuum….. jag känner……

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .

Stereotypa beteenden påverkas av träning

Stereotypa beteenden, såsom krubbitning, vävning, luftsnappning och liknande, hos häst har länge ansetts som i första hand ett uttryck för en stallmiljö som inte uppfyller hästarnas behov av social kontakt, rörelse och kontroll över tillvaron. Det är också den främsta orsaken till att beteendet kommer. Men varför krubbiter vissa, medan andra börjar tugga på väggar eller leker med tungor?

Kan det ha med träningen att göra tro? Troligen är det så. Dressyrhästar uppvisar värre stereotypa beteenden än hoppehästar och fälttävlanshästar. Det är också fler dressyrhästar som uppvisar stereotypa beteenden, än hästar som används till andra sporter.  En krubbitare är oftare en dressyrhäst än en hoppehäst.

Vår ridning framkallar kanske inte ovanor hos hästen. Men vad vi använder hästen till påverkar vilken typ av stereotypt beteende hästen utvecklar.

Anledningen tros vara att dressyrhästen under sitt arbete utsätts för en annan typ av stress än vad hoppehästarna gör. Dressyrhästens varje steg kontrolleras i träningen och de har inget eller lite utrymme att själva välja hur och på vilket sätt de ska röra sig. Det får däremot hoppehästarna där kontrollen inte är riktigt lika tuff och där hästarna får gasa på, på ett annat sätt. Hoppehästar däremot tuggar oftare på inredningen än vad andra sporthästar gör. Det kopplas ihop med deras tuffa träning. Det drar energi att hoppträna vilket gör att hästen känner sig mer hungrig än vad fodergivan kan mätta.

Även ovanorna hos voltigehästar har undersökts. De leker med tungan i högre grad än andra sporthästar, men biter mer sällan på inredning eller luftsnappar. Den här ovanan har sin grund i att arbetet är monotont och huvudet inspänt under träningen, misstänker forskarna.

P.S Undersökningen som det här inlägget bygger på genomfördes av PhD Hausberger, etologiska insitutionen, Universitetet i Rennes. Hästarna som studerades var franska och står på ett av Frankrikes största hästutbildningscenter, Ecole Nationale d’Equitation Saumur. Mer om rapporten går att läsa på The Horse (medlemskap nödvändig för att läsa denna artikel), samt i Public Library of Science Journal