etik

av

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

av

Göteborg Horseshow 2016

Klassiska Göteborg Horseshow arrangerades i helgen. Tyvärr hann jag inte vara där. Eller tyvärr och tyvärr förresten. Medan det kändes som om allt och alla stuckit dit ner passade vi på att köra igång sommarhalvåret ordentligt med mängder med uteritter och banlektioner för hugade, och mycket duktiga!, elever. Det vart en riktigt härlig helg, väl värd att minnas.

Lite av Horseshowen hann jag se på svtplay – finns det något bättre än att kunna se det man vill se när det passar, inte när TV:n behagar visa det? Och en del ryttare var ju magiskt duktiga. Försöker att se bort ifrån när de är stumma i handen, sitter obalanserat och sparkar på hästarna och rycker hästen i munnen. Tack och lov brukar de sällan vara de som vinner, utan det är de mest harmoniska ekipagen som klarar biffen. Men så kommer då det där som gör mig så upprörd. Att det så ofta är så. Det ger verkligen tjära i oljan.

Se här på Pénélope Leprevost ”uppvärmning” som visas i bild. Och hör Lotta Björes kommentar….. (du behöver vara inloggad på Facebook för att se detta. Annars går det bra att kika in på svtplay.se och deras sändning, 42 minuter in i programmet).

Jag blir helt ställd.

Hur kan någon ursäkta ett sådant här beteende?

Vill någon ha en sådan person som ”chef”? Någonsin? Oj du snubblade och jag var en förbenat dålig lots – så du får stryk….. Näe – det är verkligen bara dåligt uppförande och får aldrig ursäktas. Och vad har chefsskap med ridning att göra? Ledarskap kanske – men det är något helt annat. En chef domderar och styr, en ledare visar vägen och ser till att teamet inklusive dess individer utvecklas och blomstrar. Milsvidd skillnad (fråga vilken företagsledare som helst om detta, så får du ett bra svar….).

Från tid till annan är ridsporten ifrågasatt. Vi sitter där på våra höga hästar och påstår att hästarna gillar det vi gör. Det kan vara så, men inte alltid. Hästar gillar att jobba och är födda till samarbete. Men det är inte alltid så. Individer – människor såväl som djur, presterar också när de inte har något val och tål alldeles för mycket skit. Hästar är ofta för snälla för oss människor. Ofta sägs också att eliten alltid gör rätt, för de vinner ju….. Som om det är ett argument. Det gjorde de stackars kinesiska barnen också under 90-talet när det talades om det kinesiska undret inom gymnastiksporten. Bakom ytan fanns en fruktansvärd sanning med barn som gråtande tvingades in på skolor där det bändes, slogs och tvingades, 8 timmar om dagen. Bara för att få OS-medaljer. Kan vi människor tvingas till framgång, kan definitivt hästar det…..

Om vi verkligen tycker om hästar, om vi vill ha allmänhetens förtroende, om vi vill på riktigt kunna sova gott om natten och veta att vår sport är en trevlig sport, får vi definitivt inte sopa sådant här under mattan. Det borde bli ett ramaskri bland alla ryttare. Det är som att se någon mobbas på skolgården och inte gripa in. För att sedan komma och säga att alla minsann gillar att gå till skolan. Vill vi att det ska vara så? Eller vill vi ha en ren och bra sport där skitridning och dåligt uppförande aldrig tolereras? Då behöver vi alla höja rösten när vi ser dåligt uppförande, oavsett om ryttaren som behandlar hästen illa är OS-mästare eller hobbyryttare.

 

av

etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,

av

Dujardin gör det igen – helt magiskt

Det blev återigen en ritt värd sina poäng i guld för det oslagbara teamet Charlotte och Valegro, och nu är den unga och välridande damen rekordhållare i alla de tre svåraste klasserna! 

Här kan ni se världsrekordritten: Topdressage. Där ser ni också förra rekordritten, utförd av Totilas och Edward Gal. Vi vet väl alla vad som hände sedan, med Totilas. Och han om något är beviset på att ett ekipage inte kan slås i två delar, och glänsa lika vackert för sig själva. En enhet är en enhet, unik i sitt slag. 

Det finns mycket att lära av att se videon med Charlotte – den ständigt lyfta svansen som aldrig någonsin slår, hästens behagliga ansiktsuttryck, lugnet i rörelserna, balansen, timingen och sitsen. Det finns så mycket att säga om det – men bäst är nog bara att se själv. 

Något att lära av, och apa efter. För det här, det här är ridning när det är som vackrast. 

Och om du vill lära dig mer om hur du blir som Charlotte, så kan du läsa mer från mästaren bakom fragången: Carl Hester, i Horse and Rider UK. han har för övrigt haft ett hemma-hos-reportage för något engelskt tv-bolag. Någon som har länken? Lär vara imponerande…. 

av

Ett starkt inlägg om etik och träning

Det är starkt att gå ifrån metoder som tränare och andra förståsigpåare försöker intuta i dig. Om ditt hjärta säger att det är fel, står du ofta ganska ensam med ditt beslut. Vi människor har svårt att gå emot auktoriteter och våga göra det vi känner. Och ofta blir det en ensam väg i tron på något bättre. Det gäller inte minst om du är yngre.

Men det finns de som vågar, som tror annat och som sällar sig till skaran av de som kritiskt granskar vad de lärt och gjort, och som vågar tänka om. Det gäller inte minst Vivan Olivia, en tjugoårig före detta ponnytävlingsryttare. Hon beskriver sin vardag idag, och sin tillvaro igår, på det mest självutlämnande sätt i sin blogg. Läs den, och begrunda! Vad lär vi våra barn egentligen, och vilket pris får ”framgången” ha?

 

Uppdatering: Tyvärr var länken helknas – tack för att det uppmärksammades! Dessutom – det finfina inlägg som skrivits är borttaget – däremot är bloggen i sin helhet inspirerande. Dessutom finns det en post som anger varför inlägget tagits bort. Bloggen är fortfarande mkt läsvärd!

av

Hästköttsskandalens riktigt mörka sida

Ingen har undgått hästköttsskandalen. Den har väckt många tankar hos än fler. Inte minst hos mig. Det finns många ingredienser i denna hästsoppa som är värd att fundera över. Främst kanske för att det alltid är någon som betalar. Även om det ser billigt ut i början.

Den stora frågan för mig som djurälskare är ju – vart kommer köttet ifrån? Här är några artiklar som belyser problemet. Den ena artikeln är från Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/sport/miljardindustri-i-morker/), där travet – en sport som är en kassako för staten – synas i sömmarna. Kraven på hästarna, och ödet för hästarna som inte levererar är inte riktigt roligt, om man säger så. Har haft koll på detta ett tag, sedan jag lärde känna en travtränare som slutade med sporten av just den anledningen. Trots att han själv var mycket framgångsrik. Ilse Österwall på hovtramp.se är också en person med god inblick och som gärna bloggar om den mörka baksidan.

Det värsta med detta är kanske att just staten tjänar på industrin – som pressas till att göra sig av med olönsamma hästar. De säljs till kreti och pleti, inte helt sällan till Malta eller som kött. Vad den resan innebär i Europa finns det otaliga äckliga filmer om på Youtube. Jag rekommenderar inte att ni tittar. Man blir bara deprimerad…. Ibland räcker kanske kunskapen om att något är riktigt vidrigt. Och jag lovar – det är det!

Hästarna i Rumänien har också gått ett otrevligt öde till mötes innan de kanske hamnade på just vår tallrik. I Rumänien förbjöds för ett tag sedan hästtransporter på nationens större vägar. Det har tvingat bönderna att byta ut sina djur mot bensindrivna transporter. Djuren säljs till högstbjudande. Det sker även i Polen, där Europas största och kanske äckligaste hästmarknad finns att beskåda. Djur som är skadade, djur som upplever skräck.  Ingen hör hästarnas paniska skrik, ingen bryr sig. Det är folk antagligen för fulla för att bry sig om, med tanke på de lukter som beskrivs i de reportage som vittnar om händelserna. (bland annat http://www.stop-skaryszew.pl/index.php/en/skaryszew-2011-reports/49-scarletts-report och http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1840722.stm). Sedan tar resan fart ner söderut, mot Italien. En lång resa, med ett enda slut. Uppgifter talar om resor till och från marknaden på upp till 95 timmar. Många vittnar om skadade djur som fraktas hit och dit. Men vi slipper se. Förpackningen på Finduskartongerna är vackra och behagliga och vi har troligen, tills skandalen är ett faktum, trott att det är svenska glada utegångskor som funnits i delikatessen. Men ack så fel. Inte heller IKEAS så goda köttbullar är gjorda av kött producerat på etiskt sätt. Allt handlar om ekonomi. Ingenting om etik. Och då blir det hästkött i färsen.

Min slutsats, inte ny för att hästköttsskandalen är ett faktum, men för att djur också har känslor är: det går inte att göra industri av djur. Det är en extremt dålig kombo att blanda industri och djur till en enda osalig enhet. Men när ska vi orka se detta. När ska vi orka bry oss på riktigt… och inte bara svälja kamelerna. Vi som är så snabba på att sila myggen. Någonting är riktigt fel i systemet. Och det är djuren som betalar priset.  Men det är kanske inte så konstigt att vi skiter i detta egentligen. Se bara på hur människor behandlas – även i Sverige. Vad tycker ni om denna fras angående beslut om att inte subventionera ett läkemedel: ”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Vad som sägs är att pensionärer ändå bara är kostsamma, så det är ingen idé att subventionera ett läkemedel som främst går till dessa. De kommer ju ändå inte att bli friska och jobba så att de kan betala någon skatt. Vi har blivit produktionsenheter, inte människor….. Man kan ju tro att det är Tyskland år 1937, men nej då. Vi talar om Sverige år 2013. Mer om detta, för er som tycker att människor ska ha en bra vård kan ni läsa om på SVD. Gå gärna in och kolla artiklarna som synar svenska sjukvården där också. Vad var det egentligen som dödade Herr B?

 

av

Konsten att våga äta kött etiskt

Sitter och tittar fascinerat på Farmen. Av många anledningar. Det som främst fängslar mig är det psykologiska spelet mellan människorna, och det finns de som spelar bättre än andra. Här har TV4 gjort ett jättebra jobb att matcha de som inte matchar.

Men sedan slås jag av en annan sak. Det där med att slakta djuren. De förfasas över detta, och Aftonbladet skriver snällt….http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/tv/article16123545.ab

Det är precis detta som gör att systematiskt djurplågeri inom storindustri är möjligt. Precis detta som gör att vi kan köpa billigt importkött. För att vi väljer att inte se. Och när vi tvingas att se en helt korrekt slakt, enligt alla etiska riktlinjer förfasas folk så väldeliga. Så de blundar och allt som händer djuren inom industrin kan fortsätta. Sedan kan folk uppröras över att sällskapsdjurens väl och ve istället. Kanske enklare. Men knappast för djuren. Bara för sin egen ros skull.

Det är det stora avståndet mellan de som är konsumenter och där själva händelserna sker som gör det möjligt. Det är denna abstraktion som gör det möjligt att köpa kläder som barn på andra sidan jorden sytt, det är det som gör det möjligt att orka med att köpa mat som odlats på ett sådant sätt att jordbrukarna mer eller mindre skadas för livet. Det är det som gör det möjligt att driva djurfabriker så långt ifrån djurskyddets ramar – på annat håll. Där vi slipper se.

Själv säger jag bara – återkom när du får be veterinär eller trotjänaravlivare ta bort din älskade vän som du haft i många, många år. För hästens skull står du också kvar. Du finns där, intill sista andetag. För det gör du för djurets skull. Det gör ont. Förbaskat ont. Och då vet du, att det går bra till när det går bra till. Och du kan se skillnaden. Det kanske är sant ändå – att hästtjejer är tuffare. Vi tvingas ta de tuffa besluten, och göra det jobbiga. För någon annan skull. Vi hyser inte så många romantiska föreställningar om hur djurkroppar är och hur det är att ta livet av ett stort djur. Det är ibland dramatiskt. Men det är så det är.

För mig är det okej att äta kött, men jag måste också våga se vad som görs – och hur. Inte varje gång, men jag måste ha koll på verkligheten bakom det kött jag väljer att köpa i butiken. Då kan jag också handla etiskt. Det betyder för mig svenskt och småskaligt, från en gård jag har koll på. Tyvärr är dessa mindre jordbruk utrotningshotade. Och att köpa kött från dem är inte det lättaste. Det har våra lagar och regler sett till. Det är nog lättare även för politiker att låta industrialiserade självgående systemet ha sin gång. Det syns ju inte, så det upprör väl ingen?

Mer om kött, etik, klimat och industrialiserad djurhållning:

I Effekt Magasin: http://effektmagasin.se/det-goda-kottet-kott

I DN (skrivet av eminente prof. Per Jensen): http://www.dn.se/debatt/kottskatten-gynnar-plagsam-djuruppfodning

av

Fåruppfödning blir storindustri

Som första land i världen blir Sverige landet där även fårskötseln blir industrialiserad och förlagd inomhus. Det handlar om storskalig uppfödning inomhus med snabbväxande raser. Enligt uppfödarna går uppväxten så fort att desa lamm kan slaktas redan innan sommaren, då det råder betestid för djuren.

Lamm - som vilken vara som helst som kan framställas i fabrik?

Därmed kommer lammen inte att få se dagsdjus i sina månadskorta liv, och industrin är ett faktum. Givetvis är det pengar som ligger bakom. Organisationen Lammproducenterna anger att det är för att möta ett allt större behov från marknaden. LRF, Lantbrurkarnas Riksförbund stöder också projektet. Att djuren inte får gå ute skyller uppfödarna på vädret, trots att vi som kan djur vet att djur just gillar att vara utomhus, oavsett årstid…..

Visst har troligen just fårnäringen fått ett uppsving på senare år. En stor del av detta uppsving kan däremot troligen tillskrivas sådana som mig. Det handlar om folk som väljer lammkött och lammfärs just för att näringen inte är industrialiserad, utan extensiv och därmed dessutom ganska så miljövänlig, i alla fall den fårnäring som funnits i Sverige. Jag tillskriver mina argument för att handla lamm även det faktum att många småbrukare i Sverige har lamm. Så med lammkött har jag alltså kunnat visa mitt stöd för ett jordbruk som upprätthåller vår mångfald med hagar och varierad natur och mitt stöd för alla de som arbetar för att detta ska vara möjligt. Dessutom vet vi vid det här laget att industrialiserade uppfödningar av djur nästan alltid leder till ett sämre djurskydd. Undantag finns – men hur vet jag vilket som gäller. Och att aldrig se dagens djur är knappast djurskydd i min mening.

Så nu är det kört. Nu blir det inget mer lammkött för min del, om jag inte kan få information om vem som fött upp djuret och hur de haft det, vilket ofta är en omöjlighet i butikerna. Jag blir så trött. Vi har världens hårdaste lagstiftning på hygien vid hantering och ett påstått fantastiskt djurskydd. Men industrialiseringen, och däremd avidentifieringen, av våra lantdjur är en process som uppmuntras. Hur får man det att gå ihop? Så länge vi ser djuren som individer kan vi också känna empati för dem. Och bryr vi oss är chansen så mycket större att djuren också får ett okej liv. Abstraktion leder knappast till något bättre djurskydd eller god djurhållning i allmänhet.

Så länge vi vet vart köttet kommer ifrån kan vi också ta ansvar för att vi köper rätt. Med en helt anonym industri bakom vet vi ju ingenting, och kan inte relatera till att köttet vi äter faktiskt kommer från djur som både känner och har ett värde.

Alternativet blir färre för oss som vill äta etiskt.

Jag kämpar för att hitta bra kött till min tallrik. Jag tycker inte att det är fel att äta djur, men hur i hela friden ska jag kunna göra det etiskt? Etik handlar inte bara om VAD vi gör. Etik handlar om hur vi gör det. Gris och kyckling kan jag i allmänhet glömma om jag inte råkar på utegrisar och kan spåra köttet. Nötkött får jag bara när min vän bonden är på besök. Han älskar sina djur och äter själv inte nötkött på en vecka efter att ha tvingats sända sina djur till slakt. De går vackra och stolta i hage som löper kilometer efter kilometer. Där hade jag också min rest av min egen kouppfödning, när jag tvangs lägga ner. Ville inte skicka iväg dem till någon annan, men nu har den sista gått åt….. så det blir lätt tomt i kyl och frys. Vilt är det som finns kvar då. De har i alla fall fått frihet under klövarna och funnits till för sin egen skull, innan de föll.  

Men visst säljer industrialiserat kött. Billigt är bra och det man inte ser finns inte….. eller hur var det nu?????? Hur misslyckad kan en politik bli? Industrin boostas och djurskyddet engagerar sig i små petitesser och mätbara enheter. Djur som varor är inte bara en Orwellbetratktelse. Det är mer än en realitet. Det är en ruggig, skrämmande och fruktansvärd realitet för miljontals djur i världen. Och den utstakade linjen går rakt ner i avgrunden, åt helt fel håll.

Det var någon som sa att så som vi behandlar de svaga, kan vi mäta hur bra människor vi är. Det är en hård värld där ute, och det goda alternativet blir bara svagare.

av

Balkenhol och rollkuren

Klaus Balkenhol står, i mitt tycke, i en klass för sig när det gäller dressyr. Karln är ett fenomen. På mer än ett sätt. Hans yrke är i grunden ridande polis, och som sådan blev han en framgångsrik ryttare. Med hans arbetande polishästar (!) skapade han sensation när han tog sig in i det tyska landslaget i dressyr, där konkurrensen är hårdast i världen inom sporten. Inte nog med det. Klaus Balkenhol kammade hem ett antal OS- och VM-medaljer också, fortfarande ridandes på en polishäst som tog dagliga turer i staden. Under ett antal år stod han som landslagstränare för USA:s dressyrteam. Då kallades laget för ”det amerikanska dressyrundret” då de snabbt avancerade från B-ligan till absoluta toppklass – under Balkenhols ridning.

För mig har det aldrig funnits ett mer harmoniskt och perfekt team. Här har ni dem, från OS i Barlcelona, år 1992 – den magiske och trogne Goldstern, och Balkenhol. Goldstern är en häst med medioker förmåga, men dansar som en gud….

På Globen
Klaus Balkenhol har förärat oss med besök, inte minst som ryttare. För ett tiotal år sedan valde Flyinge och ett antal hingstägare att visa sina hästar som då var fem, på Globen. Det var ett marknadsföringstrick. Och det gick hem. I alla fall för en ryttare, och en häst.

Klaus Balkenhol red Sack, godkänd hingst och en häst som idag har tävlat Grand Prix. Där de flesta femåringar gick på tårna, pressades av sina ryttare och hade kandar i munnen, hade Saigon en ryttare som bara åkte med de första varven och som red med ett helt vanligt träns. De andra hade jätteproblem att hitta ro och arbete i en miljö så olik hemma, med allt vad Globen innebär. Sack var nog som alla andra hästar i början – lite stirrig och ovan. Men Klaus bara satt där. Och log! Och åkte häst. Det tog inte mer än ett par varv så lugnade hästen ner sig betydligt och tog rygg på sin ryttare (bildligt talat). Sedan började dansen… Det var en fröjd att se.

Efteråt sa Klaus Balkenhol, att det var en av de bästa hästar han någonsin ridit.

Gissa vilken stam jag går på när jag väljer hingst! Ridbarhet är en dygd. Men så är det känsligt också, och kräver sin coola ryttare.

Nåväl. Det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata rollkur.

Rollkure och Balkenhol
Balkenhol har varit en av de främsta förespråkarna MOT rollkur.
Här talar han om fördelarna med klassisk ridning, där nacken är högsta punkten:

”Often the rider will notice more evasions (riding in front of the vertical and up) but these evasions present a rider with information. Perhaps the horse is unsteady because he is tired and needs a break. Perhaps the poll can’t be the highest point because of lack of engagement. Maybe there isn’t enough back-to-front connection over the topline.”

Här är deras beskrivning på hemsidan

av

Rollkursdebatten rasar vidare

Det är en sak att själv böja sig på det här sättet - stillastående. Hur går det att försöka röra sig framåt i princip samma ställning?

Med en ökad chans att uttrycka sig på webben, verkar också livet bli mer eller mindre svart och vitt. Det gäller de flesta frågor – allt från vargdiskussionen och vården, till arbetslöshet och sjukersättning. Ridsporten och dess etiska normer är inget undantag.

Sedan en tid debatteras fenomenet Rollkur, eller hyperflexion flitigt i medierna. I alla fall i hästvärlden. Få utanför vet vad det handlar om, men det handlar om HUR vi rider våra hästar. Så långt är klart.

Mot tradition – och fysikaliska lagar – eller bara modernt?
Traditionen är emot denna typ av verksamhet som ses som en nymodighet – kanske som en genväg till vinst? Fysikaliska lagar verkar också arbeta mot, enligt de rapporter jag kan se. Hur är det med upplevelsen för hästen. Och var tar metoden slut och djurplågeriet vid? Vilket ansvar har vi mot våra djur som vi använder för att ”sporta med”. Många frågor inryms i debatten och diskuteras hej vilt och fram och tillbaka.

Nu tar jag steget in i getingboet och lägger fram mina synpunkter, tillsamans med det underlag som finns om debatten. Det kommer ni se i de följande artiklarna under den här fliken. Jag ska försöka bena upp det så att ett forskningsresultat hamnar i en artikel, ett ämne i taget. För det är mer komplext än vad många vill tro.

Det finns en stor anledning till varför jag gör det här. Det är för att häst och människa – i harmoni, är en fantastisk upplevelse. När hästen brukas som en sportartikel, inte helt olika ett tennisracket, är något fundamentalt fel. Min inställning är tydlig och klar. Jag tror inte på att det finns någon objektiv journalistik eller någon objektiv vinkel. Vi har alla våra uppfattningar. Min – att rollkur strider mot den etik jag har valt att ha gentemot djur – bör vara klar och tydlig för alla.

Djur är levande varelser med ett lika rikt känsloliv som oss. De kan bara inte uttrycka det i mänskliga termer. Däremot är de olika oss på många sätt. Ingen ska behöva lida enbart för att någon annan vill uppnå något. Det är en av grundpelarna inom liberalismen, och i det här fallet måste vi inräkna hästen som individ också. De är värda all respekt. De är sociala, samarbetsvilliga, snälla och tåliga. Vad begär vi mer?

Än mer – de kan åstadkomma så mycket glädje och vara till så mycket nytta och ge så stor livskvalitet – om vi bara låter dem. Det finns mer att hämta än vi någonsin kan tro. Jag har gläntat på dörren, och stänger den aldrig igen.

Jag är glad att se att jag inte är ensam. Det finns en enorm mängd människor som är på samma linje som jag. Här är något att bita i för de som tycker att rollkur är okej. Och jag avslutar med en gammal vis man, Xenophon. Han, om ni inte vet det redan, är mannen som grundade ”the Art of Riding”, ridningen som konst. För det är en konst och det finns inga genvägar.

‘For what the horse does under compulsion… is done without understanding; and there is no beauty in it either, any more than if one should whip and spur a dancer.’