Förvirrat läge för hästen i det amerikanska djurskyddet

I min jakt efter vad djurskydd betyder i landet ”over there” har jag försökt att se vilka regler som finns för djurhållning i allmänhet och i de olika delstaterna i synnerhet. Det är inte lätt att få grepp om det skydd, eller frånvaro av skydd, som djuren får genom lagen. TV-serien Djurpoliserna får djurskyddet att framstå som bra mycket bättre där, men som jag skrev tidigare inkluderar inte djurskyddet som husdjuren får boskapen. Boskapen har extremt lite skydd, vilket borgar för en jätteindustri där djuren behandlas i princip hur som helst.

Vad har då hästen för position i det här? Vilket skydd får den? Jo här är det etter värre. Det är lite olika beroende på var den står och hur den används. En häst har en än mer förvirrad position än i det svenska samhället. Här har vi blivit vana vid att hästar är en del av jordbruket men ändå inte. Ett stall är inte per automatik en byggnad inom jordbruket, och det tog lång tid innan hästgårdar ansågs vara jordbrukshenheter utifrån EU:s bidragssystem. I Sverige har vi löst djurskyddsfrågan genom att definiera lagar och regler för varje djurart, och det kanske inte är en så dum idé även om utformningen av lagar och regler alltid kan (och ska!) diskuteras.

I USA verkar det ännu mer förvirrat. Hästen är i många delstater en del av boskapen. Då finns inget skydd alls för hästarna, inte ens när det gäller djurplågeri i vissa områden (!). Praktexemplet är nog bonden som hängde sina grisar, de som var skadade eller som han inte ville ha av andra anledningar, i snören att dö genom kvävning. Han satte fast dem i en traktorskopa och lyfte sedan skopan så att grisarna sprattlade där tills de dog – framför de levande grisarna. Lagmännen kom fram till att det var helt okej…. I andra stater finns i alla fall ett grundläggande skydd mot uppenbara avarter, såsom att plåga och svälta djuren, även om skyddet är mer än skralt. Det här beteendet mot djuren verkar inte gå i samklang med hur människor ser på hästarna som djur, dock. Därför diskuteras nu hästens ställning som djur på flera håll i USA.

Nyttodjur med en ad hoc-ställning i många regelverk

New York state är en plats där hästens roll i samhället och det skydd de bör få diskuteras. Här funderar myndigheterna på att sätta hästarna under husdjuren istället rent juridiskt. I alla fall sporthästarna, hästar som används som hobby framför allt. Det skulle öka djurens skydd mot misshandel och dålig vård då det skulle bli möjligt att fällas för sådana missgrepp mot djuren om de inte sågs som boskap.

Den här diskussionen säger mer om hur djurens skydd påverkas av VÅR syn på djuren än vad som faktiskt är god djurhållning, i min mening. Vi vet med dagens forskning och kunskap som finns att ett djur som en gris inte är mindre utsatt och lider mindre av vanvård än vad en häst gör. I det exempelt är det nog snarare tvärtom eftersom grisen är ett sådant stresskänsligt djur. Men hästarna är till vår egen nytta på ett annat sätt. I alla fall verkar vi se det som annorlunda, för att vi rider på dem och inte äter upp dem i första hand. Hästslakt är ett MYCKET omdiskuterat ämne i USA.  Det andra, det som händer i industrin för djur som bara blir mat, slipper vi ju se. De får inte alls samma debatt och är inte alls föremål för så många djurskyddsföreningars intresse som just hästen. Så det som inte syns, finns kanske inte?  Och kon är ju kanske inte lika söt, så då är den inte lika mycket värd….   

Hade inte initiativet känts mycket bättre om djurskyddet ökat för boskapen i allmänhet istället, så att de också kunde skydds på något sätt i alla fall? Nej, så långt verkar inte myndigheterna ”over there” kunna se. Där arbetar den oerhört starka lobbyn för fullt med att stoppa sådana initiativ. Och så länge allmänheten bara ser det de vill se, har de fortfarande fritt fram, om än snart inte när det gäller hästarna.

En ko – inte lika mycket värd ett bra djurskydd som en häst?

P.S ett intressant inlägg om debatten som pågår i New York State hittar du här. Du behöver vara medlem i The Horse för att läsa inlägget, men det är helt gratis.

Stereotypa beteenden påverkas av träning

Stereotypa beteenden, såsom krubbitning, vävning, luftsnappning och liknande, hos häst har länge ansetts som i första hand ett uttryck för en stallmiljö som inte uppfyller hästarnas behov av social kontakt, rörelse och kontroll över tillvaron. Det är också den främsta orsaken till att beteendet kommer. Men varför krubbiter vissa, medan andra börjar tugga på väggar eller leker med tungor?

Kan det ha med träningen att göra tro? Troligen är det så. Dressyrhästar uppvisar värre stereotypa beteenden än hoppehästar och fälttävlanshästar. Det är också fler dressyrhästar som uppvisar stereotypa beteenden, än hästar som används till andra sporter.  En krubbitare är oftare en dressyrhäst än en hoppehäst.

Vår ridning framkallar kanske inte ovanor hos hästen. Men vad vi använder hästen till påverkar vilken typ av stereotypt beteende hästen utvecklar.

Anledningen tros vara att dressyrhästen under sitt arbete utsätts för en annan typ av stress än vad hoppehästarna gör. Dressyrhästens varje steg kontrolleras i träningen och de har inget eller lite utrymme att själva välja hur och på vilket sätt de ska röra sig. Det får däremot hoppehästarna där kontrollen inte är riktigt lika tuff och där hästarna får gasa på, på ett annat sätt. Hoppehästar däremot tuggar oftare på inredningen än vad andra sporthästar gör. Det kopplas ihop med deras tuffa träning. Det drar energi att hoppträna vilket gör att hästen känner sig mer hungrig än vad fodergivan kan mätta.

Även ovanorna hos voltigehästar har undersökts. De leker med tungan i högre grad än andra sporthästar, men biter mer sällan på inredning eller luftsnappar. Den här ovanan har sin grund i att arbetet är monotont och huvudet inspänt under träningen, misstänker forskarna.

P.S Undersökningen som det här inlägget bygger på genomfördes av PhD Hausberger, etologiska insitutionen, Universitetet i Rennes. Hästarna som studerades var franska och står på ett av Frankrikes största hästutbildningscenter, Ecole Nationale d’Equitation Saumur. Mer om rapporten går att läsa på The Horse (medlemskap nödvändig för att läsa denna artikel), samt i Public Library of Science Journal

Vad är nödvändigt lidande hos djur?

Anna Olsson, forskare vid Insitute for Molecular and Cellular Biologi i Porto ställer i ett par blogginlägg på Forskarbloggen det egentligen så uppenbara konstaterandet:
Om djur ska skyddas från onödigt lidande, måste det, enligt lagen och definitionen, finnas nödvändigt lidande (som de inte behöver skyddas ifrån, underförstått?).
Anledningen till Annas inlägg är den mediastorm som blossade upp angående grisarnas tillvaro, först i Danmark och sedan i Sverige förra året.

Sug på den karamellen. Nödvändigt lidande för ett djur, som det inte behöver skyddas emot utan något vi får godta. Vad kan det vara- egentligen?

Anna ser tre kategorier av sådant lidande. De tre hon anför är att ge vård (som kan ge smärta), att genomföra djurförsök, och att producera djur för mat. Det är också rangordnat efter acceptans och vi kan nog anse de flesta svenskar som för att ge vård (men inte all typ av vård kanske), en del anser djurförsök är okej, medan väldigt få tycker att djur som lider inte är okej i matproduktionen.

Men lagen tillåter visst lidande i samband med djurproduktion för mat. Såsom kastrering av griskultingar utan bedövning, till exempel. Men det kan också handla om att djur får lida ”lite” för att vi ska få billiga mat. So utrymmesbegränsningar som ger stereotypa beteenden och andra ingrepp som inte djuren får något ut av, utan oss.

Det får mig osökt att tänka på Michaneks och Thelins bok ”Vi avlivade hästen. Den ligger under presenningen”. Inför lanseringen av den boken yttrade de två namnkunniga herrarna en åsikt om att det djurskydd vi har idag inte är till för småbrukare inte. Med Annas ord om nödvändigt lidande, blir bilden verkligen intressant. Småbrukare som inte har djur som huvudsakliga inkomst är kanske inte så intressanta för marknaden, men storproducenter och deras jättekonsumtion ger medborgarna det de vill ha? Ett kött som kanske inte är så etiskt och så gott, men som ändå kan säljas för 29,90 kilot i butiken. Ses då kanske de produktionsmönster som finns i storstallarna idag som ett nödvändigt ont? Det kan jag se en poäng i, den retoriken.

Däremot vet jag inte än hur innehållet i Michaneks bok och Thelins kommer att te sig när jag läser den, vilket jag inte gjort än. Jag får ingen riktig bild över hur många mindre jordbrukare, hästägare och hundägare som känner sig överkörda av myndigheterna. FInns det någon sådan bild tro, och går det att skaffa sig en trovärdig, någorlunda objektiv bild i en värld som är så full av känslor och tyckanden? Det återstår att se. Jag får leta vidare i forskningsbloggar, forskningsresultat och läsa veterinärers böcker när de kommer ut. Så mycket är klart…

Djurskyddet i USA

Bilden av USA:s djurskydd verkar ganska vagt. Folk har sett de amerikanska djurpoliserna springa omkring och försöka få ordning på privata personer som har ett eller ett par djur. Om det inte lyckas far personerna in till rätten och djuren till kliniken. Så är allt frid och fröjd. Sedan skrivs det om att djurpoliser, som i USA, vore lösningen på alla problem när djur far illa i Sverige. Då kan vi sova tryggt.

Lantbruksdjuren
Men USA har fler djur än söta hundar. Det finns en enorm sektor av djur, minst lika kännande, intelligenta och speciella, som husdjuren – som inte har något skydd alls i USA att tala om. Det är lantbruksdjuren.

I USA är verkligen köttbranschen en jätteindustri, till stora delar styrda av ett fåtal megaaktörer. Deras stallar är så mycket större än vad vi någonsin kan tänka oss. Vi talar om hundratusentals djur. De är i händerna på industrin, och få regleringar sätter stopp för hur de får hållas, eller hanteras. De är undantagna från den allmänna regeln om välfärd för djur som finns i USA.

Transportregler
En av de viktigare reglerinarna är 28-timmarsregeln vad gäller transporterna. Djuren får transporteras i 28 timmar utan avbrott. Men får är undantagna och kan hänga med i transporten i 8 timmar till. Lastningstiden är inte inräknad. Då erbjuds djuren fem timmars vila där de ska lastas av. Sedan börjar 28-timmarsregeln gälla igen.

Stallarna
Flera djurslag, såsom kalvar, höns och får, har inga minimimått som behöver uppfyllas för hållande av djuren. Suggor får fixeras. Inga djur behöver någonsin se dagens ljus och det finns inga formella regler på att bås och utrymmen ska vara försedda med strö.

Foder och vård
Hormoner i fodret är full tillåtet i USA för flera jordbruksdjur. Dessutom är det tillåtet att göda djuren med hormoner. Det finns få regleringar om att ge djuren vad som behövs för att må bra. Det finns inga detaljerade regler om hur djuren ska skötas (tillsyn etc). Myndigheternas tillsyn på farmerna är begränsade. Inspektionerna annonseras ett par dagar i förväg, och få farmar hinner gås igenom under ett år. Det är dock stor skillnad mellan de olika staterna i USA.

Konsumenterna
De amerikanska staterna kan själva inrätta lagar som är starkare än dessa grundlagar. Jag har hittat ett sådant fall. I Florida blev det folkstorm när det blev känt att suggorna fixerades. Det har nu blivit förbjudet, tack vare guvernör Schwarzeneggers försorg. Dessutom har en del företag och organisationer börjat lyssna till konsumenternas åsikter. Det har blivit en del skandaler med åren, och det har skapa vissa kvalitetsprogram för att säkra en något högre kvalitet på djurhållningen.

Om ni är intresserade av att veta mer finns information att hämta på följande sidor:
UPC Online
Jordbruksverket i USA
Animal Law Info
Texas Cruelty to Animal Stautes
Ett skrämmande fall från OHIO angående grisar och ägarens rätt att hänga dem, och en diskussion angående OHIO:s lagar.

Min kommentar
Näe, det stora landet i väster är nog inte mycket att efterlikna när det gäller djurskyddet. De ligge rångt efter det europeiska i många avseenden. Med eller utan några djurpoliser som jagar övergivna hundar under rednecks hus….

Fritidsintresse ställs mot djurens väl i storstan

Nu är det fullt med diskussioner i hästvärlden om den blivande regeln att hästar ska få en ökad rörelsefrihet i sin vardag. I augusti smäller det. Då ska hästar i allmänhet få gå ute varje dag och kunna ha en hage som är stor nog för alla gångarter.

Senast den 16 februari 21010 publicerades en mycket intressant och belysande artikel om fenomenet i SVD som du kan läsa här. Där finns också en länk till en artikel om problemen med att ridskolornas farhågor om att barnen inte ska kunna rida på skolorna framöver.

Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i praktiken. I media diskuteras i alla fall problemen med hagtillgång i storstaden och för de ridskolor som finns där. Argument för och emot utegång haglar. De som vill ha det som förr påpekar skaderisk, att hästarna tas hand om väl ändå och att de har det bra. Ett stort argument mot utegången är också att der blir omöjligt för barn och ungdomar i storstäder att rida.

De som vill ha utegång bygger sin argumentation både på forskning om hästens naturliga behov av social kontakt och rörelse och etiska skäl. Ingen trivs i en bur det knappt går att lägga sig i. Flera inlägg i media har även behandlat frågan huruvida ridning och hästägande är en mänsklig rättighet eller inte.

Här står lätt djurskyddet mot de mänskliga rättigheter vi anser oss kunna ta oss och livskvalitet för de tjejer och grabbar som rider på ridskolor i staden. Jag tycker inte att deras rätt till en fantastisk fritid ska negligeras på något sätt. Däremot är frågan hur problemet ska lösas.

För att inte släppa ut hästarna är inte bara dåligt för hästarna idag. Det är också en tradition som har en tendens att gå i arv. Om ridskolebarn lär sig att hästar är varelser som står uppbundna i ett snöre när man inte rider dem, blir synen på hästen mycket märklig. Dessa hästar beter sig inte heller riktigt som hästar som får vara just hästar största delen av dagen.

Det kanske är här problemet ligger nu när nya regler kommer till? Okunskapen verkar vara stor. Många av oss har börjat våra karriärer inom hästeriet på en ridskola. Jag är en av dem, och en av de som gick på ridskola i stan där hagtillgången var obefintlig. Om man bara ser och upplever sådana hästar vet man inte vad de heller KAN vara, i en bättre miljö.

De hästar som är på sådana ridskolor är inte sådana hästar jag jobbar med idag. Jag har fått lära mig mycket efter att jag slutade, om man säger så. De hästar jag har idag vill röra sig, vill vara med folk och har en helt annan mentalitet än de jag upplevde som liten. Om barn ska lära sig om häst ska de också få träffa hästar som är sunda, friska och välmående – på alla sätt. Det inkluderar inte minst hästar som får röra sig fritt och vara med sina artfränder utan att kontrolleras i vartenda steg av en människa. Här har ridskolorna lång väg att gå….

DET däremot är en mänsklig rättighet att få uppleva. För en sund och frisk häst som vårdas utifrån sina egna förutsättningar och inte mäts efter vår måttstock. Det är en upplevelser som man inte glömmer i första taget. Det är lycka, det.

Släpp hästarna loss – det är vår. För hästens, framtida hästars och barnens skull! Släpp också för guds skull till mark åt ridskolorna. Hästar kräver arealer. Så är det bara!

Ilse Österwall – vass penna och insiderkunskap i förening

Ilse Österwall är en dam med skinn på nässan, vass penna (eller giftigt tangentbord) och gedigen kunskap om hur världen bakom kulisserna inom galoppen och travet ser ut.

Ilse har vigt sitt liv åt att själv träna hästar, men på ett något annorlunda sätt än de flesta andra i branschen gör. Jag kontaktade henne när jag funderade på att sätta en unghäst i träning.
”Gör det själv”, var slutsatsen jag drog av hennes mail. Hästen skulle må bra mycket bättre och skulle ha vansinnigt mycket roligare. ”Hoppa, rid ut och stärk hästen så att den har roligt. Då kommer den att gå så bra den kan på löpet sedan. Du är inte någon som skulle gilla att ha din häst i professionell träning.” Vi diskuterade också foder, hästhållning och mycket annat matnyttigt och det gav mig de insikter jag behövde för att ta ett beslut. Jag lämnade aldrig bort hästen utan den blev ridhäst hemma istället – och trivs mer än utmärkt med det.

Däremot insåg jag snabbt att Ilse Österwall kan det där med trav och galopp, om hästar och hästhållning, och vad som verkligen försiggår där bakom det vi ser. Jag började följa hennes blogg och gör det än. Det är nattsvart humor blandad med ett stort och envist hopp och Ilses kärlek till hästen lyser igenom i alla inlägg. Nyheter presenteras på ett mycket fyndigt och fartfyllt sätt.

För den som verkligen vill veta hur den här världen är – varsågoda. Läs Ilses blogg. Det är hon, hästarna och branschen väl värd! 🙂

Hovtramp.

Anders Darenius – en banveterinär med rätt att tycka?

Anders Darenius är med råge Sveriges mest kände banveterinär., på gott och ont Det har han blivit på grund av, eller tack vare, den oförtröttliga kamp mot det han ser som utnyttjandet av hästen – för vinsten skull.

I åratal har han arbetat som banveterinär på Mantorp. Han har gjort det han har befogenhet att göra, vilket enligt honom själv inte är mycket. Han har några sekunder på sig att avgöra om hästen kan tävla eller inte. Sedan rullar miljonspelet igång. Eftersom travhästen får ha sin checkrem på går det inte ens att se om hästen haltar.

Här är den situation som Anders och hästarna upplever enligt Norrköpings tidningar:

Med checkremmen åtdragen, är hästen så uppstramad att den inte längre kan röra sig efter den egna kroppens förutsättningar. Checkremmen gör det svårt att upptäcka om hästen är halt och ännu svårare att avgöra om den är kry.

 Hästens rörelser samspelar med huvudets. På volten är huvudena så uppstramade att de inte kan röras på ett naturligt sätt.

När betslet skär in i munnen startar smärtan en kedjereaktion. Hästarna tar betslet med tungan och drar ihop halsen. Då får de inte tillräckligt med luft och kan störta. Tränarna har löst problemet genom att binda fast tungan och låsa huvudet ännu mer. För varje skyddsreaktion från hästen, har tränarna satt in ytterligare motåtgärder.

Inte populär

Anders är inte populär på sin bana. Han har till och med fått tränare och kuskar att skriva till Jordbruksverket för att få bort honom. De tycker i brevet att han underminerar deras verksamhet och att det är förfärligt att spelare, ja till och med oinvigda, börjar fundera på hur hästarna mår egentligen.

Anders ser hästar bli galna och livsfarliga av smärtan som de upplever av alla verktyg kuskarna använder. Men det finns också hästar som blir som zombies. Enligt Anders, som jag förstår det, är det inte ett värdigt liv för en häst.

Hästar – levande djur och inte saker

Anders för en kamp för att få oss att förstå att hästen inte är ett idrottsredskap, på sin blogg och via medierna. Han försöker göra sin talad hörd i en värld där ingen lyssnar.  Han får mycket skit för det han gör och säger, rent utsagt. Men jag tror att de som håller med är fler än de som försöker argumentera bort hans observationer. Men vem bryr sig om det så länge det går att tjäna grova pengar på en vinst på travet? Anders kallar dessa pengar för blodspengar. Som jag själv brukar säga – det är ALLTID någon som betalar.

Vad ser Anders i sitt jobb

Anders skriver själv på sin webbsida om de förunderligheter han upplever. Här är några (om än vidriga) exempel:

– kuskar som drar så hårt i hästen att munslemhinnan lossnar (!)

– blåa tungor av tungbanden (vem kom på den idén). Det är tillåtet att binda hästens tunga enligt gällande djurskyddsreger.

– amputerade gomsegel för att hästen inte ska kvävas

– igensydda slidor för att luft inte ska kunna komma in. Det får tydligen stona att springa fortare. Man lämnar i och för sig ett litet hål öppet så att stoet åtminstone kan kissa.

– totalt fixerade huvuden

Vill påverka attityder

Enligt Anders behövs ett djurskydd som även tar med de etiska aspekterna av djurhållning och träning. Vi behöver kunna ställa krav på att det är orsaken som behandlas och inte enbart symtomen. Det finns mängder med travtränare som är duktiga och som verkligen älskar hästarna och vårdar dem. De borde verkligen ha chansen.

En tuff kamp

Jag kan tänka mig att det inte är lätt att få gehör för sina synpunkter i en värld där pengar (miljarder!) styr och där alla uppfyller de grundläggande metriska krav som finns för att få behålla sina hästar. Varje uppgift han lämnar synas och argumenteras emot med mängder av annan information. Och spelet och travet – det pågår som vanligt… Har ni någonsin hört talas om en kusk som stoppats för att de sliter i tygeln för hårt (så att gomseglet krossas….), eller för att hästen opererats av veterinär för saker som den inte borde behöva?

Hästhållning enligt veterinär och tränare Per Michanek

Jag hade tänkt att skriva ett längre inlägg om den intressanta djurskyddsprofilen, veterinären och tränaren Per Michanek. Men det får bli vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag mest citera hur han själv beskriver sin hästhållning. Han hästar är i full träning och på Bukefalos berättar han om hur deras boende fungerar för hästarna:

så här gör vi: Hästarna bor ute, alltid. De har varsin hage på cirka 30 x 80 meter (stålrörsstaket) och ett litet hus där två hästar har varsin box som de kan nyttja efter behag. Uteklimat även i boxarna. Mellan boxarna finns en ”krubba” där de två äter ensilage tillsammans (alltid fri tillgång). De har varsin kraftfoderautomat där de får små portioner kraftfoder tio gånger per dygn. Foder behöver fyllas på cirka var tredje dag. De delar på en frostäker vattenkopp. Vi strör (utan att mocka) en gång per dag (om det behövs). Mockar med traktor två gånger om året.

Hästarna har oftast täcke. På vintern för att underlätta rykt (vi har tyvärr tung lerjord), på sommaren för att ge visst skydd mot insekter. När det är snö går de utan täcke. De vilar oftast nov-dec. När de sätts igång i januari klipper vi dem. När vi skall rida tar vi in dem i ett par ”vanliga” boxar när vi gör i ordning dem.

Fördelar:
Djurvänligt – stor frihet. De rör sig som de vill, har alltid något att göra, alltid foder, alltid sällskap, oberoende av skötsel och fodring.
Människovänligt – minimalt med arbete, vi rider i stället för att mocka och fodra. Lätt att få hästvakt när vi är borta, bara att titta till.
Hälsomässigt – aldrig sjuka (undantaget skador på galoppbanan), luftvägsproblem och kolik förekommer till exempel inte.
Blir starka och hållbara – jag kan inte påminna mig att någon av våra hästar haft en ledinflammation.
Billigt att bygga och att sköta – enkla byggnader, lättarbetat.
Tryggt – om stallet börjar brinna går hästarna ut.
Lättränade hästar – utegången ger dem en viss grundkondition.
Och så vidare….

Nackdelar:
Insekter vissa somrar – ibland funderar vi på att ha dem inne på dagarna, men hittills har det gått att ha dem kvar ute.
Trampar av sig fler skor än ”innehästar”.
Nya hästar – hästar vi köper som är vana att stå inne får ofta ont i hovarna (någon sorts lindrig fång) i början – de är väl inte vana att använda hovarna så mycket? Sedan blir dock hovarna mycket bra.
Blir skitigare och mer långhåriga än innehästar – går att avhjälpa med ryktborste och klippmaskin.
Flockbeteende – vissa hästar blir beroende av kompisar och svåra att till exempel ha inne ensamma om det skulle behövas.

Hälsningar Per”

Jag hoppas Per inte misstycker att jag kopierat ett så långt inlägg. Jag ska försöka kompensera detta genom att helt enkelt skriva om Per och hans härliga kamp för ett djurskydd värt namnet och hans framgångsrika karriär som såväl tränare som veterinär i ett kommande inlägg.

Anders Thelin – en läkare och forskare som sticker ut

Anders Thelin är läkare och forskare. Han har i åratal forskat i arbetsmiljö på lantbruk och bönders hälsa. Mest känd inom hästvärlden har han blivit för sitt engagemang i djurskyddsfrågan. Det har gjort honom både obekväm och besvärlig i flera bemärkelser. Nu senast blev han avstängd från att föreläsa om djurskydd på uppdrag av SIF på Eurohorse. De tycker inte att han står för ett sådant djurskydd som föreningen kan stå bakom.

Vad är det då med Anders’ kamp för ett gott djurskydd som berör så illa? Det grundläggande svaret är att Anders, och fler med honom, anser att djurskydd inte främst ligger i att mäta och kontrollera luftväxlingar och stallhöjder. För Anders är det istället industrialiseringen som är djurskyddets största fara.

Djurägaren har en central roll i hur djuren mår bra.

Anders går till och med så långt att han ser dagens djurskydd leda till att friska hästar avlivas och att djurägare utsätts för en enorm press – i onödan. Avvikelser från reglementet men som inte drabbar djuren leder till att hästar och andra djur tas ifrån människor och till och med avlivas, även om djuren i sig mår bra.  Det gäller särskilt ägare till små djurenheter. För inom industrin pågår allt som vanligt, och är ett helvete för djuren, trots att dessa företag som driver stallarna har god ventilation och i övrigt uppfyller alla mekaniska krav som finns idag.

Levande varelser

Dagens djurskydd, som jag förstår Anders, handlar om något annat än levande varelser som behöver vård av en ansvarsfull person. Fokus ligger på kontroll av regelverk med mätbara punkter som inte alltid har med djuren att göra. För att få ett godd djuyrskydd behöver hantering och människan bakom djurhållningen räknas in. Ofta handlar bristande djurvård  om personer som klappat ihop när det fallerar. Det kan handla om en fallerande tillvaro där arbetslöshet, sjukdom eller depression blivit vardag och som i sin tur leder till att djur far illa. Ibland är det även ren girighet, men den biten är minimal när det kommer till de djurägare som har mindre antal djur. De allra flesta vill ta hand om sina djur på ett bra sätt.

För djurskyddsinspektörer gäller det således att se människan, att ha empati och hitta lösnignar som fungerar. Det gäller också att kunna se om de formella bristerna faktiskt påverkar djuren eller inte.

Även människor har rätt till ett bra liv, och de behöver också ibland hjälpas, inte bara sättas dit. Det är alltför mycket som stjälper ändå. Djurskyddet är helt separerat från den som håller i trådarna, och en helhetssyn där människan också har ett värde är fundamentalt för ett gott och långsiktigt djurskyddsarbete.

Vi måste betala för maten

Vad gäller uppfödning och djurhållning för mat handlar det enormt mycket att vi måste betala för vår mat. Det är omöjligt för bönderna idag att hålla små besättningar där varje djur känns igen och kan kontrolleras ordentligt.  De små engagerade bönderna slås ut till förmån för de gigantiska företagen med tusentals djur på en enda produktionsplats.

Idag använder vi enbart 15 % av vår inkomst till mat, bara för några årtionden sedan var prislappen på mat mer än det dubbla. Små besättningar kostar mer per enhet, och ekvationen blir omöjlig. Industrihållning blir det enda möjliga. Enligt Anders har vi alltså ett stort ansvar som konsumenter. Vi talar inte om några stora ökningar. I debattartiklar jag hittat på webben angående detta handlar det snarare om ett par procent.

Jag länkar här till en ganska så otrevlig video från youtube – den visar ganska tydligt att det ALLTID är någon som betalar. Om vi inte betalar för djurskydd, så gör djuren det. Måtten är säkert EU- och USA-godkända för alla burar och transportfordon som du ser i den här videon. Men hjälper det egentligen ett enda dugg???

Läs mer om Anders

Här finns ett par av inläggen från Anders Thelin. Ta gärna tid att läsa dem. De är värda att läsas och leder till en hel del funderingar. Vad är det vi missar egentligen när vi spaltar upp världen i olika kategorier och enbart ser till en del i taget. Vad missar ett djurskydd som i princip enbart reglerar det tydligt mätbara?

Inlägg i SMT

Inlägg i ATL

Bok om hästägare i kläm

Anders Thelin, veterinär och hästägare Per Michanek samt journalisten Lars-Ola Borglid har tillsammans skrivit boken ”Vi har avlivat hästen. Den ligger under presenningen”. De djurvänner som följt debatten om hästhållning och djurskydd i landet de senaste åren känner säkert igen fallet. Det handlade om en godkänd hingst som avlivades på plats trots ägarens frånvaro. Som information lämnade djurskyddskontrollanten som sett till att hästen avlivats en lapp i brevlådan.

Djurägaren betalade för obduktion och hästen visade sig fullt frisk. På en video som också lades ut på webben var hästen tydligt halt på höger fram. För en hästägare, i alla fall jag själv, hade nog den instinktiva reaktionen varit: FAN en hovböld! Vad hästen led av i frambenet avslöjade inte obduktionen.

Boken ger hästägare som känt sig kränkta av djurskyddets kontrollanter sina röster hörda.

Jag har inte läst boken, men den som gjort det är mycket välkomna att lämna en liten recension på den här sidan! Boken kan beställas på http://www.litenupplaga.se . Jag misstänker att den är läsvärd och kommer själv att läsa den så fort jag får den i handen.

Fransk toppryttare Colonel Carde om Rollkur

Den 7 februari 2010 publicerades detta öppna brev, som skickats av ryttaren Coloner Carde till Heuschmann, som kommer delta på rollkursmötet den 9 februari arrangerat av FEI.

Dear Gerd,

You have been invited to take part in the FEI roundtable discussion scheduled for February, 9th.

At the heart of the debate will be the hyperflexion of the horse’s neck. I want to personally let you know that like many trainers, judges and thousands of riders, all my thoughts will be with you on that day.

Rollkur must be strongly discouraged in riding/training and banned from competition:

– Because it has no place in a philosophy of training designed to develop horses into happy athletes.
– Because it is contrary to the classical Dressage principles applied in all the Schools.*
– Because it is dangerous to the horse’s health when badly executed – which is the overwhelming majority of cases.

In Dressage competition, it must be forbidden for the entire duration of the competitions. In order to implement this rule, at the very least, the warm-up should be monitored by a judge and at the very best, it should be scored and that score should be included in the competitors’ final ranking.

Good luck, we are counting on you.

Colonel Christian Carde
Ancien écuyer en chef de l’Ecole Nationale d’Equitation et du Cadre Noir de Saumur
(Former Head Rider of the French National School of Riding and of the Cadre Noir in Saumur.)

Mer information om arrangemanget inför mötet, samt den korrespondens som sker/skett i ämnet går att läsa på Facebookgruppen Horses FOR life.