djurskydd

av

Häst död på Friends Arena

Så hände det igen. Det som inte får hända. Men som händer ändå. En häst, den här gången fyrspannskusken Fredrik Perssons 21-åriga Luma de Lux kollapsar på Friends Arena mitt framför hela publiken. En tung avslutning efter en prisutdelning och något som jag starkt misstänker var ett trauma för Fredrik Persson med team. Och det tar ju inte många minuter innan ”drevet” är igång.

”Hur kan man ha en så gammal häst i tävling??”

”Det borde vara åldersgräns på tävlingshästar!”

”Stackars djur som drivs in i döden av vårt tävlande!”

Etc etc.

Suck.

Själv tycker jag också att det är vansinnigt sorgligt. För kusken, för skötaren och för teamet runt. Och det är jobbigt att läsa själv. Jag drar mig till minnes de jag förlorat hastigt och väldigt olustigt, de trauman jag upplevt med häst, där tragedin kommit som en blixt från klar himmel. Utan att vi kan göra något åt det.

Som den gången, nära jul, när jag och mitt ex åker från en jullunch med familjen genom Lill Jansskogen. Det är vackert med snö och vi är glada och i julstämning. Jag ser en häst med ryttare – de ser glada och pigga ut, och de går på ridstigen inte långt från Ryttarstadion. Det märks att hästen är på tårna, och den sätter fart upp i en backe i lätt trav med halvlång tygel. Jag ler. Det ser så härligt ut. Sedan händer det.

Hästen faller, ryttaren med den. Ryttaren kommer snabbt på fötter men hästen ligger kvar. Jag ber mitt ex stanna och tar sats ut i snön med högklackat.

”Jag kan häst! Behöver du hjälp??” ropar jag mot den förvirrade ryttaren!

Vi språkar om hur vi ska få upp hästen. Den ligger i nerförsbacken och det verkar som sadeln hindrar dess försök att komma upp. Jag ringer efter råd via telefonen, men när jag sagt några meningar i luren så tittar jag bara på ryttaren. Vi förstår. HÄsten har slutat att sprattla. De är död. Hon får ringa veterinär istället. Jag vet inte vad ryttaren heter, men jag vet att hästen var åtta år gammal. Hon hade haft den sedan hästen var ett år…… Det var många år sedan, men jag minns det så väl. Jag minns också insikten om att en häst kan trilla död ner, när som. Det är oerhört obehagligt att leva med det. Trust me.

Eller den gången jag tog emot min bästa kompis häst som opererats i mitt stall så han kunde vila upp sig och bli frisk igen. Det var också i juletid. Han mådde så bra efter operationen, allt såg så ljust ut,  och vi blåste faran över efter fyra veckor. Den 28 december, två dagar efter min väns besök här på gården, går jag ut på morgonen och ska fodra. Något är fel. Fruktansvärt fel. En box är tom.

Skräcken satte sig som en klo runt min kropp. Jag smyger fram mot boxen. Där ligger han. Inte ett märke på väggarna, inte ett spår av någon oro i bädden. Men en död häst. Min bästa väns häst. Den jag skulle vårda och få bra, för hästens skull och för min bästa väns skull. Då, där jag stod, hade jag önskat det var jag som dog. Jag visste inte till mig. Det var något av det värsta jag varit med om. Men sådant händer. Jag vet det. Det hände en av mina vänner med en fullt frisk häst också, och många andra jag inte känner med känner empati med. Det händer då och då. Även på Friends Arena. Även hos oss människor. Det får vi leva med. Att döden dyker upp. Den gör det för oss alla, på olika sätt. För den som dör en snabb död, är det antagligen mindre illa än för den som får sjukdomar och plågas länge innan döden kommer som en befrielse. Så känner de flesta av oss i alla fall vad gäller djuren. De ska inte plågas. Då är det dags att starta drev. Inte när naturen har sin gång.

Jag skickar här ett fång varma tankar till Fredrik Persson med team. Jag hoppas ni är OK, och att ni kan gå vidare med alla era andra härliga och fina hästar.

 

av

The Brooke- gör skillnad för världens arbetshästar och -åsnor

För hundra år sedan skapades The Brooke- en organisation grundad av en kvinna för att hjälpa de många hästar och åsnor som lyckades överleva första världskriget. Tyvärr övergavs de bara, trots att de varit en av förutsättningarna för att över huvud taget kriga (arma djur, arma människor!) i ett av världens mest grymma förhållanden. En kvinna vid namn Dorothy Brooke förfärades över detta och gav sig ut i världen. De som inte slaktats hittade hon lite här och där i världen, än mer utsatta än tidigare.

Dorothy Brook var en pragmatisk kvinna. Istället för att låta sig nedslås skapade hon en organisation som stöttade de djur som överlevt – på plats varhelst hon fann dem. Hon fick många britter att engagera sig och donera pengar och fick saker att hända. Och på den vägen är det. Idag finns organisationen i många, många länder och gör verkligen skillnad. För alla de hundratals miljoner arbetsdjur som sliter hårt och illa under fruktansvärda förhållanden. Som arbetar för att människan ska kunna ta sig ur fattigdom.

Brooke är en organisation som inte dömer. Den har inga höga ideal om att alla pållar och åsnor ska gå på en äng och bara hänga runt. De ser djuren som de viktiga försörjare till sina familjer, och vill förbättra deras förhållanden – för om djuren mår bra mår också familjerna bättre. De hjälper på plats, med veterinärvård och utbildning om hur man sköter ett djur och finns som stöd till ägarna med all deras kunskap och engagemang. De vill utbilda och ge kunskap, få folk att respektera och förstå. Det finaste man kan göra som människa i världen – att försöka göra världen till en lite bättre plats. Utan att döma, utan att fördöma. Utan att jobba för djuren i deras vardag. Här och nu.

I år har The Brooke en enorm kampanj för alla de djur som sliter så runt om i världen. De satsar på att bli än bättre, än större och sprida ordet än mer. På deras Facebook-sida kan du läsa mer om hur de arbetar, lära dig mer om de arbetsdjur som sliter för sina och sina människors liv, och hur vi kan hjälpa dem till en bättre tillvaro. Join the cause – för hästarnas och åsnornas skull! ❤ Det kommer vi på Lösa Tyglar göra -precis som vi tidigare gjort. För oss är det en självklarhet att stödja den här typen av organisation – som jobbar FÖR människor och djur.

Mer om hästarna under första världskriget kan du läsa om här

 

av

Hur kör du människa?

Den här är bara helt klockren – tyvärr.

En häst som får en obehaglig resa lär bli svårlastad framöver. Om den inte är väldigt tuff, eller kanske lite lite korkad (så den inte kopplar att gå in i trailern med själva resan).

Klippet är inkopierat från eminenta Hippson, som så ofta kommer med bra inslag i sin webbtidning. Hästägare tillika förare är Fälttävlansryttaren och ”Bonde söker”-kändisen Pontus Hugosson

av

Alltid det där med djuren på semester

Som djurmänniska blir det trassligt att ta semester. Det dyker framför allt upp två problem när det kommer till semesterresor: 1. Mina djur 2. Andras djur (de vilda lämnar vi därhän ett tag…)

För vem i hela friden ska ta hand om en bunt hästar och en flock hundar och en egensinnig katt? Jag drar mig i det längsta för att göra några längre resor. Det blir så mycket oro ikring och jobb runt att det inte är värt det så ofta – längre. Annat var det förr. Då åkte jag så ofta jag kunde. Men allt har sin tid. Så nu blir det mer sällan även om det uppenbarligen händer. Som den här gången. Då var det familjen och att komma ifrån ett slag som lockade. Nog gick det att fixa om än med lite trix och förberedelser. Har ett fint nätverk som finns där om så behövs, även om jag gör mitt bästa för att inte nyttja det. Och visst mådde djuren finemang när jag kom tillbaka från semestern. Så detta problem är mer i mitt huvud. Inte för att jag tror jag är den enda som kan sköta mina hästar – men ansvaret om något händer ÄR mitt och oron över dem. Sen är ju alla rutiner i ryggmärgen, och måste helt plötsligt upp till ytan och förklaras, skrivas ner och förberedas. Det är inte bara att göra inte, men det går och det går fint bara man är förberedd.

Värre är det då med alla djur jag stöter på när jag är på resan. Mitt djuröga scannar snabbt av hur djuren jag möter verkar må och hur de haft det.  Jag äter aldrig kött när jag är utomlands till exempel. Jag mäktar bara inte. Är jag i Grekland eller Turkiet har jag noll koll på hur djuren har det bakom kulisserna. Jag har hört och sett en del – och den lilla delen är något jag önskar världen vore helt utan. De andra djuren är de arbetande djuren. Dessa möter du och jag när vi är å resa, överallt runt om i världen. Det är hästar, mulor och åsnor som ska bära hit och dra dit.

Jag är ju inte emot att djur får jobba. Inte alls. Jag är övertygad om att djuren gärna gör det och faktiskt också hittar någon typ av mening med det. I alla fall om arbetsmiljön är god. Men om den inte är det blir det problem. Och det blev det den här gången också- nu i Santorini. Precis som alla andra gånger jag är på resa. Sicket elände det är…..

Jag vet inte om ni varit på Santorini, men jag hade inte varit det förut. Jag har varit på många grekiska öar och Santorini är ju den mest mytompunna och den som anses som den allra vackraste. Till att börja med blev jag lite besviken över att den från havet inte såg ut som jag trodde. jag trodde det skulle dyka upp en by med vitputsade hus och knallblåa tak som klättrade utmed den bergiga ön. Men så var det ju inte. Det var en jätteklippa med husen ovanpå. En liten miss i protokollet. Men av gick vi och vi letade oss fram till den ytterst branta väg upp mot byn från hamnen nedanför. Det skulle ta en halvtimme att traska upp. Det skulle också finnas åsnor att rida på för den som föredrog det.

Jodå – visst fanns det åsnor. Eller rättare sagt mulor.  Vi räknade till 230 stycken faktiskt. De sprang upp och ner för denna eländigt branta väg som zickzackade sig upp för berget i en hisnande fart – med eller utan ryttare. Det gick i sina grupper oavsett om det behövdes så många mulor eller ej. När vi kom i land på ön var klockan tio. Ingen av dem hade då något vatten, ingen av dem hade något hö. Än var det skugga på den sida som stigen gick, men det skulle ändra sig med tiden. De var redan svettiga.

När vi gick nedåt igen, ett antal timmar senare är det samma djur som springer upp och ner för berget. Lukten av skitiga djur som svettats låg som en filt över leden som bär nedåt. Det tjoas och tjimmas bland mulägarna och vissa är då rakt inte snälla mot sina djur. Vi möter mängder med springande djur – uppåt och nedåt. Vissa bär två på ryggen. Vissa har gamla äckliga sår på benen. Andra ser mest trötta och uppgivna ut. Än finns inga spår av vare sig vatten eller mat till djuren. Usch och fy säger jag bara. Det här gjorde verkligen intrycket av Santorini till en sorglig sörja. Så den mytomspunna ön var bara en kliché i mina ögon. Trots att en del av djuren var i fint hull och fina, fanns det andra som inte var det. Och trots att det fanns de som verkade bry sig om sina mulor, fanns det de som inte verkade ha riktigt lika stort hjärta för sina djur. Och det slit dessa djur får göra – särskilt när det är riktigt varmt (se på videosarna hur brant det är och betänk att de gör det här så länge det finns kunder….) – då är det inte ok längre.

Tilläggas kan att Santorini är en ö som marknadsför sina åsnor ganska så fett om man säger så. Det såldes åsneprylar hitan och ditan och bilder på åsnor med vackra vyer bakom. Så pittoreskt! Synd bara att sanningen bakom är djur som sliter ont. Jag var inne på lite sidor och kikade in det där med Santorinis mulor och deras livsvillkor. Jag hittade bland annat det här från Donkey Sanctuary som verkar på ön:

Det finns folk som bryr sig. Tur är väl det. Ska ge en slant i stöd.

Vad jag inte förstår är att de som finns på ön och  verkar på ön och inte minst har dessa mulor som springer som Sisyfoskopior upp och ner på denna led inte gör slag i saken och inser att om de skulle höja kvaliteten på djurens välmående och inte minst marknadsföra detta – och visa hur etiska de är – ja då skulle de ju kunna höja priset rejält och inte minst få massor med nöjda och glada och medvetna kunder. Det hade ju blivit en hit!

Här är en annan som reagerat som jag – och som orkat filma. Jag orkade inte. Jag hade fullt sjå att orka hålla gott humör under nedfärden och också efter upplevelsen. För det hjälper inte att förtvivla och förstöra sin semester. Men det hjälper att agera. Det här är ett av alla mina sätt – att skriva här på bloggen.

 

 

av

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….

 

 

 

 

av

Göteborg Horseshow 2016

Klassiska Göteborg Horseshow arrangerades i helgen. Tyvärr hann jag inte vara där. Eller tyvärr och tyvärr förresten. Medan det kändes som om allt och alla stuckit dit ner passade vi på att köra igång sommarhalvåret ordentligt med mängder med uteritter och banlektioner för hugade, och mycket duktiga!, elever. Det vart en riktigt härlig helg, väl värd att minnas.

Lite av Horseshowen hann jag se på svtplay – finns det något bättre än att kunna se det man vill se när det passar, inte när TV:n behagar visa det? Och en del ryttare var ju magiskt duktiga. Försöker att se bort ifrån när de är stumma i handen, sitter obalanserat och sparkar på hästarna och rycker hästen i munnen. Tack och lov brukar de sällan vara de som vinner, utan det är de mest harmoniska ekipagen som klarar biffen. Men så kommer då det där som gör mig så upprörd. Att det så ofta är så. Det ger verkligen tjära i oljan.

Se här på Pénélope Leprevost ”uppvärmning” som visas i bild. Och hör Lotta Björes kommentar….. (du behöver vara inloggad på Facebook för att se detta. Annars går det bra att kika in på svtplay.se och deras sändning, 42 minuter in i programmet).

Jag blir helt ställd.

Hur kan någon ursäkta ett sådant här beteende?

Vill någon ha en sådan person som ”chef”? Någonsin? Oj du snubblade och jag var en förbenat dålig lots – så du får stryk….. Näe – det är verkligen bara dåligt uppförande och får aldrig ursäktas. Och vad har chefsskap med ridning att göra? Ledarskap kanske – men det är något helt annat. En chef domderar och styr, en ledare visar vägen och ser till att teamet inklusive dess individer utvecklas och blomstrar. Milsvidd skillnad (fråga vilken företagsledare som helst om detta, så får du ett bra svar….).

Från tid till annan är ridsporten ifrågasatt. Vi sitter där på våra höga hästar och påstår att hästarna gillar det vi gör. Det kan vara så, men inte alltid. Hästar gillar att jobba och är födda till samarbete. Men det är inte alltid så. Individer – människor såväl som djur, presterar också när de inte har något val och tål alldeles för mycket skit. Hästar är ofta för snälla för oss människor. Ofta sägs också att eliten alltid gör rätt, för de vinner ju….. Som om det är ett argument. Det gjorde de stackars kinesiska barnen också under 90-talet när det talades om det kinesiska undret inom gymnastiksporten. Bakom ytan fanns en fruktansvärd sanning med barn som gråtande tvingades in på skolor där det bändes, slogs och tvingades, 8 timmar om dagen. Bara för att få OS-medaljer. Kan vi människor tvingas till framgång, kan definitivt hästar det…..

Om vi verkligen tycker om hästar, om vi vill ha allmänhetens förtroende, om vi vill på riktigt kunna sova gott om natten och veta att vår sport är en trevlig sport, får vi definitivt inte sopa sådant här under mattan. Det borde bli ett ramaskri bland alla ryttare. Det är som att se någon mobbas på skolgården och inte gripa in. För att sedan komma och säga att alla minsann gillar att gå till skolan. Vill vi att det ska vara så? Eller vill vi ha en ren och bra sport där skitridning och dåligt uppförande aldrig tolereras? Då behöver vi alla höja rösten när vi ser dåligt uppförande, oavsett om ryttaren som behandlar hästen illa är OS-mästare eller hobbyryttare.

 

av

Stoppa kvarkan innan grinden

Det är kvarkatider. Igen. Tyvärr. För kvarka är stallägarens kanske värsta mardröm. Och det är något att ta på allvar. Alltför många verkar inte riktigt greppa hur smittsam denna otäcka sjukdom egentligen är. Men ta alla direktiv om hygien och att byta kläder och skor på största allvar!

Kvarka sprids nämligen väldigt väldigt lätt. Oftast uppkommer smittan i ett stall av att en häst (kanske symtomfri!) kommer in i besättningen och sedan sprider smittan. Men vi människor kan vara lika skyldiga. Kvarka kan spridas via kläder och skor. Det räcker med att klappa en häst i ett stall och sedan gå till en annan häst och klappa den, så är smittan ett faktum. Det här ställer itll med problem för alla de som är i olika stallar på en regelbunden basis. Ingen vill ju sprida en otäck smitta.

Inte nog med det. Sadlar, träns, täcken och seldon kan också sprida vidare smittan till andra hästar och stallar. Med andra ord – Kvarka sprids hur lätt som helst och symtomen är ingenting man ens önskar sin värsta ovän attråka ut för.

De första rapporterna jag fick kom om att eländet var på gång var från Norrtäljetrakten. Det var ett tag sedan, men det verkar finnas kvar. I ett av stallen bedrivs ridskola, och ni kan ju tänka er vilket avbräck i verksamheten och vilket elände för alla de som kämpar på ridskolan det blev (och då menar jag såväl hästar som människor):  Nu ser jag på denna interaktiva karta att stallar nära runtomkring mig är drabbade – Sala, Halstahammar. Så nu släpps ingen in i mina stallar med kläder eller skor som skitats ner i andra stall. Jag gör detsamma mot stallar jag besöker.

Vad är det då som vi hästägare fasar så över när det kommer till kvarka. Det första är ju att sjukdomen är så smittsam. Smittas en i stallet blir resultatet gärna att alla hästar smittas. Och då har man kanske ett tjugotal hästar i karantän (man får inte flytta hästar från och till ett stall där kvarka konstaterats). Men så är det ju förstås så att kvarkan är en så vidrig sjukdom.

SVA beskriver symtomen som följer (ordagrant):

Symtom

Klassisk symtombild för kvarka är:

  • Hög feber (>39º C) 24-48 timmar innan hosta och näsflöde uppträder.
  • Näsflöde, ofta varigt, men kan vara tunt och genomskinligt i början (kan då förväxlas med virusinfektion).
  • Svullna lymfknutor i huvud/halsregionen med bölder som kan spricka upp till exempel mellan ganascherna.
  • Förträngningar i övre luftvägarna kan orsaka sväljningssvårigheter och även missljud vid andning och i svåra sjukdomsfall även andningssvårigheter, vilket kan kräva trakeotomi.

Sjukdomen kan också förlöpa med betydligt lindrigare symtom, till exempel enbart näsflöde eller hosta utan hög feber. Äldre hästar visar ofta mildare och kortvarigare symtom än unga. Många gånger kvarstår kvarkainfektionen i hästens luftsäckar utan att några tydliga symtom ses utåt.

Några av de allvarliga följdsjukdomar som kan förekomma vid kvarka är:

  • Lunginflammation (pneumoni) och lungsäcksinflammation (pleurit).
  • ”Kastad kvarka”, spridning av bölder i kroppen, exempelvis till lungor, tarmkrös, lever, mjälte, hjärna med mera.
  • Anasarka (purpura hemorrhagica) en immunmedierad blodkärlsinflammation (vaskulit) som orsakar kraftig vätskeansamling i kroppen.
  • Immunmedierad myosit (muskelinflammation).

 

 

Ingenting man vill utsätta sin bästa fyrbenta vän för eller hur? Så gör en enkel sak när ni ska till ett annat stall än det vanliga – byt kläder och skor och flytta inte persedlar eller borstar mellan stall om det inte är absolut nödvändigt. I så fall ska det tvättas ordentligt innan. Klappa heller inte okända hästar i onödan och respektera och låt inte hästar från olika stall hälsa på varandra. Det gäller även om hästen verkar helt ok.

Och om nu kvarkan dyker upp i stallet trots allt – är det att isolera sjuka hästar omedelbart. Det går att stoppa spridningen av smitta även om den kommer in i stallmområdet. Det visasr inte minst den insats som Ulrika Wendéus gjorde för att stoppa spridningen i hennes stall. Där blev det bara en sjuk, och inga fler, trots att stallet beboddes av 60 hästar. Men det krävdes logistik och planering för att vare sig människor, hästar eller saker skulle sprida smittan. Så ta verkligen smittorisken på allvar där ute. Det är hästarna värda (och hästägarna också!).

 

 

 

av

När hästen inte jobbar

Hästens liv består till stora delar av ”dötid”, i alla fall ur människans synvinkel. Vi rider dem och vi motionerar dem, men däremellan går många, många timmar. Vad gör hästen då? De äter och umgås, och sover lite grann. På ett ungefär.Tänk så lika hästarnas och våra behov är. De flesta av oss äter och umgås när vi inte jobbar. Det vill hästarna också göra! 

I Sverige har vi för vana att ta ut hästarna i hagen. För det mesta i alla fall. Det är en riktigt, riktigt bra början. Hästar behöver förutom långa måltider (typ upp till 18 timmar), röra på sig och få vandra omkring. Men för att det ska bli riktigt ultimat behöver också hästarna sällskap. Och mer än så – de behöver vänner. De är precis som vi – de vill vara med i en social gemenskap med sådana som förstår dem. Som fölisar behöver de också lära sig de sociala koderna, och hur det är att vara häst. Då behöver de hästar från alla åldersgrupper som fungerar väl i grupp. Det berättar Lisa Ashton i den här artikeln som publicerat i Equitation Science. 

En liten not gör jag också till den sidartikel som syns i uppslaget – om hästars behov av variation i kosten och en undersökning som ska leda till nya svar, får vi hoppas. I naturen äter hästarna gärna lite där och lite här och får i sig en mängd grässorter, örter, rötter, grenar och annat smått och gott. I vårt hästhö ingår ofta väldigt få sorter, och vad det innebär i längden vore kul att lära sig mer om! Hoppas på snar uppdatering om detta. 

 

 

av

Mer om hästköttsskandalen

Det finns spaltkilometer om hur hästarna har det som blir lasagne, köttbullar och vad det nu är de omformas till i den vidriga industrin där inget verkar spårbart och där handeln hit och dit är ett sådant virrvarr att det knappast går att se vem som gör vad. 

Har ju redan skrivit ett inlägg, men fick nu se att http://www.horseworldwelfare.org skrivit en utförlig artikel om ämnet som jag gärna vill dela med mig. Här finns faktan: 

http://worldhorsewelfare.org/Article/Suffering-and-disease-lurk-behind-European-horsemeat-trade

 

av

Hästköttsskandalens riktigt mörka sida

Ingen har undgått hästköttsskandalen. Den har väckt många tankar hos än fler. Inte minst hos mig. Det finns många ingredienser i denna hästsoppa som är värd att fundera över. Främst kanske för att det alltid är någon som betalar. Även om det ser billigt ut i början.

Den stora frågan för mig som djurälskare är ju – vart kommer köttet ifrån? Här är några artiklar som belyser problemet. Den ena artikeln är från Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/sport/miljardindustri-i-morker/), där travet – en sport som är en kassako för staten – synas i sömmarna. Kraven på hästarna, och ödet för hästarna som inte levererar är inte riktigt roligt, om man säger så. Har haft koll på detta ett tag, sedan jag lärde känna en travtränare som slutade med sporten av just den anledningen. Trots att han själv var mycket framgångsrik. Ilse Österwall på hovtramp.se är också en person med god inblick och som gärna bloggar om den mörka baksidan.

Det värsta med detta är kanske att just staten tjänar på industrin – som pressas till att göra sig av med olönsamma hästar. De säljs till kreti och pleti, inte helt sällan till Malta eller som kött. Vad den resan innebär i Europa finns det otaliga äckliga filmer om på Youtube. Jag rekommenderar inte att ni tittar. Man blir bara deprimerad…. Ibland räcker kanske kunskapen om att något är riktigt vidrigt. Och jag lovar – det är det!

Hästarna i Rumänien har också gått ett otrevligt öde till mötes innan de kanske hamnade på just vår tallrik. I Rumänien förbjöds för ett tag sedan hästtransporter på nationens större vägar. Det har tvingat bönderna att byta ut sina djur mot bensindrivna transporter. Djuren säljs till högstbjudande. Det sker även i Polen, där Europas största och kanske äckligaste hästmarknad finns att beskåda. Djur som är skadade, djur som upplever skräck.  Ingen hör hästarnas paniska skrik, ingen bryr sig. Det är folk antagligen för fulla för att bry sig om, med tanke på de lukter som beskrivs i de reportage som vittnar om händelserna. (bland annat http://www.stop-skaryszew.pl/index.php/en/skaryszew-2011-reports/49-scarletts-report och http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1840722.stm). Sedan tar resan fart ner söderut, mot Italien. En lång resa, med ett enda slut. Uppgifter talar om resor till och från marknaden på upp till 95 timmar. Många vittnar om skadade djur som fraktas hit och dit. Men vi slipper se. Förpackningen på Finduskartongerna är vackra och behagliga och vi har troligen, tills skandalen är ett faktum, trott att det är svenska glada utegångskor som funnits i delikatessen. Men ack så fel. Inte heller IKEAS så goda köttbullar är gjorda av kött producerat på etiskt sätt. Allt handlar om ekonomi. Ingenting om etik. Och då blir det hästkött i färsen.

Min slutsats, inte ny för att hästköttsskandalen är ett faktum, men för att djur också har känslor är: det går inte att göra industri av djur. Det är en extremt dålig kombo att blanda industri och djur till en enda osalig enhet. Men när ska vi orka se detta. När ska vi orka bry oss på riktigt… och inte bara svälja kamelerna. Vi som är så snabba på att sila myggen. Någonting är riktigt fel i systemet. Och det är djuren som betalar priset.  Men det är kanske inte så konstigt att vi skiter i detta egentligen. Se bara på hur människor behandlas – även i Sverige. Vad tycker ni om denna fras angående beslut om att inte subventionera ett läkemedel: ”För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader”.

Vad som sägs är att pensionärer ändå bara är kostsamma, så det är ingen idé att subventionera ett läkemedel som främst går till dessa. De kommer ju ändå inte att bli friska och jobba så att de kan betala någon skatt. Vi har blivit produktionsenheter, inte människor….. Man kan ju tro att det är Tyskland år 1937, men nej då. Vi talar om Sverige år 2013. Mer om detta, för er som tycker att människor ska ha en bra vård kan ni läsa om på SVD. Gå gärna in och kolla artiklarna som synar svenska sjukvården där också. Vad var det egentligen som dödade Herr B?