hästhantering

av

Förtroende för hand och människa

Hittade den här mycket fascinerande filmen på Youtube

Det är alltid lika härligt att se, även om detta bara är på åtta minuter. Jag har ju fått förmånen att se hundratals timmar med leslie och häst i ett snöre, vilket aldrig gjort mig besviken. Det här är känsla och timing för att på ett mycket positivt och lugnt sätt få en häst att samarbeta utan att visa det minsta störd attityd själv (vilket är förskräckligt vanligt annars när hästar inte riktigt har fokus på oss). Vilket leder till att ge några praktiska tips om hästhantering från marken, för jag ser mycket skräp där ute som ingen blir glad av.

1. Var ALDRIG hård i den hand som håller i själva repet. Hästen ska ha förtroende för att vara i grimman. Den hand som är närmast själva repgrimman ska alltid vara stilla och har enbart som syfte att visa riktningen. Det är den handen sm är den vägledande och ska lotsa vägen – vart kan jag gå handen, så att säga. Sytråd i händerna, sa man förr. Jag tycker det är ett bra uttryck. Hästen ska aldrig väga mer än själva snöret och att vifta med förtroendehanden som ska leda är ett big nono. Wiggle the rope, som många håller på med är därför för mig (liksom för leslie) ett onödigt otyg som enbart förvirrar. 

2. Slå aldrig på en häst om det inte är någon riktigt överhängande fara för att häst eller människa ska skadas om du inte gör det! Se hur hästen i videon får kraften framåt av leslies små små förändringar i kroppen!  Hästar är gentlemän. De flyttar sig gärna!  Går hästen inte med framåt, finns en anledning. Ta reda på den. Flyttar sig hästen men du inte vill, finns likaså en anledning. Kanske var det du som satte igång den???

4. Stå aldrig framför en häst. Vid sidan kan den se dig ordentligt. Är du framför ska du vara tillräckligt långt framför så att hästen ser dig. Tänk på att hästar inte ser som människor.

5. Se till att hästen FÖRSTÅR att du menar något – och VAD du menar. Om hästen inte förstår är det helt och hållet upp till människan att se till att hästen förstår vad hon menar. Om den inte förstår, ändra beteende och hästen kommer att ändra reaktion. Eller så förtydliga. Vilket som, beroende på tillfälle. Upprepa inte till vansinne. Att skrika högre på ett språk ingen förstår funkar sällan särskilt väl och gör bara den som ska lyssna matt i öronen.  

4. Stirra aldrig en häst i ögonen. Det är personligt och utmanande. Varför vill du utmana en samarbetspartner? Har ni någonsin sett andra hästar stirra ut varandra i hagen? Det händer inte, jag lovar. Kolla själva. De tar PLATS och riktar sitt fokus på platsen de vill ha.

5. Lyssna på hästen! Vänta ut och se reaktioner när du arbetar med en häst, vare sig du sitter på eller står brevid. Den är ett levande väsen och den har viktiga saker att säga, särskilt om du är intresserad av ett samspel. Och gör en sak på taket, så att säga, inga dubbla signaler… Förutsätt att hästen vill ha samarbete, inget annat. Det är den född till.

5. Om du nu har en häst som inte är koncentrerad. Vad är det som säger då att du är värd dess uppmärksamhet. IMPONERA på hästen och gör dig intressant. Gör något oväntat, eller vänta ut och låt hästen titta då! Vad är det som är så himla bråttom att det bara måste gå just nu? Hästen gör inget fel när den är okoncentrerad- den tittar bort på annat som händer vilket är naturligt.  Om något måste göras, så får det absolut inte ske med hugg och slag och slit och släng. Det kan ta lite tid på en ny miljö med en osäker hanterare (den som denna tränare tog över ifrån), att komma till arbetsro. Inget ryck i världen som skakar om hjärna, huvud och ögon på det där sättet kan få en häst att VILJA samarbeta.

6. Var cool och visa vägen.  En riktig hästhanterare arbetar utifrån kommunikation, respekt, förståelse, en aktiv hjärna och bra timing. Våld tillhör medeltiden till, oavsett om det sker i rep runt huvudet eller med slag. Det finns andra alternativ och det går också att välja sätt som passar den egna personligheten – för häst och människa.

Det här är inte det enda sättet men Leslie står för ett mycket trevligt, helt befriat från ryck, slit och andra grejs. Den bygger också på den kunskap som finns om inlärningsteori och etologi. Och det ska givetvis en bra hästhantering göra. Det finns andra som också är lika bra och jag har en del av dem inlagda här på bloggen, om än inte alla (än).

Det finns mängder med så kallade NH-folk med allehanda epitet och titlar och copyskyddade lösningar. De flesta av dem är väldigt mycket quick fixes. Det är ingen lösning. Det är att bota ett symptom och risken är att hästen bryter ner eller svarar med aggressivitet. All hästhantering tar tid att lära sig. Hästar är komplexa varelser, och vi än mer. Det krävs mängder med timtals med träning och några genvägar går inte att få. Men resan är så mycket värd, att den som verkligen är intresserad av häst går vartenda aha-steg med den största glädje.

av

Säg mig hur din häst står i stallet, och jag ska säga dig hur den mår….

Nu håller forskarna på med en extremt intressant forskningsstudie som jag tänker följa mycket noga! I det välrenommerade centret för beteendevetenskap hos hästar i Rennes har man nyligen kommit fram till att hästens position, tillika beteende, kan avslöja vad som är fel på den! I alla fall om den har kronisk smärta eller om den lever under icke-hästvänliga betingelser.

Det här är en mycket intressant och viktigt forskning för alla som vill hästens väl. Om vi vet hur en häst beter sig i stallet och vilka faktorer som kan utlösa beteendet, så kan vi också avslöja något som hästarna förut inte har kunnat berätta för oss. För vi tror ofta att en häst som biter i stallet, eller en häst som står väldigt stilla på ett särskilt sätt mer indikerar att de vill något. Vissa tycker till och med att den bitande hästen är dum. Men kanske är det mest ett uttryck för att något annat, till exempel att de faktiskt har ont, eller mår dåligt på något annat sätt.

De flesta av oss med vana av hästar kan snabbt läsa av en förändring hos hästen. Särskilt när hästen blir stressad. Det är ett av de viktigare medlen när det gäller att desensetise en häst, det vill säga vänja den vid saker som den från början tycker är obehagliga eller till och med läskiga. Det är genom att balansera på det godtagbara vi snabbt kan få en häst att förstå att en sadel är okej. Det är också ett mycket bra medel för att hantera en häst säkert. Men den stadiga inre stressen, som vi vet att hästarna utsätts för i vissa fall, har varit klart svårare att läsa av.

Nu kan det alltså bli möjligt, att genom att läsa av hästens normala position i stallet och hur den relaterar till sin omgivning, avgöra om den är stressad eller avslappnad och tillfreds. Jag har träffat folk som kan avgöra detta och det ska bli intressant att se om det finns forskning som backar upp det. För visst går det att läsa av en häst även i vila. Den första gången jag råkade på det var en hovslagare som kom in och frågade vad de gjorde åt en hästs problem (som han specificerade noga utan att ha sett hästen förut), trots att den stod och sov i stallet och hade täcke på sig! Jag kände hästen väl och visste precis att han hade rätt, men jag blev helt stum. Jag har också träffat på många andra sedan dess som kan ”konsten”, och nu kommer vi andra, som inte är lika bra på att läsa av djuren på det sättet, kanske också att kunna upptäcka det som förut legat dolt i en kroppsposition.

En häst i ett stall har mer att berätta än vad man kan tro.

Studierna i Rennes, som leds av PhD Carole Fureix, är helt klart i sin linda. Än så länge finns inga definitiva besked att komma med, men forskning har ändå visat att vissa positioner och vissa beteenden utlöses av stress, dålig miljö och ohälsa.

Tänk vilken revolution det här kan bli vad gäller djurskyddet! Om ett antal hästar i ett stall beter sig på ett sådant sätt som avslöjar dålig hästhållning, räcker inte stallets mycket korrekta dimensioner och välsopade stallgång långt. Då är det något fel på en mycket viktigare punkt – ett fel som ligger i hästens synvinkel och inte enbart i mätbara metoder…..

Jag hoppas verkligen kunna skriva vidare om detta framöver och kommer hålla koll på forskarna i Rennes. Var så säker.

Vill du läsa mer om Fureix’ forskning så klicka här.

av

Hur får vi bukt med hästars rädsla?

Hästar har av naturen lätt för att ta till flykten. Det är en egenskap som fått dem att överleva i naturen, där rovdjur är värsta fienden. Men i vår domsticerade värld, är rädslan som hästarna så lätt uppvisar en källa till många otrevliga problem.

Ett av de stora problemen vi kan få då hästar tar till flykten är att de kan skada både sig själva och människor. Det gäller oavsett om hästen är i en trailer, i ett stall, leds eller rids. Jag har tidigare berättat om den undersökning som gjorts som visar att vi människor starkt påverkar om hästarna uppfattar en situation som farlig. Genom att agera lugnt och med tillförsikt kan vi således få hästar både lugnare och trevligare. Men det räcker inte riktigt.

Inte ens en kolugn person kan sadla en häst som aldrig sett en sadel utan att den reagarerar. Den tror givetvis att det är något farlig som hamnar på ryggen. Att bara kasta på en sadel är dömt att misslyckas, oavsett hur ”säker” en person är. En person kan heller inte stoppa en häst från att bli livrädd för något helt nytt och skrämmande första gången den upplever något liknande, som ett flaxande paraply, vajande vimplar eller varför inte en bil? En häst som inte har lärt sig att dessa tingestar inte är så farliga som de verkar kommer att bli rädd – livrädd. Det är det som gör att hästar kan bli så vansinnigt farliga. För om de inte kan fly, finns risken att de slåss för att klara sig. Instinkten tar över, till både hästens och ryttarens nackdel.

Hästar som är rädda för saker och ting mår inte heller särskilt bra. Stress påverkar både sinnet och förmågan att smälta maten. Stress är en stor orsak till allehanda sjukdomar, såsom magsår och kolik. Men – som tur är finns det sätt att vänja hästar vid det mesta. Det gäller mest att veta hur vi ska göra. Det är här inlärningsteori kommer in i bilden. Det finns flera sätt att träna en häst på. Gemensamt för sätten är att det får en häst att genom erfarenhet lära sig hur något fungerar, till exempel att något som den i grunden tror är farligt, inte alls har något med farlighet att göra.

De olika sätten

Om en häst utsätts för samma farliga sak om och om igen, utan att den tar skada och inget händer kommer den så småningom att lära sig att det som ansågs som farligt inte alls är så farligt. Det kallas för habituering, och är ett väl beprövat sätt att lära en häst till exempel trafik på. den blir livrädd första gången, men femtioelfte gången så kommer den inte att reagera på alls.

Det finns en variant av habituering som kallas för gradvis habituering. Då vänjs hästen gradvis vid det nya, för att kunna förstå hur något fungerar.

Associativ träning är en annan vanlig metod för att lära hästar något nytt. Efter ett antal upprepningar av en händelse som man vill lära in ger en viss effekt (eller ingen effekt), kommer händelsen att associeras med responsen. Det är, kort sagt, Pavlov i ett nötskal. En plingande klocka ger mat, eller ett tryck från en skänkel betyder framåt. En variant av det hela är att hästen gör något, och får ett svar.

En häst som lärt sig associera väskor med godis!!!!

Hästar är duktiga på att associera vissa händelser till olika respons. De kan också generalisera de olika stimuli de utsätts för. De kan alltså tolka händelser och gruppera dem i samma fack, för att också förstå till exempel olika ryttares skänkel och vikt. De kan också, lika fort associera en handling till något vi inte tänkt. Det är till exempel då som vi får vad vi kallar för olater…. hästar som kan öppna dörrar för att de då kan komma ut, hästar som bankar i boxdörren för att de vet att vi då ser dem och omedvetet skyndar på matrundan, etc.

Men, här kommer ett men. Inlärningen är, liksom vår inlärning, begränsad till att hjärnan måste vara brukbar för att ta in nya intryck. Hästar som blir rädda får svårt att lära in nya saker. Så hur får man då bukt på rädslan, så att inlärning de facto kan ske?

Vilket sätt är bäst

En avhandling skriven av dansken Janne Winther Christensen på SLU har undersökt de effektivaste inlärningsmetoderna för att vänja hästar vid ”farliga ting”. Först av allt undersöktes hur hästarna reagerade och för vad. Hästarna som användes var tvååriga oinridna danska halvblod, som inte sett så mycket av världen. Faktum var att de i grunden var mer vilda än tama. Trots väldigt stora problem med att kunna se hur hästarna lärde sig, inte minst för att de gick i en trettio hektar stor hage och behövde fångas in, fick Christensen intressanta resultat.

Gradvis habituering är, enligt hans forskning det klart bästa. Det funkar på alla hästar för att få dem att förstå att en skrämmande tingest, i det här fallet en vit plastsäck, inte är farlig. De andra metoderna fungerade inte lika bra, och inte alls på några av hästarna. I vissa av testerna blev hästarna nästan rädda för allt då de utsattes för för hård exponering av plastsäcken – det vill säga direkt habituering.

Gradivs inlärning är modellen!

Däremot var hästarna genomgående lugnare vid gradvis inlärning, det som också kallas desensetising. De fick sällan panik, utan uppvisade ett genomgående lugnare temperament och mindre stress än vid de andra inlärningsmetoderna. De lärde sig också snabbare än vid klassisk betingning alternativt ren habituering. Även de hästar som var mycket räddhågsna till en början lärde sig mycket snabbt att den vita plastsäcken inte var så farlig som de först trodde. Det gällde inte för de andra inlärningsmetoderna, där dessa hästar, som reagerade hårt första gången, också behövde många omgångar av träning för att lära sig att säcken inte var farlig. Om det ens lyckades.

Vad lär vi oss

Det här resultatet indikerar att det klassiska skynda långsamt-sättet är att föredra i alla bemärkelser. Det går klart fortare och det är ett klart säkrare inlärningsalternativ för såväl människa somm häst. Inte minst behöver hästen inte bli vettskrämd bara för att vi lär dem något nytt. Det låter i mitt tycke mycket vettigt. Att lugnt och stilla lära in något nytt, under kontrollerade former och i den takt som hästen själv klarar av måste givetvis vara det allra bästa. Det är skönt att veta att vetenskap ibland också är riktigt klok!

Själv ska jag ut och fortsätta träna mina unga för allt som kan tänkas dyka upp i deras liv. Långsamt och mjukt, och med gradvis inlärning. Det ska ju funka enligt forskarna, och det gör det. Tro mig!

Vill du läsa hela rapporten?

Här är den!

av

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .

av

Nosgrimma – smart detalj eller källa till skada?

Varför har vi nosgrimmor på hästarna när vi rider? Det råder faktiskt delade meningar om poängen med nosgrimmor. I flera ridsportsgrenar används inte nosgrimman alls och i körning är det heller inte lika vanligt som i hopp- och dressyrvärlden. Det råder dock stor enighet om att nosgrimmor som är hårt åtdragna eller sitter fel orsakar mycket onödig smärta på hästen.

Med eller utan

I hopp- och dressyrvärlden däremot är nosgrimmor legio. Det finns en uppsjö olika typer av nosgrimmor som alla anses bra för vissa saker. I dressyren är nosgrimman tom obligatorisk. Tvärtom är det på pleasurebanan och de andra grenarna som finns inom western. Där får man inte ha någon nosgrimma alls. Men traditionen med olika typer av nosgrimmor är verkligen ett nytt fenomen. Visa gärna mig den ryttare som för femtio år sedan använde en aachenrem eller liknande. Det är otroligt vad mycket saker vi uppfinner för att ta bort symtom och inte behandla orsaken…

Varför nosgrimma?

Många anser att en nosgrimma är till för att hålla munnen stängd. På så sätt kan inte hästen komma undan bettet genom att gapa. Huruvida detta är en korrekt anledning till att ha nosgrimma beror mycket på vilken filosofi som man anbringar problemet med. Själv är jag en varför-frågare. Varför gapar hästen? Är det av lathet eller för att den bara inte vill ”lyda” oss som den gapar, och därför är det korrekt att dra åt den ordentligt och rida på lite tuffare? Etologerna skulle nog inte hålla med. Det finns inga dumma hästar, och hästar är födda till att samarbeta. Dessutom älskar de att springa och leka. Varför försöker den då komma undan, om det inte är något annat fel i botten? 

Problemet löses nog istället genom att hästen börjar tycka att det är roligt att arbeta tillsammans med människan. Allra helst ska ju hästen dessutom vara fullt frisk och inte få ont av det vi gör. Muskelspänningar, hårda händer, tandskador och mycket annat kan orsaka en häst att försöka undvika bettet. Om den kan. Och mm så är, behöver hästen veterinärvård och inte en hårt åtdragen nosgrimma. Eller så behöver ryttaren lära sig balansera upp sig själv utan att ta hjälp av tygeln, eller få en mjuk och trevlig hand istället för ett skruvstäd. En hårt åtdragen nosgrimma torde snarare skapa spänningar och motstånd, än harmoni och lätthet.

Tid för förändring

Det här håller, tack och lov, också på att slå igenom bland nosgrimmefolket i allmänhet och vissa grupper i synnerhet. Craig Stevens är en dressyrdemon som arbetar hårt för att få folk att lossa på nosgrimman. Hästtandläkaren Torbjörn Lundström är en annan, och han ser en hel del skador förknippade med grimma och bett. Även Tell har arbetat med detta i en studie, som ett examensarbete på Veterinärhögskolan 2004. En av anledningarna till att nosgrimman ger skador är att många nosgrimmor sitter fel. De måste vara väl avpassade till hästen och får absolut inte klämma!

Hålla tränset på plats

En annan anledning till nosgrimmor är att hålla tränset på dess rätta plats. Det är också det som borde vara det egentliga syftet med en nosgrimma. Det finns däremot andra lösningar. På gamla träns går det att se nosgrimmor som löper igenom sidostyckena. Vissa av dessa nosgrimmor är de facto enbart ett läderband som löper över hästens nosrygg, och sluter inte om hela huvudet. Varför görs inga sådana träns längre? Ett sådant hade jag älskat, för nosgrimmorna är verkligen ett bra sätt att få tränset att ligga still på huvudet.

Träns med en typ av nosgrimma som bara går på ovansidan av huvudet. Perfekt för att hålla tränset på plats.

Utan nosgrimma

Visst går det att rida utan nosgrimma. Det går då inte heller att lura till sig ett stöd i bettet eller vara hård i handen. Det kommer hästarna undan och det ser jag som odelat positivt. Det jobbiga är ibland att vissa träns halkar runt något, men det finns andra sätt att lösa det på. Hästarna tycker faktiskt att det är jobbigt när den kommer på. Därför får jag öva det ibland, i alla fall de som jag vill kunna visa på vanliga ridbanor på tävling eller visning… . Det som dock får mig mest fundersam är att många fortfarande frågar varför jag inte rider med nosgrimma. Det vore mer intresant att fråga varför man har något, än att man inte har något? Eller hur? Särskilt som det går utmärkt att rida utan.

Mer läsning finns bland annat här:

Tell, A. (2004). Munhålestatus hos den arbetande hästen. Examensarbete 2004:29, Veterinärprogrammet, Veterinärmedicinska fakulteten SLU Uppsala. ISSN 1650-7045

Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T., Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden. The Veterinary Journal 2008. In press.

av

Dominera eller samarbeta?

 

Är hästen ett djur som lyder under hierarkiska lagar eller är det ett djur som fungerar bäst genom ömsesidigt samarbete? Den frågan har varit aktuell sedan klassisk period och har i grunden skapat två olika synsätt på hur hästen fungerar i sitt beteende.

Dominans

Den kultur som bygger på att hästen bör domineras av människan ser hästen som ett djur som i naturen lever ett hierarkiskt liv. Individerna behöver sättas på plats på något sätt, mjukt eller hårt, för att inte försöka sätta sig på tvären emot ledaren och ta över. Känner ni igen det? Det är mycket vanligt förekommande på de flesta ridskolor.

Om hästen inte lyder skänkeln – rappa till den med spöt. Om den inte stannar – dra den i tygeln. Först snällt, men tredje gången gillt. Kulturen baseras på en syn om hästar som presumtivt aggresiva och som ledarskapsssökande.

Samarbete

Redan när hästen började tämjas fanns också en genre och en kultur som växte fram som byggde på en ömsesidig förståelse mellan häst och människa. Synen på hästar i den här kulturen ses som samarbetspartners sm försöker förstå och som ska samspelas med. Hästen ses som ett samarbetsvilligt djur och som en varelse som inte behöver hållas i sin hierarkiska ordning för att ta plats.

Samarbetskulturen ses av många som bygger sina hästhanteringsteorier på dominanstemat som ganska flummiga. De velar och är mjäkiga och har inget ledarskap över sina hästar. I förläningingen, menar vissa som står för ett mer reslut förhållningssätt till hästarna, kan det bli farligt. Hästen kan då ta över i relationen och då vet vi inte vart det slutar.

Hur är det egentligen

Hästen är skapad för att leva i grupp. Hela deras beteende är anpassat för att vara flera. Det är en av hästens absolut viktigaste överlevnadsstrategier, tillsammans med förmågan att höra extremt bra och se över stora vyer på en och samma gång. Det är inte alltid så lätt att forska på hur hästarna gör i naturen, eftersom det finns väldigt få fria hästar kvar. Det är än svårare att se vad en häst skulle välja för relation till en människa – om den fick välja själv.

 Inget skäl att dominera

Vad forskarna vet är att hästen inte har någon absolut favör över att dominera andra i en grupp. Det är inte enbart ledarhingsten som får betäcka, och alla ston i en grupp betäcks så länge de själva tillåter det. Det finns därför inget större motiv för en häst att dominera en annan, så länge det inte är stor brist på mat och utrymme.

Hästar är per definition fredliga varelser. De har inget behov av att styra världen. Att överleva, få gott med mat, kunna röra sig fritt och umgås med kompisar samt leka är gott nog.

Forskare, inte minst välrenommerade Dr Goodwin, menar att dominans istället leder till att hästen i det tysta försöker undvika en dominerande människa. Men då vi inte låter dem fly undan, kan de istället hitta andra knep för att falla undan. Det skulle i så fall betyd att dominanskulturen är fel ute när det gäller att få ut det bästa av en häst.

Har en bästis

Goodwin menar istället att samarbete är ett effektivare och mer hästvänligt sätt att bemöta en häst på. Hästen är nämligen till naturen inte bara social. De hittar också bästa kompisar som de lever länge tillsammans med och hjälper och stöttar och bara umgås.

Den som är lite vaken och orkar kika på hästar en längre tid märker snart att visst väljer de sina kompisar. Det är det som är så härligt med hästar. De har faktiskt bästisar! I min stohage, där också en valack som vi kallar ledarhingsten håller till, finns det tydliga kompisrelationer. Den allra tydligaste är nog Yin och Yang. En är svart och en är vit. Den vita hade haft svårt att klara sig i en grupp och inte bli utanför om det inte råkade vara så att ledarstoet W var hennes absolut bästa kompis. Så hon får alltid plats att äta (brevid W såklart) oavsett hur lite mat det finns tillgänligt för tillfället. Hon kan dessutom jaga bort lilla gotlandsrusset som då istället går iväg och äter hos valacken, som i sin tur jagar bort alla utom just gotlandsrusset. För det lilla gotlandsrusset är HANS bästa kompis. SÅ vem bestämmer då och vem dominerar vem?

Bästa hästkompisar delar på allt och de sover på samma ställe, delar samma hötapp. Parfenomenet behöver inte ens vara till en och samma art. Det finns många exempel på hästar som skaffar en åsna till bästis, eller ett annat djur. Varför skulle det inte fungera med en människa? Samarbetsteorin, menar Goodwin, är därför en god strategi. Inte dominerar man sin bästa kompis? Dessutom menar hon, har hästar i stort ett mycket väl utvecklat kroppsspråk. En signal som hästar är särskilt duktiga på att uppfatta är när någon i gruppen signalerar fara. Däremot finns väldigt få signaler som är bevisade signaler för underdånighet. Varför? Jo, därför att de inte behöver visa dem. Lika lite som italienare behöver lika många ord för snö som eskimåerna….

En bästa kompis är guld värd - även för en häst!

 

Hästar leker

Även vuxna hästar gillar att leka. Det går således att se kompisskapet och träningen som en lek för hästen. Då är hästens hela mentala förmåga med. Och är det inte det vi egentligen är ute efter? Att få kul ihop med hästen. Varför är vi då så måna om att dominera, att hela tiden prata om ledarskap och om att styra och ställa? Visst kan vi även leda bästa vänner och arbetskamrater mot ett visst mål och få som ”vi vill”. Men då använder vi en helt annan strategi än vad en chef/diktator/ledare/mästare gör mot sin underdåniga elev. Att skapa en häst som vill bort och som känner sig trängd och stressad genom dominans (när en häst dominerar en annan betyder det – stick!) skapar vi bara otrygga och potentiellt farliga hästar.

Dr Deborah Goodwins arbetar på Southamptons Universitet och har hästars beteende och domsticering som huvudområde. Den texten jag refererar till i detta inlägg går att läsa här. Texten är publicerad i Equine Veterinary Journal år 1999.

av

Försök att stoppa grymma metoder bland Tenessee Walking Horses

Jag har funderat vidare på det där med att kunna tvinga en häst till vinst. Det finns oräkneliga ”metoder” som fått stora framgångar på tävlingsbanorna. När jag satt och surfade på nätet för att hitta exempel på detta, drog jag mig till minnes gamla fruktansvärda bilder på hur träningen av Tennesse Walking Horses kunde gå till. Det var åratal sedan jag läste om detta, och gick därför in för att se vad som hänt sedan dess. Här kommer en liten bakgrund och uppdatering. ”God läsning”, önskar jag bara… För visst går det att plåga ett djur till vinst, annars skulle ju ingen göra det här.

Walking Tennesse Horse

Bakgrund
1970 försökte amerikanska myndigheter sätta stopp för de grymheter som alltför ofta var förekommande vad gäller rasen Walking Tennessee Horses. Rasen är känd och berömd för sitt steg och sin höga svanslyftning. Men tränare som ville vinna tävlingar tyckte att benen aldrig kunde lyftas tillräckligt högt naturlig väg. Därför hade otäcka metoder utvecklats för att skapa ett än mer spektakulärt steg, för att hänföra och – för att vinna. Men, som tur är, väckte metoderna stor anstöt hos mängder med människor. En lag kom till för att förbjuda de metoder som ansågs som mest illa inom hästnäringen. Lagen kom att heta Horse Protection Act.

Metodernas innehåll
Metoderna som gav sådan uppståndelse gick ut på att på alla möjliga medel få benen att lyftas högt. De skulle knappast nudda marken, utan hästen ska liksom sväva över marken. Hur åstadkommer man då det? Jo, ”givetvis” genom att få hästen att inte tycka att markkontakt är en särskilt trevlig grej. Det finns mängder med sätt att få hästar att inte vilja röra marken. Här är några exempel som Tennesse Walking HOrses har fått utstå för att ge vinst åt sina ägare och tränare:
– skosömmar som avsiktligt ger ett extremt tryck på själva hoven. Det onda gör att hästen inte vill sätta ner sina hovar.
– Kemikalier som fräter sönder hovsulan så att den ömmar vid tryck.
– sylar och nubb upptryckt mot hovsulan för att ge smärta vid tryck.

Dessa metoder går under det gemensamma amerikanska uttrycket soring. För att verkligen förstå hur det går till och hästarnas reaktion rekommenderas länken till videon från Humane Society mycket varmt.

Hände något?
Vi kan ju hoppas och tro att lagar har effekt. På ett sätt har också lagen gett vissa konsekvenser. I alla fall för en del. Men den kommersiella världen runt Tenessee Walking Horse är enorm. Hundratusentals dollar står på spel. Så även om kontrollerna för att stoppa djurplågeriet har ökat, är det många som fortsätter.

År 2006 gick det inte ens att utse någon ärlig championatvinnare inom den klass som hästarna tävlar. Åtta av de elva finalisterna visade spår av de förbjudna metoderna, det som i USA kallas för soring. Det visade sig att sportens avigsidor var lika stora det året som det var under 1970-talet.

Hopp om framtiden
Organisationen inom Tennessee Walking Horses försöker nu ta ett nappatag i verksamheten. Under 2009 var till exempel kontrollerna mer rigorösa än någonsin. Teknikerna ger spår, så är det bara. Och kontroller kan sätta fast syndarna. Bara under 2009 avstängdes tre tränare på livstid för att bruka metoderna, och mängder med tävlingsdeltagare diskades från enstaka tävlingar.

Läs gärna mer om de olagliga och mycket grymma träningsmetoderna och hoppet om Walking Tennessee Horses framtid som med lite hjälp och kunskap leder till något bättre för hästarna. Här är länkar:
American Humane

US News

Organisationen Stop Soring

The Humane Society

Intressant video och info från The Humane Society

av

Övningar till för att lyckas!

När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.

Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.

Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.

Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.

Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:

”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”

I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.

Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida

Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.

Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?

av

Hingstar – dömda till ensamhet, eller?

Det är något visst med en hingst, på gott och ont. de ses som vackra och ädla och maffiga. Men hingstar ses också av många som mer eller mindre givna monster. Den som söker stallplats och råkar ha hingst inser snart att det inte är det lättaste. Få stallar tillåter hingstar över huvud taget, och om de gör de blir det direkt en liten ruta till hage (om utegång alls) och den mest isolerade boxen av alla.

Som vilka hästar som helst
Varför räknas hingstar som något annat än vanliga hästar? Jag har haft år av tid att fundera på det. Jag har nämligen själv lyckats avla fram ett par hingstar, ett par hingstar som fortfarande finns hemma på gården. De är lättskötta, lätthanterliga och mycket känsliga. De är på många sätt mer lätthanterliga än stona, som inte alltid är lika lätt att komma överens med. Hingstar är förutsägbara. De vill ha snygga brudar, har svårt att koncentrera sig på fler saker än en och är mycket måna om att framstå som vackra och goa. Precis som män, med andra ord. Hehe…..

Den som säger att en hingst är oförutsägbar har nog aldrig tänkt sig in i hur en snygg ung hingst borde reagera när det luktar vackert sto eller när det står en snygg ung donna med svansen i vädret och glor på en. Men den som vet hur naturens gång är, vet precis. Det är bara att relatera till att hingstar har sociala behov som alla andra hästar, och att de är just hingstar. Det är inget fel med det! Snarare tvärtom.

Går fortfarande ihop
Idag är jag evigt glad över att mina hingstar och valackerna fortfarande går ihop. Det har kommit sig naturligt, då de tyr sig till varandra och verkligen tar stöd och hjälp av de andra. Maken till respekt för de äldre gubbarna får man ju leta efter. Jag misstänker skarpt (eller vet snarare) att det hjälper mig att få trevliga och lätthanterliga hästar – hingstar eller inte. De kan sitt hästspråk och vet när the bottom is nådd, på något vis. De vet hur det sociala spelet fungerar.

Dessutom har de all den sociala kontakt som behövs för att må bra. De forsar runt i hagen, leker och stärker upp sina ligament, sin muskulatur och sitt skelett. De lär sig använda rumpan för att snurra på bakdelar, kontrollera sina framben när de slår (de träffar aldrig), lär sig att nafsa sådär lagom så att det inte går hål. De lär sig tvärstanna utan att bli framtunga och de lär sig att gasa allt vad de har i närheten av andra. En mycket trevlig bieffekt är också att jag får en enormt trevlig stund när jag ser dem härja runt och leka. Det är livskvalitet för mig!

Inte ett bett finns att se på mina hingstar. Inte på valackerna heller. De är kompisar och respekterar varandra. De är the bachelor league, som jag kallar det.

Stona
Stona har sin egen gamla gubbe att ty sig till. Jag låtsas som han är HSB, han som är den stora hingsten i stallet. Att han är en tjugotreårig skumögd gubbe är det ingen som bryr sig om. Bara han går in i stallet stannar hingstarna upp med ätandet och trycker ner huvudet – jag är liten och snäll! Jag äter gräs! tuggar de undergivet. Eller? Här vet inte forskarna riktigt varför de unga gör så, men så gör de i alla fall. Inte för att han någonsin gjort annat än att skydda dem när de var föl. Det är det ingen som bryr sig om. Han är den utnämnde, den hingst som gäller i våran värld. De andra får hålla sig i wannabe-grupen och är nöjda med det.

Än fler i somras
I somras hade vi i alla fall ett tiotal hingstar och valacker av blandad ålder i en enda hage. Det gick utmärkt, förutom den lille prickige busen som älskade att hänga som en terrier i unghingstarnas halsar. Det blev små bitmärken som fick plåstras om så flugorna inte flockades. Men i övrigt hände inte mycket. De verkade ha buskul ihop. Men det gick att se att ”mina” fyra pållar, två hingstar och två valacker, höll ihop i vått och torrt. De var som en kärntrupp bland alla de andra.

Släpp hingstarna loss
Tyvärr är det väl så att när en hingst väl lämnats ensam så blir det svårt att få dem att fungera ihop med andra igen. Förväntningarna från människor om vad som kan och bör hända, blir höga och en stressad ensam själ kan inte förväntas bete sig helt normalt. Då blir det moment 22 och hästen är dömd till ett liv i ensamhet. SJälv skulle jag genast kastrera mina pojkar om jag behövde. Hellre ett liv med kompisar utan bollar än ett liv med bollar helt ensam. Men än så länge, peppar peppar, verkar det inte finnas minsta anledning. Just nu har de fullt upp med att försöka hitta gräset under den meterdjupa snön i sin stora hage. Det kan de fortsätta med.

Forskningen

De har till och med forskningsresultat som visar att deras lilla bachelorgrupp är hur naturlig som helst. Hingstar formerar sig i mindre grupper som håller sig nära en annan eller flera andra grupper, och interaktion mellan dem är inte helt ovanliga. De SKA trivas ihop, och det gör det också så länge maten räcker och utrymmet är tillräckligt. Annan forskning, bland annat forskning från Dr Deborah Goodwin, visar att hingstar inte ens är de som är mest aggresiva i en flock. Och det säger en del, för hästar är inte särskilt aggressiva till att börja med, om vi människor inte utmanar dem till att bli det.

För mer läsning om hur hästen är:

Dr Deborah Goodwin

av

Avvänjning av föl

I år har jag ingen liten fölunge som väntar på att för första gången se dagens ljus. Inte heller går det någon liten knatte vid sin mammas sida och lär sig om hur vi konstiga människor beter oss, hur världen är funtad eller hur hästar beter sig. De föl som jag har är numera stora grabbar, med full fart ute i hagen, tillsammans med kompisar.

Det är lite tråkigt. Det finns få ting här i världen som är mer fascinerande än att se en fölning eller att se den lille se världen utanför med stora förvånande, men nyfikna ögon. Den senaste dök upp i mars, för ganska precis två år sedan. Han passade på att dyka upp precis när snöstormen rasade som värst. Då var jag extra glad över att allt gick som det ska. Hur hade vi annars kunnat få ut veterinär inom rimlig tid, när drivorna låg som stora sjok på vägen? Men som sagt, allt gick fantastiskt bra och hans första blick av världen var att den var alldeles vit och kall. Nu vet han bättre.

Att avvänja ett fölis
När den första fölisen dök upp i mitt stall började jag redan första dagen att fundera över avvänjning. Det var ju en pojke. Annars hade jag nog inte brytt mig så mycket. Ston är med ston och det hade nog ordnat sig av sig själv. Men hingstar blir könsmogna och tycker att tjejerna är lite väl vackra. Så jag läste och funderade. På Flyinges hemsida och i ”att bli med föl” fanns flera förslag, men ett som rekommenderades varmast: successiv avvänjning och gärna sent. Jag kom snabbt fram till att det nog passade mig. Jag skulle se och veta, när tiden var inne.

Hästarna löser frågan
I mina fall har det absolut inte handlat om att något sto stött bort sin fölis. De har alla varit ypperliga mammor som verkligen månat som sina föl. Det gick därför inte att utgå från att hästarna skulle sköta biffen. I alla fall inte på det sättet. Harmonin var totalt och hur de stod ut med de små spattiga och busiga fröna är mer än vad jag förstår. Särskilt de andra stona. Lilla gotlandsrusset som lekte och lekte och lekte.

Det kom dock en tid för var och en att säga farväl till tjejligan. För den ena var det när han började lära sig kliva på ett sto. ”Moster Tammy” var mer än hjälpsam att visa. Då fick det bli grabbligan istället. Det gjorde inte mycket. Där fanns kompisar han redan kände, tack vare inväjning och mamman var igång sedan länge. SÅ han var van att ha andra polare. Sedan såg han sin mamma på andra sidan, och det verkade räcka fint.

En annan åt något så förskräckligt att mamman hade svårt att hålla hullet. Fölet var fet som en gris, medan mamman tunn som en speta. Det gick inte längre, hur jag än fodrade. Så då fick även den lilla kraken flytta till grabbarnas gäng. Inte hade han några problem med det. Det tog ett par veckor med egen box brevid mamma och sedan insåg han fördelarna. Grabbarna var bra mycket roligare att umgås med. Där gick det att leka ordentligt.

Många säger att ett föl ska avvänjas vid sex månaders ålder. Jag ställer mig verkligen frågan varför? Det händer inte i naturen, och det finns inget som kräver det i människans vård heller. Mina hästar har alltid hållt igång även under och efter fölning, med varsam träning. Fölen med till en början, men sedan ensamma. Först en liten stund, och sedan längre. Det har gjort att fölen blivit vana vid att mamman jobbar. Tack vare harmoniska flockar har det gått utmärkt i alla fall.

Ekonomiska skäl?
Att göra det av ekonomiska skäl är inget bra argument. ANtingen har man råd att föda upp en häst, eller så har man det inte. Då ska man också låta bli. För kostnaden av att vänja av ett föl tidigt kan stå en ägare mycket dyrt. Magsår hos föl är inte att leka med, beteendestörningar orsakar stora problem och det är visat och forskning pågår om hur olyckliga och stressade djur lättare blir sjuka (se Linda Keelings forskningsområde: glada djur är sunda djur…). Tillväxten vid tvära avvänjningar tidigt får sig också ett hack, vilket gör att uppbyggnaden av själva hästen kan bli sämre. Det leder till sämre hållbarhet längre fram. Även stona kan drabbas av sjukdomar pga stress vid särskiljningen. Kolik och juverinflammationer är inte helt ovanliga.

Själv är jag glad att jag inte hade någon brådska. Några stressproblem eller andra problem har jag inte varit med om. Det värsta som hände var nog att en av fölisarna ville hänga med på ridturen och stack under stängslet ett par gånger. Han lärde sig dock att elen inte är någon skön upplevelse.

Mer läsning om avvänjning:
Hästens näringsbehov Christina Planck och Margareta Rundgren
Att bli med föl
Eva-Marie Lewin, fd veterinär Flyinge med specialinriktning avel.
Flyinges hemsida (kika under avel)