Hästar och Ridsport

av

Halka och is

Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.

Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .

Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.

Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.

Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av.  Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.

Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.

Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…

 

 

av

Hästar i trafiken – värre än någonsin?

Jag tycker det kommer fler och fler rapporter om hästar som farit illa i trafiken. Jag undrar om det bara är de sociala medierna som gör att man ser artiklarna oftare, men nog har folk mindre vett i skallen på allmänna vägar idag än de haft tidigare. Själv märker jag det mest när jag kör bil. Vissa, särskilt med vissa bilmärken, har en tendens att köra som om de var ensamma på vägen och att vägen heter Nurnberg Ring. Till alla andras förtvivlan.

Dessa trafikanter, och andra halvblinda, halvdöva och allmänt ointresserade filurer tillika människor som bara har ett fruktansvärt dåligt humör forsar runt på de vägar som hästar också beträder. Då kan det ibland gå illa. Ibland går det så illa att hästarna får sätta livet till, ibland till och med människan. Ibland skadas folk och fä och ibland blir hästarna så trafikrädda efteråt att de aldrig mer vill se en bil. Eller så blir turen riktigt riktigt obehaglig.

Som tur är har jag mest råkat ut för det senare. En gång hade jag en handhäst som fick hoppa två meter åt sidan för att inte mejas ner av en rally-harry på en grusväg. Jag skakade i benen hela vägen hem och insåg – att om någon kör ihjäl min häst kommer jag att bli så vansinnig att jag inte skulle kunna stå för mina handlingar.

Själv är jag mest på småvägar numera. I Skåne fick vi gå över den ena stora vägen efter den andra, här är trafiken inte lika hektisk. Det är skönt. Det är illa nog att vi har en stor väg vi måste passera om vi vill åt ett visst håll. Annars möter vi knappt en bil. Skönt. Helt andra puckar är det på Häståkeriet i Stockholm, de som håller gryningsritt mitt i centrum. Det verkar funka bra det med. Jag har då inte hört om någon som råkat illa ut där, tack och lov.

Men hur är det med trafikvettet hos ryttarna? Frågan är om det alltid är så bra det heller? Att hålla sig väl till högra sidan, se till att synas med ordentliga reflexer (gärna i täckesform, väst) och gärna ha lampor (finns som blinkers som cyklarna har och pannlampor) om så behövs,  att välja vägar med omsorg och att försöka få kontakt med bilförare man möter är inte så dumt det heller. Och att inte gå på stora vägar med en oerfaren häst. Självklart måste man öva i trafiken – men gör det i dagsljus och börja i det lilla. Hästar som känner att de inte kan hantera situationen beter sig irrationellt.

 

av

Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

av

Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.

 

 

 

 

 

av

En klapp betyder så mycket

Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).

Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.

Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).

I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.

Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.

av

Leif Törnblad tar bladet ur munnen

….och blir avstängd året ut.

I en artikel i Eurodressage, där reportern ger otroligt mycket ledande frågor, berättar den dasnske högt uppskattade internationelle Leif Törnblad om sin syn på ridning i allmänhet och ridsystem i synnerhet.

Det föll inte FEI i smaken, som stängde av honom året ut för att ha brutit mot regelverket för internationella domare.

En av försvararna av avstängningen, före detta landslagsryttaren Lone Jorgensen lär enligt Eurodressage t ex ha sagt  ”It doesn’t matter if he is right or wrong. There’s a FEI rule about that which you as a judge have to respect. ”

Jag vet inte jag.

Dressyren har problem. Den har problem med HUR hästarna utbildas och hur hästarna faktiskt går på banan när det tävlas. Hästar som inte går i den form som anses bärande och uppbygglig för hästen, som inte kan anses vara samling (snarare ihopdragning och sprättande av ben) verkar ha blivit så vanlig på dressyrbanorna sedan rollkurens intåg på 90-talet att många inte ens förstår att det är fel. Och de som gör ropar högt och får väldigt mycket skit tillbaka. Som Sylve Söderstrand sa i en intervju i Tidningen Ridsport bara häromdagen: aldrig har så många okunniga skaffat häst.

Ett problem i detta är att man apar efter utan att förstå. Man ser det man ser, inte det man borde se. Man ser en böjd nacke och ben som lufts till månen och tycker det är vackert. När det egentligen mer handlar om cirkus än om dressyr, dressyr som handlar om takt, kontakt, lösgjordhet, schwung, rakriktning och samling (slå gärna upp det om ni känner er osäkra på vad detta handlar om och innebär- utbildningsskalan….).

Och eftersom de som ropar högt inte så ofta själva rider svår klass dressyr internationellt så påstår så många att det de säger är helt uppåt väggarna. För de kan inte rida på samma nivå själva. Alltså har man inte rätt, inte ens rätten att tycka.

Så vad behövs då för att något ska hända.

Att folk som är på nivån eller åtminstone dömer nivån kan berätta. Då antar jag att det borde ta skruv. Tänk om en domare tog bladet ur munnen, tänk om de påverkade sporten i en mer etisk riktning och sa ifrån. Det vore ju drömmen, har i alla fall jag tänkt som sett, varit orolig och inte tyckt utvecklingen med gapande munnar, viftande svansar och stenhårda händer varit ett dugg rolig att se.

Så finns det då äntligen någon som gör det.

Svaret blir  han blir avstängd.

Ja – han bröt säkert mot den regel som finns – fett styrd av journalistens ledande frågor.

Men behövs inte denna visselblåsning från en person med högt anseende i sporten?

Inget annat verkar ju fungera.

Jag hoppas fler följer hans spår. Låt det bli som en #metoo-kampanj för hästsporten. Där man kanske till och med erkänner att man inte alltid förstått, inte alltid kunnat – men att man idag förstår bättre och vill se en mer etisk och hållbar utveckling inom ridsporten i allmänhet och dressyren i synnerhet.

Jag kan börja! Jag visste inte bättre i början av 90-talet än att jag trodde jag behövde såväl kandar som sporrar för att rida min häst bra. Och jag red på kraft – inte teknik, känsla eller förståelse. Min häst fick betala. Jag med. Då jag älskade min häst gav jag inte upp på hästen, som jag vet så många andra gjort. Jag bestämde mig för att lära mig rida för hållbarhet. Jag kämpar än. Och kommer fortsätta med det livet ut. Nu vet jag bättre, och jag vill se fler harmoniska hästar och ekipage på dressyrbanorna. Vi har börjat se några. Det behövs många, många fler. Varenda en ska vara i balans och utbildade efter vad som krävs i just den klass som den tävlar i, och lite till, utifrån utbildningsskalan och i balans av en ryttare som sätter fokus på balans och samspel.

Mer om Leif Törnblad och avstängningen kan  du läsa om här:

Leif Törnblad om att dressyren blir för mycket cirkus (från 2015!)

Holländarna var de som lämnade in anmälan mot Törnblad

FEI:s uttalande om avstängningen

Tidningen ridsport om avstängningen
Eurodressage rapporterar om socialamediesnacket utifrån avstängningen. 

 

 

Snön är här!
av

Snön är här!

Så kom då plötsligt snön. Som den gör varje år. Alltid lika förvånande. Igår sa yr.no att det skulle vara regn. Men det blev värsta snötäcket. Inte för att jag tycker snö är värre än regn. Tvärtom. Det går åtminstone att ruska av sig. Värsta vädret är och förblir blåst och regn och ett par plusgrader på det. Men idag är jag glad att det är lördag. För även om hästarna går på lösdrift och har stora ligghallar att tillgå vill jag ta in dem, torka upp dem, ge dem lite godismat (läs lucern och betfiber) och se till att alla täcken är torra och hela. Det gör åtminstone mig trygg och då vet jag att allt är bra med dem. De verkar inte tycka illa vara. De som är ute verkar snarare något svartsjuka på de som för tillfället får gå in. Men ingen blir glömd, ingen blir utan. Som alltid här på Lövslätten.

 

 

av

Hästars bakknän

 

Hästens kropp är en mycket komplicerad mekanism. Ibland tycker jag personligen att det är ett under att deras kroppar håller ihop över huvud taget, särskilt när vi väljer att ha dem som ridhästar. Ryggen är inte alls gjord för att bära tyngd, och benen är ju bara erbarmerligt svaga. Inte undra på att de går sönder lite då och då. Ibland kan man tycka att de är svaga som sköra vinglas, men ibland verkar de ju faktiskt tåligare än tåliga.

En av de mer avancerade lederna i hästen (utav många) är bakknäna. Det är också just den leden som verkar extra vanlig att det är något knas på när man kommer till en klinik med en halt/oren häst. Varför det är så verkar de lärde tvista om – jag har hört att det är just en delen av hästens bakben som belastas som mest när man rider och framför allt hoppar med en häst, men också att det verkar vara det vanligaste skadeområdet för en häst just när den INTE rids. Så det är en knepig åkomma.

Patellan, den som det ofta talas om är själva knäskålen. för att hålla den på plats finns mängder med muskler och senor runt knäet. Denna mekanism har en förnurlighet. när hästar sover sig låser sig detta området så att hästen inte segnar ner i backen. Men det finns en nackdel.  En sak som kan hända är att hästen får så kallade patellaupphakningar. Då hamnar benet i låst läge och hästen kan inte röra det en endaste millimeter. För den som inte upplevt det tidigare är det en ganska skräckinjagande upplevelse att hitta sin häst i ett sådant läge. Det gjorde jag själv när en av mina hästar var två år gammal och jag var helt övertygad om att benet var av. Det bara hängde och hästen kunde inte kontrollera det alls. Jag fick försöka få in den stackars hästen från hagen – vilket var en bit och en brant backe bort. Det tog lååååång tid. Snart kom vi fram till vad det var och när veterinär äntligen var på plats var det bara att börja fundera på vad det här berodde på. Det var en rejäl låsning så det tog sin lilla tid att få ordning på det.

Ibland blir de här låsningarna så illa att operation kan bli nödvändig. Men för det mesta är det en åkomma som kan tränas bort. Det handlar nämligen ofta om att musklerna inte orkar styra hela mekanismen på ett korrekt sätt. Orsaken till att det händer är varierande, allt från genetiska förutsättningar såsom benställningar till foder, träning och skovinklar kan påverka. Man får hitta sin väg framåt med varje enskild häst och har man stora problem måste en klinikveterinär hjälpa en.

Men en häst kan ha problem med patellan även om den inte hakar. Det är ganska vanligt på hopphästar, men även på dressyrhästar. Det är inte alltid man ser en hälta heller, utan det handlar mer om hästar som står emot eller som verkar ovilliga. Att lista ut exakt vad det är kan vara svårt, men ibland, om man funderar lite går det att undvika problemen och få en sund häst ändå. Man ska nämligen alltid träna för den vagaste länken, och bygga upp kroppen med träning (inte bryta ner). Om man lägger ett noggrant schema och verkligen jobbar upp muskulatur och styrka i varje enskild häst så kommer hästen också att orka med med bakknäna. Och det är något att ta fasta på, vad än det än kan vara som är den svagaste länken i just det enskilda fallet.

Träning som är bra för bakknäna är backar uppåt, ryggningar och bomträning, dvs cavaletti, liksom galoppträning.  Och den typen av träning är bra för alla hästar avsett vad som ska byggas upp.

 

Bra info för dig som vill veta mer:

http://www.euro-vets.com/page/page7429.html?id=15

https://www.hippson.se/fraga-experterna/expert-veterinar/eva-andersson-sharon/patella-upphakning-hur-stalls-diagnosen.htm

http://www.equipage.se/patellahastar-vanligare-an-man-tror/

av

Hästarna får bli gamla hos mog

En gång i tiden, för många år sedan köpte jag mig en häst. Han blev halt, och halt igen. För jag kunde inte bättre. Jag förstod inte hur jag skulle göra för att han skulle bli hel igen. På den tiden ville jag gärna ut och tävla. Trodde jag i alla fall. Det var liksom det som man hade häst för. Men ändå inte, märkte jag sedan. För hur jag än vred och fundera på allt så fick jag det inte att gå ihop. Min önskan att ha MIN häst, samtidigt som önskan att tävla och rida. För att det skulle gå ihop var jag tvungen att ha två hästar. Och det hade jag inte råd med.

Så jag gjorde det jag kunde göra. Jag skaffade en hästgård. Så jag kunde ha fler hästar. Och på den vägen är det. Nu har jag fler hästar. Och de får stanna hos mig. För jag kan inte ge upp på mina djur. För till syvende och sist är det själva djuret jag tycker om, inte att rida en häst. Jag vill rida min häst, min kompis, min partner. Och jag ser de som familjemedlemmar.

De får jobba med det de kan och mäktar med. Vissa har talang för det ena, några för det andra. En del vill ha det si. Andra så. Några tycker det är roligt att hänga på, andra är mer skeptiska och kräver sina premisser. Alla tycker de om att jobba, alla får de utvecklas. I sin takt, utifrån sina förutsättningar. Det håller längst så.

Jag rider inte häst när jag rider. Tilläggas kanske ska att jag inte så ofta rider på andras hästar. Om jag inte gör det i mitt jobb förstås, men det är mest för att känna på ett problem eller ett tillstånd jag inte begriper mig på. Jag rider Sayo, Eos, Lady, W…… individer som var och en har sin egen själ och sin egen värld. Mer än gärna. Det är grejen. Att de är i min familj, att det finns en långsiktighet, en tanke bakom, och en relation. En relation som bygger på en kravlös tillvaro där vi gillar varandra. Så att vi kan göra mer på banan. Och roligare.

Och när de inte kan gå på banan längre får de stanna hos mig. För att jag vet att hästar blir gamla och skruttiga. För att jag har räknat in det i planen. Sådant kommer inte direkt som en överraskning. För att jag tycker om dem, och aldrig skulle kunna tänka mig att släppa dem. Inte för att jag är bäst på att ta hand om dem, även om jag nog är mer än ok. Utan för att det är här de har sitt hem. Det är här de har sina kompisar och är trygga och vet och kan hur det funkar. Och jag vet. Att de inte far illa. Att det alltid kommer att få en dos kel och kli varje kväll. Det kommer alltid vara älskade. För att de är de. Och för att jag aldrig någonsin skulle kunna sova gott med tanken av att jag inte visste var de var, och hur de har det och om de mår bra och blir älskade. Som de är här.

De som har gått sörjer jag varje dag. Jag saknar dem ofta och kan se dem framför mig. Deras foton hänger ovanför min säng. En del har fått sin sista vila här. Alla finns de i mitt hjärta. För att få ha en häst det är en unik sak, som inte många får. Att ha en häst är att ta ansvar livet ut för någon som är helt beroende av din välvilja och därmed ett åtagande jag inte kan släppa ifrån mig. Att ha en häst är en stor sak för mig, som sedan liten drömde om att en gång ha ett helt stall fullt av hästar. Idag har jag det, och de stannar hos mig tills de inte kan längre. För att jag kan, för att det är mitt ansvar och för att jag tycker just mina hästar är de finaste som finns i hela världen. ❤