En gång i tiden, för många år sedan köpte jag mig en häst. Han blev halt, och halt igen. För jag kunde inte bättre. Jag förstod inte hur jag skulle göra för att han skulle bli hel igen. På den tiden ville jag gärna ut och tävla. Trodde jag i alla fall. Det var liksom det som man hade häst för. Men ändå inte, märkte jag sedan. För hur jag än vred och fundera på allt så fick jag det inte att gå ihop. Min önskan att ha MIN häst, samtidigt som önskan att tävla och rida. För att det skulle gå ihop var jag tvungen att ha två hästar. Och det hade jag inte råd med.

Så jag gjorde det jag kunde göra. Jag skaffade en hästgård. Så jag kunde ha fler hästar. Och på den vägen är det. Nu har jag fler hästar. Och de får stanna hos mig. För jag kan inte ge upp på mina djur. För till syvende och sist är det själva djuret jag tycker om, inte att rida en häst. Jag vill rida min häst, min kompis, min partner. Och jag ser de som familjemedlemmar.

De får jobba med det de kan och mäktar med. Vissa har talang för det ena, några för det andra. En del vill ha det si. Andra så. Några tycker det är roligt att hänga på, andra är mer skeptiska och kräver sina premisser. Alla tycker de om att jobba, alla får de utvecklas. I sin takt, utifrån sina förutsättningar. Det håller längst så.

Jag rider inte häst när jag rider. Tilläggas kanske ska att jag inte så ofta rider på andras hästar. Om jag inte gör det i mitt jobb förstås, men det är mest för att känna på ett problem eller ett tillstånd jag inte begriper mig på. Jag rider Sayo, Eos, Lady, W…… individer som var och en har sin egen själ och sin egen värld. Mer än gärna. Det är grejen. Att de är i min familj, att det finns en långsiktighet, en tanke bakom, och en relation. En relation som bygger på en kravlös tillvaro där vi gillar varandra. Så att vi kan göra mer på banan. Och roligare.

Och när de inte kan gå på banan längre får de stanna hos mig. För att jag vet att hästar blir gamla och skruttiga. För att jag har räknat in det i planen. Sådant kommer inte direkt som en överraskning. För att jag tycker om dem, och aldrig skulle kunna tänka mig att släppa dem. Inte för att jag är bäst på att ta hand om dem, även om jag nog är mer än ok. Utan för att det är här de har sitt hem. Det är här de har sina kompisar och är trygga och vet och kan hur det funkar. Och jag vet. Att de inte far illa. Att det alltid kommer att få en dos kel och kli varje kväll. Det kommer alltid vara älskade. För att de är de. Och för att jag aldrig någonsin skulle kunna sova gott med tanken av att jag inte visste var de var, och hur de har det och om de mår bra och blir älskade. Som de är här.

De som har gått sörjer jag varje dag. Jag saknar dem ofta och kan se dem framför mig. Deras foton hänger ovanför min säng. En del har fått sin sista vila här. Alla finns de i mitt hjärta. För att få ha en häst det är en unik sak, som inte många får. Att ha en häst är att ta ansvar livet ut för någon som är helt beroende av din välvilja och därmed ett åtagande jag inte kan släppa ifrån mig. Att ha en häst är en stor sak för mig, som sedan liten drömde om att en gång ha ett helt stall fullt av hästar. Idag har jag det, och de stannar hos mig tills de inte kan längre. För att jag kan, för att det är mitt ansvar och för att jag tycker just mina hästar är de finaste som finns i hela världen. ❤