träning

av

Äntligen

Nu är det snart vår på riktigt. Tror aldrig jag väntat så länge på att få uppleva barmark som just i år. Men nu äntligen rör det på sig och vägarna ute i skogarna är uppmjukade. I alla fall dagtid.

Den långa vintern har givetvis erbjudit sitt med. En hel del konditionsträning har det allt blivit på vall och oplogade vägar. Men när snön började ge vika utan att försvinna helt hamnade vi här i ett ingemansland. Underlaget har inte tillåtit alltför stora utsvävningar. Tur då att det går att göra mycket ändå. Lastträning, träning att rida utan vare sig sadel eller träns, promenader och miljöträning är bara några av de saker som vi roat oss med.

Det är en stor del att få allt att funka kring ridningen också, något som kanske en del glömmer. Så även jag, när mycket ska hinnas med. Därför har det varit nyttigt att ta den här möjligheten i akt att träna sådant som kanske ibland ses som självklart. Och vad härligt det är när hästarna samlas kring grindarna för att hänga på! Det värmer gott, även när det är kyligt ute. Vilka kompisar de är och vad de gillar att jobba!

Nu hoppas jag på att ridturerna kan bli längre och längre allteftersom. Ljuset är ju tillbaka! Nu är det värmen som vi väntar på. För sommartid tränar vi som mest här, när det är som vackrast och härligast att vara ute. Och den som väntar på något gott….

Planeringen för en härlig sommar är i full fart den med. Oj vad jag längtar till sommarens alla bestyr. Här på gården planeras hästhanteringskurser, och kurser i hur vi kan utbilda hästar på ett positivt sätt. Dressyren kommer att få sin givna plats den med, liksom hoppningen. Unghästarna får sin alldeles egna helg, och ungdomslägret är redan nu näst intill fullsmockat. Måtte solen vara med oss i år!

Personligen vill jag utveckla min ridning än mer och komma iväg med finaste Sayo och Lady.  Vi får se var vi hamnar och vart det går…. Några kurser är inplanerade för min egen del, och jag hoppas hinna med mer än någonsin. Som vanligt med andra ord. Att få ordning på den alltid så mystiske Micro står också på schemat, liksom inkörning av älskade russet Tingeling. Redan nu ser jag stora förändringar till det bättre för Micro. Han börjar komma ur sitt skal. Han har mycket av det vilda i sig…. Vilka planer har du för sommaren?

Vill du se bilder från oss, så gå gärna in på vår FB-sida vettja! Där lägger jag upp det lite mer personliga från oss här på Lövslätten. Och du – ha en härlig vår! Det ska vi ha!

av

Viljestyrt eller reflex

Klassisk betingning och operant betingning är två mycket viktiga begrepp när det kommer till inlärning. Det gäller både människor och djur. Den klassiska betingningen är något inlärt som automatiskt utlöses hos en individ vid en händelse, den operante betingningen är något som är inlärt och som väljs av individen. Att kunna skilja mellan dessa två olika betingningar gör det klart lättare att förstå djur såväl som människor och deras beteende. Vad väljer de själva och vad väljer de inte, men som händer ändå? Det är också mycket praktiskt att ha kunskap om dessa två grundläggande inlärningssystem som finns hos oss och hästarna för att sedan kunna använda det i vår träning – av oss själva och djuren.

Då jag har hittat en ypperlig sida som beskriver dessa två saker enkelt och bra, är det bara att hänvisa istället för att skriva själv. Beskrivningen finns på CANIS.

av

Ny bok om träning och hästens biomekanik

Som sista inlägg för dagen vill jag pusha lite för en intressant bok som jag inte själv läst än men som väckt min nyfikenhet. Den heter ”Horse-friendly Riding” – Schooling that puts the horse first. Boken är skriven av en dam vid namn Susan McBane. Där går hon igenom grundläggande anatomi, etologi, inlärningsteori och biomekanik och hon gör det av en anledning. Utan kunskap om detta vet vi ju inte vad det är vi arbetar med och vad vi egentligen vill få ut av ridningen. Hon lär också ut hur en häst kan tränas på ett bra sätt och hur vi ska tänka när vi rider: rid bakifrån och framåt. Bakbenen är motorn.

Jag tror på boken, helt och fullt. Det verkar vara en intressant allmän bok om hur hästar är och vad vi har för förutsättningar att arbeta med när vi väljer att arbeta med hästar. Och inte minst tror jag på boken för den härliga avslutningens skull:

”Friends should always be ready to forgive small misunderstandings, regardless of who (if anyone) is ”at fault”. Sometimes, we make mistakes – sometimes our horses do. Let’s not sully our friendly relationship with our horses by being too eager to excuse our own failings, and too ready to react to theirs.”

Kan man annat än gilla en sådan person med en sådan härlig attityd?

En officiell recension av boken kan du läsa här, skriven av tidningen Horsetalk.

Här är Susan McBanes CV:
Susan McBane began riding before she started school and has long experience of riding and caring for her own and other people’s horses and ponies, ranging from children’s ponies to racehorses. She has an HNC in Equine Science and Management, is an equine shiatsu therapist, an Associate Member of the International Society for Equitation Science, and a Classical Riding Club member and Gold Award holder. In 1978, she co-founded the Equine Behaviour Study Circle (now the Equine Behaviour Forum) with the late Dr Moyra Williams and still edits its member’s journal, Equine Behaviour. She is the author of countless magazine articles and over forty equestrian books, including From Warming Up to Cooling Down (J.A. Allen, 2007). Many of her books are on college reading lists and are in demand around the world.

av

Hundar som hästar?

Så här på söndagskvällen kikar jag runt på olika bloggar och infosidor för att leta mer tips och idéer, få lite tankar väckta och fundera på de fantastiska fyrbenta djuren.

Det mest intressanta är att alla med någon beteendevetenskaplig utbildning och kompetens verkar ha en linje. Andra förståsigpåare väljer alla möjliga linjer i sin metodik med djur, men sällan något som bygger på den beteendevetenskapliga forskningen. Hur kan diskrepansen vara så stor.

Som här till exempel, en jämförelse mellan Cesar Milans dominansfilosofi kontra beteendevetaren och hundtränaren Ian Dunbar. Sådana jämförelser är mycket nyttiga för de sätter fingret på en enorm skillnad, och en skillnad jag här på bloggen återkommer till ofta: samarbete eller dominans. Här verkar ju hästar och hundar ha ungefär samma grund. Samarbete är överlevnadstekniken, inte att dominera, styra och ställa. Läs den gärna. Den ger goda insikter även för oss som jobbar med hästar, och inte hundar. Principen är densamma.

av

Förtroende för hand och människa

Hittade den här mycket fascinerande filmen på Youtube

Det är alltid lika härligt att se, även om detta bara är på åtta minuter. Jag har ju fått förmånen att se hundratals timmar med leslie och häst i ett snöre, vilket aldrig gjort mig besviken. Det här är känsla och timing för att på ett mycket positivt och lugnt sätt få en häst att samarbeta utan att visa det minsta störd attityd själv (vilket är förskräckligt vanligt annars när hästar inte riktigt har fokus på oss). Vilket leder till att ge några praktiska tips om hästhantering från marken, för jag ser mycket skräp där ute som ingen blir glad av.

1. Var ALDRIG hård i den hand som håller i själva repet. Hästen ska ha förtroende för att vara i grimman. Den hand som är närmast själva repgrimman ska alltid vara stilla och har enbart som syfte att visa riktningen. Det är den handen sm är den vägledande och ska lotsa vägen – vart kan jag gå handen, så att säga. Sytråd i händerna, sa man förr. Jag tycker det är ett bra uttryck. Hästen ska aldrig väga mer än själva snöret och att vifta med förtroendehanden som ska leda är ett big nono. Wiggle the rope, som många håller på med är därför för mig (liksom för leslie) ett onödigt otyg som enbart förvirrar. 

2. Slå aldrig på en häst om det inte är någon riktigt överhängande fara för att häst eller människa ska skadas om du inte gör det! Se hur hästen i videon får kraften framåt av leslies små små förändringar i kroppen!  Hästar är gentlemän. De flyttar sig gärna!  Går hästen inte med framåt, finns en anledning. Ta reda på den. Flyttar sig hästen men du inte vill, finns likaså en anledning. Kanske var det du som satte igång den???

4. Stå aldrig framför en häst. Vid sidan kan den se dig ordentligt. Är du framför ska du vara tillräckligt långt framför så att hästen ser dig. Tänk på att hästar inte ser som människor.

5. Se till att hästen FÖRSTÅR att du menar något – och VAD du menar. Om hästen inte förstår är det helt och hållet upp till människan att se till att hästen förstår vad hon menar. Om den inte förstår, ändra beteende och hästen kommer att ändra reaktion. Eller så förtydliga. Vilket som, beroende på tillfälle. Upprepa inte till vansinne. Att skrika högre på ett språk ingen förstår funkar sällan särskilt väl och gör bara den som ska lyssna matt i öronen.  

4. Stirra aldrig en häst i ögonen. Det är personligt och utmanande. Varför vill du utmana en samarbetspartner? Har ni någonsin sett andra hästar stirra ut varandra i hagen? Det händer inte, jag lovar. Kolla själva. De tar PLATS och riktar sitt fokus på platsen de vill ha.

5. Lyssna på hästen! Vänta ut och se reaktioner när du arbetar med en häst, vare sig du sitter på eller står brevid. Den är ett levande väsen och den har viktiga saker att säga, särskilt om du är intresserad av ett samspel. Och gör en sak på taket, så att säga, inga dubbla signaler… Förutsätt att hästen vill ha samarbete, inget annat. Det är den född till.

5. Om du nu har en häst som inte är koncentrerad. Vad är det som säger då att du är värd dess uppmärksamhet. IMPONERA på hästen och gör dig intressant. Gör något oväntat, eller vänta ut och låt hästen titta då! Vad är det som är så himla bråttom att det bara måste gå just nu? Hästen gör inget fel när den är okoncentrerad- den tittar bort på annat som händer vilket är naturligt.  Om något måste göras, så får det absolut inte ske med hugg och slag och slit och släng. Det kan ta lite tid på en ny miljö med en osäker hanterare (den som denna tränare tog över ifrån), att komma till arbetsro. Inget ryck i världen som skakar om hjärna, huvud och ögon på det där sättet kan få en häst att VILJA samarbeta.

6. Var cool och visa vägen.  En riktig hästhanterare arbetar utifrån kommunikation, respekt, förståelse, en aktiv hjärna och bra timing. Våld tillhör medeltiden till, oavsett om det sker i rep runt huvudet eller med slag. Det finns andra alternativ och det går också att välja sätt som passar den egna personligheten – för häst och människa.

Det här är inte det enda sättet men Leslie står för ett mycket trevligt, helt befriat från ryck, slit och andra grejs. Den bygger också på den kunskap som finns om inlärningsteori och etologi. Och det ska givetvis en bra hästhantering göra. Det finns andra som också är lika bra och jag har en del av dem inlagda här på bloggen, om än inte alla (än).

Det finns mängder med så kallade NH-folk med allehanda epitet och titlar och copyskyddade lösningar. De flesta av dem är väldigt mycket quick fixes. Det är ingen lösning. Det är att bota ett symptom och risken är att hästen bryter ner eller svarar med aggressivitet. All hästhantering tar tid att lära sig. Hästar är komplexa varelser, och vi än mer. Det krävs mängder med timtals med träning och några genvägar går inte att få. Men resan är så mycket värd, att den som verkligen är intresserad av häst går vartenda aha-steg med den största glädje.

av

Försök att stoppa grymma metoder bland Tenessee Walking Horses

Jag har funderat vidare på det där med att kunna tvinga en häst till vinst. Det finns oräkneliga ”metoder” som fått stora framgångar på tävlingsbanorna. När jag satt och surfade på nätet för att hitta exempel på detta, drog jag mig till minnes gamla fruktansvärda bilder på hur träningen av Tennesse Walking Horses kunde gå till. Det var åratal sedan jag läste om detta, och gick därför in för att se vad som hänt sedan dess. Här kommer en liten bakgrund och uppdatering. ”God läsning”, önskar jag bara… För visst går det att plåga ett djur till vinst, annars skulle ju ingen göra det här.

Walking Tennesse Horse

Bakgrund
1970 försökte amerikanska myndigheter sätta stopp för de grymheter som alltför ofta var förekommande vad gäller rasen Walking Tennessee Horses. Rasen är känd och berömd för sitt steg och sin höga svanslyftning. Men tränare som ville vinna tävlingar tyckte att benen aldrig kunde lyftas tillräckligt högt naturlig väg. Därför hade otäcka metoder utvecklats för att skapa ett än mer spektakulärt steg, för att hänföra och – för att vinna. Men, som tur är, väckte metoderna stor anstöt hos mängder med människor. En lag kom till för att förbjuda de metoder som ansågs som mest illa inom hästnäringen. Lagen kom att heta Horse Protection Act.

Metodernas innehåll
Metoderna som gav sådan uppståndelse gick ut på att på alla möjliga medel få benen att lyftas högt. De skulle knappast nudda marken, utan hästen ska liksom sväva över marken. Hur åstadkommer man då det? Jo, ”givetvis” genom att få hästen att inte tycka att markkontakt är en särskilt trevlig grej. Det finns mängder med sätt att få hästar att inte vilja röra marken. Här är några exempel som Tennesse Walking HOrses har fått utstå för att ge vinst åt sina ägare och tränare:
– skosömmar som avsiktligt ger ett extremt tryck på själva hoven. Det onda gör att hästen inte vill sätta ner sina hovar.
– Kemikalier som fräter sönder hovsulan så att den ömmar vid tryck.
– sylar och nubb upptryckt mot hovsulan för att ge smärta vid tryck.

Dessa metoder går under det gemensamma amerikanska uttrycket soring. För att verkligen förstå hur det går till och hästarnas reaktion rekommenderas länken till videon från Humane Society mycket varmt.

Hände något?
Vi kan ju hoppas och tro att lagar har effekt. På ett sätt har också lagen gett vissa konsekvenser. I alla fall för en del. Men den kommersiella världen runt Tenessee Walking Horse är enorm. Hundratusentals dollar står på spel. Så även om kontrollerna för att stoppa djurplågeriet har ökat, är det många som fortsätter.

År 2006 gick det inte ens att utse någon ärlig championatvinnare inom den klass som hästarna tävlar. Åtta av de elva finalisterna visade spår av de förbjudna metoderna, det som i USA kallas för soring. Det visade sig att sportens avigsidor var lika stora det året som det var under 1970-talet.

Hopp om framtiden
Organisationen inom Tennessee Walking Horses försöker nu ta ett nappatag i verksamheten. Under 2009 var till exempel kontrollerna mer rigorösa än någonsin. Teknikerna ger spår, så är det bara. Och kontroller kan sätta fast syndarna. Bara under 2009 avstängdes tre tränare på livstid för att bruka metoderna, och mängder med tävlingsdeltagare diskades från enstaka tävlingar.

Läs gärna mer om de olagliga och mycket grymma träningsmetoderna och hoppet om Walking Tennessee Horses framtid som med lite hjälp och kunskap leder till något bättre för hästarna. Här är länkar:
American Humane

US News

Organisationen Stop Soring

The Humane Society

Intressant video och info från The Humane Society

av

Övningar till för att lyckas!

När jag gick i lära hos Leslie Desmond tjatade hon alltid om vikten av att få hästen att lyckas. ”Set your horse upp to succeed”, blev som ett mantra som jag lärt mig bära inom mig vad jag än gör med hästen – svårt som enkelt.

Det kan handla om att få en sprayflaska att inte vara läskig, att våga hoppa, eller att få den att förstå något nytt i vår gemensamma utveckling på ridbanan. Men oavsett vad det gäller, är det mitt ansvar att skapa övningar som hästen dels fysiskt och psykiskt klara av (liksom jag) och att en häst går stärkt ur träningen. Det betyder samtidigt att jag som person får en större trovärdighet i det jag förmedlar till hästen.

Om det jag förmedlar ses som sant (ja! visst kan vi!) kommer även ett nyheter också att tas med ro. Då kommer hästen stärka sin självkänsla och känna tillit. Om jag däremot försätter hästen i situationer den inte klarar av, så förfelas hela poängen med övningen. Det blir tvärtom nedbrytande, både för min ”status” som trovärdig partner/ledare eller vad du nu vill och nedbrytande för hästen som blir osäker på om den borde ta helt egna beslut eller inte.

Jag är helt för att låta hästen ta egna beslut. Ibland kommer situationer då en häst verkligen behöver använda sin egen hjärna för att lösa problemet. SÅdana situationer har jag berättat om tidigare här under ”erfarenheter i praktiken” och kommer fortsätta att göra så. Jag vill ha en hjärna som fungerar i min häst, inte en marionett som stängt av.

Dadde Nätterqvist, denna nestor inom hästsporten, har skrivit om det där med att se till att hästen lyckas. Hans princip är densamma. Här kommer ett utdrag ur hans internetbok om lydnad:

”Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte ”sk-r” hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: ”Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då”? ”Då kommer det ytterligare en häst på min begravning”! ”

I slutet avslöjas att Dadde nog vill ha bra mycket lydigare hästar än vad jag önskar. Själv vill jag ha hjälp om jag tvekar, men Dadde var nog inte mannen som tvekade i första taget. Så i grunden blir principen densamma – om jag inte tvekar, ska hästen inte heller göra det! Men då gäller det också att ta det ansvaret, hela vägen.

Mer spännande saker från Dadde, och denna text, går att läsa på denna sida

Göra rätt själv
En annan aspekt av att få hästen att lyckas är att själv göra rätt och göra sig förstådd! Vad är det EGENTLIGEN vi vill. Kan vi förmedla det på ett klart och tydligt sätt, och relatera till hästen samtidigt. Eller trasslar vi själva till det och sedan skyller på hästen. Om hästen inte går i balans och bockar, vad är det vi gör? Förmedlar vi att hästen verkligen ska gå rakt fram och har vi verkligen inte med själva bockningen att göra. Allt som oftast har vi det, även om vi inte erkänner det. Detsamma gäller all typ av ”olydnad”. ÄVen här glädjer det mig att se att Dadde och Leslie är överens till stora delar, även om de antagligen hade väldigt lite med varandra att göra.

Det är stora krav som ställs på oss människor när det gäller häst. Det handlar om att kunna lära ut, om att kunna förstå och förmedla, att vara väldigt säkra och kunniga i oss själva och inte minst att inte försöka smita ifrån det ansvar som åligger oss. Det är inte underligt det finns få riktiga ryttare i den här världen. Undrar om man själv någonsin kommer dit?

av

Hästen: en god resurs för att stärka psyket

En intressant artikel om hur terapi i Ystad utvecklas med hjälp av hästar föranleder mig att skriva om ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat: hästens möjligheter att stärka oss människor. Artikeln handlar om långtidssjukskrivna och rehabilitering.

Då jag själv har en del erfarenhet av detta, inte minst med barn, (läs mer om det i Allt för föräldrar), glädjer det mig oerhört att fler inser vilket fantastiskt verktyg för helande som hästen är, både fysiskt och psykiskt.

Hästen som mental tränare
Hästens roll i samhället förändras. Nu upptäcker alltfler insitutioner och förståsgipåare att de har en utomordentlig förmåga att ge oss människor mycket av det vi ibland saknar. En tillvaro med hästar har framför allt en förmåga att ge:
– träning i kontakt med individer
– ökad förmåga till empati
– förbättrad koncentrationsförmåga
– en ökad känsla av välbefinnande och själtillräcklighet
– ökad självinsikt

Fantastisk kontakt
Hästen dömer ingen människa efter hur hon ser ut, och inte heller hur han eller hon beter sig. De är otroligt anpassningsbara och så länge situationen inte är hotande, är djuren snarare nyfikna och kontaktsökande. De har dessutom ett enormt tålamod med oss människor. Barn och vuxna med aspergers, autism, bokstavsdiagnoser, downs syndrom eller andra så kallade funktionshinder som gör det svårt att bli accepterad i vårt krävande samhälle, kan i stallet och hos hästarna finna en fristad som är på deras egna villkor. Detsamma gäller personer med fysiska funktionshinder eller svårigheter.

Hästar förställer sig inte heller, och gör det de tror att de bör göra för att en relation ska fungera. De är som de är och svarar på de signaler de får. De tycker inte synd om någon och de är inte nervärderande i all sin välmening. De stressar heller inte upp sig för att det går lite långsamt, eller för att någon inte är effektiv eller koncentrerad nog. Vem av oss människor kan skryta med sådana förmågor?

Vet när de behövs
Hästen tycker om en mjuk hand, lugn och ro och människor som vill dem väl. De läser av de små, små signaler vi skickar ut. Om du tycker om och vill väl, känner hästen det direkt. Hästen är också ett mycket hjälpsamt djur. De beter sig gärna väldigt väl med personer som inte tror att de vet allt. Det är fascinerande att se hur hästarna står extra stilla vid uppsittning när barnen är små, eller om en person har fysiska svårigheter att komma upp. De väntar tålmodigt, och villigt. De vet på något sätt att de har ett viktigt ansvar.

Jag kommer aldrig att glömma när jag och en elev, tillsammans med assistent var ute på promenad i skogen. Våren var särskilt grön den dagen och vägkantens gräs väldigt gott. När vi är som längst bort från stallet får eleven ett kraftigt krampanfall när hon sitter där i sadeln. Vi får hålla i henne för att hon inte ska rasa av hästen, då hästen är hög. Jag har inte tid att tänka på någon häst, men inser, när krampen börjar lätta, att min häst självmant stannat och står blick stilla. Inte ens öronen rörde sig.

Då eleven blivit mycket trött av händelsen behöver vi staga upp henne på var sin sida för att hon ska kunna färdas säkert hemåt. Jag ber hästen vända sig och ”säger” åt honom: nu tar du oss hem säkert, Alex. Vi behöver din hjälp. Ingen av oss kan visa vägen, det är ditt jobb.

Hjälp hem
Steg för steg, i långsam mak och helt balanserat går vi hemåt. Med mjuk gång och i exakt rätt tempo för att vi behagligt ska kunna följa med vid sidan lotsar hästen oss hem, på allra säkraste sätt. Inte en titt åt sidan, inte en oväntad rörelse. Det är så här det är, när vi jobbar med djuren och har personer med särskilda behov med. Inget ovanligt, men ovanligt vackert.

Hjälpt många
Mina hästar har glatt, och gläder än idag, mängder med fantastiska människor på mängder av olika sätt. Alla är vi olika och hur hästen påverkar oss blir också därför inte detsamma. Men jag vet en sak – det finns inget enklare och roligare sätt att träna mentala förmågor med än med en häst! Hästen gör jobbet åt oss.

Inga bidrag
Men för oss har det aldrig funnits bidrag att få. Det har därför alltid fått stanna vid hobbyverksamhet. Hur finansierar du annars en personal på varje person, och en häst till det? Det går inte att ta den faktiska kostnaden, det är orimligt. För mig är det viktigt att kunna låta mina hästar göra ett viktigt jobb. Ridning för personer med särskilda behov är därför alltid något jag försöker erbjuda, men det måste bli som hobby. Hästar lever inte på luft och kärlek allena.

Alltför få i Sverige
I Sverige är det extremt få som förstår hästens betydelse och vad den kan ge. Som verktyg för habilitering och rehabilitering skulle det kunna göras så oändligt mycket mer. I Danmark är intresset klart större och där är det också inte helt ovanligt att ridterapi erbjuds. I Sverige är ridning betraktad som en lyxsport och inte ens avdragsgillt som friskvård….
Vilken skillnad det kan vara och vilken förlust det är – för människan. Men det verkar finnas lite hopp i alla fall, av artikeln i ATL att döma. Vi får hoppas att fler upptäcker denna onyttjade resurs.

Läs mer:
Norran, om Skellefteå psykriatri
Hästen, BästaTerapeuten: Artikel ATL 18 feb 2010
Nytt företag som satsar på terapi med häst

av

Hästhållning enligt veterinär och tränare Per Michanek

Jag hade tänkt att skriva ett längre inlägg om den intressanta djurskyddsprofilen, veterinären och tränaren Per Michanek. Men det får bli vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag mest citera hur han själv beskriver sin hästhållning. Han hästar är i full träning och på Bukefalos berättar han om hur deras boende fungerar för hästarna:

så här gör vi: Hästarna bor ute, alltid. De har varsin hage på cirka 30 x 80 meter (stålrörsstaket) och ett litet hus där två hästar har varsin box som de kan nyttja efter behag. Uteklimat även i boxarna. Mellan boxarna finns en ”krubba” där de två äter ensilage tillsammans (alltid fri tillgång). De har varsin kraftfoderautomat där de får små portioner kraftfoder tio gånger per dygn. Foder behöver fyllas på cirka var tredje dag. De delar på en frostäker vattenkopp. Vi strör (utan att mocka) en gång per dag (om det behövs). Mockar med traktor två gånger om året.

Hästarna har oftast täcke. På vintern för att underlätta rykt (vi har tyvärr tung lerjord), på sommaren för att ge visst skydd mot insekter. När det är snö går de utan täcke. De vilar oftast nov-dec. När de sätts igång i januari klipper vi dem. När vi skall rida tar vi in dem i ett par ”vanliga” boxar när vi gör i ordning dem.

Fördelar:
Djurvänligt – stor frihet. De rör sig som de vill, har alltid något att göra, alltid foder, alltid sällskap, oberoende av skötsel och fodring.
Människovänligt – minimalt med arbete, vi rider i stället för att mocka och fodra. Lätt att få hästvakt när vi är borta, bara att titta till.
Hälsomässigt – aldrig sjuka (undantaget skador på galoppbanan), luftvägsproblem och kolik förekommer till exempel inte.
Blir starka och hållbara – jag kan inte påminna mig att någon av våra hästar haft en ledinflammation.
Billigt att bygga och att sköta – enkla byggnader, lättarbetat.
Tryggt – om stallet börjar brinna går hästarna ut.
Lättränade hästar – utegången ger dem en viss grundkondition.
Och så vidare….

Nackdelar:
Insekter vissa somrar – ibland funderar vi på att ha dem inne på dagarna, men hittills har det gått att ha dem kvar ute.
Trampar av sig fler skor än ”innehästar”.
Nya hästar – hästar vi köper som är vana att stå inne får ofta ont i hovarna (någon sorts lindrig fång) i början – de är väl inte vana att använda hovarna så mycket? Sedan blir dock hovarna mycket bra.
Blir skitigare och mer långhåriga än innehästar – går att avhjälpa med ryktborste och klippmaskin.
Flockbeteende – vissa hästar blir beroende av kompisar och svåra att till exempel ha inne ensamma om det skulle behövas.

Hälsningar Per”

Jag hoppas Per inte misstycker att jag kopierat ett så långt inlägg. Jag ska försöka kompensera detta genom att helt enkelt skriva om Per och hans härliga kamp för ett djurskydd värt namnet och hans framgångsrika karriär som såväl tränare som veterinär i ett kommande inlägg.

av

Går det att tvinga en häst till stordåd på banorna?

Många har hänvisat till omöjligheten att tvinga en häst att vinna de riktigt stora klasserna. Det är ett argument som återkommer, särskilt vad gäller diskussionen om rollkurens vara eller inte vara. Anky van Gruswen vinner – alltså är metodiken rätt och kan inte vara farlig för hästar. Det kan ej heller vara ett tvång för hästen, då den i så fall inte skulle vinna.

Kan vi tvinga människor, kan vi tvinga djur…
Jag har flera kontraargument vad gäller detta påstående. Argumenten som jag lägger fram bygger delvis på det som går att hitta här om forskning av hästars beteenden och hur de försöker anpassa sig till en rådande diskussion. Om vi kan få människor att vinna OS genom tvång – se hur östblockets gymnaster blev tvingade, liksom de kinesiska…. så kan vi givetvis tvinga hästar att prestera. Det är inget konstigt med det. Det är en ren levnadsstrategi. Det är också därför som vårt ansvar gentemot djuren är så stort. De är för snälla och samarbetsvilliga för deras eget bästa. In människovärlden kallas systemet management by fear – och många diktatorer skulle skriva under på att det fungerar mer än strålande…

Anpassar sig
För det första är det väl känt att hästar är extremt anpassningsbara, liksom vi människor. Om något gör tillräckligt ont undviker de det onda till ett mycket högt pris. De är också överlevare – och ser de ingen annan utväg uppträder ”learned helplessness”. Då torde kanske många känna att sådana hästar inte skulle skapa sådana program att de vinner, om de mekaniskt gör som de är tvingade till?

Teknik och verktyg ger kraft även mot stor häst
Men visst kan de det. Om hästarna är tillräckligt bra, för en gångs skull får tippa fram med nosen och se sin omgivning så är det en fråga om timing att hålla dem ”på mattan”. Även en tvingad häst har energi!!! Särskilt en känslig dressyrhäst med mycket nerv. Mycket nerv går att tvinga genom rätt teknik och rätt pinaler i käften. Om man drar ihop nacken tillräckligt klarar inte hästen att protestera. Det blir fysiskt omöjligt att opponera sig då ryggen blir låst. Även den minsta tjej kan använda en stång till märkliga ting, om hela kropsvikten ligger bakom. Effektivt…. och vinnande…

Fantastisk avel
Aveln har tagit sjumilakliv framåt. Dagens sporthästar lyfter på benen som aldrig förr, är långbenta och gracila. Hästarna är idag extremt känsliga med en motor i klass med en Koenigsegg. Totilas sågs till och med som abnormal i sin frambensaktivitet som ung.

Uppfyller verkligen alla TR:s anvisningar?
Dessutom kan vi, om vi kikar lite närmare se att dessa hästar som äntrar banan inte alltid uppfyller TR:s anvisningar om korrekt form. Ingen av dessa hästar går faktiskt med nacken som högsta punkt, mycket få av dem som rids kontinuerligt i rollkur sticker fram nosen framför lodplanet. Formen är något att fundera på – vinner verkligen bästa form på dagens dressyrbanor? Varför är vi så okritiska när det kommer till ”stjärnorna”. De är bästa tävlingsmänniskorna – men är de verkligen hästmänniskor att lyssna på och apa efter? Inte alltid, verkar det som.

Var är halterna?
Vi kan också se vevande framben utan bakbensaktivitet i ökade gångarter, taktmissar titt som tätt, fradga som sprutar åt alla håll, halter som är totalt obefintliga och som varar i en halv nanosekund och hästar som över ryggen ser ut som rena rama sjöhästar. Här måste man fundera på vad domarkåren egentligen ser? Premieras frambensvevningar och spektakulära gångarter framför bakbensaktivitet och en korrekt form?

Sticker vid minsta lilla eller bockar
Det är dessutom många hästar som ballar ut alldeles när det är prisutdelning. Hästarna sticker, hästarna försöker bocka av sina ryttare.
Det finns tecken att se om man vill det, och hästarna kan tyvärr inte prata. Jag säger som Huschmann – om hästar kunde tala…. Men då skulle vi nog inte lyssna. FÖr vi ser det vi vill se, även om det inte finns.

Många faller bort unga
Det vi ser på banorna hos de personer som rider rollkur är de hästar som så att säga överlevt rollkuren och träningen. Väldigt många hästar kasseras redan som unga, för att de inte pallar trycket. De går helt enkelt sönder eller blir oridbara av andra anledningar – troligen mentalt.

Den som har lite insyn inom dressyren vet hur mycket det rundsmörjs och fixas för att få ordning på djuren. oM det ändå inte funkar kasseras eller säljs djuret och en ny kandidat tar dess plats. Omsättningen är stor i vissa stallar. Den förväntade livslängden på ett dressyrhalvblod är skrämmande låg. Säger inte det någonting om vissa metoder inom dagens dressyr.

Vad är då stärkande? Är det inte snarae slitsamt värre, där endast de allra starkaste (och snällaste – som tål behandlingen), faktiskt kommer vidare.

Vad borde dressyr vara?
Dressyr för mig ska vara stärkande för kropp och själ – både för häst och ryttare. Det ska vara roligt, utvecklande och skapa stabila individer som samspelar med oss människor och är en konst som är svår att lära sig. Dressyr ska handla om att forma stolta, vackra och självsäkra djur som man kan lita på, som lyssnar på ryttarens signaler och som har den styrkan att de kan bära oss tills de blir gamla. Det är målet med dressyr för mig. Det andra – showen och det flashiga, är jag gärna utan om hästen måste betala priset.

Kunskap ett måste
För att klara av att träna en häst rätt måste vi lära oss dess förutsättningar – både anatomiskt och mentalt. Vi måste blir bättre på hur inlärning går till, på det ansvar som åligger oss och vi måste lära oss att läsa av hästarna. Endast då kan dressyren återta sin gyllene glans och bli en konst att räkna med – och imponeras av.