tävling

Paralympics – elitutövare med känsla
av

Paralympics – elitutövare med känsla

Dressyrens sanna väsen. Vart hittar man det? Kanske gör man det på Paralympics. Plötsligt fylls mitt sociala medieflöde med bilder och videos på otroliga ryttare, glada och balanserade hästar och prestationer i harmoni mellan människa och häst. Allt det där jag efterlyser inom elitdressyren idag, flödar det av på Paralympics. Det är således här man hittar de riktigt skickliga ryttarna, de mest otroliga hästhanterarna med en sann kärlek till de bästa hästarna i denna sport idag. Då vet jag att det fortfarande existerar sådant här på jorden och det är i mitt tycke dessa pararyttare, som bokstavligen överkommer alla hinder, som borde vara de som får omslagsbilden på de fina hästmagasinen runt om i världen. Gå själva in på hashtaggen #paradressage så ser ni vad jag menar.

Officiella bilder från FEI.

För övrigt är det sjukt imponerande att se alla fantastiska tävlanden i de andra sporterna också…. Vilka människor det finns – vilka prestationer. jag rekommenderar verkligen alla att kika in lite extra på de paralympiska tävlingarna. Det ger verkligen lite tankar till vad människan kan åstadkomma när hon ser möjligheter istället för hinder.

Detta Paralympics kommer att gå till historien som ett av de mest uppmärksammade någonsin. Det är välförtjänt och underbart att paralympics röner sådant intresse denna gång – kanske får parasporten framöver den uppmärksamhet den så ytterst väl förtjänar. Så kanske folk som blir uttagna till eventet slipper betala för egen ficka bara för att få vara med, och sponsorerna hittar till alla dessa utövare som förtjänar bättre förutsättningar.

av

Skrällseger för lösdriftshäst

I en värld full av Helgstrandskommentarer om att hästar ska sättas på plats, diskussioner om hästars väl och ve när de blir rena vandringspokaler och får byta hem ett flertal gånger per år, och funderingar på om en konkurs för Viborgs stuteri där hästar levt ett helvete på jorden bara kommer att leda till en skenmanöver där man tar över hästarna i ny tappning och eländet kommer fortsätta som vanligt känns det sjukt befriande att helt plötsligt kunna fästa blickens fokus på ett helt annat håll. Och få tillbaka leendet på läpparna. Det kan sannerligen behövas.

Dit jag tittar och ler är det lilla landet Ecuador av alla ställen. Tänka sig att man skulle skriva om en person från det landet, i dressyrsammanhang. Men det gör jag mer än gärna. Därifrån kommer nämligen ryttaren Julio Mendoza Loor. Han verkar i USA och hans förstahäst är en en häst på lösdrift som älskas av sin ägare. Den här killen är själv just nu så glad att han har svårt att hålla tårarna då hans bästa vän, hästen Jewels Goldstrike och han själv lyckas knipa vinsten i de PanAmerikanska mästerskapen i dressyr, före storstjärnorna i USA etc.

Det är första gången någonsin för Ecuador att ta hem guldet i detta mästerskap vilket gör ekipaget historiskt i sin egen mening och kanske första gången för en lösdriftshäst att vinna ett internationellt dressyrmästerskap? Troligen. Vi kommer kunna se honom i Paris på OS 2024, för detta Panamerikanska mästerskapets vinst ger honom en direktbiljett dit.

Ritten nedan är inte vinstritten utan för några månader sedan.

av

Ashr på Hallsta Ridklubb

I helgen är det ASHR Riks i Hallsta. Det innebär rikstutställningar och tävlingar av alla de slag i fyra dagar med Morganhästar, lippizanerhästar och angloaraber. Igår var jag själv på plats, under den varma första dagen av denna helg.

Hallsta Ridklubb har genomgått en stor förändring de senare åren med nytt ridhus och stall (se bild på takhöjden i stallet nedan!). Det är numera en påkostad anläggning med två ridhus och en stor stor stor uteridbana – perfekt för stora evenemang som ASHR:s riks!

Det är inte första gången jag är och kikar på ett morganriks dock. För ett par år sedan var jag också på besök, och min egna firma Lösa Tyglar sponssrade en gång tidigare när evenemanget gick i Skåne (då jag inte kunde vara med själv tyvärr). Det är inte så konstigt. Jag har ju många kontakter inom just morganvärlden, och jag har själv haft två fantastiska morganhästar i Nova och Sabrina här under tre säsonger till låns. Saknar dem! Förutom att morganhästar är otroligt härliga och mångsidiga hästar är morgannfolket ett riktigt trevligt gäng som dessutom verkligen gillar att göra allt möjligt med hästarna. De kan gå en trailklass på förmiddagen bara för att svida om och visa upp fin dressyr på eftermiddagen.

Däremot är det första gången jag är med när även lipizzanerhästar och angloaraber är med i en gemensam förening med morganhästarna. Men jag såg faktiskt inte en enda lippizzaner eller angloarab denna första dag? Och då var jag ändå med nästan hela dagen.

Jag satt och kikade på dressyren på förmiddagen. De klasser som gick var mellan LC och LA på kort bana. Det roliga med rikset är att alla tävlar mot alla.  Man räknar upp poänget i relation till hur svårt programmet är. Några var där för första gången, andra var gamla rävar. Vissa ekipage var otroligt trevliga att se på (och ja – de fick rosetter! :-)) .

På eftermiddagen gick trail och trail in hand. Vissa hästar hade fått nya ryttare, andra ekipage var desamma som på förmiddagen och ytterligare några var helt nya. Trail är riden hinderbana (klurig!), och trail i hand är markledd hinderbana – perfekt för unga hästar och hästar som på ett roligt och säkert sätt behöver tränas i att vara borta och fokusera även på en tävlingsplats. bara det där med att lastas är ju ett trassel många hästägare känner till, och hästar kan bli som förbytta när de byter miljö. Så träna bör man och det kan man göra redan när hästen är oinriden och mycket ung- i en trail in hand till exempel.

Det är nämligen en stor grej att åka ut och tävla för en häst. Det är otroligt mycket som ska klaffa. Hästarna är på rikset ofta borta flera dagar, och står i okänd miljö med nya hästar runt omkring sig. De ska också hantera en ofta stressig matte eller husse och så ska de klara av att bli ridna i en helt främmande miljö. Allt detta behöver man träna på ordentligt och inte bara förutsätta att det funkar. Och då är en klass som trail in hand ovärderilig. Det som fungerar från marken kommer också att kunna fungera uppsuttet. Med roliga och kluriga hinder i vägen får hästen något konkret (liksom den som leder!) att tänka på och får fokus på uppgiften.

Det var den här klassen jag valde att sponsra i år, i egenskap av författare till boken Bästa hästägaren. Det är en bok jag skrivit för att berätta hur mycket som krävs av oss som hästägare, särskilt om vi vill hästen väl och komma ut och ha skoj ihop – på ridbanor, ute i terräng och annat. Den handlar om inlärningsteori, markhantering (även praktiska tips), foder och hästhållning, om hur vi hittar en häst som passar oss och mycket mer. Jag återkommer ständigt till att vi inte kan förutsätta attt hästen ska klara av allt det vi vill att den ska göra – enbart för att vi förväntar oss det. Utan att det krävs träning och gott samarbete.

Det var väldigt roligt att se klassen. Till att börja med insåg man snabbt hur svår banan var. Det fanns många som fick rejäla problem på de olika hindren. Då förstod man också hur duktiga de som vann var – för då såg det plötsligt lätt ut. Och man kunde verkligen se vilket samarbete som fanns mellan häst och ledare. Så det värmde rejält att få äran att dela ut blågula rosetter och boken till vinnarna – ett pris för vinnaren bland unghästarna och ett pris för de vuxna hädtarna. De kanske inte var de som behövde boken allra mest faktiskt, men kanske hittar de något nytt och fick någon ny infallsvinkel i sina framtida framgångar med sina hästar tack avre den. Ingen är ju fullärd. Och ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi att vi har att lära och att bli påmind ibland är heller aldrig fel.

Det vart på det hela taget en mycket härlig dag, med underbara människor, fantastiska hästar och god ridning och hästhantering överlag. Domaren till dressyrklasserna råkade jag också känna till – Malin Gullberg som också är engagerad i Bysala Ridklubb och dessutom WE-ryttare (med ett färskt DM-silver i bagaget!). Och som vanligt gjorde hon ett strålande jobb i domarbåset denna ytterst varma dag. Puh – det blev en glass på vägen hem och ett poolbad på gården när jag kom hem. Tackar gudarna för insikten att jag faktiskt behövde en pool för några år sedan när jag stod och lassade hö i över 30 graders värme och höll på att svimma. Insåg att det var för mäktigt för mig att sätta mig i en varm bil för att åka till badet. Så det blev en liten pool här hemma istället, till glädje för såväl mig som gästerna.

av

Per Waahler och hans Wilma

Det är något speciellt med en ryttare och hans häst. I alla fall om ekipaget heter Per och Wilma. De röner uppmärksamhet var de än kommer. Han blev nog mest känd när han blev diskad på en tävling för några år sedan. Det låter kanske lustigt att han blivit känd för att bli diskad, särskilt när anledningen var den trevligaste tänkbara. Men så är det i alla fall.

Per hade nämligen på något sätt kopplat tygel med nosgrimma för att Wilma inte skulle få ont i munnen – något hon annars tydligen lätt får. Eller om det var så att det varit något tandfel på något vänster. Oavsett så hade Per helt normal utrustning på hästen, men hade kopplat tygeln på fel sätt. För hästens bästa. Och så får man inte göra i konservativa dressyrkretsar inte. Då blir man diskvalificerad. Och det blev nu Per.

Nåväl – det kanske visade sig vara en bra sak. Många fick upp ögonen för det där med bestling, och för Per och hans Wilma. Det första hade jag redan koll på och åsikter om (men nu får man ju betsla med vanligt bett i alla fall i nationella klasser, vilket är toppen), och jag fick nys om att Per fanns. För det tog ju inte lång tid innan han hörde av sig igen, via medierna. Den här gången i Larholm tror jag, när han tävlade bettlöst utom tävlan. Och fick finfina poäng.

Nu har jag sett Per ha clinic också för en tid sedan. Jag gillar hans style, hans ödmjukhet och glädje i ridningen. Han verkar haft lika kul nu på GHS – där han hade clinic med sin fina Wilma. Hon är häftig det där stoet – ston är ofta det. Och hon lär oss nog ett och annat, inklusive sin husse. Det är det de gör – de bra hästarna. De lär oss. Mer än vi lär dem.

På GHS  var jag inte, men jag kan tänka mig att det var precis lika mysigt att se honom rida som vanligt. Han har själv lagt upp små filmer på FB från helgen och det ser dundertrevligt ut. Någon som såg det live?

 

av

Fullblodens förmåga igen

I USA har man tagit frågan om kapplöpningshästarnas liv efter bankarriären på fullt allvar. Här utlyses sedan en tid tillbaka en årlig tävling inom en mängd olika discipliner, där tränare som skolat om rena kapplöpningshästar testar sina förmågor som ryttare och tränare. Här samlas några av de bästa tränarna i landet, och mäter sina förmågor mot varandra. Kul idé, och något kanske att efterapa i Europa (eller så finns det redan? – säg till så jag också får veta då!). Vinsten är hela 100 000 dollar, för den som lyckas bäst.

Vill du veta mer om det här, och om fullblod som ridhästar så kika verkligen in

Retired Race Project

av

Hur kör du människa?

Den här är bara helt klockren – tyvärr.

En häst som får en obehaglig resa lär bli svårlastad framöver. Om den inte är väldigt tuff, eller kanske lite lite korkad (så den inte kopplar att gå in i trailern med själva resan).

Klippet är inkopierat från eminenta Hippson, som så ofta kommer med bra inslag i sin webbtidning. Hästägare tillika förare är Fälttävlansryttaren och ”Bonde söker”-kändisen Pontus Hugosson

av

För att det inte handlar om storlek

Mitt hjärta bankar lite extra för gula små tuffa hästar med karismatiskt utryck och humor. Självklart talar jag om fjordingar. Det är något hos dem som är helt oemotståndligt, i alla fall i mitt tycke. De har intelligens, integritet och humor, och är känsliga och ofta lite av enmanshästar. Här på gården har vi vår egen lilla kung – Knasen. Det är en häst jag hoppar upp på när dagen är grå och skrattmusklerna behöver jobba. För vem kan vara på dåligt humör när de rider en fjording? Inte jag i alla fall.

Det där med påhittighet visar de även i media. Som den här vännen som klättrade upp på en stängd loge för att se om det fanns någon mat att äta där. Såklart det är en fjording som hittar på sådana här hyss.

Men fjordingar är inte bara gulliga och roliga. De är fantastiska hästar på många sätt och utmärker sig i flera sporter. Körning är kanske det man tänker på först, men flera fjordingar är duktiga även på hoppbanan. För att inte tala om dressyrbanan.

En fjording det borde talas MYCKET om är Lyckängs Dajm. Lyckängs Dajm med sin fantastiska ryttarinna har klättrat upp i positionerna inom dressyren och är nu uppe i så svåra klasser som MSV A! Och inte nog med det. Det vi ser på videon är fantastisk ridning. En väl genomriden häst visas här upp på ett mjukt och härligt sätt. Det är bara att buga och bocka för professionaliteten de visar upp! Det är en fröjd att se.

Titta här!

Dressyr handlar inte om att ha hästen med finaste stammen. Det handlar inte om att ha den tjusigaste looken och den som betalat mest för sin häst. Det handlar inte om ras, längden på benen eller vilket efternamn du har.

Dressyr – som jag ser det – handlar om att bygga upp sin hästs förmåga att bära sin ryttare, om kommunikation och om samspel. Om lösgjordhet, takt, schwung och rakriktning, om hälsa och harmoni. Precis som vi ser när vi tittar på klippet med Lyckängs Dajm.

av

Varför krav på kandar?

Nu ställs frågan av allt fler – vad är syftet med kravet på kandar på dressyrtävlingar egentligen? Själv har jag ställt mig den frågan mer än en gång. Detsamma gäller kravet på en nosgrimma. Kandaret var en gång i tiden en lösning för det militära – något som gjorde att både kreti och pleti samt den professionelle kunde rida hästen utan att den behövde tränsas om. Kreti och pleti – ja det var menigheten som inte kunde rida men som fick sitta i sadeln under sin militära tid. De skulle rida på tränsbettet, som inte var så skarpt att det kunde försätta hästen i otrevligheter. När sedan lite mer professionella hästmänniskor satt upp, kunde de lätt byta grepp och istället rida på stången. Idag har det blivit dressyrkärringarnas bett, och inget annat användes. (själv har jag varit och räknar mig fortfarande till dressyrkärringar, så bli inte kränkta nu!!! ;-)) 

Men varför obligatoriskt? Skulle det inte vara bättre om det var det SKARPASTE bettet som användes. Att lotsa runt en häst i GP med vanligt tredelat, borde inte det vara något som premierades, istället för att det var förbjudet? Jag kan tycka det för att sätta i tre kilo skrot i munnen på mina hästar ”bara för att kunna tävla” känns väldigt tufft för min del. Två bett tar stor plats och kan knäppa mot varandra om man har otur. Har själv ridit en häst som fick tungan emellan, och det var mindre kul….. bara en sådan sak. Jag klarar mig i alla fall fint på mina tränsbett, och utan nosgrimma. En stång kan jag tänka mig – men två bett???? Mycket skrot blir det…. 

Och det där med nosgrimma. Syftet var en gång i tiden att det skulle pryda sin plats. Idag dras nosarna ihop med hjälp av dem, ett erkänt problem som tas upp både här och där. Varför i hela friden måste man då ha det, om man anser sig kunna vara utan? Ren tradition är min gissning. 

I ett dressyrprogram ska man bedöma ridskicklighet, harmoni, balans, takt, schwung och korrektheten i utförda rörelser. Det borde gå att lösa med eller utan kandar, med eller utan nosgrimma. Eller? 

Diskussionerna som förs och den opinion som väckts mot kandaret är ivrigt påhejad av Epona.TV, kända för att driva frågan om hästars välfärd i sportsammanhang. Här kan du läsa mer om det. Nu är det många som då istället förespråkar bettlöst, som om det var det enda sanna alternativet. Jag vet inte det jag, inte. De kan vara nog så skarpa. Dessutom – vissa hästar funkar det bara inte på. De blir störda av det som ligger an mot nosryggen. Har själv en sådan häst. Han tyckte INTE om nostrycket, hur lätt det än var (kom aldrig längre än till lång tygel innan jag insåg det var läge att byta) …… och till syvende och sist är det faktiskt en dynamisk, mjuk och vänlig hand som är det bästa tricket för hästvänlig ridning. Inte om vi har bett eller inte. 

av

Unghästar på väg ut på banorna

Våren är en hektisk tid för alla som vill ut på banorna. Det gäller inte minst de med unghästar. I Hippson går det att få kloka råd om hur just dressyrhästen kan och bör utbildas, för hållbarhet och för framtiden. Tipsen kommer från en hel rad med eminenta domare – om vad de vill se när de bedömer unghästklasserna. Tydligen är vi i Sverige inte alldeles bra på att bygga för framtiden, utan pressar gärna hästarna lite väl mycket för stunden. Sådant har en tendens att straffa sig i längden. Läs reportaget här och jag önskar alla som tänker visa sin unghäst lycka till där ute!