Sommar och krig, även i det lilla

Sommar och krig, även i det lilla

Den rasade in över gården – den ljuvliga, besvärliga, älskade, vackra och så otroligt efterlängtade sommaren. Med allt vad det innebär. Jag gick raka vägen från täckjacka till t-shirt och sedan var det bara att anpassa sig till nya livsbetingelser. Såsom insekter (knottmaskinerna är igång, hästarna får skydd i ridhus och lösdrifter, myggmedel är utsmörjt), hagfixning inför beten och detta evinnerliga klippande av gräs. Det är ett pyssel, om än inte ett krig. Och pyssel mot knott och gräs och trasiga staket är också något jag oftast i alla fall lyckas med. Jag vinner!

Värre är det med ”det stora kriget”. Det vinner jag inte. Men jag vinner en hel del slag i detta krig, även om jag vet att jag förlorar till sist. Det finns många krig där ute. Mitt eget är här hemmaplan – mot tiden och mot ”Gud” eller vad man vill kalla det. Den där makten som gör att djuren så småningom, vad jag än gör och hur mycket jag än kämpar, kommer att förloras till det stora Intet en vacker, eller regnig, eller kall dag. Eller vart man nu tror att djur hamnar när de dör. Själv har jag bestämt mig för att de hamnar i himlen och får njuta av paradiset i evigheters evigheter. Det blir lättare så. Att Gud kallar hem dem till sig. För vart annars kan själar bege sig när de är helt oskyldiga och bara består av ren godhet? Säg det. För min del är svaret enkelt. Det blir nämligen lite mindre eländigt tungt att tänka så, när jag mister dem.

Nu är jag inte religiös. Inte alls faktiskt, även om jag kan tycka kristna traditioner är nog så fina (julottan missar jag inte i första taget) och gärna sjunger en och annan psalm emellanåt. Är man barnbarn till en präst så är man…. Men om man också råkar varit uppväxt i en väldigt sekulär familj, så är man det också. Så en klockren agnostiker blir det nog till slut av mig. Just i det här fallet, när det handlar om kampen för att få behålla mina djur så länge som möjligt och så friska som möjligt, så är jag dock säker på att Gud står vid andra sidan regnågsbron och tampas med mig.

Ja det känns faktiskt så. Han vill ha mina djur, och jag vill behålla dem. Och jag vet ju att jag förlorar. Förr eller senare. I söndags var jag till exempel övertygad om att jag skulle förlora slaget om min älskade schäfer Molly. Hon har ungefär alla fel en schäfer kan ha i kroppen – förträningar av nerverna i ryggraden, artros i vänster bak och numera även ”schäfervinglighet” – hundarnas svar på ALS. Hon får extremt mycket hjälp av mina (hennes) veterinärer, både på Ultuna och i Löa. Utan dem och utan medicin hade jag saknat henne i sisådär två år redan. Vet ni att man inte kan överskatta den hjälp man får från bra veterinärer? Tacka dem för att de finns! Och vi har slagits, hon och jag och veterinärerna, mot Gud och mot fan och hans moster. Och Molly har varit en glad prick som kan gå långa promenader enligt sjukgymnastens anvisningar och bara i lördags var jag så nöjd och glad av att det gick så bra.

Jag skulle inte tänkt så. Dagen efter, i söndags, rasade allt och Molly ville inte följa med ut på promenad. Hon låg där hon låg. Såg glatt på mig men ville inte gå och haltade något så fruktansvärt. Nu är kriget förlorat. Det var jag övertygad om. Det var bara veterinär som gällde, men frågan är om hon skulle komma hem igen i levande skick var mycket osäkert. Jag och veterinären valde att gripa ett halmstrå och ge henne lite extra hjälp och se om hon kom igång igen. Jag åkte hem med min hund med hoppet glimmande där någonstans långt bak i huvudet. Vågade inte tro, men hoppas det gör man ju alltid så länge det finns liv.

Och nog vaknade jag i morse av en hund som stod bredvid min säng och kikade på mig. ”Är det inte dags att gå upp nu?”, verkade Molly undra med sin långa, långa svans böljande utmed golvet. Så ut gick vi, i försommarens obeskrivligt vackra grönska, till kvittrande fåglar, till en häst som rymt (vad gör det en sådan här dag?) och till gott kaffe och mumsig frukost. Det är en bra dag idag. En dag i vårt lilla Paradis. Inte i Guds Paradis.

Foderskräck, regn och hetta

Foderskräck, regn och hetta

Inget år är det andra likt. Detta år är verkligen inte likt något annat. En segdragen vinter fylld med isgata och mörker verkade då aldrig ta slut. När bilder på betande hästar började ploppa upp i minnesbanken på facebook hade jag fortfarande broddarna på för att inte slå halvt ihjäl mig där ute i mörkret när jag kollade in hästarna.

Sedan vände det. Äntligen. Men oj vad det vände. Det blev tokvarmt och alla började prata om 2018 helt plötsligt. ”Det kommer inte finnas någon mat till hästarna!”. ”nu är det kört, nu torkar skörden bort!”. Ropen skallade så högt att P1 plockade upp det på sina nyheter och de tog in den ena förståsigpåaren efter den andra som hotade med torka värre än i Sinaiöknen.

Värmen var välkommen hos mig, och att det var lite torrt. Få insekter kunde härja runt och foder hade vi kvar så det räckte. Men att det skulle bli ett nytt 2018? Näe fy. Det här var inte bra!

Oron kröp in på kroppen, och telefonsamtal efter telefonsamtal följde. Det gällde att säkra upp fodret för vintern! Sådär som folk gjort i alla tider, eller i alla fall så länge man haft lantbruk med djur. Sommaren är inte bara här och nu, det är en låååång förberedelse för en lika lång vinter. Det man gör nu, eller inte gör nu, får man igen i januari.

Det dröjde drygt en månad eller så. Midsommar kom och med den kom regnet. Ett regn som till en början var underbart, men som blev till en stor sjö. För det ville ju aldrig sluta. Lagom till jag äntligen fått de där efterlängtade SUP:arna jag beställt för att glida omkring på sjöarna här i trakten. Det vart inte så mycket SUP:ande precis. Utan mer oro över att inte få in silaget- det regnade konstant. Går det ens att ta sig ut på fälten?

Till slut ger jag signal om skörd. Det har hunnit bli augusti så vill vi ha någon näring alls i maten måste vi försöka. Det är uppehåll i en dag och vi måste försöka. Så vi kör. Moln hotar i horisonten, men vi försöker och det är inte tu tal om att låta gräset ligga och torka upp så det blir ett sådant där fint och härligt hösilage vi alltid brukar få. Vi måste rädda det vi kan.

Balpressen håller på att köra fast i ett surhål. Surhål? Vi har platta sandmarker som vi brukat i över 10 år. Vi har aldrig haft något surhål? Men nu har vi det. Så vi kör runt, runt allt som är vattensjukt. Nästa skräck är nämligen inte att fastna i och för sig, utan att maskinerna kör upp jord så det hamnar i balarna. Det kan bli livsfarligt för känsliga hästmagar.

Balarna börjar räknas. Kommer det att räcka? Jodå. Mat blir det, men blötare än vanligt. Nu håller vi bara tummarna för att kvaliteten ska vara ok för djuren. Bara att vänta. I tre veckor.

Regnet har åtminstone gjort att gräset växer. Konstant. Även i juli då det brukar vara lugnare på den fronten. Jag klipper gräset utanför huset. Igen och igen. Tiden går och det är i mitten av september. Jag klipper gräset? Här i inlandet brukar hösten ha kommit nu. Men det är varmt, hästarna går på bete men är sura över alla insekter. Insekter? Det borde väl mest vara älgflugeeländen vid det här laget? Men alla knott verkar ha kommit på en gång, myggorna är otroligt aggressiva och hjortflugorna – ja de finns de med. Såklart. Allt ska ju hinnas med på ett år, och passar det så passar det. Oavsett om allt annat också händer.

Slutet av september. Värmen håller i sig. Flera hästar går på bete fortfarande. Fortfarande runda och goda, även om mörkret smyger sig på och det är svalare än förr. Nytt rekord med bete. Alla hade kunnat gå kvar på bete om de inte tyckt att den hage som har mat kvar är att vara ”bortifrån”. Den ligger på andra sidan vägen – flera meter från stallet och så jag ser den utanför mitt fönster. Men den är på andra sidan vägen och därmed ”Bortifrån” tydligen. Inte roligt att vara där, så det är bara att ta tillbaka dem till sin vanliga hage och börja fodra med årets ensilage. Första balen, 24 september. Nytt rekord.

Silaget funkar och håller måttet. Blötare såklart, men klart ätbart. Ja till och med gott. Jag går och klappar mina pållar, som börjar bli äldre och vill ha det som de ”alltid haft det”. Funderar på att det inte är som förr. Det är inte som vi alltid haft det. Klimatförändringen märks även här och vi får anpassa oss. Som vi alltid gjort i alla tider. Borta är vanlig svensk sommar med lite regn här och där och sol då och då. Nu parkerar vädret, och vilket väder som parkerar vet man inte på förhand.

Såväl människan som hästen är anpassningsbar, tack och lov, även om det kostar på. Och nu väntar vi med spänning på en kommande vinter. Hur den ska bli? Mängder med snö som vi fått vissa år, eller isgata och mörker som vi fått de två senare? Den som lever lär väl få se, och försöka hantera det när det kommer. Än så länge växer gräset, och foder har vi för vintern. Vi får vara nöjda med det.

En riktig rövarsommar

En riktig rövarsommar

Tjejerna i sitt älskade ridhus.

Kallt hela våren. Det var som om sommaren aldrig ville anlända. Men när den gjorde det så brakade den loss med en värme och en torka som fick en att få kalla kårar utmed ryggen. Skulle det bli ett 2018 igen? Att vattna ridhuset var det inte tal om. Vattnet behövdes till nyplanterade äppelträd som storknade i det klimat de stackarna hamnat i. Jag vattnade från färskvattenbrunnen hela dagarna, bad till högre makter att vattnet inte skulle sina. Det gjorde det inte. Nu vet jag att vi har vatten här, ”no matter what”. Men den damm vi anlagt och där drömmen är att ha kräftor var torrare än hyllorna på systembolaget tio minuter innan stängningsdags dagen innan midsommar.

Sedan kom regnet. Och man fick vara lycklig för en stund. I och för sig kom mina sup-brädor lagom till regnet. Men ändå. Gräset kunde växa, hästarna fick det svalare och skönare och dammet la sig. Sen kom mer regn. Och mer. För att följas av än mer regn. Det tog aldrig slut. I skrivande stund så – ja – regnar det. Ordentligt. Det vräker ner. Igen. Skönt att vi hann iväg på lite härliga semestrar innan detta eviga regnande tog vid.

Lite sorkjagande har det blivit ändå.

Vi fick in silaget i början av augusti, mot normala 7-10 juli. Det fick bära eller brista. Det var lite uppehåll så det var bäst att passa på. Men traktorn gick nästan fast på vallen som annars bär året runt. För andra gick det värre ändå – traktorer som kört ner sig, stora djupa spår i fint anlagda vallar. Så man får vara nöjd med det lilla. Nu har vi mat i alla fall och det blev ändå mer än vi förfarat. Då ser det klart värre ut på andra håll har jag förstått och djurägare jagar mat från halva Europa. Bästa tipset verkar vara att kolla norrut – där är skördarna stora och härliga.

Och hästarna har fått vara inne omlott och haft ridhuset som skydd mot hetta, insekter, skyfall och väta. Ja de har förstås en lösdrift också, men mina tanter har visat sig vara sjukt förtjusta i att hänga i ridhuset. Så där får de vara. Vem är jag att neka dem det bästa jag kan ge. Killarna fick förstås en sommarhage – med lösdriftshall. När maten tog slut var det inte kul längre, så nu är de tillbaka där de trivs som bäst. I sin vinterhage. Då njuter de i fulla drag. Och vad kan jag göra, annat än att ge det de vill ha?

...och en och annan vacker sommarkväll.

Ridning har det inte blivit så mycket med. Det var i början på sommaren när de härliga, tuffa, glad och otroligt snälla ungdomarna var här och när andan faller på. Inte lika mycket nu som då, då intresset falnat av många olika anledningar. Men mer om det en annan gång. Nu är det dags att ta in ett par pållar som stått ut med ösregn i en hage utan lösdriftshall att tillgå. De ska in i stallet och få lite kärlek.

Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Tak över huvudet under sommaren?

En oändlig mängd insekter har plågat hästarna här på gården under sommaren. Ovanligt många, och extremt mycket mer än förra året. Men det är kanske inte så konstigt – förra året var det torrt som fnöske i markerna, och få insekter klarar sig utan väta. Effekten av sommarens besvär – hetta eller insekter – har dock varit densamma.

ensam redHästarna väljer att gå under tak. Vi hade här på gården tidigare en tanke om att låta markerna runt lösdrifterna vila – för gräsets och maskens skull, men det har alltid slutat med att jag fått öppna upp så hästarna kan ta sig ”hem” igen. De vill in! Under tak!

Så nu har vi gett upp den tanken, och slutat med att springa som skållade troll med insektsmedel, och med att ta ut och in hästar som bara tröttnat på att inte få komma in. Nu har vi fixat en till lösdrift i hagen som inte hade en innan, och låter dem alla välja helt själva – året runt – vart de vill vara. Ute eller inne? Bestäm själv! Det duger ju inte helt, det heller tydligen. Vissa av dem vill ändå komma in, och de flesta tycker det är skönt att få vila upp då och då i vårt underbart svala stall. Det är en lisa för själen varma sommardagar med ett stall med dubbla stenväggar!

Det som vi här på gården arbetar efter är en avläsning av vad hästarna vill och känner att de behöver, och beprövad erfarenhet. Just det senare räknas till det som sedan blir fakta, även inom vetenskaperna. Det hindrar inte att forskning behövs, och just precis i dagarna har forskning om just lösdrifter presenterats i bland annat Hippson. Forskningsresultatet visar också på vikten av HUR en lösdrift byggs. Tydligen ger två ingångar lägre stress. Det har vi tyvärr inte här på Lövslätten, men vi har däremot varit ytterst noga med att se till att alla hästar går med kompisar, att ingen behöver känna sig trängd av hästar de inte tycker om eller till och med är rädda för, att lösdrifternas storlekar är väl tilltagna för det antal hästar som brukar dem och att öppningen är så stor det bara går.

Vi märker också att de två lösdrifter som är närmare stallet – och där de har koll på oss människor och vad som händer på gården är bra mycket mer använda en den lösdrift som är en bit bort. Så de hästar som är i den lösdriften som är lite längre bort, får oftare komma in och vila. Ingenting är perfekt, men man kan göra det så bra som möjligt. För hästarna.

I samma tidning kan vi även läsa om att stora hagar ger mer rörelse. Jag har tidigare hört studier som säger att rörelsen dubblas om hagen gör det. Verkar stämma bra det. Och de har tagit i när de kollat in storleken på hagar – 70 ha hade ”testdjuren” (äntligen försöksdjur som det inte går någon nöd på!) att tillgå! Det är ju något mer än vad vi kan åstadkomma med våra totalt 12-13 ha hagar, men vi ligger ju ändå rätt bra till jämfört med de flesta andra som har hagar som räknas i meter, och med tanke på hur många hästar som inte får gå ut alls.

 

Sommartid på Lövslätten

Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤

 

Längtan till sommarens läger och värme!

I ruskregn och mörker är det lätt att drömma sig tillbaka till den härliga sommaren vi fick njuta av här på Lövslätten! I år var den lite extra fantastisk, tack vare alla härliga kurs- och lägerdeltagare som var här och fyllde gården med vetgirighet, skratt och positiva energier.

Och redan nu ser vi fram emot nästa, underbara, sommar. Lixom det här året är planerna att fylla kalendern ordentligt med massor av roligheter. Några självklarheter på agendan blir:

–        ”Dressyrtanthelg”: v20, v30

–        Ungdomsläger (favoriten!): v 22 (to-sö) samt v29

–        Familje- och vänläger*:  v27, v32

–        Endagskurser med inriktning hästhantering och hästhälsa: en helgdag varje månad.

–        Kurs i inkörning (nu ska det bli av!): återkommer om tid….

*ta med mamma, din tonåring, din bästa vän eller någon annan du håller kär och vill spendera tid med! J

Priser: 1100 kr/dygn vuxen, 900 kr/dygn personer under 18 år. Då ingår kost, logi, träningar, teori, häst alt inack. av egen häst och en eller annan liten överraskning….

Anmäl gärna intresse redan nu!

P.S du vet väl att du vi kan anordna ett helt eget läger för er som är tre personer eller fler? Kontakta oss för mer information.

Regn, rusk och ingen snö i sikte. Istället viner vindarna om knuten och mörkret ligger som ett tjockt täcke över nejden. Och ändå är det snart jul. Vad bättre kan jag göra än att planera upp en ny härlig sommar här på Lösa Tyglar, Lövslätten? 

Så här ser det ut än så länge – väl mött! 

– ”Dressyrtanthelg”: v20, v30 (ev fler) 
– Ungdomsläger (favoriten!): v 22 (to-sö) samt v29
– Familje- och vänläger*: v27, v32
– Endagskurser med inriktning hästhantering och hästhälsa: en helgdag varje månad. 
– Kurs i inkörning (nu ska det bli av!): återkommer om tid…. 

*ta med mamma, din tonåring, din bästa vän eller någon annan du håller kär och vill spendera tid med! 

Priser: 1100 kr/dygn vuxen, 900 kr/dygn personer under 18 år. Då ingår kost, logi, träningar, teori, häst alt inack. av egen häst och en eller annan liten rolig överraskning…. 

Anmäl gärna intresse redan nu! 

P.S du vet väl att du vi kan anordna ett helt eget läger för er som är tre personer eller fler? Kontakta oss för mer information.

 

Mer information om vår verksamhet hittar du på http://www.losatyglar.se och på Facebook! https://www.facebook.com/Losatyglar

 

Image